Vad motiverar någon till att viga livet åt att hålla andan? Att ägna tiotusentals timmar med huvudet under ytan – för att sedan, ensam, simma ner till ett djup på över nittio meter?
Ett världsrekord? Ja, men inte primärt. I alla fall inte för fridykaren Morgan Bourc’his. Drivkraften för den trefaldige världsmästaren bottnar nämligen i en längtan efter att nå sitt inre djup. En resa där målet handlar om en strävan efter att möta sig själv, snarare än meter och medaljer.
– När du dyker med tuber utforskar du miljön runt om dig, när du fridyker den inom dig. Det jag gör handlar främst om introspektion, ett utforskande av mitt sinne och min kropp, säger Morgan Bourc’his.
Jag träffar honom vid hamnen intill hans dykarklubb i Marseille, staden han bott i sedan han runt millennieskiftet valde att viga sitt liv åt fridykning. I dag, tre världsmästartitlar och tio pallplaceringar senare, har han avrundat sin tävlingskarriär – men inte sitt kall. I eget bolag håller han i dag kurser i yoga, andningsteknik och fridykning för såväl andra dykare som för företag och genom samarbeten med Tudor. Det exklusiva klockmärket som levererat dykarklockor sedan 1950-talet har han varit ambassadör för i över ett decennium. Så ligger klockor också i linje med Bourc’his hela värv. Vid sidan av att han själv bär Tudors modell Pelagos så handlar fridykning till stor del om mätning. Av djup och tid, men kanske framför allt av andetag. Övningar i apnoea – den gamla grekiskans term för att hålla andan – intar en central roll i hans verksamhet. Genom olika andningsövningar kan fridykare förbättra lungkapaciteten, minska stresspåslag och öka kroppsmedvetenheten. Därtill kan olika andningstekniker bidra till en minskad ämnesomsättning och hjärtfrekvens, något som i sin tur minskar syrebehovet under dykningen.
– Andningen är en autonom funktion, men också något vi själva kan styra. Men bara till en viss gräns. Fridykning är en konstant kamp mellan det viljestyrda och det okontrollerbara, säger Bourc’his vars eget ”apnea-rekord” ligger på 7.30 minuter.
Outa ämnet fridykning för en någotsånär populärkulturellt orienterad person och referensen Jacques Mayol kommer utan tvekan att dyka upp. Karaktären i Luc Bessons kultklassiker Det stora blå från 1988 trollband många och etablerade bilden av den lika närvarande som världsfrånvända fridykaren. Filmens betydelse för utvecklingen av fridykning må stå oskriven, men intresset för sporten är på stadig uppgång. Att den globala fridykningsmarknaden i dag omsätter runt 1,2 miljarder kr beror bland annat på en stark tillväxt av den så kallade dykturismen, men även en teknologisk utveckling vilket gör att villkoren för dagens fridykare ser ut på ett annat sätt än när det begav sig för Jacques Mayol. Likheterna mellan Mayol och Bourc’his är uppenbara – bägge fransoser med en absolut dedikation till havet och sitt kall – men så är även olikheterna. Till skillnad från Mayol föddes Bourc’his inte vid kusten, utan i Tourain mitt inne i landet. Sina första simtag tog han i stadens simhall, men hans första minne av havets dragningskraft kan spåras till barndomens resor till Medelhavet under 1980-talet. Trots att han gjorde sitt första dyk redan som åttaåring så präglades Bourc’his uppväxt främst av basket. Inspirerad av Michael Jordan lekte han under tolv år med drömmen om att bli professionell idrottare. En dröm som på den tiden kändes ”lika avlägsen som att bli astronaut”. Ändå var det just det ödet ville, om än inte på land. Barndomens kärlek till havet upphörde aldrig och som tjugoettåring började Bourc’his träna fridykning i simhallen hemma i Touraine.
– Jag blev snabbt biten och kände redan då att fridykning skulle kunna bli mitt yrke. Det fick mig att börja studera och forska om fridykningens påverkan på det kardiovaskulära systemet. Med mig själv som ”försökskanin”.
Behovet av att praktisera studierna i havet förde honom som 22-åring till Marseille. Fridykningen var till en början en hobby, Bourc’his jobbade under flera år som idrottslärare, framför allt inriktad på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Med sina kunskaper om de fysiologiska kopplingarna till fridykning, såsom andningsuppehållets påverkan på hjärtfrekvens, blodflöde och cirkulation, började han parallellt coacha professionella fridykare. Vilket innebar att han själv ägnade allt mer tid under ytan. Som trettioåring tog Bourc’his sitt första världsmästerskap i disciplinen CNF (constant weight without fins) år 2008, följt av två till 2013 respektive 2019. Med sitt rekord på 91 meters djup på 3 minuter och 40 sekunder hör han i dag till världens topp fem inom fridykning utan fenor. Att simma så djupt utan syrgas eller sällskap ger de flesta människor rysningar. En känsla som filmer som ovannämnda Det stora blå och den populära Netflix-dokumentären The Deepest Breath (2023) förstärker. Otaliga är scenerna där fridykarna får blackouts när de stiger till ytan.
– Liksom inom många andra aktiviteter under ytan måste du lära dig att möta de tankar som dyker upp när du håller andan. Fridykning förutsätter att du känner dig själv och att du kan hantera dina rädslor. Att du kan släppa taget och har självkontroll på samma gång.
Bourc’his inställning till dykningens risker är förvånansvärt avslappnad. Själv har han ”bara” upplevt blackout två gånger – och då under kontrollerade former i pool. Med sina initierade kunskaper om sportens fysiologiska påverkan strävar han ständigt efter att optimera säkerheten kring sina dyk. Trots att han är ensam längst ner på djupet har han exempelvis alltid med säkerhetsdykare från trettio meter och upp till ytan, zonen där risken för blackouts är störst. Därtill för han alltid egna protokoll kring förhållanden och resultat. Trots sin perfektionistiska hållning talar han mer om sin passion i termer av självutveckling än som en sport. Simningen ner i det djupblå liknar han vid att flyga, en upplevelse av total frihet – i vattnet men också i livet.
– Jag har fullt upp i vardagen på land, precis som alla andra . Men jag behöver kontakten med havet för att behålla en mental balans. Jag bor precis vid havet, och bara faktumet att ”hon” finns precis utanför fönstret gör mig lugn. Att vara i kontakt med havet ger mig en upplevelse av att vara en del av något mycket större. En insikt om att allt och alla är sammanlänkat.
En term han återkommer till är fridykning som en art of slowing down. Så är farten heller ingen variabel av vikt inom fridykning.
– När du dyker saktar hela kroppen ner i tempo: dina hjärtslag, din puls, din andning. Det här förhållningssättet går även att applicera i livet. Att sakta ner och att hushålla med energin ger tid att tänka och fokusera. Och att lägga energi på det som är viktigt i livet. Att ta sig tid och göra medvetna val främjar både vårt mående och omvärlden i stort.
Sedan sponsorskapet med Tudor inleddes för över tio år sedan jobbar Morgan Bourc’his, med sin passion på heltid, helt i linje med sin barndomsdröm, Efter femton år inom det franska landslaget handlar missionen i dag främst om att föra sina kunskaper vidare till andra. Sedan en tid tillbaka är han därtill engagerad i ett forskningsprojekt kring ekologin i Medelhavet, liksom klimatförändringarnas påverkan på det.
– Jag har varit förälskad i Medelhavet länge. Nu vill jag lära mig mer om det marina ekosystemet och bevarandet av det. Efter allt havet givit mig genom åren är det dags att ge tillbaka.
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
