Rami Shaaban
Rami Shaaban är i Sickla köpcentrum för att prova ut en kostym tillsammans med några andra av Hammarbys nyförvärv. Reservmålvakten Kristoffer Björklund
får redan hjälp av en expedit inne i ett av provrummen. Men Rami har
siktet inställt på viktigare saker. Så fort han rabblat sina storlekar
är han på språng ut från butiken.
– Jag ska ha 150 på kostymen och 43 på skjortan. Bälte också? I så fall har jag 95.
I slutet av veckan ska han bli pappa för andra gången. Flickvännen Frida ska föda i sin hemstad Borås.
– På skottdagen! utbrister Rami.
Rösten är full av indignation.
– Hur tänker de? Jag menar, vem bokar in ett planerat kejsarsnitt på skottdagen?
Han
lämnar gallerian, korsar en gata och styr stegen mot en affär som
säljer bilbarnstolar. Efter en stunds funderande fastnar han för en
svart, helt enligt Fridas önskemål. Sedan stannar han upp framför en
spjälsäng med brunt Labantäcke till (”kan både tjejer och killar ha det
här, eller är det för killigt?”) – men bestämmer sig för att vänta med
det inköpet eftersom lilla familjen ännu inte har någonstans att bo.
Två veckor tidigare blev Ramis övergång från Fredrikstad klar, och två
dygn tidigare kom han hem från Hammarbys träningsläger i Los Angeles.
I väntan på att klubben ska ordna fram en lägenhet bor
landslagsmålvakten hemma hos mamma Tuula i hennes tvårummare i Saltsjö-Boo.
–
Jag är inte så krånglig att ha att göra med, konstaterar han på väg ut
mot parkeringen, med en Briokartong under vardera armen.
Utanför gallerian får en kille i övre tonåren syn på honom och ropar:
– Du är lätt bäst. Du kommer att rädda oss i år.
Rami
muttrar ”nää” och ler förläget. Även om han är van vid den typen av
kommentarer stämmer de dåligt med hans bild av sig själv som idrottsman.
Han
må ha spelat i Champions League med Arsenal och i vm med svenska
landslaget, men hävdar bestämt att han ser fotbollen som ”en hobby”.
–
I grund och botten, vad är fotboll? Det är något som barn spelar på
gatan. De kan göra samma sak som jag på fotbollsplanen, även om det är
på en annan nivå. Därför ser jag det som en hobby. Skulle du ha ett
jobb på Vattenfall, som jag hade när jag spelade i Djurgården… då är
det en annan sak. För det är inget en treåring kan sitta och göra.
Låter sunt. Men det är svårt att tänka sig Peter Forsberg säga att han ser hockeyn som ”en hobby”.
–
Nä, men så ser jag det. Ett barn kan göra det. Då kan jag inte se det
som ett jobb, så enkelt är det. Jag har aldrig sett det på liv och död.
Men det är klart, när du väl spelar fotboll ska du göra det till hundra
procent. När du är i ett lag ska du hålla tider och lyssna på tränaren.
Du befinner dig ändå på världsnivå. Är det enbart positivt att se på idrotten på det här avslappnade sättet?
–
Om jag skulle se på det annorlunda så skulle jag vara ännu bättre,
menar du? Det vet jag inte. Och samtidigt: fotbollen kommer inte först
i mitt liv. Jag tänker inte ändra min personlighet eller min livssyn
för att jag ska prestera bättre på fotbollsplanen. Det kommer inte att
hända. Jag är den jag är, take it or leave it. Jag anpassar mig inte
efter fotbollen, utan efter hur jag vill vara som människa.
Hur ser dina prioriteringar ut?
– Familjen kommer först, självklart. Och sedan… vad finns det för andra prioriteringar? Egentligen? Jag ser inga andra.
Sickla
är en plats där Rami Shaaban känner sig hemma. Köpcentret är beläget i
Nacka kommun, där han vuxit upp och bott även i vuxen ålder. Både hans
mammas jobb och sonen Gabriels dagis ligger i närheten.
Även dagen
innan Hammarbys kostymprovning hamnar vi här. Rami backar vant in sin
BMW X5 i en ficka tills avståndssensorn tjuter. Till vänster på
bakluckan står det ”7h” i metall – ett diskret tecken på att den är
köpt av en importfirma som enligt sin hemsida vänder sig till ”kunder
som har ett bilintresse utöver det vanliga”. Ett par minuter senare
slår vi oss ner vid ett fönsterbord med utsikt mot parkeringen. Ingen
glamourös miljö, men Rami gillar stället. Hit går han ofta med Gabriel.
Flytten
till Stockholm är lika mycket en flytt till Gabriel som till Hammarby,
det är ingen hemlighet. Under åren efter skilsmässan har far och son
varit långt ifrån varandra. På vänster handled har Rami en klocka av
märket Sjöö Sandström, men också två färggranna armband som Gabriel
gjort på dagis.
– Jag har lite att ta igen, säger Rami. Ibland
har jag fallit i fällan och försökt kompensera att jag inte träffat
honom så ofta. Det blir lätt så himla intensivt när man väl träffas,
man hittar på tusen saker och köper en massa leksaker. Men jag har
försökt lägga band på mig och tänkt att: ”Nä, han ska uppskatta det han
får och inte bli bortskämd.” Så var det när jag var ung. Mina föräldrar
kunde inte spendera hur mycket som helst på mig och min syster.
Hur vill du vara som människa?
–
Min flickvän ska känna att hon har en trygg man som hon kan lita på.
Hon ska veta att blir det svårigheter är det jag som ska fixa det. Mina
barn ska känna att de har världens bästa pappa. Och mina föräldrar ska
vara stolta över mig. Det är det som vore det optimala.
Är det så nu?
– Egentligen inte, eftersom jag bott så långt ifrån Gabriel.
Knappt
någon jag talat med inför den här intervjun har haft ett ont ord att
säga om dig. Du verkar vara så god att man nästan blir misstänksam. Har
du någonsin betett dig illa?
– Ja, det har jag väl. När jag gick
igenom skilsmässan med min ex-fru var det tillfällen då jag inte var
den bästa människan. Det är något jag självklart ångrar, men samtidigt
har jag gått igenom det och lärt mig av det. Det var väldigt mycket
under den perioden. Jag var klubblös och det såg väldigt tufft ut. Men
vad säger man? Det man inte dör av blir man starkare av.
Hur träffades du och Frida?
–
Det var först genom jobbet. Hon är makeupartist och sminkade mig i
något sammanhang. Det var för fem år sedan. Sedan stötte vi på varandra
på stan ibland. En gång, efter min skilsmässa, bjöd jag ut henne på en
kaffe. Men hon nobbade, för hon hade pojkvän. När det tog slut tog hon
kontakt med mig. Hon visste vad hon ville ha – och jag är nog likadan.
Jag är inte mycket för lekar och för att vänta på någon.
Framför sig på bordet har Rami mineralvatten och en dubbel espresso. Han dricker inte alkohol, men desto mer kaffe.
– Jag vågar inte hålla räkningen på hur många koppar jag dricker per dag, säger han. Men morsan är faktiskt ännu värre.
När
landslaget har presskonferens brukar han släntra in med en kopp kaffe i
ena handen och ett milt leende på läpparna. Rami har rykte om sig att
vara trevlig – till och med mot drevet som många av de andra spelarna i
landslaget skyr som pesten.
Efter vm-matchen mot Trinidad och
Tobago 2006 stod två reportrar och intervjuade honom om hur det kändes
att hålla nollan i mästerskapsdebuten när Rami plötsligt frågade:
– Jaha, vad gör ni i kväll då?
– Va, vad, vi? Njaaa, näää… vi ska väl typ… typ… jobba, stammade de överrumplade reportrarna.
– Så ni ska inte ut nåt då, eller ni kanske inte hinner sånt, fortsatte Rami.
Dagen efter skrev Malin Roos i Expressen:
”Rami
är inte som alla andra. Rami kan man nämligen kommunicera med, som en
riktig människa.” Den andre reportern vid kravall-staketet i Dortmund,
Ulf Roosvald från Offside, konstaterar:
– En annan gång bad han mig hälsa familjen. Trots att han aldrig träffat min flickvän.
När jag nämner reportrarnas reaktioner skruvar Rami på sig.
–
Nämen, vi fotbollsspelare är väl inte på något annat sätt än ni. Som
människa är jag i grund och botten blyg. Om jag är på offentlig plats
tittar jag hellre ner i marken än visar att ”här är jag”. Det känns
nästan pinsamt när jag blir särbehandlad. Jag är inte bättre än någon
annan – varför ska jag då få bättre behandling?
Av en fotbollsstjärna av din kaliber förväntar man sig ändå en viss attityd.
–
Jag vill bara att folk jag möter ska se mig som den jag är. Jag
behandlar alla på samma sätt, rik eller fattig har ingen betydelse.
Mina vänner är plåtslagare och… allt möjligt. Jag är på samma sätt mot
dem som jag är mot Fredrik (Ljungberg), som ju har en del pengar.
Du var ingen ungdomsstjärna som skämdes bort i tonåren. Kan det vara en förklaring till din ödmjukhet?
–
Det är möjligt. Jag tror att många som är framgångsrika i ung ålder
blir särbehandlade av vänner som inte själva är fotbollsspelare. De ser
upp till fotbollsspelaren och följer i hans spår. Den killen blir ofta
van vid att få sin vilja igenom. Men om du tar mig – jag var precis som
mina vänner då, och jag är precis som mina vänner nu. Mina vänner ser
ingen skillnad på mig bara för att jag spelar fotboll i landslaget och
Hammarby. De är inga ja-sägare, utan de är genuina vänner.
Flera
av Rami Shaabans vänner har hängt med ända sedan Fisksätra, en
miljonprogramsförort som ligger granne med det avsevärt flådigare
Saltsjöbaden. Mamma Tuula var fritidspedagog, pappa Ibrahim pilot och
flygtekniker. Rami och Ibrahim brukade spela fotboll ute på gården
mellan hyreslängorna.
– Jag kan inte minnas någon annan förälder
som var var så engagerad i sitt barns idrott. Pappa spelade inte bara
fotboll med mig, vi kunde lika gärna vara ute i skogen och fånga ormar.
Jag var ganska hårt hållen hemma. Med tanke på hur det var i Fisksätra
var de rätt oroliga för mig. Jag hade vissa tider som jag var tvungen
att hålla, annars blev det utegångsförbud. Då tyckte jag att det var
jättejobbigt, men nu inser jag att det var nödvändigt. Det var en
sådan miljö.
En tuff miljö?
– Ja, det var mycket bråk
om kvällarna. Bränder, sabotage och klotter. Men jag visste inget
annat. Det är som med barn i Afrika som svälter, de vet ju inte hur det
är att ha det på något annat sätt. Och tur är väl det. Det är nästan
bättre att komma från fattigdom till rikedom än att gå andra vägen.
Rami
Shaaban framstår inte som en genomsnittlig fotbollsspelare, men har
heller inte haft någon genomsnittlig uppväxt. Familjen gjorde
regelbundna resor till såväl mammans hemland Finland som pappans
Egypten. Tuula Shaaban säger att mötet med den arabiska
kulturen – minareterna, böneutroparna och de nattliga måltiderna under
fastemånaden – gjorde starkt intryck på sonen. Han fostrades att visa
respekt mot andra människor, att resa sig för äldre på bussen. Han
valde bort griskött och alkohol, precis som sina föräldrar. Och han
gick i sina egyptiska släktingars spår, som troende muslim.
När
han så småningom hamnade i Djurgården hände det att lagkamraterna drog
på munnen åt hans kommentarer. Som när spelarna var samlade i
omklädningsrummet strax före match, fullpumpade av adrenalin och
nervositet, och Rami sa:
– Varför oroa sig? Allt är redan inskrivet i Guds böcker.
Han var ständigt lika lugn, oavsett om han satt på bänken eller vaktade målet i ett Stockholmsderby inför 35 000 på Råsunda.
När
han hösten 2002 skrev kontrakt med Arsenal firade han med ett glas
juice. När han våren 2006 togs ut till den svenska vm-truppen blev det
ett glas vatten.
– Jag har inget emot att mina kompisar dricker,
så länge det är under ordnade former. Och skulle de bli dyngraka går
jag hem, det är inte mer med det.
Hur påverkar din religiösa övertygelse ditt idrottande? Hur funkar det med fastemånad och träning?
–
Fastemånaden har det varit sisådär med, med tanke på idrotten. Det kan
bli mycket bättre. Sedan finns det andra saker, som att man ska be fem
gånger om dagen. Det kan också bli mycket bättre.
När du var i Arsenal och sparade ut till helskägg kallade dina lagkamrater dig för ”Usama”. Det gillade du inte.
– Äh, jag hade inga problem med det. Man måste kunna ta att folk skämtar om en.
Med allt som hänt efter 11 september 2001 – möter du några fördomar på grund av din religion?
–
Jag har varit förskonad från det. Det kanske kommer av att jag är den
person jag är. Men jag har självklart haft diskussioner. Det är ingen
som hållit en tyst minut när det dött 200 000 oskyldiga i Irak, men när
det dog 2 000 oskyldiga i World Trade Center var det en självklarhet.
Visst var det rätt, men på samma sätt borde man haft en tyst minut för
alla som dog i Irak när usa gick in och bombade där. Jag tycker att jag
har en mer objektiv syn på det än någon som aldrig varit i
Mellanöstern, som inte sett hur människorna där mår och tänker.
Hur reagerade du på de omdebatterade Muhammedkarikatyrerna?
–
Jag har viss förståelse för båda sidor. Här tycker man att det var
oskyldigt, för här får man skämta om vad som helst, även kungen. Men i
länderna i Mellanöstern skämtar man inte alls på det sättet, så för dem
blir det en spark i ansiktet. Jag tycker att det är extremt åt båda
håll. Även den svenska inställningen, att man får skämta om allt, är
extrem.
Även om åren i Arsenal numera ligger långt tillbaka i
tiden, ger erfarenheten från London fortfarande Rami Shaaban trygghet
både som fotbollsspelare och människa.
I dag betraktar han Fredrik Ljungberg som en mycket god vän och han håller kontakten med Jens Lehmann, Sol Campbell och Thierry Henry, ”även om det inte alls är på samma sätt som förut”.
Det
han upplevde i Arsenal är minnen han en dag kommer att berätta för
barnbarnen. Men när jag frågar vad han saknar mest från den tiden ger
han ett typiskt Rami-svar:
– Då bodde jag med min son varje dag. Jag önskar att jag hade honom nu också, varje dag.
Någonstans
här ligger också en del av det som är så kittlande i målvaktsduellen i
landslaget – i kontrasten mellan Ramis filosofiska livssyn och Andreas Isakssons vinnarskalle.
Länge
var Isaksson given etta på de vanliga, fotbollsmässiga meriterna. Men i
takt med att han drabbats av skador eller saknat förtroende av sin
klubbtränare har Shaabans ställning stärkts, steg för steg. Inför
VM-kvalet mot Danmark på Råsunda i september i fjol ställdes
konkurrensläget på sin spets. Isaksson visade sig till slut ha
Lagerbäcks förtroende, medan Shaaban fick stöd från
expertkommentatorerna och svenska folket.
I en omröstning bland
Expressens läsare före matchen föredrog 85 procent Shaaban framför
Isaksson. Hos Unibet kunde man till och med spela på vem av de svenska
målvakterna som skulle få spela. Shaaban gav ett klart lägre odds.
–
Det kändes som att jag var på väg att få förtroendet då. Men Lagerbäck
valde ”Isak” och det får jag acceptera, konstaterar Rami. Jag sjunker
inte på grund av att jag inte får spela. Jag ser inte fotbollen på det
sättet. Jag har så stor självdistans att jag vet vad jag gjort. Har jag
gjort hundra procent och det inte räcker – fine. Om det räcker – då är
det också fine. Det är ingen större skillnad, så länge jag vet att jag
gjort allt jag kunnat.
Hur bedömer du oddsen för att du får vakta målet i EM-premiären mot Grekland?
–
Vad var oddsen för att jag skulle få spela i vm för två år sen? Inga!
Ändå fick jag spela. Den här gången är oddsen kanske bättre – och så
får jag ändå inte spela. Det där är oväsentligt för mig.
Tycker du själv att du och Andreas Isaksson konkurrerar på lika villkor?
–
Man kan se det på två sätt. Lagerbäck har en stomme som han litar på
och tycker är hundra procent. Och det är aldrig fel att ha, det är bara
att titta på hur framgångsrik han varit med landslaget. Ta Tobbe
Linderoth som varit skadad väldigt länge – det spelar ingen roll om han
inte gjort en enda match före em, är han frisk så tror jag att han
spelar. Jag har inga invändningar mot det sättet att resonera. Om jag
sedan är på andra sidan… så finns det inget jag kan göra.
Du menar att Isak ingår i Lagerbäcks stomme med spelare som i princip inte kan petas?
– Ja, det tror jag. För mig är det bara att acceptera.
Vad har Lagerbäck sagt till dig angående konkurrensläget?
–
Ingenting. Inte ett ord. Det ger mig heller ingenting att fråga honom
varför jag inte får spela. Han lär ju inte ändra sitt beslut.
En
del experter säger att Isaksson i sina bästa stunder är en
”världsmålvakt”, att han gör de avgörande räddningarna och har hög
högstanivå. Vad är skillnaden mellan er?
– Det vet jag inte. Det
måste ju vara någon skillnad om jag nu inte är en ”världsmålvakt”. Det
måste ju vara så de ser det, eller? För mig är det oväsentligt vad
andra tycker, det är ändå Lagerbäck som fattar beslutet. Spelmässigt är
vi nog ganska lika, det var förmodligen en orsak till att jag fick
spela i vm-premiären i Tyskland.
Du och Isaksson har konkurrerat ända sen tiden i Djurgården. Hur är er relation?
–
Jag tycker väldigt gott om honom, som människa. Jag har inga problem
med honom. Sedan är han inte någon som jag umgås sådär väldigt mycket
med heller. Man kan inte umgås med alla.
Det var mycket snack om dålig stämning i den svenska truppen under VM för två år sedan. Vad är din bild, inifrån?
–
Det där med grupperingar och så? Så har det jämt varit, och så är det
på en vanlig arbetsplats också. Du umgås ju inte med 30 personer på
jobbet. Det där är också svårt, för jag hade ingenting att jämföra med
då. Jag hade gjort min första landskamp strax före vm och tyckte att
det var skitskoj varje dag.
Spanien körde verkligen över er i Madrid i höstas. Hur ska ni rå på dem i EM?
–
För det första slog vi Spanien hemma i kvalet. För det andra blir det
helt andra förutsättningar under ett em. Spanien har egentligen aldrig
lyckats i ett stort mästerskap och nu spelar de inte heller på sin
hemmaplan. Men realistiskt: Spanien är stora favoriter att gå vidare
från gruppen, sedan avgör dagsformen om det blir vi, Grekland eller
Ryssland som gör dem sällskap.
Är det något mer du verkligen vill uträtta som fotbollsspelare innan resan är över?
–
Visst, det är väl alla pojkars dröm att få spela en vm-final.
Sannolikheten för att den ska slå in är en annan femma. Men jag har
spelat i Champions League, jag har spelat i landslaget och jag har
spelat en vm-match, så jag kan i alla fall bocka av några saker jag
drömde om som pojke.
Och nu bockar du av Söderstadion –
klassisk mark, där storheter som Ronnie Hellström och Lasse Eriksson
regerat. Men under din uppväxt höll du till på Norra Stå i Solna?
–
Jag fattar inte att det blivit en sån jävla grej. Det står alltid om
Norra Stå, men det står ingenting om att jag stått i Bajenklacken och
Djurgårdsklacken. Jag har stått i alla de där klackarna. Jag har gått
med de vänner som hållit på olika lag, mer för den sociala grejen. Jag
har inte det intresset. Jag skulle inte gå och ställa mig i någons
klack två, tre matcher i rad. Det är den inställning jag har till
fotboll.
Nu då? Hur mycket fotboll ser du?
– Jag
kollar inte på fotboll om inte någon jag känner spelar. Eller om det är
final i Champions League eller vm. Men det där är nog rätt vanligt. Jag
tror inte att en datatekniker tycker det är så himla spännande att
hålla på med data när han kommit hem till sin familj på kvällen.
Du har en av seriens högsta löner. Men visst kunde du fått mer betalt någon annanstans?
–
Absolut. I somras kom turkiska klubben Trabzonspor med ett anbud. För
tre år skulle jag ha fått 20 miljoner kronor netto, kanske mer. Då hade
jag fått värdera läget: åka hem till min son i Stockholm eller ge mina
barn en trygg framtid ekonomiskt. Nu blev det aldrig skarpt läge, för
Fredrikstad ville inte släppa mig.
Men du har ändå gott ställt. Exakt vilken betydelse har pengar i ditt liv?
–
Det spelar ingen roll om du har miljoner eller inte en spänn på
bankkontot, du ska värdesätta livet på samma sätt ändå. Enligt islam
finns det en orsak till att vissa föds fattiga och vissa föds rika.
Föds du fattig ska du vara en positiv människa och sköta dig bra – då
får du ett bra
liv efter döden. Föds du rik vill Gud se att du kan
hantera det rätt – kanske ge pengar till välgörenhet i stället för att
bränna dem på fester.
Är det så du tänker nu, när du själv har pengar? Att du vill göra något bra med dem?
–
Ja, det ser jag som en självklarhet. Min syster har pluggat till
barnpsykolog och eftersom jag sett hur dåligt vissa barn har det i
Egypten vill jag försöka göra något där. Självklart ska man visa det
med handling och inte bara med ord, men vi får se när jag har tid och
om jag då har de rätta förutsättningarna.
Ditt kontrakt med Hammarby sträcker sig över fem år. Ser du dig själv i klubben så länge?
–
Ja, jag tycker det. Men det är inte så att jag tänker att jag trappar
ner, i så fall skulle jag nog få problem. Jag är 32, det borde innebära
att jag har sex eller sju år kvar. Att vara 32 som målvakt är ungefär
som när en utespelare är 24.
Vad skulle du välja att vara nu: förstemålvakt i Hammarby eller andremålvakt i Arsenal?
–
Jag vet faktiskt inte, om jag ska vara ärlig. Om de hade sagt: Du får
vara med om allt det här, spela i Champions League, bryta benet och
alltihop – då hade jag tagit det direkt. Jag ångrar inte den perioden.
Men jag har absolut inget att klaga på nu heller.
Skulle du kunna ringa Arsène Wenger och be om ett karriärråd?
–
Ja, han skulle nog inte ha något emot det. Men det känns inte som att
jag behöver det. Det var tungt en period när jag provtränade för olika
klubbar utan att det stämde. Men sedan dess känns det som att jag
fattat många rätta beslut i livet; från att jag skrev på för
Fredrikstad till beslutet att bilda familj med Frida.
I typiskt
svenskt februariväder – tre grader, regn och snålblåst – genomför Rami
Shaaban sitt första träningspass på svensk mark med Hammarby. Ett
tiotal personer huttrar under avbytarbänkarnas regnskydd vid
Stadshagens konstgräs. En ensam pressfotograf smyger omkring bakom
målet, men ger snart upp.
Det är vardag för spelaren som kallats
”Sveriges hetaste nyförvärv”. Långt ifrån den behagliga värmen under
vinterlägret i Los Angeles eller de hårdbevakade träningarna med
landslaget. Han har på sig en stor stickad mössa som han efteråt kan
vrida ur som en trasa.
– Värsta tänkbara väder, suckar målvaktstränaren ”Mille”.
– Det kunde ha varit någon grad kallare, säger Rami.
Han
ursäktar sig, lastar in plastbacken med träningskläder och skor i
BMW:ns bagage, hoppar in och lägger i backen. Snart är han försvunnen,
på väg mot viktigare saker – som att hämta på dagis, köpa en tårta och
fira en pojkes sexårsdag med bowling och tv-spel.
Christofer Brask
