Annons
Annons

Bloggare, artist, modell, festfixare, modeikon, entreprenör. Rebecca Simonsson förkroppsligar den digitala erans nya mångsysslande stjärna: gränslöst frispråkig, inflytelserik och superkänd – på nätet. I Café 12/2010 bad vi en av dem som känner henne bäst, Cafémedarbetaren och expojkvännen Daniel Kjellsson, att ta reda på mer.

Annons

Här nedan ser du dessutom alla bilder – inklusive några opublicerade. Fotograf är Kambiz.

Gilla Cafe.se på Facebook

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

[nggallery id=511]

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Rebecca Simonsson har tatuerat in mitt namn i ljumsken och exalterat meddelat detta per telefon från en thailändsk bungalow. Hon har erbjudit mig ”roliga amerikanska piller”. Hon har även frågat om det är en bra idé att operera in porslinständer i munnen, blivit avrådd – och gjort det ändå.

Sånt är vardagsmat för Rebeccas vänner. Särskilt om man, som jag, har varit lite mer än så: Vi var ett par under ett knappt år, ungefär runt Rebeccas Thailandsresa 2007.

Vår relation ser förstås annorlunda ut i dag. Vi är kompisar, men det är ingen normal vänskap. För mig känns hon som en styvsyster – med personlighetsstörning. Vi har mycket gemensamt, men befinner oss samtidigt inte på samma planet.

Döm därför om min tveksamhet när Café bad mig intervjua henne för den här artikeln, trots att det bryter mot alla skrivna och oskrivna objektivitetsregler. Vi har båda nya relationer i dag. Orkar jag ge mig in i hennes värld igen? Vill jag verkligen blottlägga vårt gemensamma förflutna?

Rebecca själv var inte heller odelat förtjust i idén: ”Ska du nu skriva den här texten får det inte bara bli på dina villkor”, mailade hon. ”Du måste intervjua mig ordentligt. Låta mig prata till punkt.”

Deal. Men först den obligatoriska bakgrunden: Rebecca, som föddes i Borås för 24 år sedan, gjorde i mitten av 00-talet artist­karriär i glamourmodelltrion Sunblock jämte Pernilla Lundberg och Oksana Andersson. De red på den tidens covervåg, turnerade runtom i världen och nådde vissa framgångar med Baywatch-låten I’ll be ready (fyra på Englandslistan). Men det var då.

I dag är Rebecca ett tidstypiskt exempel på den nya sortens mångsysslande svenska storstadsstjärna: inte känd på det ”gamla” sättet som en folkkär skådespelare eller program­ledare – men inflytelserik i många olika branscher genom sitt enorma nätverk.

Till vardags jobbar Rebecca för nattklubbs­kollegiet Stureplansgruppen i Stockholm och är chef på Hell’s Kitchen, ett av huvudstadens mest omskrivna inneställen. Hon har anordnat fester åt artister som Lady Gaga, Kanye West och Mötley Crüe – och själv blivit en institution på vimmelbilder tack vare sin experimentella klädstil och sina spektakulära hårkreationer.

Rebecca har också en stor digital publik. Hennes blogg på Stureplan.se närmar sig 45 000 besökare i veckan. Med hjälp av den, Twitter och Facebook fyller hon inte bara sin nattklubb varje kväll, utan är på god väg att skapa sig en karriär som stilikon och affärskvinna. Hennes kläder, smink och frisyrer kommenteras ivrigt av påhejande bloggläsare – främst unga kvinnor – och sedan i våras är hon det franska modehuset Thierry Muglers ambassadör i Skandinavien.

I oktober i år släppte hon – under artistnamnet ”Rebecca Stella” (Stella är hennes grekiska mellannamn) – låten Swag in a bag, producerad av Fireface, duon bakom bland andra Erik Hassle. Videon nådde 180 000 YouTube-visningar på bara några dagar. I skrivande stund rullar den ut på iTunes. Så när vi ses känns det naturligt att börja med en musikfråga.

Hur fan kunde du lämna mig för Darin?
– Haha, vilket lågt försök att provocera mig. För det första vet du att jag inte lämnade dig. För det andra vet du minst lika väl att Darin inte var inblandad. Jag har aldrig haft en romans med honom. Vi har festat ihop men är, och har alltid varit, enbart vänner.

Det är inte vad jag har hört.
– Jag hängde med honom som kompis. That’s it. Vänner.

Du har återupptagit din artistkarriär. Är ditt mål med det bara att bli ännu mer känd?
– Den här intervjun är ju redan ett skämt. Jag har börjat spela in låtar igen för att jag har ett genuint intresse för musik, elektronisk sådan. Och för att jag fick chans att jobba med extremt begåvade människor. Det brukade du alltid säga: ”Ska du lyckas med musiken så behöver du duktiga människor runt dig.”

Du har alltid tagit dig an olika utmaningar med en befriande bära-eller-brista-attityd och gör extremt många olika saker i dag. Hur skulle du beskriva ditt affärssinne?
– Du kallade mig ”instinktivt framåt” en gång och även om jag tycker att det är en löjlig formulering så har du nog delvis rätt. Jag blir frustrerad när saker står still, för saker ska helt enkelt inte stå still. Jag har lätt för att se vad i en produkt, på en sajt och i en reklamkampanj som inte fungerar för min målgrupp. Min styrka är mina öron mot gatan.

Du väcker mycket uppmärksamhet på grund av din stil. Är det stressande att ständigt tvingas förnya sin look?
– Inte alls. Jag experimenterar med mitt utseende för att det är roligt. Att jag får uppmärksamhet på kuppen är bara kul. Jag ser extrem ut ibland, är vacker ibland och ser för jävlig ut ibland. Det här är inget fånigt Jessica Alba-citat: ”Hör och häpna – jag går också omkring utan smink.” Jag kan verkligen på riktigt se för jävlig ut, och det är nästan då jag trivs bäst.

Förstör jag din image om jag avslöjar hur mycket du anstränger dig för att se bra och annorlunda ut?
– Jag har två lägen. Antingen tar jag första bästa skit jag hittar och är klar på två minuter. Eller så anstränger jag mig för att verkligen se smashing ut. Då jobbar jag för att vara i framkant rent visuellt med mina kläder, min make-up och mitt hår. Livets teater. Fantastiskt.

Plastikoperationer har vi bråkat mycket om. Varför är du så besatt av dem?
– Jag är bara sjukt fascinerad av att man kan förändra sitt utseende så ”mekaniskt” och det är en fascination som liksom inte går över. Trots att jag vet att till exempel du tycker att jag ser för jävlig ut varje gång jag blonderar mig…

Hallå, det har jag aldrig sagt!
– Avbryt mig inte! Min poäng är den här: plastikkirurgi, tatueringar och hårfärger är nästan samma sak för mig. Det är bara förändringar. Och förändring är roligt och fint. Att fila till näsan lite är för mig inte en asmycket större sak än att blondera håret.

Hur mycket ”förändringar” har du hunnit med så här långt?
– Pass.

Brösten? Kindbenen?
– Haha, nej, nej, nej. Sprid ingen sån skit nu. Jag har inte gjort mycket alls. Jag har ersatt mina egna tänder med kritvita, fina tänder i porslin. Och jag sprutar mina läppar lite då och då. Men jag har naturliga bröst och ser mig själv som en naturlig brud.

En gång kom du hem med svullna kinder – du såg ut som den där ökända, skrämmande ”kattkvinnan”.
– Men lägg av nu. Jag hade testat en behandling. Och det blev lite svullet, ja. Men den typen av ingrepp är roliga och kan göras lite mer spontant, eftersom det man tar försvinner ut ur kroppen efter ett tag. Men jag vill inte framstå som ett freak nu. Jag tycker om förändring och att experimentera med min egen kropp, det är inte svårare än så.

Fortsätter man att gå till tandläkaren trots att man har tänder av porslin?
– Haha, fan ta dig. Man går till tand­läkaren, ja. Men man kan inte få hål.

Har du kvar tatueringen med mitt namn?
– Självklart inte, haha. Thailandsinfallet är omgjort till ett hjärta nu. Ska du med och tatuera dig nu, förresten? Min tatuerare väntar på mig på mitt kontor. Jag vill göra något mer på armen. Jag är lite besatt av tatueringar. Har glömt hur många jag har.

Dricker du för mycket?
– Det är lätt att dricka för mycket när man tycker om att dricka. Och dessutom arbetar i en sådan miljö som jag gör. Å andra sidan finns det inget mer effektivt uppvaknande än att missköta sig riktigt jävla ordentligt. Och jag har vaknat upp med den skammen alldeles för ofta. Nu dricker jag nästan inte alls.

Har du slutat se Jim Carrey-filmen Dum & dummare minst en gång i veckan?
– Haha, jag ser den ofta, men inte en gång i veckan. Jag är en tjej som skrattar mycket. Det är den egenskap jag älskar mest med mig själv. Fan vad jag skrattar!

Är en rik man mer attraktiv än en fattig?
– Jag älskar pengar. Men mitt intresse stannar vid att tjäna dem själv, och vägen dit. Andras pengar är helt ointressanta. Jag ligger hellre med en rolig kille än en rik.

Ja, det är ju jag ett levande bevis på. Du gillar även nördar. Varför?
– Nördar är så jävla härliga. Jag går igång på killar som pratar programmering och kod och sånt. Jag förstår ingenting, men gillar det. Tänk dig ett rum med tomma Colaflaskor, gammal tvätt, pizzakartonger och tvätt på golvet. Och så killen vid skrivbordet, med bara kod framför sig på skärmen, han har kläder från helvetet, risigt hår och stora glas­ögon. Men det är honom jag vill ha.

När jag bjöd in dig till en fest svarade du: ”Jag går bara på fester där det känns soft att klä ut sig som en frukt.” Vad menade du med det?
– Jag menar att jag är en allt-eller-inget-person, även när det kommer till fester. Du sms:ade mig när jag fyllde år senast och skrev: ”Grattis! Hoppas att du får ett smörgåsbord av plastikoperationer och så mycket lösögonfransar att du kan bada i dem.” Det sammanfattade mig ganska väl. Exakt så ser min drömvärld ut.

DANIEL KJELLSSON

Annons

Dela (8)
Tweeta

Annons


Laddar