Jag har sett alla filmer som Nicolas Cage har gjort. Inte många, eller de flesta. Samtliga. Det Cage gör i Longlegs har jag aldrig sett honom göra innan.
I filmen följer vi en nyutexaminerad FBI-agent som tar sig an ett fall rörande en serie mystiska mord. På mordplatserna hittas kryptiska meddelanden som alla är signerade Longlegs. Det hela presenteras på ett sätt som påminner lite om thrillers som Seven, men mycket mer om 70-talsskräckfilmer som Omen. Det är en fruktansvärt lyckad mix.
Det har på förhand mest pratats om just Nicolas Cage och hans gestaltning av just Longlegs, vilket är rimligt. Det är en rollfigur som kryper under huden. Han känns påträngande, smutsig och på alla sätt mentalt söndertrasad. Dessutom är ljudet mixat på så sätt att allas röster får en ASMR-effekt. Det känns som att de står precis intill en och pratar och extra mycket märks det på Cage. Man blir indragen i filmen och istället för att betrakta utredningen känns det nästan som att man befinner sig mitt i den.
Med det sagt känns det viktigt att lyfta Maika Monroe och hennes tolkning av FBI-agenten Lee Harker. Vi har tidigare sett henne till exempel i skräckisen It Follows och thrillern Watcher. Här blommar hon ut som en traumatiserad, sammanbiten utredare som på samma gång lyckas utstråla skörhet och en sorts stenhård beslutsamhet. Paralleller har dragits mellan Longlegs och När lammen tystnar och man skulle absolut kunna säga att Monroe är en Clarice Starling. En sorts, åtminstone.
Nu har jag i den här recensionen nämnt tre olika klassiker för att förklara hur det känns att se den här filmen, men Longlegs har så mycket egen identitet att man i framtiden antagligen kommer jämföra andra filmer med den. Om de filmerna har tur. Den lyckas nämligen balansera mellan olika typer av skräck och thrillers så skickligt att man inte riktigt vet vilken genres spelregler den kan tänkas följa. Resultatet blir en konstant oförutsägbarhet som håller en på tårna från början till slut. Nästan hela tiden. Det finns ett parti där filmen en kort tid tappar lite, lite tempo och anspänning, men det plockar den lyckligtvis ganska snabbt upp.
Det finns även element av Longlegs som jag misstänker kan ha en vattendelande effekt, då särskilt rörande vilken typ av skräckis det är. Mer än så är svårt att säga utan att spoila, men jag tyckte verkligen mycket om den som helhet och fastnade särskilt för hur mycket nytt den tillför till en genre där mycket gjorts.
Den hittar nya sätt att skrämmas på, nya sätt att berätta en kuslig historia om trauman och förstås – ett helt nytt sätt att presentera Nicolas Cage.
Longlegs har svensk biopremiär den 30 augusti.