Reportage: Möt adrenalintorskarna i världens snabbaste skidsport – speedski

Speedskiåkare gör sig redo för start.

Från 0 till 200 km/h på 5,5 sekunder – på ett par skidor. Speedskiing är skidsporten du inte visste fanns. En adrenalinstinn sysselsättning med ett enda mål: att åka så snabbt på ett par skidor som det är fysiskt möjligt.

Kade Krichko | Foto: Erik Seo  |  Publicerad 2020-03-02 15:09  |  Lästid: 8 minuter

– Kan du föreställa dig att befinna dig i en riktigt, riktigt het stekpanna och inte kunna fly därifrån?

Jan Farrells ord dröjer sig kvar samtidigt som kvinnor och män i glansiga, röda kroppsstrumpor släpar sig förbi där vi står, ställer sig i position på kanten till avgrunden innan de faller i väg utom sikte. Maskerade bakom stora, aerodynamiska hjälmar klickar de i 240 centimeter långa skidor med hajfenor som sticker ut bakom skidpjäxorna. Scenen är som hämtad ur en rymdfilm, om det inte hade varit för den högst jordiska bakgrunden bestående av Pyrenéernas berg i Andorra.

Det här är speedskiing, den snabbaste icke-motoriserade sporten på planeten. Nedanför kanten väntar nära en kilometer med snudd på fritt fall, med farter på över 200 kilometer i timmen. Det är så snabbt att det mänskliga ögat har svårt att fokusera längre bort än 20 meter framåt, och skidåkarna låter som jetplan på en startbana.

I de här farterna betyder minsta gupp i banan, eller vinklad skidspets, en obönhörlig tripp till stekpannan. Farrell lärde sig den läxan den hårda vägen under en tävling i Vars i Frankrike 2016 när hans stålkant högg i 217 kilometer i timmen – snabbare än en Grand Prix-motorcykel. På ett ögonblick blev snön till eld och hans måttsydda fartdräkt gjorde väldigt lite för att stoppa den rivjärnshårda friktionen mot snön. Engelsmannen vandrade därifrån med en sönder­trasad dräkt, andra gradens brännskador och rejäla blåmärken – men det är de mentala ärren som gör sig påminda i startgrinden denna dag.

Mer än ett år av ändlösa timmar i gymmet, tillverkning av specialutrustning och träning i vindtunnel har lett fram till tolv sekunder av rent, fokuserat adrenalin. 34-åringen pushar fram till starten och blåser i väg.

Samtidigt som att åka fort är en passion för alla skidåkare så är det här med att åka fortast en unik nisch. Det kommer inte med kändisskapets bekräftelse som hos sina alpina bröder och systrar, inte heller deras lönecheckar som kan supporta en idrottsutövare under hela året. Nuförtiden finns det enbart ett fåtal speedskibanor kvar i funktion i världen, och disciplinens första (och kanske sista) storhetstid har både kommit och gått.

Men trots det kvarstår en tjusning – en blandning av atletisk styrka, kalkylerad vetenskap och ett särskilt hormonellt behov som har lockat några dussin adrenalintorskar till skidorten Grandvalira i Andorra för finalen i internationella skidförbundet FIS världscup i speedskiing. I slutändan handlar det inte om den där kristallgloben, utan om att omdefiniera vad som är fysiskt möjligt på ett par skidor.

– Jag vill se hur långt jag kan pressa min kropp, säger Philippe May från Schweiz, en veteran inom sporten och 2002 års världsmästare.

– Jag vill hitta gränsen.

Den här jakten på fart leder tillbaka till 1800-talet, då svenskar och norrmän som jobbade under guldruschen i Kaliforniens bergstrakter började åka skidor på 3,5 meter långa träplankor – rakt ner, så fort det gick. De första officiella rekorden började inte registreras förrän 1930, när Gustav Lantschner från Ös­terrike klockade 105,675 kilometer i timmen under tävlingar i St. Moritz i Schweiz. Hastighetsrekordet bytte händer otaliga gånger under årtiondena som följde, men det var amerikanen Steve McKinneys jakt på 200-kilometersvallen som förde in sporten i det internationella rampljuset. 

McKinney körde sitt första speedski-åk gipsad från skrevet upp till nacken efter att ha brutit ryggen i ett 30 meters fall i en klätterolycka. Han skulle komma att slå världsrekordet i speedskiing sju gånger, och bli den första personen att flyga skärm på Mount Everest – från 6 700 meters höjd. Han skrev en gång. ”Att tävla i ren fart är okomplicerat, rättframt och beslutsamt.” Han var en man som aldrig backade för någonting.

Precis som att springa en engelsk mil på under fyra minuter så var 200 kilometer i timmen ansett som den gyllene standarden under McKinneys era, det ouppnåeliga målet. Det blev till en besatthet för mannen från Kalifornien. Och efter en serie av misslyckade försök under 70-talet nådde han 200,222 kilometer i timmen på en specialbyggd bana i Portillo i Chile, 1978.

Speedskiåkare gör sig redo för start.

Efter att 200-vallen sprängts såg snart en FIS-sanktionerad världscup dagens ljus, och 1992 blev speedskiing en demonstrationsgren i de olympiska vinterspelen i Albertville i Frankrike, ihop med freestylehopp och skidbalett.

Men sportens blixtsnabba uppgång störtdök när den schweiziske åkaren Nicolas Bochatay krockade med en pistmaskin och förolyckades under ett uppvärmningsåk. Speedskiing återvände aldrig mer till OS, och efter dess korta flört med rampljuset föstes sporten tillbaka till ytterkanterna där den kom ifrån.

Speedskiing blev allt snabbare i det tysta. 2016 klockades italienaren Simone Origone för 254,958 kilometer i timmen i franska Vars, och slog därmed sitt eget världsrekord från 2014 – hans bror Ivan satte den näst snabbaste hastigheten samma dag. Landsmaninnan Valentina Greggio krossade vid samma tillfälle damernas rekord när hon nådde 247,083 kilometer i timmen, en tid som fortfarande står sig bra även mot de flesta männen i dagens startfält.

Hastigheten mäts som ett genomsnitt över en 100 meter lång sträcka i den nedre tredjedelen av banan. Backarna som används varierar mellan 650 och 1 220 meter och prepareras med hjälp av en pistmaskin som fästs i en vinsch för att minimera ojämnheter under arbetet. Vissa partier kan vara upp till 48 grader branta och kräver att åkaren står i fartställning hela vägen för att inte riskera att lyfta från marken och kastas runt som en trasdocka. Även om döds­olyckor är ovanliga resulterar fall ofta i andra och tredje gradens brännskador.

Till skillnad från alpina tävlingsbanor vattnas och balkas inte speedskivarianterna, detta eftersom ett topplager med slasksnö har mindre friktion och därmed genererar högre hastigheter än ett isigt underlag. Där alpinåkarna spenderar sina dagar på kant ligger speedski-åkarna med skidorna plant mot underlaget och gör små mikrojusteringar för att skidorna fortsatt ska ligga plant – och därmed gå snabbt.

Utrustning

Skidor: Är samtliga 238 centi­meter långa, med en svängradie på 96 meter, och väger strax under 15 kilo paret.
Dräkt: Måttsydd efter varje åkare i latex. Den röda färgen som majoriteten av åkare bär är den färg vars pigment ger absolut minst luftmotstånd.
Stavar: Måste vara minst 100 centimeter långa och väga max två kilo per par.
Pjäxor: Vanliga tävlings­pjäxor med något ökad framåtvinkel för bättre balans i hög fart. Spännena tas bort för att minska luftmotståndet. 
Spoilers: Specialbyggda spoilers bakom pjäxorna minskar luftmotståndet.
Hjälm: Hjälmen är tillverkad i kolfiber och kevlar och består av en skyddande innerhjälm och en aerodynamisk ytterhjälm.
Ryggskydd: Speedskiåkare använder samma ryggskydd som alpina fartåkare under dräkten. Förutom att skydda från slag vid ett fall så leder det även bort friktionsvärme om åkaren glider på snön. Det sistnämnda är även den fallmetod som används i höga farter, då åkaren försöker rulla runt och glida på ryggen tills backen, och farten, tar slut

Även om tävlingsdisciplinerna är tydligt avskilda har speedskiing erbjudit en unik, andra chans för ett flertal alpina raceåkare. Efter en tävlingskarriär som inkluderade ett junior-VM-guld i Super-G 2009 och tre starter i Hahnenkamm i Kitzbühel bytte österrikaren Manuel Kramer bindningsplattor och sidoskärning på skidorna mot tre lager med titanal och 96 meters svängradie. 2015 slutade han trea i sitt första världsmästerskap i speedskiing och har redan en handfull med vinster över Origone och andra av hans mer rutinerade gelikar.

Och så har vi Rauli Karjalainen, den finskfödde amerikanen som började med sporten för tre år sedan – vid en ålder av 69 år.

– Jag sa till min fru att jag skulle börja med speedskiing. De första hon sa var ”Skaffa en bättre livförsäkring”, säger Vietnam-veteranen och den före detta flygledaren inom US Air Force.

– Så ja, det gjorde jag.

Karjalainen hade tröttnat på veterantävlingarna i närheten av hans hemmaberg Snowbasin i Utah (”Jag hatar slalom, för många jävla svängar”) och bestämde sig för att testa någonting snabbare. Han åkte norrut till Sun Peaks i Kanada för en träning i speedskiing, några få åk senare var han fast.

Karjalainen åkte hem och köpte sina första speedskiskidor, och inom ett år tävlade han sida vid sida med Origone, Farrell och Kramer. Han slutar sällan topp 20 men säger att hans egen jakt på 200 kilometer i timmen får honom att fortsätta tävla i en sport utan övre åldersgräns.

– De saker som du har när du är yngre, som reaktionstid och explosiv muskelkraft, är inte kritiska faktorer i speedskiing, säger Karjalainen.

– Även om farterna är höga i den här sporten så finns det ett gäng åkare över 50 som är gans­ka bra.

Rekord

Världsrekord herrar: Ivan Origone, Italien – 254,958 km/h
Världsrekord damer: Valentina Greggio, Italien – 247,083 km/h
Bägge rekorden sattes i Vars i Frankrike, den 26 mars, 2016.
Svenskt rekord herrar: Christian Jansson – 248,105 km/h (Vars, 2017)
Svenskt rekord damer: Sanna Tidstrand – 242,590 km/h (Les Arcs, 2006)
Tidstrands notering stod sig som världsrekord i nästan tio år, innan Greggio satte det nuvarande rekordet.

Ljudet av tejp som slits itu fyller den grottliknande lodgen vid basen av Grandvilara. Tävlingsdeltagare stönar när de pressar sig ner i trånga fartdräkter över de obligatoriska rygg­skydden. Dräkterna är gjorda av latex och smiter åt över kroppen likt en andra hud, med fenor som sticker ut bakom pjäxorna. Dessa kallas spoilers och reducerar luftmotståndet när åkaren står i djup fartställning.

Detsamma gäller för de specialdesignade hjälmarna. De betingar ett pris på runt 12 000 kronor styck, är tillverkade av
kolfiber och kevlar och täcker åkarens huvud och axlar – allt för att spara värdefulla millisekunder genom mätfållan.

All onödig utrustning, som loggor och spännen på pjäxorna, har skalats av. Alla sömmar tejpas över – först med gaffatejp för hållbarheten och sedan med en tunn eltejp för att skapa en slät yta. Till och med kanterna på hjälmens visir tejpas igen för att undvika att fartvinden kryper in i över 200 blås.

– När du går ner i fartställning står varje rörelse, varje misstag, dig dyrt. Det finns inget utrymme för att vara kamikaze, förklarar Philippe May.

– Du kan se hur en del åkare inte är helt fokuserade på sin dräkt, men jag vet att allt måste vara helt perfekt.

48-åringen är en av de sista av sin sort, en före detta rocktrummis som lämnade sitt band för att följa sina speedskidrömmar. Efter att ha dragit sönder bägge sina knän i en skidolycka i slutet av 80-talet förklarades att han aldrig skulle kunna åka skidor igen. May hittade i stället speedskiing, en sport som utövade mindre kraft på hans leder. Han vann världscupen 2002 och höll sig kvar topp tre i världen fram till 2013, då han slutade för att fokusera på att leda skidskolan i Verbier.

Läkarna kom och knackade på dörren igen 2014, den här gången för ett hjärttillstånd som krävde omedel­bar operation för att sätta in en defibrillator. Än en gång sa läkarna åt honom att han aldrig skulle kunna åka skidor igen, speciellt inte i en sport som begränsar hur många åk utövarna kan göra på en dag på grund av de påfrestningar som hjärta och muskler utsätts för. Men May kämpade sig beslutsamt tillbaka till tävlingsarenan.

– Jag tror inte det ens var någon tvekan, jag visste att han skulle vilja fortsätta, säger Tracie May, ­Philippes fru och före detta amerikansk speedski­åkare.

– Speedskiing är den sport som är mest naturlig för honom. Den har varit en del av hans och bägges våra liv under så många år.

De möttes under en tävling i Les Arcs 1999 och gifte sig några år senare. Utöver att fortfarande inneha det kvinnliga, amerikanska rekordet så fungerar Tracie som vallare och coach åt sin man – och de diskuterar strategi tillsammans inför varje race.

Grenar

S1 – Speed One: Den snabbaste klassen med specialanpassad utrustning.
SDH – Speed Downhill: Kallas även standard. Körs med vanlig störtloppsutrustning och -skidor.

Att bli snabbast i världen på ett par skidor kräver träning året runt. Origone, med åtta världscuptroféer och fem världsmästerskap under bältet, jobbar regelbundet på sin position i en vindtunnel och övar på fartställningen genom att balansera på en slackline med extra vikter på ryggen. Han är en av de lyckliga få vars utgifter för både träning och tävling täcks av (det italienska) skidförbundet, samtidigt som allt färre nationella förbund erbjuder finansiell support till sina åkare.

Precis som många andra av de tävlande i världs­cupen betalar Karjalainen själv för allt under säsongen, och han spenderar dessutom sex veckor på resande fot i stället för att köpa returbiljetter hem mellan tävlingarna. Om kostnaderna för själva tävlingarna inte är avskräckande nog har bristen på träningsanläggningar dämpat tillväxten hos den snabbaste sporten på snö. Det finns i nuläget endast ett dussintal fungerande speedskibanor i världen, och träning på snö är få förunnat.

Jan Farrell har jobbat hårt med FIS för att vrida om momentet. Han skapar och delar löpande content för det internationella förbundets sociala mediakanaler, samtidigt som han är den inofficiella talespersonen för sin sport under konferenser och FIS-möten. Britten har gjort stora framsteg med flera videor om speedskiing som blivit virala, men han kämpar ­fortfarande med att göra sporten populär igen hos den breda massan.

När snösprutet lagt sig i Andorra säkrar svenska Britta Backlund tredjeplatsen i den sammanlagda damklassen, bakom suveränen Greggio. I herrklassen är det Simone Origone som än en gång står högst upp på prispallen när säsongen är slut. 2018 års världsmästare firar sin tolfte titel framför en liten publik bestående av medtävlare som blivit hans vänner. Trots deras rivalitet på banan har det skapats ett unikt band genom att överleva farter som annars endast är förbehållna högpresterande sportbilar.

– Vi har ingen dödslängtan, säger Karjalainen och tillägger att han förutom fem barnbarn även har två barnbarnsbarn.

– Men när jag kommer till botten av ett åk kan jag inte undvika att le. Jag känner mig extra levande.


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-03-02 15:10