Annons
Annons


Att uppföljare på succéer är ett givet inslag i filmfloran är inget att bråka om. Har man en hit, varför inte snabbt producera en till och en till? Det har jag inga problem med. Vad jag däremot vänder mig emot är uppföljare på filmserier som är begravda för länge sedan.

Annons

– Ska vi inte ta och göra en uppföljare på Titanic?

Nej, borde den resonable säga. Det var alldeles för länge sedan den filmen kom. Ungarna vet inte vem Leo DiCaprio är längre, växthus­effekten har hunnit smälta alla isberg och dessutom sjönk ju för fan båten. Släpp skiten. Gå vidare. Men så fungerar det naturligtvis inte. Tvärtom.

Julen bjöd på ett parad­exempel: Göta kanal 2. Ingen vettig människa minns den första filmen, som kom det ohyggliga svenska filmåret 1981. Men jag kan berätta att det är en fullständigt absurd historia om en båttävling på ett vattendrag i södra Sverige. Upplägget var ungefär som en Åsa Nisse-film, kryddat med en massa populära tv-personligheter från sena 70-talet. På den tiden det fanns två tv-kanaler och man blev omedelbart folkkär om man kallades för Loffe. Eller tog av sig byxorna fast behöll kalsongerna på.

Nu har man samlat ihop kvarlevorna av ursprungsensemblen, lagt till några nya – och tror på allvar att dagens biopublik skulle vara det minsta intresserad.

– Kom nu ungar så ska farfar visa er världens roligaste kille: Loffe!

Samma sak gäller för James Bond. Nummer 21 i ordningen. Daniel Craig var inte ens född när Dr No kom 1962. (Inte jag heller, faktiskt.) Att biopublik och producenter inte släpper det där tramset är en gåta. Allt det som ursprungligen skapade magi kring 007 är hopplöst demodé.

Exotiska platser, brudar i baddräkt, stora explosioner, Sovjet. Vem som helst kan ju köpa en smoking på Dressman och dra på charter för 8 000 spänn till Bahamas eller Marrakech. Och uppumpade brudar går det 14 på dussinet. Bond finns inte längre. Magin är sedan länge bortblåst.

Och så har vi det mest barocka exemplet av alla. Rocky Balboa. Det handlar alltså om nya filmen Rocky 6. Då ska ni veta att den första installationen kom redan 1976, när Sylvester Stallone var över 30 år gammal. Redan då på gränsen till för gammal för proffsboxning.

Handlingen är förstås helt absurd. Rocky har dragit sig tillbaka från proffsboxningen – no shit – och driver en restaurang i Philly. Men han kan inte släppa boxningen. Ni vet hur det är: Varje boxare har åtminstone en proffsmatch kvar i sig. Så resonerar man om man är boxningspromotor, har rätten till pay-per-view eller är en boxare som fått för många smällar i huvudet.

Alternativt en skådespelare som fått för många smällar i huvudet. Hur som helst, Rocky går en match till. Han är över 60 bast och venerna på överkroppen är inte deffat underhudsfett, utan åderbråck. Han boxas i stort sett oavgjort med världsmästaren.

En eftermiddag i Hollywood.
– Öhh. Jag måste göra en rulle till…
– Nej, Sly! Mata duvorna, lek med barnbarnen. Lek med barnbarnens barn. Ta det lugnt.
– Öhh. Rocky 6.
– Driver du med mig, gubbjävel?
– Adrian! Adrian!
– Glöm henne. Hon var inte din riktiga fru. Hon är en skådis som sitter på ålderdomshem nu.

Alltsammans är helt obegripligt. Vad blir det härnäst? Casablanca 2 eller Åsa Nisse 27? Persbrandt som Nisse och Flinck som Klabb­arparn.

HANS WIKLUND

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar