Annons
Annons

Robbie går på knock

Johan Hurtig


Robbie Williams har rest sig igen. Victor Johansson möter superstjärnan i London för att prata rehab, faderskap och musik.

* * *

Robbie Williams sparkade flygplanssätet framför sig. Slog på bordet och knäade stolsryggen.

Annons

Världsturnén var precis avslutad, 3,6 miljoner sålda biljetter, han borde ha firat.

Men han var arg, ledsen och besviken på sig själv för att ha fallit tillbaka i sitt drogmissbruk, svikit sin omgivning och sig själv.

Gilla Cafe.se på Facebook

Nu var han på väg till rehab och hade ett nervöst sammanbrott 10 000 meter upp i luften. Han visste vad som väntade: avgiftning, delat sjukhusrum med åtta andra patienter. Han hade varit här förut.

33 år gammal på dagen – han checkade in på rehab på sin födelsedag – hade hans liv följt samma mönster fram tills nu: ut på turné – återfall – rehab. Och så om igen. En bergochdalbana med kokain, ecstasy och receptbelagda mediciner som bränsle.

Robbie Williams, som har stämt träff med Café i en svit på ett fashionabelt hotell i Londons Fitzrovia, sammanfattar de hårdaste åren genom att ännu en gång berätta den välkända storyn om festen hemma hos U2:s sångare Bono på Irland. Den där Robbie andaktsfullt beundrade en tavla, den vackraste han sett, tills Bono upplyste honom: ”Robbie, det där är fönstret.”

– Klockan var fem på morgonen och solen höll på att gå upp. Jag kan inte uttala mig om Bono, han hade nog bara druckit, men personligen hade jag tagit hallucinogena svampar, ecstasy, rubbet.

Inte så konstigt att Robbie är lite nervös när han nu, fem år senare, ska ut på världsturné igen.

– Varje gång jag säger i intervjuer att jag ska turnera säger mitt management: ”For God sake!”

Han imiterar sin agent genom att skära handen panikartat över strupen.

– Men självklart kommer jag fucking göra det, jag ska turnera igen.

Förra gången hamnade du på rehab. Hur ska du…

– Undvika det den här gången? Eh… Turnén ska inte vara så lång den här gången. Förra turnén var för utdragen för mig. Det ligger i den mänskliga naturen att vilja ha mer och mer och mer – och jag gjorde lite mer än jag borde ha gjort. Förra turnén var nio månader, det var löjligt. Jag sover inte under turnéerna, jag drabbas av sömnlöshet, och sedan stressar jag upp mig för att jag inte har sovit. Och har du inte sovit på nio månader och bara rör dig mellan luftkonditionerade rum och scengolv, ja, då tappar du förståndet. Men jag har två bra månader i mig. Och jag kan göra tre månader om jag måste…


Inte uträknad. Efter att ha kämpat med droger och depressioner under större delen av sitt liv är Robbie Williams tillbaka på allvar.

* * *

Redan i hotellobbyn märker man att det är en alldeles särskild engelsman som huserar på tredje våningen.

Två kvinnliga journalister försvinner upp med likgilitiga ansiktsuttryck – och när de kommer ner 30 minuter senare måste de bita sig i läpparna för att hålla leendena i schack.

En stund senare får jag själv uppleva Robbie Williams omvittnade charm.

Han möter i dörren och guidar mig genom hotellsviten: badkar med lejontassar, drinkvagn, Robert Johnson strategiskt placerad i cd-hyllan. Innan vi når vardagsrummet har han redan hunnit fråga ut mig om vilket hotell jag bor på i London (”Ah, very posh!”), hur mycket pengar min arbetsgivare har och vilken min favoritsmak på Pringles är.

Han har dessutom gått igenom sitt eget semesterschema. Sedan han lämnade hemmet i Los Angeles har han repat med sitt band, spelat in en musikvideo, varit ute på landsbygden (”vi har ett lantställe i Wiltshire”) och gymmat massor.

– Men inte med någon personlig tränare! Jag är min egen PT: tittar på Youtube för att lära mig hur man gör övningarna och imiterar dem bara sedan. Känn här!

Han böjer sig fram och spänner sin ena biceps.

– Inte illa, va?

Efter snart tio år som musikjournalist har jag lärt mig en sak: rockstjärnor blev aldrig valda först på gympan. De är små, taniga, har kroppar formade av ett liv i replokaler snarare än hockeyrinkar.

Robbie Williams är av en annan sort. Det är en byggarbetare som sitter mittemot mig i den fluffiga soffgruppen. Bredaxlad, grovhuggen, tatuerad. Och med en brinnande grön blick som visar varje känslosvängning: den blir svart när han pratar om missbruket, glimrar när han pratar om sin fru Ayda Field, tåras när han pratar om sitt första barn. I september föddes dottern Theodora Rose.

– Om jag är redo för att bli pappa? Nej. Jag är rädd, jag har panik. Helt plötsligt handlar livet inte om mig, utan om den här lilla människan. Det är ett mirakel att vi har skapat en ny vän. Men jag har varit självisk hela mitt liv. Jag vill inte vara en dålig pappa, det skulle knäcka mig, men jag vet inte om jag har det i mig att vara en superpappa heller. Jag blev känd när jag var 16 år och har aldrig behövt ta hand om mig själv. Jag är inte kapabel att ta hand om mig själv. Och nu ska jag ta hand om en annan människa – självklart är jag skraj. Allt är helt okänt för mig.


Blickar framåt. Efter höstens efterlängtade comeback­album väntar nu spelningar världen över. ”Självklart kommer jag fucking turnera igen.”

* * *

Robbie Williams är hemma i England för att marknadsföra sitt nya album Taking the crown. En skiva där han lämnar den traditionella brittiska ljudbilden med akustiska gitarrer, piano och stråkar. I stället är det sprakande synthar, syntetiskt sväng och elektroniska melodier.

Det är också, som titeln antyder, en abdikerad popkung som åter gör anspråk på tronen. Under 90- och 00-talen dominerades hitlistorna av Stoke-on-Trent-sonen: över 85 miljoner sålda album, 17 Brit Awards (fler än någon annan artist någonsin) och ett Guinnessrekord med över 1,6 miljoner konsertbiljetter sålda på en och samma dag.

Lägg därtill en succécomeback i det åldrade, återförenade pojkbandet Take That 2010 – med utsålda världsturnéer, och singelettor.

När Robbie Williams nu gör solocomeback, med sin första skiva i eget namn sedan Reality killed the videostar (2009), gör han det med stort självförtroende.

– Det har gått väldigt, väldigt lätt att göra den här skivan. Det är det nionde albumet och det har inte varit lika enkelt sedan jag och Guy Chambers skrev min debutskiva. Första albumet tog sju dagar att skriva, den här skivan tog tio dagar.

Varför gick det så lätt?

– Min svåger är med i en rapgrupp som heter Connects, och hans musik blev bättre över en natt. Jag frågade vem han jobbat med och han presenterade mig för några australiensare i en bar som jag genast bjöd upp till mitt hus. Det kändes bara rätt.

Taking the crown har refränger som tycks konstruerade för akustiken som uppstår mellan stålbalkarna i världens fotbollsarenor, hits som kommer att promenera med en bakåtlutad swagger till toppen av singellistorna.

Men också det som gjort Robbie Williams till en artist vi älskar: det trasiga, det mänskliga, det rastlösa. Den vanliga killen med en våldsam livslust som vill ha allt – men inte riktigt kan hantera det.

Han är en artist som både du och din mormor beundrar i smyg. Som kommer undan både med att dansa grensle över en bistrostol med hundvalpsögon – och sjunga Mr Bojangles med snedbena och uppknäppt fluga hängande runt skjortkragen.

För man vet att han är på riktigt. Att han har själ. Musiken är bara ena halvan – det är vad personen Robbie Williams tillför till den som får allt att komma till liv.

Extra tydligt blir detta på Taking the crown där många textrader kommer från ett blödande hjärta. som i Into the silence (”It’s a very lonely, depressing, frightening place to be”) och Different (”This time I’ll be different, I promise you”).

– Mellan 20 och 30 var jag otroligt sårbar och otroligt deprimerad.

Jag hade ett negativt band som spelade i mitt huvud och bara upprepade: ”Du är skit, skit, skit.” Som de flesta, antar jag. Man kan fortsätta så, eller inse att 40-strecket är runt hörnet och att man måste ändra sig – annars kommer man tillbringa hela sitt jävla liv med att må piss. Det går inte bara att konstatera att ”det är så här jag är: sårbar, deprimerad, ledsen”.

Har du gått i terapi på sistone?

– Nej, terapi funkar fan inte. Eller… det hjälper säkert, för både jag och min fru har gått i terapi ihop och vi bråkar aldrig. Men jag har inte gått i terapi ensam sedan jag var 26 år.

Robbie Willams rör skeden så hårt i tekoppen att det uppstår ett eko i hotellsvitens stora vardagsrum.

– I 20-årsåldern tror man att allt ska lösa sig självt, att det bara är en tidsfråga innan man en dag vaknar upp och plötsligt är lycklig. Jag var 36 och kände mig likadan som när jag var 26. Och jag insåg att något måste fan förändras. Och den förändringen syns på skivan.  Det är mer liv, lyster, optimism, självsäkerhet och… ”surety”?

Jag vill säga ”surety” men jag vet inte om det är ett riktigt ord. Men de här låtarna är säkra på sig själva, de vet vad de är.

Varje låt har en distinkt karaktär.

– Precis. De har dessutom ett arenasound. Jag är optimistisk inför det här albumet. Det var jag inte med förra skivan och det var inte mitt management eller skivbolag heller.

Den var ju bra! 

– Jag vet! Jag älskar fan den skivan. Men det var inga singlar på den. Den hade ingen Feel, Angels eller Rock DJ. Men det här albumet vill jag gå ut i krig med, säger han och knyter den tatuerade näven så att bokstäverna ”LOVE” träder fram på varje knoge.

Många skulle vilja vara Robbie Williams. Vad är det bästa med att  vara det?

– Du får en privat kock, chaufför, städare, säkerhetspersonal. Det bästa med att vara Robbie Williams är hela livsstilen, som är helt fantastisk och som jag inte ens kunde fantisera om när jag växte upp. Det är ett väldigt dyrt liv, men helt underbart. Jag har en stor frihet.

Hur utnyttjar du den friheten?

– Jag är väldigt nöjd med att stanna hemma och göra ingenting alls. Jag hatar restauranger, jag hatar biografer, jag hatar ställen med stora folksamlingar. Jag gillar internet, sportkanalerna och tårta. Skulle jag inte släppa skivor skulle jag bara äta massa tårta. Att släppa en skiva är rena bantningsprogrammet för mig.

Är din fru likadan?

– Hon är lat precis som jag. Vi älskar reality-tv. Vi kan lätt ligga i sängen och titta på det hela dagen, gå och lägga oss, och vakna nästa dag och göra om det igen.

Och det värsta med att vara Robbie?

Han klappar sig på magen.

– Jag har dålig matsmältning!

Du brukade åka ut i öknen och spana efter ufo:n. Vad hände med det intresset?

– Det var det jag tänkte syssla med när jag inte skulle vara popstjärna längre.

Dra mig tillbaka och göra dokumentärer om det övernaturliga. Jag är fortfarande intresserad av det, men det är inte lika hardcore.

Varför inte?

– Börjar man intressera sig för det övernaturliga stöter man förr eller senare på galningar och bluffmakare. Det krossar ens hjärta. För jag har sett ufo:n när jag har varit helt nykter. Tysta, precis ovanför träden, i samma storlek som en fotbollsplan. Och jag har sett andra saker som är oförklarliga. Men, ja, längs vägen har jag också stött på många sinnessjuka människor.

Vad är det dummaste du har köpt för dina pengar?

– När jag var 18 år och med i Take That åkte vi till Elton Johns hus. Han visade oss sin bilsamling med fyra Ferraris, fyra Lamborghinis, fyra Porschar, fyra Aston Martins. Så jag tänkte: ”Ah, det är det man gör när man säljer skivor och tjänar pengar…” När jag kom till Los Angeles och tjänat pengar köpte jag fem superbilar: ”Jag ska ha den och den och den…” Men när de levererades på uppfarten till mitt hus tänkte jag bara: ”Det här var ju jävligt korkat…” Så jag sålde alla direkt. Nu har jag två begagnade Range Rovers, en här i England och en i Los Angeles.

Du har aldrig haft ett jobb. Hur känns det att aldrig ha behövt ställa klockan på morgonen?

– Du, Take That var som att vara med i armén. Ingen stod på vår sida och de körde med oss som hundar. Det var ett jobb. Ett hårt jobb.

Victor Johansson

Foto: Julian Broad/Contour by Getty Images/All Over Press
Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.

Annons

Dela (7)
Tweeta

Annons


Laddar