En gång frågade min pappa vad jag önskar mig i julklapp. Jag nämnde en ny bok jag var nyfiken på, varpå pappa nickade, fick något hemlighetsfullt i blicken och sa ”Det löser vi.”
Han har alltid varit rolig på det där lite svårdefinierade sättet. Som ståuppkomiker vill man gärna försöka förstå varför saker och ting är kul, det är liksom en del av hela processen att skriva skämt. Här kör jag dock fast. Pappas humor är väldigt gåtfull på så vis att den inte följer någon formel. Det finns inte direkt några mallar, utan den är bara en del av hans väsen.
En annan gång hade han sett en film som var den absolut bästa han sett på många år. Han förklarade att det var ”den med Tom Cruise” och vi diskuterade fram och tillbaka i nästan tio minuter för att komma på vilken film det gällde. Till slut visade sig att ”den med Tom Cruise” – ja det var Grease.
En gång gjorde han den här öletiketten:
När jag ringer upp pappa svarar han med att säga sitt telefonnummer och har typ alltid gjort det. Jag frågade vad det berodde på och han svarade ”annars vet man ju inte var man kommit”.
Under en runda av sällskapsspelet Med andra ord hamnade jag i samma lag som pappa. Har man inte spelat Med andra ord så går det ut på att man ska förklara ett ord för sin lagkamrat, utan att säga själva ordet. Pappa fick ordet ”bil”. Han funderade en stund och förklarade det sedan för mig med det förvisso korrekta men ändå aningen svårtydda ”en sån har vi hemma”.
En gång såg vi en film. Jag eller något av mina syskon pekade på en karaktär och sa ”undrar om han kommer klara sig”. Pappa tar upp telefonen, scrollar en kort stund och berättar sedan att det kommer han inte göra. Klara sig alltså.
Som ni märker är det svårt att hitta en röd tråd i det roliga. Det är en extremt svårknäckt kod. Kanske är pappas humor heller inget som bör intellektualiseras, utan bara avnjutas. Som pappa själv när han ser en av de absolut roligaste filmerna han vet.
