Ingenting har tydligare än Valter Nilssons genombrott signalerat att Göteborg återigen är Sveriges mest intressanta musikstad. Valter är absolut inte Göteborgs enda lyckade export till resten av landet, men ingen bär sitt ursprung stoltare än honom.
När Valter Nilsson i sina röda shorts tidigare i år gästade Håkan Hellströms spelning på Skandinavium kändes Håkan som den minst göteborgska av de båda. Någonting man aldrig kunnat gissa om mannen bakom Känn ingen sorg för mig, Göteborg.
37-årige Valters svenska genomslag under 2026 saknar närliggande motstycke. Den musikaliska karriär som grundlades 2025 med sleeper hits som Jerry, Apan och Döden fullkomligt exploderade med albumet Högsbo Riviera. Genombrottet Valter Nilsson kämpat för i hela sitt liv ser tveklöst ut att nu uppnåtts. Efter ett oräkneligt antal gig som gatumusiker och på småscener runt om i hemstaden är han plötsligt namnet på allas läppar.
– Vi är ett genuint gäng utan några suits omkring oss. Så vi har bestämmanderätt och kan göra vad fan vi vill.
De ”vi” som Valter Nilsson refererar till är det totalt åtta man starka bandet Stigberget som han spelat tillsammans med sedan flera år – och det lilla skivbolaget Blackvalley Records som aldrig tidigare handskats med en så här explosiv artistkarriär. En liten indielabel har plötsligt fått en nationellt hyllad artist att handskas med.
Ja, nationellt. För även om Valter är enormt populär på hemma-plan är han inte längre uteslutande någon lokal angelägenhet, något ett 40-tal slutsålda spelningar runt om i landet under 2026 vittnar om. Första gången vi sågs var backstage före en spelning på ett kokande Katalin i Uppsala. En unison publik vrålade med i vartenda ord i samtliga låtar. En kvinna i publiken svimmade och fick hjälpas ut.
Vårt andra möte sker på ett för den göteborgska musikscenen väldigt klassiskt landmärke – Fyrens Ölkafé ovanpå Bengans Skivbutik. På torget som bandet Stigberget tagit sitt namn från. En plats där jag tillbringade väldigt mycket tid när jag själv under flera år bodde i Göteborg.
– Fram till för något år sen så kände man alltid att man störde publiken. ”Förlåt, vi ska bara spela lite.” Det är först nu man tänker att de vill ju ha fler låtar. Vi får alltid spela fler låtar än dem vi skrivit ner. Folk har ju köpt biljetter sedan månader tillbaka, klätt upp sig och skaffat barnvakt. Det är klart de kan stå i en och en halv timme.
Det pratas, skrivs och poddas en hel del om den manliga ensamheten – hur män i vuxen ålder får allt svårare att bibehålla vänskapsrelationer. Kvinnor är generellt överlägset bättre på att bibehålla relationer. Att då åtta vuxna män lyckas synka åtta livspussel som dras in i en hastigt eskalerande karriär får ses som något av en bedrift.
– Jag sa det häromdagen till bandet. Att om jag skulle berömma mig själv för någon egenskap, så är det att sätta ihop folk i olika konstellationer och hålla ihop det.
Hur har de andra i bandet tagit den plötsliga succén?
– Jag är svinmån om hur alla mår i bandet, det går inte att ta för givet. De är skitstressade nu, alla har kvar sina jobb, vissa går ner i arbetstid. Om man skulle nonchalerat det och bara tänkt att ”det är klart de hänger på tåget” , då hade jag tittat tillbaka om ett halvår och de hade inte längre varit kvar. Alla i bandet är så jävla omaka egentligen, men nu är de som bröder. Tillsammans blir de ett sånt jävla band.
Hur ser du själv på din roll som sammanhållande kraft?
– Det har alltid varit så. Jag är äldst av sex syskon och har alltid varit ganska drivande i alla kompisgäng jag varit i. Ofta är jag den som sparkar in dörrarna till nya saker i olika sammanhang, men jag behöver folk runt omkring mig som är lite lugnare, lite mer tänkare. Jag kan bygga en studio, men sedan kommer någon annan att vara där och faktiskt använda den.
Du tar adhd-energin till bordet.
– Exakt. Jag rusar in i rummet och sen kommer alla efter och är där, men jag är värdelös på att vara ensam. Hade jag inte haft någon bakom mig så hade jag backat ut och stängt dörren igen ganska fort.
Valter kämpade väldigt länge med musiken, innan han slog igenom. Först i flera år med engelskspråkiga projekt, för att sedan efter ett språkbyte till svenskan med en helt omaskerad dialekt hitta ett tilltal som slog an någonting känslomässigt hos väldigt många. Men någon tid att stanna upp och fira har han inte tagit sig.
– Vi människor är nog tyvärr designade så att vid vartenda nytt trappsteg är vi ganska dåliga på att inse hur långt vi kommit, och njuta av det. Man ser direkt nästa mål. Siffrorna på Spotify är bara siffror. Jag kan inte än i dag fatta hur många de här 12 000 i publiken på Banan-piren är. Jag vet inte om man bara är dum i huvudet.
Vad tror du själv att det är med din musik som tilltalar folk?
– I grunden är det svängig, bra musik. Jag har svårt att se det unika i det man gör, men jag tror vår musik behövdes lite nu. Det fanns en hunger för det. Om det är att jag är lite folklig, lite politisk och har arbetarvinkel. Det är valår, folk kanske är skittrötta på artister som bara pratar om att vara artist. Men för mig är det svårt att se mig i spegeln och se sina bra kvaliteter.
Det är inte bara musiken som varit tätt förknippad med en lång kamp. Valter och hans nyblivna fru Lisa hade länge försökt få barn utan att lyckas, innan de till slut försökte med IVF. En behandling som under en julledighet i Lisas föräldrahem i Boden såg ut att ha fått önskad effekt.
– På julaftons morgon vaknade jag av att jag fick en kiss-sticka i ansiktet och den var positiv. Så vi gick ut med de glada nyheterna till allt och alla. När det sedan blev dags för tolvveckors-kollen så hade fostret dött.
En hård smäll som alltför många kan känna igen sig i, men som det inte är helt vanligt att prata öppet om.
Under en längre tid efter missfallet fick paret berätta för närstående om de ledsamma nyheterna. Se den glada nyfikenheten när vänner och familj frågade hur det gick med graviditeten bytas ut i sorgsen medkänsla. En tid senare bestämde sig Valter och Lisa för att försöka en gång till.
– Andra gången var vi mer försiktigt glada. Fram till tolfte veckan kände vi båda att det här kommer nog inte ske ändå. Och sedan när man är på ultraljudet tar det ju några sekunder innan de hittar hjärtat. Då satt man verkligen som på nålar. Det var ganska sent i graviditeten som vi kunde känna att nu händer det.
Och den andra gången gick det bättre. Supermycket bättre. Den 7 mars klockan 03.05 föddes lille Stellan.
Valter berättar att han gärna delar med sig av den dramatiska tiden, eftersom det hjälpte honom själv att höra om andra i liknande situationer. Tröst från ett möjligen otippat håll kom bland annat från den amerikanske komikern Andrew Schulz som i standupspecialen Life berättar personligt och roligt om kampen med ofrivillig barnlöshet.
– Att höra om någons resa gör så jävla mycket. Det kom fram en snubbe efter en spelning i Vara. Han och hans tjej hade varit med om ett svinsent missfall och nu var de gravida igen. Han tackade så mycket för att jag berättat öppet om våra upplevelser. Och i går träffade jag en som berättade att de till slut fått ge upp. Många av de här grejerna hanterar folk själva i sin egen ångestbubbla och man känner sig så ensam och misslyckad. Det är mycket bättre att prata om det.
Berättelser som de här träffar mig alltid lite extra hårt personligen. Även jag och min fästmö gick igenom IVF-resan och det kunde vara överväldigande att se den man älskar gå igenom så mycket för att vi skulle kunna få barn. Att göra så gott man kan för att hon ska må bra. Ibland hjälpa henne med de där sprutorna hon måste ta under behandlingen, men på det stora hela känna sig ganska handfallen inför den märkliga situationen. En plötslig, konstant, svårdefinierad anspänning. Ett misslyckat första utplock, en själslig omladdning och sedan, efter en tid, ett andra försök. Ett enda embryo. Som strax över sju månader senare blivit en tjej som föddes tidigt. Frisk men väldigt, väldigt liten. Den där omskakande perioden har gjort att jag gärna pratar med män som jag hört varit med om liknande saker. Även om det råkar vara i samband med en omslagsintervju för King.
Vilka manliga förebilder har du när det kommer till just papparollen?
– Min egen farsa är en grym farsa och min styvfarsa också. Så jag har haft väldigt bra fadersgestalter runt mig. Jag känner att det fram-för allt handlar väldigt mycket om att vara där.
Vilken sorts pappa skulle du vilja vara?
– Jag har en väldig gubbighet i mig. Det kommer inte bara bli en Bobby Car, utan en Bobby Car med släp direkt. Men jag skulle aldrig vägra Stellan en klänning eller så.
Du har ett uttalat starkt politiskt engagemang. Känner du att du får tänka mer på vad du säger efter ditt breda genombrott?
– Det är snarare nu när jag har räckvidden som jag känner att jag måste uttrycka mig mer politiskt, men det är asviktigt för mig att inte spä på polariseringen. Dels genom att inte vara partipolitisk alls, då hade folk bara slutat lyssna på en. Alla som håller med applåderar och resten lyssnar inte. Man kommer aldrig omvända någon på det sättet. Jag har så mycket 20-åriga dudes som lyssnar på mig som kanske inte tänker politik, inte är uppvuxna politiskt, men hänger på Tiktok och antagligen är jävligt höger utan att veta om det. Det här året kommer jag nog att bli rätt politisk, men inte stänga diskussionsluckorna genom att skrika ”fuck” någon. Det gynnar ingen.
Hur tänker du rent konkret att du vill använda din nya plattform politiskt?
– Man kan pusha för det kollektiva, att det är grymt att dra sitt strå till stacken. Det går ju fortfarande att drömma om allt, men det är ändå fett att gå till jobbet på morgonen. Att ha ett jobb. För blir min mamma sjuk eller om något annat händer är det lugnt, då kan man hjälpa till.
Det samhälleliga engagemanget berättar Valter att han haft med sig sedan uppväxten. När han var ett år gammal utbildade sig mamman till sjuksköterska, och så länge han kan minnas har hon varit politiskt aktiv. Han har aldrig känt någon tvekan om att hitta sätt att dra ett strå till stacken.
– När man har ett sånt här lyxjobb, att åka runt med sina bästa vänner och dricka bärs och spela rock’n’roll och då inte dra sitt strå till stacken på något samhällsnyttigt sätt, då får man försöka inspirera i stället. Annars hade jag inte kunnat se min mamma i ögonen.
Från ingenstans dyker en gråhårig man med prydliga glasögon upp vid vårt bord på kaféet. Mannen närmar sig försynt och ber om ursäkt för att han stör, för att därefter (inte lika försynt) berätta en lång historia om hur han var på plats för att se den allra sista konserten med The Band – The Last Waltz. Valter, ett enormt fan av The Band, lyssnar med stort intresse.
Den äldre mannen berättar om hur han och några vänner varit på roadtrip i USA och fick höra om konserten på radio. Han berättar om hur det inför konserten bjöds på middag till alla besökare, eftersom detta var vid Thanksgiving. För att styrka sin berättelse visar han upp en rad fotografier han tagit vid själva konserten. Samtliga foton nästan helt täckta av den största hemgjorda vattenstämpel man kan tänka sig.
Efter kanske tjugo minuter lämnar mannen Fyrens Ölkafé och fortsätter ner till skivbutiken. Valter dricker upp den sista slurken kaffe och vi reser oss och ger oss ut på Stigbergstorget. Det har, som nästan alltid i Göteborg, just regnat och asfalten ligger våt.
På tal om turnélivet. Hur mycket rock’n’roll-liv lever du?
– Jag har redan levt den sortens liv ganska mycket och hade nog fortfarande gjort det om jag varit singel och barnlös. Eller, ett göteborgskt öldrickarliv är nog mer sant. Jag har alltid varit en barperson, aldrig sprungit ner klubbarna. Det har blivit ungefär en miljon starköl i livet, helt klart. Det svåra nuförtiden är att inte fira varje spelning som om det vore en födelsedagsfest. Särskilt inte om man har sex spelningar på fem dagar.
Arbete är en klarröd tråd i narrativet runt Valter Nilsson. Han har så många körkort att Veiron i Ottan skulle känna att det nästan är parodiskt. Han har kört truck, arbetat bakom kulisserna med film-produktioner och tog kort före genombrottet examen som sjöbefäl. Dessutom har han jobbat på i stort sett vartenda ölställe längs med hela den mytomspunna Andra Långgatan. Valters mångåriga erfarenhet från Göteborgs barer, från båda sidorna disken, har gett honom en väldigt tydlig bild av vad som gör ett riktigt bra sunkhak.
– Man ska kunna gå dit själv utan att ha bestämt nåt och så sitter där alltid nån man känner. Och det måste finnas en bardisk, inte ett sånt ställe som är som ett café. Personalen tycker jag är asviktig, att det inte står en 22-åring från Hovås som bara står och tiktokar, inte ens tittar en i ögonen. Då blir jag så jävla gubbig. ”Vart fan är världen på väg?” Jag har jobbat bar en massa och det är få saker som får mig så jävla upprörd som folk i service som inte vill vara där.
Tjänar du bra på musiken nu?
– Vi gjorde ett gig nu i Oslo som vi gick back på, trots att vi sålde slut. Inte bara för bandets gager, men det är så dyrt att spela där. Bananpiren hade kunnat vara en riktig jävla vinstaffär om vi inte haft så billiga biljetter. Det är framför allt att vi har så många gig nu som gör att det kommer bli ett bra år. Vi har gått upp typ 300 procent i gage senaste året, framför allt för att gagerna innan man är ett namn är så fruktansvärt dåliga. Men också för att vi försökte komma upp i branschstandard direkt, vilket vi lyckades med tack vare vår bokare. Jag hade aldrig lyckats med det på egen hand.
Vi släpper förbi en dundrande spårvagn, korsar gatan och stannar till utanför Ödmans Musik & Instrumentverkstad. Valter öppnar dörren och släpper in oss i en gemytlig musikaffär, där hans gitarrist Christoffer Ödman just håller på att renovera en flygel. Vi fortsätter in i butiken som efter stängning även fungerar som bandets replokal, men också merchförråd, kontor och instrumentförvaring. -Butiken bara fortsätter i rum efter rum, likt en sorts musikaliskt Hogwarts.
När man hört intervjuer med dig får man ibland känslan att du levt ett ekonomiskt otryggt liv? Tycker du att det stämmer och hur känner du att det påverkat dig?
– Jag ska inte säga att jag varit otrygg, för jag har alltid jobbat jävligt mycket. Skulle filmjobben sluta rulla in så har jag alltid truckjobbet eller några barer att falla tillbaka på. Jag testade att vara med i A-kassan ett tag, för det är så många filmarbetare överlever. Men jag orkade inte med pappersarbetet. Jag har alltid haft lätt för att få jobb, aldrig behövt låna pengar, utan alltid klarat mig precis. Samtidigt har jag inte en insats till en lägenhet som jag skulle kunnat ha om jag varit en vuxen människa. Det känns som om jag alltid har lika mycket pengar.
Synen på pengar har på senare tid förändrats. Från att som frilansande filmarbetare ha fått betalt i klumpsummor, som varit tänkta att räcka länge men ändå kunnat gå åt till spontanköp som en motor-cykel, har Valter blivit mer ekonomiskt medveten.
– Jag har lugnat mig och insett att jag har det jag behöver, nu är det snarare så att motorcykeln ska säljas. Jag har en bebis och kan inte sätta mig på den. Och när ska jag hinna det? Jag hittar en del roliga kläder på Vinted, men jag handlar aldrig för mer än 150 kronor, det är min regel. Det här blir första året då jag kan spara. Vi går i hustankar och då räcker det inte att en har ekonomi, då får man grow the fuck up. Det här är första gången i mitt liv som jag känner att nu får jag fan lägga lite pengar på hög.
Det har skrivits nästan chockerande mycket om dina röda shorts. Om man för en stund bortser från dem, hur ser du på kläder och stil?
– Jag har alltid gillat kläder som fan men aldrig varit en märkeskille. Det dyraste jag köpt skulle vara en arbetarjacka, men det är på grund av materialet snarare än för att det är en viss logga på den. Jag har alltid haft de billigaste Ray-Ban-kopiorna, eftersom jag ändå bara kommer att sätta mig på dem. Men jag har alltid varit intresserad av mode och haft samma stil sedan högstadiet.
Har ditt modeintresse förändrats mycket sedan du slog igenom som artist?
– Jag fick ett skärp nyligen och då såg jag så jävla mycket bättre ut. Jag har aldrig tidigare kommit på tanken att man skulle köpa ett skärp.
Varje man bör ha minst två skärp.
– Enda gången jag klädde upp mig förr var för att gå på krogen med polare, men nu är allt jag gör att stå på scen. Jag vill inte vara vanliga Valter på scen, utan har alltid gillat artistskap som är ”mycket”. James Brown, typ. Eller Elvis. Jag skulle hellre ha en vit läderstrumpa på mig än att uppträda i jeans och t-shirt.
Som sena Elvis?
– Hade någon sytt upp en sådan åt mig så hade jag tagit på mig den direkt. Just nu är jag nog mer modeintresserad än någonsin. Det är inte som att jag läser mig till mode, utan mer att jag gillar vissa nyckelplagg som öppnar upp för en annan helhet.
Det händer att ni i bandet har er egen merch på scen.
– Jag har nog alltid en sån Högsbo Riviera-keps. Det är väldigt många som köper vår Två frislag-tröja och de röda shortsen tillsammans, det blir som en outfit. Vi var inne på om vi skulle släppa röda strumpor, så det blir som en fotbollsuniform.
Göteborg som skådeplats är helt central i Valters låttexter, vilket förstås ingen kunnat undgå, vare sig lyssnare eller kultursideskribenter. Under våren har man kunnat följa hur det hyllade albumet Högsbo Riviera gav upphov till en märklig debatt. En debatt som förenklat hade sitt ursprung i att stockholmare i mediebranschen var upprörda över att någon kan gilla sin stad, med alla dess fel och brister, så mycket som göteborgare kan. Särskilt stack en text i Göteborgs-Posten ut, där skribenten Björn Werner menade att Valter i sin musik gestaltade ett icke-existerande Göteborg.
– Det känns som om Björn tappade sitt inresetillstånd till Göteborg efter den texten. Han gjorde så många människor arga som inte visste vart de skulle ta vägen, så de hörde av sig till mig. Han menade att jag skriver om ett Göteborg som inte finns. Det är som att säga att de människor jag skriver om inte finns. Och den skrevs antagligen efter att han lyssnat på Göteborg en gång. Har man lyssnat på den låten hör man orden ”fultjack” och ”kranarna”, tänker att det är 70-tal och lyssnar inte på något annat.
Valter menar att ett generellt tillbakablickande är något väldigt specifikt göteborgskt.
– Göteborg är en nostalgisk stad. ”Ingen rör för i helvete kranarna”. Ingenting får någonsin ändras, och därför är det nog rätt krångligt att vara stadsutvecklare i Göteborg. Det är alltid någon som känner att ”den bänken är min bästa bänk, den får det inte hända något med”. Om man bor i Göteborg är man så mentalt nedkörd av att allt är nytt och utgrävt att man vant sig vid kaoset.
Hoppet om att staden någon gång ska bli helt och hållet klar och fri från totalt kaos får ärligast beskrivas som icke-existerande. Det finns snarare en mycket stark känsla av att Göteborg alltid kommer ha olika anledningar till att skoningslöst gräva upp halva staden, på ett sätt som skickar tankarna till det tidiga internets många pixligt animerade ”under konstruktion”-skyltar på var och varannan hemsida.
– Jag har nog aldrig känt att allt kommer bli helt bra en dag. Om den dagen kommer så sätter de bara i gång med att gräva upp någon annan del av stan. Det är bara konstanta omläggningar i resten av Göteborgs tid, i all evighet.
Även på den musikaliska fronten har en konstant blick i backspegeln länge varit centralt på de göteborgska scenerna.
– Vi i bandet lyckades lämna den nostalgin när vi började jobba med min producent Johan Weber. Han hade en mycket bredare musikalisk syn än min. Jag var fortfarande fast i det som alla musiker på Andra Långgatan länge varit – att det ska låta 70-tal. Det får inte låta modernt och det ska fan inte ens slå.
Men någonting har sedan ett par år bubblat och rört sig i Sveriges näst största stad. Band som Terra och Nektar och artister som Anastasía är bara några akter från västkusten som i tät följd börjat slå igenom på allt bredare front. Artister och band med väldigt olika musikaliska uttryck som bara råkar nå en större och större publik samtidigt. Möjligen handlar det om att kreativ framgång inspirerar mer kreativ framgång. Eller att folk börjat gilla gitarrbaserad musik igen. Eller så är det bara någonting i saltvattnet. Mer än salt och brännmaneter, alltså.
– Nu känns det som om allt som händer kommer från Göteborg, att man skärpt till sig lite. Det är inte så fult att satsa lite, eller kanske kamma sig en gång.
P3 lyfte tidigare i år Jazzhuset i Göteborg som en viktig plats för svensk pophistoria. Mitt mest nostalgiska, Göteborgsrelaterade drag är att jag saknar att Jazzhuset inte finns kvar. Särskilt torsdagsklubben Svanen, där alla indieband spelade.
– Det där jävla rökrummet.
Sveriges äckligaste?
– Och man kunde inte gå ut, för går du ut från klubben så kommer du inte in igen. Ibland var Jazzhuset det roligaste man visste, men jag minns att jag var så jävla förbannad varje gång dansgolven blev så där sing-along Håkan. Jag har faktiskt gjort ett hål i väggen där en gång, för jag blev så besviken.
Vad hände?
– Jag råkade boxa till väggen och det var skitdåligt gips.
Jag tycker att svensk pop länge dominerats av en sval, kontrollerad framtoning. Det ska vara coolt och obrytt, och sådan musik tycker jag är svår att känna engagemang för. Ni gör precis tvärtom.
– Jag håller med. Vår energi och framtoning kanske mer är i samma våg som The Plan och Moneybrother var. När vi själva var på Svanen på Jazzhuset var det rå jävla adhd och det svängde på ett annat sätt. Sedan har vi råkat bli pop eftersom vi lärt oss skriva låtar bättre, men vi kommer ju från soulen och rock’n’rollen. Ingen av oss har egentligen varit popsnören. Vår publik är allt från fyraåringar till pensionärer.
Bland de gyllene och de allmänt brända. Högsbo Riviera. Två album med bara ett ynka års mellanrum. Trots det menar Valter att ett tredje inte behöver vara speciellt långt borta. Att en ny skiva runt påsken 2027 inte alls är någon omöjlighet och de åtta bandmedlemmarnas livspussel övervinns eftersom de under turnén har med sig en portabel studio och löpande spelar in ny musik.
– Vi har inte skrivit albumen som album, utan släppt låtar allt eftersom. Det är kul att göra något och släppa det ganska snabbt, i stället för att vänta två år tills albumet är klart.
Oavsett vad kulturskribenter med eventuellt inreseförbud till 031-regionen tycker råder det inga tvivel om en sak – den nya göteborgska musikvågen är här. Valter är inte västkustens enda lyckade export till resten av landet, men ingen bär sitt ursprung stoltare än honom. Varken som arbetare eller som göteborgare. Var det kommer att sluta får framtiden utvisa.
– Vi fattar nog minst av alla hur stort det här håller på att bli.
Fotograf: Carl Thorborg/Wei
Stylist: Andreas Diaz-Soliz/Wei
Make up: Patricia Dovmyr
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.
