Sexuella guilty pleasures

joel  |  Publicerad 2008-05-16 09:41  |  Lästid: 4 minuter

Jonas Bergstrand
Fula, skitiga och elaka. Varför blir vi så upphetsade av tjejer som vi absolut inte vill vara ihop med? Jonas Cramby lyfter på täcket till bullmammor, lesbiska manshatare och andra kvinnor du aldrig skulle erkänna för någon – inte ens dig själv – att du attraheras av.

För länge sedan dejtade jag en tjej som var ganska mycket mer sexuellt erfaren än jag (kom ihåg: det här var väldigt länge sedan). Jag var bara milt störd över detta faktum tills vi hade ett av de där förtroliga, frigjorda samtalen man alltid har i början av ett förhållande (och sedan alltid lika bittert ångrar).

Min dåvarande flickvän berättade nämligen hur hon, precis innan hon träffade mig, legat med sin piercare – eller ”piercingartist”, som hon föredrog att kalla honom. Och detta trots att han, som hon sa, ”var jättegammal och såg ut lite som Lemmy i Motörhead”.

– Men varför låg du med honom då? sa jag.
– För att det kan vara lite sexigt med äckliga killar, svarade hon.
– Jamen det var ju roligt att höra, sa jag. Så då behöver jag alltså inte bara oroa mig för alla snygga killar, menar du? Det måste betyda att du rent teoretiskt skulle kunna tänka dig att ligga med, få se nu… ska bara räkna efter… ungefär alla världens killar?
– Lägg av… du vet vad jag menar, sa hon.
– Nej, det vet jag inte, sa jag.
– Jag har ingen aning om vad du menar. för jag är nämligen inte sjuk i huvudet!
Jag smällde igen köksdörren, klampade ut till vardagsrummet och satte mig framför tv:n för att leta efter en dokumentär om apor. Förorättad, arg och svartsjuk. Men i hemlighet också lite nöjd med att för en gångs skull ha det moraliska övertaget. Men det hade jag såklart inte.

För om man är ärlig mot sig själv, och börjar fråga runt i sin bekantskapskrets, upptäcker man snart att dessa, bokstavligt talat, guilty pleasures är som citat ur Clint Eastwood-filmer: alla har ett.

– Det är inte så att jag vill ligga med min mamma, började till exempel en kompis berätta, innan han la till det läskigaste ”Men…” jag hört i hela mitt liv. Sedan förklarade han hur skakad han blev när han hittade en bild på sin mor som ung, och insåg att hon såg exakt ut som de tre senaste tjejerna han raggat upp på Riche.

En annan vän, en i vanliga fall cynisk mediearbetare med slank flickvän, berättade hur han i smyg brukar fantisera om vad han kallar ”kåta bullmammor”: kaneldoftande, knubbiga landsortskvinnor med ugnsvarma förkläden, rosiga kinder och mjöliga skinkor. Han fortsatte sen att prata om hur mycket han också gillar den ”otrevliga, uppen­bart empatistörda chefstypen”, karriäristkvinnan som knappt äter och tränar Bikramyoga alldeles för mycket.

En tredje erkände hur han drömmer om lesbiska manshatare för att han hoppas på att, precis som mc Ren, ”fuck so good, I make dyke bitches straight”. Och det finns fler exempel: ointelligenta receptionister, för unga tjejer, för gamla kvinnor, kvinnor med naveldjupa celluliter, kvinnor med synliga revben, jättesmå brottartjejer, afrikanska backhopperskor och Nancy Dell’Olio. Eller det som i min lilla undersökning faktiskt visade sig vara det allra vanligaste att tråna efter i smyg (i alla fall bland män i Stockholms medie- och modebransch): den helt vanliga landsortstjejen. Hon som använder lite för orangefärgat puder, tar med en bild på Linda Bengtzing till frisören och sjunger med i Bra vibrationer på förfester.

Men hur kunde Sveriges kanske vanligaste kvinnotyp bli en sexuell guilty pleasure bland mina vänner? Är det ett utslag av nåt slags modern cityimperialism, där ett gäng dryga, hippa Stockholmare kan tänka sig ligga med infödingarna – menföraktar deras kultur, språk och furuinredda hyddor?

Inte nödvändigtvis.

För om man studerar det som psykologin kallar korrelationskoefficienten framträder faktiskt ett lite gulligare mönster. Korrelationskoefficienten är nämligen en skala mellan -1 och +1 som vetenskapsmän  i detta fall använder för att ta reda på vad
vi attraheras av.Ju högre upp på plussidan av skalan, desto mer lik en själv är den man väljer till partner. Ett minus betyder att ens partner besitter motsatta egenskaper, medan en nolla indikerar ett slumpmässigt urval. Och vad man funnit är att vi nästan uteslutande väljer partners som liknar oss.

Det viktigaste (upp till +0,9 i korrelations­koefficient) visade sig vara religion, grupp-­tillhörighet och socioekonomisk status. Näst viktigast (+0,4) var inre egenskaper som intelli­gens, personlighet och humor. Utseendet hamnade på tredje plats (runt +0,2).

Dock med ett högst underligt undantag: längden på ens partners långfinger (som hade en koefficient på svindlande +0.6). Att längden på min partners långfinger matchar min är alltså, åtminstone undermedvetet, viktigare än både hennes intelligens eller att vi båda skrattar åt Will Ferrell.Men forskarna hittade också ännu ett intressant undantag: När vi väljer tillfällig sexuell partner var det absolut viktigaste att deras utseende liknade vårt.

Den perfekta tillfälliga partnern vore alltså, åtminstone teoretiskt, en kvinnlig version av oss själva (vilket delvis förklarar varför min sjuka kompis vill ligga med sin mamma: han är extremt egenkär).Det kastar också lite ljus på resten av den sexuella guilty pleasure-principen: Om man till exempel tittar på min kamrat som drömmer om bullmamman och den empatistörda chefen så ser man att båda typer absolut ryms inom honom.

Min vän som diggar lesbiska manshatare då? Ja, det råkar också vara ett perfekt sätt att beskriva honom på. Och alla mina kamrater i Stockholms medie- och modebransch – de är ju från början inflyttade lantisar och förorts­kids. De dagdrömmer om dansbandsdiggande nagelteknologer av ett väldigt enkelt skäl. De vill bara knyta an lite till den där svenne­killen i stukad Nikekeps som fort­farande finns inom dem.

Jag frågar dig, vilken aspekt av din egen skuggsida känner du för att knulla skiten ur i kväll?

Så vad hände med mig och min sexuellt erfarna flickvän då? Jo, det gick som det brukar och hon gjorde slut, flyttade till Malmö och blev ihop med en mimare – eller en ”pantomimartist”, som hon föredrog att kalla honom. Då insåg jag något om mitt och min sexuellt erfarna flickväns förhållande som verkligen knäckte mig: först en piercare, sedan jag, sedan en mimare.

Ja, du har redan gissat det – det var jag som var hennes guilty pleasure.

Jonas Cramby

Hennes guilty pleasures
Männen som kvinnor tycker är sexiga, men inte alltid vågar står för.

1. Johnnie och Mattias.
Operasångerska eller vd – alla kvinnor gillar en hantverkare.

2. Carl-Einar Häckner.
En burlesk trollkarl som pratar med bäbisröst. Skitsexigt enligt många.

3. Jack Nicholson.
Gammal, knarrig och luktar medicin. Precis som, just det, pappa!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:08