Min vän N och jag har, som den verkligt nitiskt detaljstuderande bloggläsaren vid det här laget kanske observerat, vårt kontor inhyst i ett stort kontorshotell. Det betyder att man delar vissa gemensamma sällskapsytor med andra företag och deras anställda.
Till exempel det gemensamma köket. Och den gemensamma kylen.
Jag äter förstås oftast min lunch på Burger King, som normala människor. Och min frukost äter jag ju hemma innan jag går och lämnar min son på förskolan. Så jag har ju egentligen inget jättestort lagringsutrymmesbehov i just denna gemensamma kontorskyl. Det enda jag förvarar där är, som de historiskt belästa av er kanske kan ana er till, min andra frukost.
Och eftersom jag tyvärr inte har hunnit handla på ett bra tag nu är ingredienserna för min andra frukost nu nere på de allra yttersta nödvändigheterna: Smör. Ost. Skivad salami. Potatissallad. Rostad lök.
Nödproviantsnivå, alltså.
Jag förvarar detta nästan allra längst till vänster på andra hyllan nerifrån, staplat på varandra i ordningen: Burk med rostad lök-burk med potatissallad–salamiförpackning–ost–smörpaket. Eftersom jag, som alla normala människor, alltid placerar mat i den omvända kronologiska ordningen som jag tänker lägga den på en smörgås. På baksidan av stapeln har jag byggt ett litet torn av ketchupbägare från Burger King, som jag fyllt med vatten och lutat mot smörpaketet. Så att jag ska veta att om någon försöker äta min mat så kommer jag höra det när de skriker ”VAFAN?” över hela våningen när de välter ut vatten i hela kylen.
Inget konstigt alltså.
Men så imorse öppnar jag kylen. Och precis när jag ska flytta ketchupbägarstapeln (knepet är att inte sätta matstapeln a-l-l-r-a längst till vänster i kylen, utan hålla ett säkerhetsavstånd på ungefär en handflata från väggen, så att man får plats att sticka in handen där och försiktigt flytta ketchupbägarstapeln innan man flyttar matstapeln) så uppfattar jag i ögonvrån något mycket, mycket märkligt.
På hyllan under min matstapel står nämligen ett litet, litet, litet paket smör. Av exakt samma märke som mitt paket smör. Fast ungefär en tredjedel så stort.
Och på hyllan över min står en likadan ost som min. Fast ungefär en tredjedel så stor.
Och en liten bit till höger, bakom två mjölkpaket och en burk keso, ligger ett 10-skivorspaket salami. Exakt likadant som min 50-skivors familjeförpackning på hyllan under! Och i en av de där utdragbara lådorna längst ner där man brukar ha frukt och grönsaker: En liten, liten futtig burk rostad lök.
Ni vet slutet av De Misstänkta? När Chazz Palminteri plötsligt stirrar på den där anslagstavlan och alla ledtrådarna om Kevin Spaceys historia uppenbarar sig en efter en?
Exakt så känns det.
Så jag börjar rota runt i den där jävla kylan. Och vad fan tror ni att jag hittar allra längst in i hörnet på den understa hyllan, gömd bakom en burk oliver och en Yoggi Mini-förpackning (Hallon & Guava) och tre av de där korridorpratartelefonförsäljarnas jävla matlådor?
En liten, liten, liten, liten, liten, liten burk potatissallad.
I shit you not.
Antingen är det någon som driver med mig.
Eller så har jag en dubbelgångare. En dubbelgångare i miniatyrversion. Som har ett litet, litet, litet kontor här någonstans på våningen. Och sprider ut sin mat på olika hyllor i hela kontorskylen för att jag inte ska börja ana oråd.
Men nu är jag fan den jäveln på spåren.
Och nu kommer jag aldrig mer kunna titta in i den där kylen utan att känna mig som Gulliver.
