Snyggast i solen

På dagens centrecourts svettas stjärnorna i neonfärgade linnen och knälånga piratbyxor. Men ska du anamma tennislooken i sommar – och det ska du – så är det designerkläder i uppdaterad 70-talstappning som gäller. Cafés Rikard Lind hyllar världens snyggaste sport.

Förbannade Pat Cash. Där dog tennisen.
Eller i alla fall dess stil.

Undergångens år var, som i George Orwells roman, 1984. Ut i solskenet över centrecourten på The All England Lawn Tennis and Croquet Club för att spela semifinal i Wimbledon kom först John McEnroe.Strax bakom honom följde vad som såg ut som en 19-årig after beach-artist i rallyrutig
bandana.
Pat Cash.

En adrenalinchockat flängig aussie från det pubrock- och kofösarvänligt inställda landet därunder. Som han ville vara en sån som McEnroe: cool, arrogant stilfull, rock’n’roll. Men medan McEnroe bara var sån vare sig han ville det eller inte, som en medlem i ett ungt Rolling Stones eller grubblande genial som en Jackson Pollock, så ledde Pat Cashs ansträngda rockattribut mest till att han redan såg ut att aspirera på platsen som solo­gitarrist i ett medelålderskrisande Svenne Rubins.

John McEnroe vann förstås i tre raka set.

Däremot satte Pat Cashs grabbiga stil en oroväckande stark prägel på tennisens fortsatta utseende. En Mikael Pernfors kutade in på atp-touren från amerikansk collegetennis i för stora kläder och med målarfärg i huvet, när han inte hade tuppkam, eller inte hade rakat av sig allt.

Andre Agassi förstås. Jösses. Hade McEnroe en Jackson Pollock-besläktad mystik så såg Agassi mer ut som en Jackson Pollock-målning: ett exploderande virrvarr av färger och mönster. Och hans byten av kläder och stil och frisyr och kroppsvikt höll högre tempo än en Madonna-medley.
Det vilade onekligen ett drag av desperation över tennisen i en tid då en rätt marknadsförd och uppseendeväckande föränderlig image tycktes lika viktig som att slipa fram match­avgörande grundslag.

Det var nödvändigtvis inte bättre förr, men definitivt snyggare.

Det hör man nästan på namnen. Pat Cash och Andre Agassi låter som en Saturday night live-sketch och en r&b-stjärna som kanske smörade en sommar, medan Rene Lacoste, Fred Perry, Bob Falkenburg, Roy Emerson, Philippe Chatrier och Lamar Hunt klingar värdigare, bättre matchande en lång era då tennisen blev känd som Den Vita Sporten, spelades i långa byxor och slipover, och om nån hade föreslagit avbrott för en tebjudning mellan andra och tredje set så hade det troligen mottagits med ett ”a jolly good idea!”.

Med spelare som Rod Laver och Stan Smith krympte klädseln till kortärmad pikétröja och shorts, men den var fortfarande oskyldigt vit. Frew McMillan sportade mycket stilfullt en platt vit gubbkeps i den klassiska dubbel­konstellationen med Bob Hewitt.

Nånstans när 1975 blev 1976 skakades tennisens stilmässiga fundament. Jätten som ruskade om heter Björn Borg. Killen som följde upp med en dräpande volley heter John McEnroe.
De två var som gjorda för att gnugga fram en för sporten helt ny elektricitet, en livsfarlig högspänning, mot varandra.

På ena sidan Borg. ”The Incredible tennis machine”, som Time Magazine kallade honom. ”Borg den oövervinnerlige”, utropade Sports Illustrated. Björn Borg var ett fysiskt under, orkade hur mycket som helst. Men även om han i själva verket var på gränsen till kollaps röjde han det inte med en min. Hans abnorma koncentrationsförmåga, stridsvilja och vinnarinstinkt avspeglades i ett alltid lika uttryckslöst ansikte. I kombination med ett snabbt fotarbete, ett ogenomträngligt baslinjespel och precisa passerslag drev hans oåtkomliga lugn motståndarna till vansinne. Varenda boll kom tillbaka, tillbaka, tillbaka, utan en min, till synes utan ansträngning.

Han förtjänade verkligen det vitt spridda epitetet ”Ice Borg”.

Rakt in i detta isberg rände John McEnroe och skapade en oöverträffat rafflande och perfekt rivalitet: advokatsonen från New York, en bortskämd, spinkig spoling full av mot­stridiga känslor, mestadels skitförbannad på allt, och som både levde och föll på sitt blixtrande temperament och sin bländande teknik.

I Sverige gjorde han sig ökänd för raseri­utbrottet i Stockholm Open då han rensade ett helt bord från vattenflaskor med sitt racket.

I USA kallades han ”Superbrat” och han var tennisens föregångare till filmens Sean Penn.
Wimbledonfinalen 1980 dem emellan – 1–6, 7–5, 6–3, 6–7 (16–18), 8–6 till Borg – hade en intensitet som kommentatorn Bengt Grive beskrev som ”obehaglig”. Matchen räknas som en av historiens bästa.

Borg och McEnroe var varandras perfekta motpoler. Även stilmässigt.
McEnroe var väldigt mycket New Yorker. En storstadssäker slacker som såg konstant so-what-skrynklig ut, av den typ som alltid överträffar de minutiöst groomade bara genom att rafsa åt sig det som ligger överst i tvättkorgen.

Och håret sen – patenterat yvigt och nonchalant: så liksom elförstärkt högt att inte ens en tidig Dylan eller The Strokes-trummisen Fabrizio Moretti kunnat matcha den volymen.

Som symbol var Borg den atletiske, gåtfulle, blont hårsvallande mannen från norr, en viking med isblå blick och en tvättbrädemage som man kunde riva grönsaker på. Den franska dagstidningen Le Figaro utsåg honom till världens sexigaste man. Men han hade också tveklösa playboykvaliteter.

På bilder från det sena 70-talet strosar han mot väntande Rollsar och Ferraris i gympadojor och päls, sippar drinkar på Jamaica, dansar lambada, stirrar ner i djupa urringningar, matas med druvor av grekiska gudinnor och chillar med Rod Stewart. Han hade en fantastisk arkitektritad jättevilla på Long island, en egen ö i St Annas skärgård, en lyxig villa i franska Cap Ferrat och två i Stockholms skärgård, våningar i Monaco och Stockholm och ett vinterhus i Åre.

Björn Borg hade dessutom de snyggaste detaljerna på tenniscirkusen: fet guldlänk, glansig wct-jacka, virkat pannband, tajta kritstrecksrandiga tröjor från Fila med initialerna bb, ibland till och med klanrutiga shorts, svettband med en kungakrona på, tejpade fingrar, den mästerliga skäggstubben.

Kort efter det att John McEnroe äntligen bröt Borgs svit i Wimbledon 1981 la ismannen av, bara 26 år gammal. McEnroe har fortfarande inte förlåtit honom för att han fuckade upp deras sensationella antagonism på det sättet.

När Mats Wilander vann Franska Öppna i Paris i ett par Nike Wimbledon 1982 var det en av de sista renläriga stildemonstrationerna.

När John McEnroe bytte från trä- till grafit­racket 1983 var det över.
Nu går Rafael Nadal och drar i kallingarna genom ett par knälånga piratbyxor som han matchar med en ärmlös technoparty-på-Ibiza-topp.

Pat Cash?
Han spelar gitarr i sitt eget band The Wild Colonial Boys.