Solsidan är tillbaka igen, med ytterligare en handfull sista säsonger. Det är mer uppenbart än någonsin att det är en serie som håller fast några fantastiskt begåvade svenska skådespelare i en riktigt medelmåttig gröt.
Jag blir så vansinnigt stressad av att tänka på hur Josephine Bornebusch, Johan Rheborg och Henrik Dorsin medverkar i den här serien på regelbunden basis. De tillhör alla på sina sätt den absoluta gräddan inom sina fält och borde inte vara här. Det känns fel.
Dorsin är ett oöverträffat humorgeni hitrest från en svunnen tid, Bornebusch är en fantastisk regissör och dramatisk skådespelare med ett skevt funny bone och Rheborg kanaliserar ett slags mörker i sina komiska roller som ingen svensk kan mäta sig med. André Wickström är en av de roligaste ståuppkomikerna vi har.
Det stora problemet med Solsidan
Det finns otroligt mycket talang i Solsidan, men de har ju ingenting intressant att göra. Igenkänningshumorn blev nästan uteslutande igenkänning efter två, tre säsonger. Humorn åsidosattes och i dess ställe klev det svenskt trygga och bekanta in.
I Sverige finns en tradition av att bred humor aldrig får vara bara humor – för att en satsning ska bli långlivad behöver den tilta starkt åt drama. Om en serie som Solsidan inte ses av väldigt många människor skulle den gå med förlust och få läggas ner. Så den får inte kännas konstig eller kantig – det viktigaste är att tittarna känner sig trygga och småler.
Jämför med den briljanta Boy Machine från 2015 som också var sprängfull av begåvade människor, men som hade en lite avig humor som dessutom utgjorde seriens grundton. Den läggs ner skoningslöst efter en enda säsong, spetsad på en påle likt en fiende till Vlad Tepes, för att statuera ett exempel. Så här går det när man vågar göra lite quirky humor, fortsätt framåt på egen risk.
Och det är i denna rädsla att hamna på TV4:s träpåle som Solsidan blivit en serie det är omöjligt att gapskratta åt. Bara nicka igenkännande med ett försiktigt leende.
