Annons

2003 har ett moderat parti i kris valt en okänd 37-åring till partiledare. För Cafés Christer Berglund berättar han om sina planer – som senare ska göra Reinfeldt till den mest framgångsrika borgerliga politikern i modern svensk tid. Tidigare publicerad i Café 09/2003. Foto (beskurna): Peter Sederling.

***********

Efter förra årets katastrofval började utrensningen inom moderaterna. En efter en försvann de gamla hökarna och i våras meddelade partiledaren Bo Lundgren sin avgång. Uppdraget att lösa krisen gick till Fredrik Reinfeldt, 37. Cafés Christer Berglund möter mannen som tror sig kunna bli statsminister redan 2006.

Annons

Reinfeldt var chockad.

Direkt ut i busken från gymnasiet hemma i Täby. Krälande och marscherande sedan han inställt sig på i22 i Kiruna.
– När tar det här slut? frågade han plågad ett av befälen.
– Vi håller på tills solen gått ned, var svaret, men solen gick över huvud taget inte ned i Kiruna i juni.

Fredrik Reinfeldt var 18 år, en gänglig spexare som knappt varit norr om Stockholms län. Han hade festat runt på studentskivorna i de välbeställda villaområdena i Täby och plötsligt vaknat till liv av de gastande befälen. Han var kbs:are, skulle gå kompanibefälsutbildningen på 15 månader. Duktiga grabben alltså. Men det var inte så skojigt till en början. Och hemma i Täby fanns tjejen han blivit ihop med på gymnasiet. Det skulle dröja innan han fattade att han fixade lumpen och kunde ana konturerna av en gemenskap på luckan efter att ha tagit igen sömnbristen. De var ett brokigt gäng som samlats i Kiruna sommaren 1984. Men Reinfeldt kunde snacka för grabbarna och
blev deras talesman.

Han utsågs till representant för kompaniet på värnpliktsriksdagen. När han dessutom blev vice ordförande i värnpliktsrådet tog han initiativet till Vpl Aid, en motsvarighet till Bob Geldofs stora Live Aid-gala för de svältande i Etiopien. Under Reinfeldts ledning skänkte svenska värnpliktiga en dagsersättning på 25 kronor. Själv blev Reinfeldt uppmärksammad i media och kunde till slut överlämna en check på 250 000 kronor till Röda korset.

Han hade en kompis som var med i moderaternas ungdomsförbund i Täby.
– De gör inget annat än super. Jag vill göra något bättre av MUF här ute, sa polaren. De hade snackat politik förr och Reinfeldt röstade på moderaterna i riksdagsvalet. Men han gillade inte att inordna sig i ett led där alla skulle vara rutiga eller randiga. Efter lumpen hade han ändrat sig en del. Han gick med i MUF i Täby och blev vald till ordförande. Avdelningen växte så det knakade och blev den mest framgångsrika inom förbundet. Följdriktigt skulle han bli ordförande för hela förbundet. Det var 1992. Då stod han i talarstolen i Lycksele och raljerade över de nyliberala figurer som ville avskaffa värnplikten:

– De som tvivlar på värnplikten har tittat för mycket på CNN under Kuwaitkriget. Vid popcornskålen framför tv:n har de dragit slutsatsen att ett krig i Sverige är något som klaras av av några elaka typer i de norrländska skogarna. Då var han redan riksdagsman, 26 år gammal. Tio år senare är han på väg att bli partiledare för moderaterna, med ambitioner att göra partiet folkligt och nå statsministerposten.
Efter moderaternas katastrofval förra hösten fanns egentligen ingen konkurrens om vem som skulle bli partiledare. Reinfeldt står nu i centrum för ett gäng 60-talister som tagit över efter utrensningen av de gamla stötarna från Carl Bildts tid.


Som tioåring började Djurgårdensupportern Reinfeldt spela basket. ”I laget fanns många nationaliteter, så jag lärde mig att inte dra alla över en kam. Jag har nog alltid sett människor som individer. Även när det varit derby mot AIK.”

Jag skulle träffa honom första gången i juni på moderaternas riksdagskansli i Gamla stan. Reinfeldt hade skrivit en slags programförklaring på Dagens Nyheters debattsida någon månad tidigare. Den var allmänt hållen om moderaternas frihetsalternativ. Jag tänkte: Vem bryr sig egentligen?

Men det var inget fel på snubben. Han var lågmäld och resonerande. Jag frågade varför han blev moderat och fick ett trevande svar.
– Jag söker inte etiketter. Det börjar med en idévärld och man lär sig att världen är större än en själv. Det handlar om synen på människor. Jag läste böcker som Karin Boyes Kallocain och Ray Bradburys Fahrenheit 451. De målade upp det värsta tänkbara för mänskligheten.

I din programförklaring i Dagens Nyheter beskrev du Sverige som en enpartistat. Tror du verkligen på det?
– Ja, socialdemokraterna är så dominerande. De har politiserat maktutövningen hos myndigheterna och centraliserat styrningen av landet. Politiskt blir det skarpa kanter och jag tror inte unga människor känner sig hemma i den ordningen. De vill inte tillhöra något parti, de bestämmer sig under valrörelsen hur de ska rösta.

Du har profilerat dig på kriminalpolitik. Du vill ha längre straff för våldsbrottslingar som återfaller, fler poliser och hårdare tag mot unga brottslingar.
– Jag har varit talesman i två år i kriminalpolitiska frågor. Min föregångare Gun Hellsvik, som var justitieminister i Carl Bildts regering, är en förebild för mig. Hon står för mycket av det jag tycker om. Hon är påläst, kunnig och har integritet.

Det här är ju klassiska moderatfrågor. Men det finns experter som anser att längre straff och fler poliser inte löser några problem.
– Ja, en sådan som Jerzy Sarnecki brukar vara emot min syn. Men han medgav en gång att polisinsatser kan ha effekt. Att om man tar kärnan av förövare så faller svansen. Det talar för det jag säger. Men det är ett problem med unga förbrytare som inte döms för att de är för unga.

Känner du till den mest framgångsrika insatsen mot ungdomsbrottsligheten i Stockholm? Det är rånkommissionen hos Västerortspolisen. De har tagit sig an invandrartäta förorter som Rinkeby och Tensta med en allt svårare kriminalitet. Och de klarar upp över 50 av procent personrånen, jämfört med 20 procent i länet.
– Ja, det är bra. När poliserna blir färre så måste de koncentrera sig på det riktigt farliga i samhället.

Det är inte så det har gått till. Det har inte varit för få poliser tidigare utan det har gått för långsamt för dem och de har nått för dåliga resultat. Nu nöjer de sig inte med att plocka de tyngsta kriminella utan jobbar mycket bredare än så.
– Ja, det är viktigt att vi får sådana satsningar…

Reinfeldt argumenterade inte vidare kring sin syn. Han verkade ta in vad jag sa, men det var inte helt lätt att få grepp om honom. Det blev inte lättare av att utsparkade från Bildtgänget beskrev honom som färglös. Och en ungliberal som lämnat partiet sa till mig att det är nog bra för en politiker att vara smidig och ha en yta som teflon – men vad har Reinfeldt för politisk övertygelse egentligen?

– Jag vill inte låsa in mig i fack, beskrev Reinfeldt sig själv. Jag har alltid varit resonerande och jag tror det är nytt och modernt för en politiker. Det tilltalar en ung generation. I stället för att vara högljudd och tvärsäker.

Du skrev boken Nostalgitrippen 1994 och kallade folk i partiet för Bildtkopior. Jag talade med en av dem som sa att hade det funnits så många Bildtkopior så skulle det inte ha varit så stora problem för moderaterna i dag.

– Ja, det där verkar sitta kvar hos en del. Men det är klart att den första moderata statsministern sedan 1928 lätt blev kultförklarad. Jag skrev att alla ville vara som Bildt. Han var briljant och det var häftigt att bara vara i närheten av honom. Men med min enkla syn på ledarskap är det inte säkert att det är bra för ens utveckling att vistas i en sådan devot miljö.

Sedan var du ute i kylan ett tag?
– Ja, det kan man säga. Det sitter kvar en tagg hos en del efter den där boken.

Men du gillar själv att stå i centrum?
– Jag gillar att tala inför folk och få respons på det jag gör.

Du drömde om att bli skådespelare när du gick på gymnasiet?
– Det var inget jag försökte förverkliga. Men i andra ring skrev jag en kabaret ihop med en kille och lokaltidningen i Täby skrev att det kunde bli något stort av oss. Jag var ihop med en tjej som tävlingsdansade och det var mycket dans och sång också de här åren.

Nu kan du vara underhållare som politikeri stället?
– Nja, politiken bygger på att ha publiken med sig. Men som skådespelare ska du gestalta någon annan. Som politiker ska jag vara mig själv.

Men du är fåfäng?
– Det är ett för negativt ord för mig, svarade Reinfeldt medan ansiktsfärgen antog en högröd ton.

Så fortsatte han att tala sig varm för personval. Jag gjorde upp med honom om att åka och lyssna på ett av hans tal för att se om han var en sådan lysande talare som alla hävdade. Han såg ut att behöva en scen för att helt och hållet komma till sin rätt. Jag hade anledning att tro att han dessutom var medveten om vad han gjorde. Det gick till exempel att spåra en alldeles bestämd påverkan på honom från mamman i familjen. Hon driver ett rekryte­ringsföretag som använder sig av psykologiska testmetoder för att bedöma förmågan att klara av stress. Den förstfödde sonen, Fredrik, läste själv psykologi samtidigt som han utbildade sig till civilekonom och skrev sin examensuppsats om personalutveckling.

Han är inte heller den enda i familjen som gillar att uppträda. Av de tre bröderna är mellanbrodern skådespelare på riktigt. Han gör för tillfället olika figurer i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Tidigare har han spelat homo­sexuell företagare i tv4:s såpa Skilda världar.

Det är i sammanhanget ett lustigt sammanträffande att storebrodern Fredrik i en av mycket få frågor bröt mot partilinjen när han röstade för partnerskap för homosexuella. Han var också inbjuden att hålla tal vid bögarnas Pridefestival i Stockholm nu i augusti. Vilket retat en del radikala bögar. Men Reinfeldt såg fram emot evenemanget.

Han var fem år gammal när familjen flyttade från en trea i Handen till ett radhusområde i Bromsten. Det rådde en pionjäranda i för­orten norr om Stockholm, med kontrasten till det nybyggda Rinkeby ett par hundra meter bort. Där hade den första vågen av turkiska invandrare just flyttat in. Radhussvenskarna skulle omgående bli varse problemet. De turkiska barnen kom gång på gång över ängen och stal leksaker från de inte ont anande svenska barnen.

– Turkarna kommer! ekade ropen i radhus­området.

Reinfeldt kunde till och med se de närma sig lekplatsen utanför staketet utan att hinna ifatt dem när de gjorde sina raider.

Han började spela basket i Tensta och tio år gammal blev han stoppad av några killar som körde upp en skruvmejsel i halsen på honom.

– Försvinn. Du har inte här att göra, sa de till honom.

Hur påverkades du av den incidenten?
– Jag blev rädd. Sedan utvecklade jag ett system för att ta mig till basketträningen. Jag delade upp vägen dit i pauser på säkra platser där jag kunde kontrollera att nästa etapp låg ostörd.

Har du själv slagits någon gång?
– Jag har åkt på stryk två gånger. När jag har stått i Djurgårdsklacken på fotbollsmatcher har jag också varit i närheten av våld och handgemäng med polisen, men jag har aldrig deltagit.

Vad tyckte du om invandrare som ung?
– Jag vet inte om jag tänkte på invandrare som invandrare. I basketlaget fanns det många nationaliteter, så jag lärde mig att inte dra alla över en kam. Jag har nog alltid sett människor som individer och försökt bedöma dem utifrån sina gärningar. Även när det har varit derby mot AIK.

Familjen flyttade till det tryggare Täby innan Reinfeldt började högstadiet. Men minnena från Rinkeby och Tensta har etsat sig fast i honom. Som kriminalpolitisk talesman för moderaterna har han sedan krävt skydd mot våldsverkare för medborgarna.

Han framstod tidigt som en ledartyp bland kompisarna. Han blev ofta vald till elevråden i plugget och när han väl gått med i moderaterna spred sig ryktet om den politiske talangen.

Det är framför allt en batalj som präglat hans karriär. 1992 var han föreslagen till ny ordförande i ungdomsförbundet där man tröttnat på toppstyrningen från de lite snobbiga stockholmarna i ledningen. Men dåvarande ordföranden, Ulf Kristersson, skulle inte ge sig utan fajt. Han spred bilden av Reinfeldt som en trist och kostymklädd typ till media inför valet av ny ordförande. Själv målades Kristersson upp som en trevlig kille i ylletröja av sina anhängare. Kristerssons falang var moderater av den typen som tror att man kan få folk dit man vill genom smarta manövrar från en intellektuell elit. Åtminstone enligt Reinfeldt, som hela tiden varit mer traditionellt folkrörelseförankrad.

Reinfeldt vann valet med tre rösters övervikt vid det beryktade årsmötet i Lycksele. Sedan dess har han vetat att aldrig mer göra om misstaget att låsa in sig i någon bestämd falang inom partiet. Han har fortsatt att umgås med kompisarna från Täby i stället för att samla ett gäng politiska broilers runt sig.

Således har han blivit kallad ensamvarg. Och när moderaterna rasade ihop i valet förra hösten var det ungdomsförbundets nya ord­förande, Tove Lifvendahl, som höll i yxan när partiledningen slaktades.

Moderaterna hade tappat 400 000 röster och gick från 22,9 till 15,2 procent. Det var det största raset i partiets historia. Då ställde sig Tove Lifvendahl framför tv-kamerorna bara en timme efter att valet var över.

– Det här är katastrof! Nu måste hela partiledningen runt Bo Lundgren bytas ut, sa hon. Bildts gamla pojkar försvann en efter en: Per Unckel, Gunnar Hökmark och Anders Björck. Själv avvaktade Reinfeldt lojalt vid Bo Lundgrens sida tills han bestämt sig för att avgå som partiledare.

Vid moderaternas konferens i Linköping den 1 april, när Lundgren aviserade sin avgång, hade någon satt upp en lapp i en korridor i lokalen där det stod: ”Glöm inte Lycksele.”

Sedan var det inget snack om saken. Den nye partiledaren som formellt tillträder i oktober heter Fredrik Reinfeldt. Bland sina detroniserade meningsmotståndare har han anklagats för att med beräkning ha manövrerat sig fram till partiledareposten.

– Jag vet att de tänker så, sa han under våra samtal. Men jag fungerar inte så. Det är en projektion där de tilldelar mig egenskaper som de bär på själva. Jag jobbar hårt här och nu för det jag tror på och jag har deltagit i processen att förändra moderaterna. Det tänker jag fortsätta med. Det återstår en del att göra.

Efter midsommar skulle han tala inför en samling moderater inbjudna till förre riksdagsledamoten Carl G Nilssons gård i Östergötland. Det var långt ute på vischan, sex mil från Norrköping. Medelåldern på de närvarande var klart över 60. Reinfeldt framstod som ännu yngre än de 37 år han hunnit bli. Han gjorde också klart för alla att en ny tid randades med en partiledning där alla är födda på 60-talet.

Han hade tillbringat helgen med frun och de tre barnen på Kolmården. Tålmodigt väntade de på att pappa skulle sluta tala när han kommit igång. Men han var faktiskt en lysande talare, i den meningen att han på ett naturligt sätt kunde glida över från den ena frågan till den andra och det han sa blev samtidigt tydligt för lyssnarna.

Det skulle handla om euron inför folkomröstningen, enligt vad Reinfeldts informationssekreterare presenterat för mig. Men mest handlade det om en uppgörelse med moderata klichéer. Jag hade tyckt att det var korkat att beskriva Sverige som en enpartistat i hans programförklaring i Dagens Nyheter. Det gav en klang av gnäll på sossarna, ungefär som när en dålig förlorare skyller på motståndaren. Nu gjorde han med ens klart att de hade sig själva att skylla för det dåliga valresultatet i fjol.

Varken dåliga valaffischer eller taskiga journalister räckte till att skylla på. Inte ens Janne Josefsson som skrämde livet ur moderaterna genom att avslöja rasismen hos deras valarbetare i valstugorna runt landet.

Reinfeldt hade två exempel på moderaternas problem. Dels skatterna och dels, till min förvåning, kriminalpolitiken.
– Våra krav på sänkta skatter gör att vi riskerar att uppfattas som ett enfrågeparti. Och det här kravet på att sänka skatterna med 130 miljarder är obegripligt för folk. Det går inte att relatera till något som folk förstår, sa han.Det var i och för sig ingen nyhet att han tycker så, men en del moderater har blivit uppskrämda av hans angrepp på den heliga kon inom partiet.
– Socialdemokraternas strategi har gått ut på att ta konflikten med oss om skatterna. Jag drev själv frågan om rättsväsendet i valrörelsen. Till en början såg det bra ut. Jag hade väntat mig att Tomas Bodström skulle säga: ”Nej, nej, vi får en polisstat med 20 000 poliser.” Men plötsligt sa han bara att det var en bra tanke. Likadant med vårdgarantin som socialdemokraterna varit emot i riksdagen. Plötsligt sa Göran Persson också att det var bra med vårdgaranti. Så kunde de satsa allt på att slå oss i valdebatterna om just skatten, med vårt krav på en sänkning 130 miljarder som skulle förstöra en massa saker för folk.

Reinfeldt gick så långt inför de redan frälsta moderaterna att han också ifrågasatte deras tjatande om fler poliser. Han hade fått höra en gång, när han blev partiets kriminalpolitiske talesman, att ”nu får du ta över batongen”. Därmed riskerade han att fastna i klichén där moderaterna en gång hade en företrädare, Astrid Kristensson, som blev kallad batongmormor. Vilket torde vara måttligt kul för en politiker som vill vinna val.

Men Reinfeldt såg rätt tillfreds ut med att ha signalerat ett annat tonläge inom partiet. Han frågade mig om jag var nöjd med showen innan vi skildes åt. Jag sa att den var okej. Sedan frågade jag honom efteråt om han verkligen tror att moderaterna kan bli större än max 25 procent.

– Jag tror det. Jag tror att vi kan bli ett mycket bredare parti än vi är i dag. Men vi måste nå fram till folk med vad vi egentligen står för och inte fastna i de här klichéerna som folk uppfattar att vi representerar. Vi måste vara beredda att ompröva vår politik.

Är du säker på att du, med ditt lågmälda och resonerande sätt, kommer att få folk att förstå vad du säger?
– Ja, jag tror att moderater traditionellt varit alltför förutbestämda i sitt sätt att tänka. Men det blir förstås en balansgång för mig.

Varför säger vissa att du är färglös?
– För att de tycker det. Men jag har inte hört någon som tycker det.

Vad är fördelen med din relativt låga ålder?
– Jag har egna barn på dagis och i skolan. Jag vet hur svårt det är att få livet att gå ihop som småbarnsförälder. Jag representerar något nytt eftersom jag inte sitter fast i gamla konflikter kring vem som tycker vad i svensk politik.

Är du rätt man att ta över moderaterna?
– Jag tror att jag är rätt man – annars skulle jag inte ha ställt upp. Men vad jag tycker om mig själv är mindre viktigt. Det är vad andra tycker som avgör om man når framgång.

Har du någon förebild?
– Jag har vänner som är viktiga för mig att lyssna till, men de vill jag inte lämna ut. Jag fascineras av Winston Churchills liv, som var mycket mer komplicerat än det man kan föreställa sig av hans motstånd mot nazi-Tyskland. Det visar att politiskt ledarskap till stor del handlar om att vara uppgiften mogen när tillfället ges. Vem som blir framgångsrik eller inte är svårt att se i förväg.

Vad gör du på fritiden?
– Umgås med familj och vänner, läser och ser på film.

Vad lyssnar du på för musik?
– Allt utom hårdrock och jazz.

Hur ska du hinna med familjen framöver?
– Det har varit hektiskt det senaste halvåret, och kommer nog att fortsätta vara det. Det har förstås ett pris, men jag ska nog hinna med familjen ändå. Sedan är det en framgångsbransch det här. Om det går bra så kan det gå väldigt bra och då får man lön för mödan. Flera moderater jag hade talat med uttryckte farhågor för att Reinfeldt skulle bli så bred och folklig att han nästan framstod som sosse. Men det bekom inte honom särskilt mycket.

När den traditionella politikerveckan i Almedalen i Visby inleddes gjorde han ett uttalande om en bred överenskommelse över partigränserna. Det handlade om finanspolitiken inför emu-omröstningen och det ledde till att Reinfeldt till och med fick lo på sin sida. Både lo:s chefsekonom, Dan Andersson, och ordföranden, Vanja Lundby Wedin, berömde moderatledaren för hans klokhet.
Bland socialdemokraterna i riksdagen fanns det de som trodde att Reinfeldt skulle bli en betydligt svårare motståndare än Bo Lundgren. Men statsministern Göran Persson hade lugnat dem vid ett möte och deklarerat att moderaterna kommer att göra ett nytt katastrofval nästa gång.

Jag frågade Reinfeldt hur lång tid han trodde att det skulle ta för honom att besegra Göran Persson och bli statsminister.

– Socialdemokraterna håller på att tappa greppet om statsfinanserna, svarade han. Det lägger grunden för ett maktskifte 2006. Men jag är inte säker på att Göran Persson fortfarande är statsminister då.

Har du mött Persson i debatter?
– Nej, inte själv. Men hans stil är att överlägset kommentera andra. Han undviker oftast att kommentera den egna politiken, med manövrar som om han var i opposition med sig själv.

Vad tycker du är hans styrka?
– Han är utgångspunkten för svensk politisk debatt. Allt vänds och vrids utifrån vad han tycker. Då kan han dominera och det var han bra på åtminstone för några år sedan. Svagheten är att han verkar uppfylld av en omodern ledarstil som gör honom själv stor och omgivningen liten. Hans regeringstid har utmärkts av att mycket lite egentligen genomförts.

Hur ska du slå Persson?
– Vi kommer att erbjuda väljarna en rege­ringsplattform för tillväxt, ökade kunskaper i skolan och fungerande insatser för att bekämpa brottsligheten. Det finns en längtan efter ett nytt politiskt ledarskap – fast i sin syn på grundläggande värden men lyhört inför sättet att uppfylla dem. Många vill känna att man kan tro på någon och något. Kan jag växa fram som svaret på denna längtan så bidrar det till att vi vinner valet 2006.

Annons

Dela (29)
Tweeta

Annons


Laddar