Helge Fossmo om barnflickan, Kristi brud och tillvaron på Kumlaanstalten

Texten är tidigare publicerad i Café 08/2005.

Han är dömd till livstids fängelse för anstiftan till mord på sin fru och mordförsök på grannen. Men Helge Fossmo vidhåller att han är oskyldig. För författaren och journalisten Thomas Sjöberg berättar han om otroheten, barnflickan Sara Svensson, ”Kristi brud”, tillvaron på Kumlaanstalten och det fatalt frisläppta sexlivet i Knutby­församlingen.

Jag hade suttit i nästan sex timmar med Helge Fossmo i besöksrummet på Kumla­anstalten. Vi hade käkat ärtsoppa och pannkakor – det var en torsdag i slutet av maj i år – och pratat om det mest uppmärksammade rättsfallet sedan Palmemordet. Fossmo var den beryktade Knutby­pastorn som, mot sitt nekande, dömts till livstids fängelse för anstiftan till mordförsök och mord på sin fru Alexandra, samt anstiftan till mord­försök på grannen Daniel Linde, som var gift med Fossmos älskarinna Anette Linde.

Fossmo hade stirrat på den lilla hög knäcke­brödssmulor bredvid mitt anteckningsblock som irriterat honom en stund. Vi hade kommit in på hans psykologiska profil som gjorts i februari på riksmottagningen i Kumla strax efter att han förflyttats från Kronobergshäktet i Stockholm. Utredaren, den legitimerade psykologen Peter Johansson, konstaterade bland annat att Fossmo har vissa tvångsmässiga inslag i personligheten.

– Det är pedanteri. Jag brukar säga noggrann, men andra säger att jag är pedant. Jag undrar till exempel hur du kan sitta med en hög smulor bredvid skrivblocket, sa han, reste sig upp från stolen, rundade bordet, torkade upp smulorna och senapskladdet.

Efter vårt möte funderade jag på om jag hade gått på pastorns bluff. Jag hade, tyckte jag i alla fall, träffat en trevlig, skötsam, och, ja faktiskt, insiktsfull man med en stor portion humor. Hade jag köpt hans omtalade charm och intelligens?

Jag hade det senaste året ägnat en stor del av min tid till att plöja igenom det digra förundersökningsmaterialet, för att i bokform skriva en dramatiserad skildring av dramat i Knutby utifrån Sara Svenssons berättelse. Ju mer jag läste framstod processen som en transportsträcka mot en fällande dom mot Helge Fossmo. Det var som om det inte räckte med att kunna döma gärningsmannen, Sara Svensson, till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Hon blev sällan – eller aldrig – ifrågasatt på allvar, inte ens av Fossmos advokat, och hon vann sympatierna som utsatt, manipulerat offer.

Kan det ha varit så att rättsväsendet, kanske folkviljan, krävde ett större offer för att i någon mån upprätta den mördade Alexandra Fossmo och den skottskadade Daniel Linde? Behövdes det en livstidsdom för att Knutbymålet skulle kunna läggas till handlingarna?

På plats fanns pastorn – en man med sexmissbrukarens kännetecken, en patriarkal maktperson i frikyrkoförsamlingen, otrogen, svekfull och beräknande, kanske till och med psykopat. Helge Fossmo såg ut att i allt motsvara den vi ville sy in för gott.

När jag någon vecka efter mitt möte med honom fick hans avskrift av Peter Johanssons utredning – egentligen ett kort underlag för att bedöma risken för återfall i brottslighet och flyktbenägenheten – läste jag därför med förvåning psykologens slutsatser: ”Inga indikationer på allvarlig psykisk sjukdom av psykosdignitet föreligger”; ”Personlighetsmässigt ger F ett i visst mått aggressionshämmat intryck”; ”Det finns även narcissistiska och tvångsmässiga inslag i personligheten, dock ej i sådan omfattning att personlighetspatologi föreligger”; ”… över­genomsnittligt begåvad man utan personlighetsstörning, missbruk eller neuropsykologisk dysfunktion”; ”Beträffande antisociala drag framkommer inga sådana”; ”Han uppfyller ej heller kriterierna för psykopati”.

Vänta – ingen psykopat? Men det var ju vad alla sagt som jag pratat med, framför allt de som aldrig träffat honom utan enbart fått informationen via medierna. Helge Fossmo är förstås psykopat, det är därför han ger ett sånt trevligt intryck.

Underförstått: Jag hade blivit lurad.

Men enligt åtminstone den här psykologen, anlitad av Kriminalvårdsverket, var Helge Fossmo alltså inte psykopat. Så frågan var: Var det rimligt att döma en människa till livstids fängelse på hans medåtalades berättelse som bärande grund?

En medåtalad, alltså Sara Svensson, som befunnits så psykiskt sjuk att hon inte kunde dömas till annat än rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Jag tvivlade inte på Helge Fossmos skuld, men på att han fått en dom som speglade bevisen mot honom.Den tanken kändes som att svära i kyrkan.

Helge Fossmo mötte mig i advokatrummet på Kumlaanstalten, iförd kriminalvårdens uniforma kläder. Sandaler, byxor, skärp och t-shirt med kvv-loggan. Kortklippt, nästintill snaggad och utan det där missklädsamma skägget som han bar under Knutbytiden. Smärt, han hade gått ner 30 kilo sedan han greps i slutet av januari förra året och det klädde honom bättre än den där förnöjda pastors­rondören grundad på OLW:s dill- och gräs­löks­chips.

Jag hade träffat honom två gånger tidigare, när han satt på Kronobergshäktet i Stockholm i väntan på förflyttning till Kumla. De korta mötena hade jag skildrat i efterordet till min bok om Knutbyfallet, Barnflickan i Knutby. Nu var det första gången jag kom med bandspelare och hade sex timmars besökstid till mitt förfogande.

Medan vi väntade på att säkerhetskontrollen skulle gå igenom min utrustning talade vi om hans vardag på Kumla. Helge ville inte prata om de andra intagna, men jag visste vilka han satt med i det så kallade E-huset och det var ingen anonym samling brottslingar: Jackie Arklöv som dömts för polismorden i Malexander­, ”lasermannen” John Ausonius som Helge brukar spela schack med, och Fadimes pappa, som dömts för det så kallade hedersmordet på sin dotter.

Jämfört med andra anstalter är E-huset som en oas, hade Fossmo sagt i telefon. Han och de andra intagna har tillgång till eget kök där de kan laga mat själva och Helge arbetar som trädgårdsmästare. En vanlig dag börjar med väckning klockan åtta, då han tar sitt morgon­insulin och äter frukost i cellen, vanligen fil och müsli, och en stunds läsning i andakts­boken, ett kapitel med Bibelverser med efterföljande reflexioner och tankar skrivna av en författare.
– Ofta lite tröstande och uppmuntrande. Man börjar dagen med nåt som bygger upp en i sinnet, som han sa.

Vid nio börjar han med trädgårdsarbetet, som fortsätter på eftermiddagen efter lunch­pausen.

– Det är jätteskönt, framför allt var det så underbart att få något att göra. Jag har gått sysslolös i över ett år. Jag har tidigare nästan varit arbetsnarkoman och blev så less på att läsa romaner och lösa korsord och allt man kunde göra för att få tiden att gå.

Hittills har han mest krupit omkring ”som en tokig” och rensat innergården med dess gräsmatta och promenadgångar från ogräs, men han har också klippt rosenbuskar och arbetat i växthuset och i trädgårdslandet där de intagna odlar vitlök, rödlök, olika slags sallad, dill och persilja. Där finns också bärbuskar och äppelträd. Helges största njutning finner han i blommorna, säger han.

– Dels har jag en enorm förkärlek till tulpaner av alla slag. Jag hade börjat bygga upp en ganska fin tulpansamling hemma i Knutby med närmare tusen lökar. Men den klassiska röda rosen är den vackraste blomma som finns. Den har Gud skapat enbart för att vi ska kunna uppvakta en kvinna.

Till vänster: Åsa Waldau, mer känd under det numera legendariska namnet ”Kristi brud”. Till höger: Mördaren – barnflickan Sara Svensson – under rättegången.

Du pratar om blommor som om du verkligen vet vad det handlar om?
– Glöm inte att jag är en talare. Det har varit mitt jobb att övertyga människor. Vill du ha mer kaffe?

Vad gör du annars?
– Många här pluggar, en del jobbar i verkstan, typ sätter dubbelhäftande tejp på handdukskrokar av plast. Såna där stimulerande terapijobb. Jag ska läsa teologi. Inte för att få en pastorsutbildning, utan av egen skär nyfikenhet. Det är universitetsstudier, och jag har även funderat på att läsa sociologi och psykologi. Det finns folk som tycker att Fossmo ska nog inte läsa psykologi så att han blir ännu duktigare på att manipulera. Det stod i utredningen som gjordes här.

När får du permission?
– Som livstidsdömd får man möjligen permission tidigast efter fyra och ett halvt år. Jag ska bedömas för nya villkor i maj 2008 och då kanske, om allt ser bra ut och psykologen fortfarande inte bedömer att det finns risk för återfall i brottslighet.

Att du slår klorna i nästa barnflicka?
– Ja, precis.

Vad lagar du för mat i köket på avdelningen?
– Jag kan laga allt jag vill, men jag äter som regel färdiglagad mat från köket, så jag lagar väldigt lite själv. Det är mer när barnen kommer på besök så kanske de vill ha pappas köttfärssås eller pappas lasagne.

Helge Fossmo har fortfarande vårdnaden om sina tre barn – en dotter på tio år och två söner på nio respektive sex år. De bor i dag
hos en av Helges systrar och är medlemmari en ny frikyrkoförsamling som Helge vet är sund.

Hur hanterar ni det här tillsammans?
– När hovrättsdomen kom sa min yngste son: ”Så jag är 23 år när min pappa blir fri.” Han fattar inte vidden av det. Vi siktar på besök en gång i månaden, men barnen vill komma oftare, varannan vecka åtminstone. Jag försökte förklara att det här ska vi kanske hålla på med tills ni är vuxna. Det handlar om att hitta en takt som vi orkar med i längden.

– Jag är lättad över att barnen bor där de gör, jag vet att de mår bra där och de är i en miljö där de tillåts älska sin pappa fortfarande. De går regelbundet till bup (barn- och ungdomspsykiatrin, författarens anmärkning), som säger att de mår efter omständigheterna förvånansvärt bra. De bearbetar och reagerar naturligt på sorg. Självklart mår de sämre period­vis. Bup konstaterade att barnen inte behöver gå i nån lekterapi, för de hanterar det så bra. Bättre att de bearbetar det hemma i sin normala miljö.

Vad har du sagt till dem om din roll i Knutbytragedin?
– Jag har förklarat för barnen vad jag gjort fel, att jag gjort det här och det här, för barn är lojala. Även om de i dag ”vet” att jag är oskyldig så är det inte konstigt om de ställer sig frågan: ”Har han gjort det här?” Och det måste de få undra.

– När barnen kommer hit är det mitt livs höjdpunkter. I sommar kommer jag att få tillgång till en besökslägenhet där man också får ha övernattningsbesök med barn. Och det ska bli guld. ”Tänk att du kan natta oss igen! Och att du finns där när vi vaknar!” Det är det här som krossar mig invärtes. De här besöken är underbara. Men när de har gått så är det… jag går sönder. Då stänger jag in mig i min cell och gråter och vill bara vara ifred.

Fem kvinnor på lika många år. Förhörsledaren gör en poäng av det i polis­utredningen. Det började med Heléne, Helge Fossmos livs kärlek som han säger, som han träffade då hon jobbade i en glasskiosk i Kristinehamn. De gifte sig och flyttade till Knutby 1997 och fick tillsammans tre barn. Under 1999 hade Helge ett andligt präglat förhållande med Åsa Waldau, alias Kristi brud, alias drottning Tirsa, och han påstår att han tillfredsställde henne sexuellt med händerna under något års tid, inte som man i första hand utan som ”förmedlare av Jesu kärlek”.

Heléne dog i badkaret i pastorsvillan i december 1999. Det avskrevs som olyckshändelse, men i samband med Knutbydramat öppnades utredningen på nytt och Helge åtalades för mord på sin dåvarande fru, men friades både i tings- och hovrätt.

Strax efter dödsfallet började Helge Fossmo umgås med Alexandra Wikström, som hon hette då. De gifte sig i november 2000 och i juni året därpå inledde Fossmo en romans med Sara Svensson, den så kallade barnflickan. De hade dagligen intensiv sex tills Sara slängdes ut från församlingen efter att ha attackerat Alexandra med en hammare i november 2003. Då hade Helge Fossmo redan inlett en ny romans med grannfrun Anette Linde och han låg med både henne och Sara under hösten 2003, medan Alexandra var förpassad till gästrummet.
Det skulle kunna vara som vilken otrohetshistoria som helst. Att ha sexuella relationer omlott med fem kvinnor under ett halvt decennium skulle kunna passera som ovanligt, men inte unikt. Men Helge Fossmos nästan tvångsmässiga sex- och kärleksliv är nog ensamt i sitt slag eftersom det också omfattar ett dödsfall, två mordförsök och ett mord.

Att hävda att Knutby­församlingen var en sexsekt är överdrivet, men faktum är att medlemmarnas vana att ständigt ge varandra kärleksförklaringar skapade utrymme även för sexuella, i vissa fall utomäktenskapliga, förbindelser under andlig flagg. I stället för att se det som att man rätt och slätt låg med varandra så kallades det för ”en lydnadshandling” och ”en högre form av andlig kärlek” – inte att förväxla med simpel kåthet.

– Det hade blivit lite av en trend i Knutby att tala om det på det viset, säger Fossmo. Det var vad Åsa talade om också, en himmelsk kärlek. Det gjorde man redan hösten 1997 när vi åkte på resande förkunnarkonferens i Värnamo. Åsa talade om att i himlen kommer vi att vara förälskade i varandra – men i det finns inget köttsligt, inget ego, inga lustar, utan allt är rent. Och Åsa, som var helgad från begynnelsen och speciellt utvald och som inte var oren och inte hade själviskhet och inte kunde synda – hon kunde naturligtvis leva den kärleken redan här.

– I Knutby var det en väldigt kärleksfull gemenskap. Alla kramades, tog i varandra, såg varandra i ögonen, talade kärlek till varandra, uppmuntrade varandra. Och självklart fanns det förälskelsekänslor i det. Inte så att man ville hoppa i säng med var och varannan kvinna, men visst hade man förälskelsekänslor.

Det låter som en bekväm förklaring för att kunna leva i otrohet. Bara man uttalar de där orden kan man göra det. Ett bekvämt sätt att kunna knulla runt, om du ursäktar att jag säger det.
– Javisst, absolut. Så blev det ju. Lite så känner jag också i dag.

Åsa, Alexandra, Sara och Anette. Alla attraktiva kvinnor.
– Ja, och tack och lov för att jag inte gjort alla på smällen…

Den sexuella relationen med Åsa Waldau började redan under 1999, medan hans fru Heléne ännu var vid liv. Helge Fossmo hade prasslat med en annan tjej redan i Kristinehamn, där han först träffat Heléne, och inte kunnat hålla det hemligt för sin fru. Hans pappa hade varit otrogen mot Helges mamma och Helge hade lovat sig själv att aldrig göra detsamma. Men när han räckte henne förlovningsringen tittade Heléne bara på honom och gav sin trolovade en rak höger över ögat. ”Den där sätter du på dig igen!” var allt hon sa. Helge Fossmos målsättning var att aldrig mer vara otrogen, men han litade inte på sig själv och bröt förlovningen. Men de kunde inte hålla sig ifrån varandra. Till slut gifte de sig och flyttade till Knutby.

Det var då, 1997, Fossmo började umgås med Åsa Waldau. Snart var de inbegripna i en märklig relation där hon som Kristi brud ville att Helge skulle ge henne det Jesus, hennes tillkommande i livet efter detta, inte kunde.

– Hon är fenomenal, säger Fossmo. Oslagbar. Jag har aldrig träffat någon som kan jämföra sig med henne när det gäller att kunna nå in i en människas hjärta och få henne att öppna sig. I mitt fall var det så att Åsa, som fått mig att berätta saker jag inte berättat för någon annan och som jag dessutom hade sexuella band till, fick en hållhake på mig. Jag blev livrädd för att svika henne. Hon skulle kunna göra mig så illa eftersom jag anförtrott henne mitt innersta.

Var du rädd för att bli sparkad från församlingen?
– Tidigare var jag nog det. Men hösten 2003 ville jag därifrån för jag orkade inte längre. Jag mådde inte bra. Tidigare var det så att hela min tillvaro var beroende av Åsas gillande. För att få vara kvar som pastor och i gemenskapen. Åsa kunde också vara otroligt skrämmande. Det var som att slå om en strömbrytare när hon blev arg.

Vilken betydelse hade det att ni hade en sexuell relation?
– Jag tror att det skapar ganska starka band. Jag tror att det ökar på det ganska ordentligt. Jag tror inte att jag hade hamnat i riktigt samma lojalitet, eller samma beroendeställning.

Du har sagt att du tillfredsställde henne med händerna. Stannade det vid det?
– Ja, jag har alltså inte legat med Åsa.

Hur länge pågick din och Åsas sexuella relation?
– Under ett till ett och ett halvt år, i stort sett dagligen.

Var det här verkligen bara en ensidig sexuell relation?
– Nu vill jag inte framstå som så osjälvisk att jag bara har kvinnans njutning för ögonen, men… det var så. Det var verkligen min glädje att göra det för henne. Jag var naturligtvis upp över öronen betagen, förälskad i henne, och det är inte svårt att bli det. Dessutom hade hon en sådan andlig dignitet. Det var stort att jag fick göra detta.

Du har sagt att du var en förmedlare av den fysiska kärlek som Jesus inte kan ge henne?
– Ja, så var det.

Var gjorde ni det?
– Hemma hos henne, i bilen… Det är nästan lite pinsamt att säga det, men det kunde bli så här: Vi åkte… jag vet inte hur många tusen mil vi åkt i bil och bara pratat jag och Åsa… på varenda liten småväg i hela Roslagen… Då kunde Åsa plötsligt säga: ”Tala till mig! Tala kärlek till mig!” Och då skulle jag uttrycka hur ljuvlig hon är, hur vacker hon är, hur skön hon är, hur mycket Han, Kristus, älskar henne. Och hon kunde på samma sätt lägga huvudet i mitt knä och säga: ”Rör vid mig!” Och då skulle jag röra vid henne och tillfredsställa henne sexuellt. Det kunde vara i bilen, var som helst. Det var en helt makaber situation. Okej, om vi två hade varit ömsesidigt förälskade. Om jag jämför med Sara, vi var förälskade, vi var pilska och vi älskade och låg med varandra och hade sex i alla former så ofta det gick. Överallt. I bilen, i skogen, i sovrummet. Det var extremt och framför allt olämpligt eftersom vi var gifta båda två. Men det var ändå en normal, passionerad relation. Med Åsa var det annat, där hon tryckte på en knapp: ”Rör vid mig!” Och så gjorde jag det.

Var det ett sätt för henne att öka kontrollen över dig? Var sex ett maktmedel?

– Jag tror ändå att det var till en ganska stor del anledningen till att jag blev underordnad och lojal mot henne. Jag vet att jag inte var den enda i Knutby, förutom hennes man på pappret… Men jag undrar: Finns det många fler? Var kommer de sjukligt starka lojaliteterna ifrån? Det är en hel drös som har suttit och ljugit under ed. Varför gör man det, utan att tycka att det är fel? Vad har hon för hållhake på dem. Varifrån kommer makten?

Hur många är det som övertagit din roll som ”förmedlare av Jesu kärlek”?
– Jag vet bara att (Fossmo nämner en annan församlingsmedlem) övertog rollen till fullo. Han tillbringade nätterna med henne. Strax efter att Heléne dog började jag dra mig tillbaka från Åsa och där nånstans började hon prata om att ha samlag med mig och undrade hur jag såg på det. Jag reagerade med… konstigt nog… man kan tro att jag längtade efter det som en sprängfylld avelstjur i ett års tid… men min reaktion blev i stället: Jag vill inte.

Var det ett sätt att försöka locka dig tillbaka?
– Det vet jag inte, men jag hade lovat mig själv och Heléne att jag inte skulle vara otrogen.

Hade du och Heléne det bra sexuellt?
– Ja, det hade vi.

Även när du och Åsa…
– Ja, det hade vi. Vi hade ju inte… om man jämför kvantitet i sexlivet med Sara eller med Nettan (Anette Linde, författarens anmärkning), så var inte Heléne och jag där. Periodvis var vi det. Om man bortser från Åsa var det inte så att jag hade frestelser åt andra kvinnor i övrigt under den tiden.

Du och Alexandra då, hade ni det bra sexuellt?
– Vi hade det bra sexuellt sett. När Heléne och jag… vi var oskulder båda två, vi hade premiär med varandra. Alexandra var också oskuld. Vi hade det bra, framför allt under vårt första år som par. Vi låg med varandra innan vi gifte oss trots att man inom frikyrkan inte ska göra det. Det gjorde Heléne och jag också. Hemska pastor…

Du och Sara var förälskade i varandra. Vad var det för typ av sexuell relation? Var den mer köttslig eller fanns det något annat, som med Åsa?
– Det var inte frågan om nån ställföreträdande förmedling av Jesu kärlek hitan och ditan, utan det var ju kvinnan Sara och mannen Helge som älskade med varandra. Vi trodde ju att vi skulle leva med varandra, vi trodde ju att det var rätt. Hon var en tjej som tilltalade mig, ja absolut. Jag var charmad av henne. Hon hade verkligen det mesta som tilltalade mig i hela sin person. Snygg, smal läcker kropp. Hela grejen.

– Du kan ju gissa om jag fått 2 000 eller 3 000 frågor om henne härinne på kåken. Hur hon är sexuellt, vad hon gjorde.

Berättar du det då?
– Nä, inte mycket. Annars är det mycket sånt tugg här. Man lever isolerad utan kvinnor i livet. Det är inte så kul.

Hur hanterade du känslorna av att vara otrogen mot Alexandra?
– Det var lite som du sa, det var en bra anledning att knulla runt, det var nåt högre, bestämt av Gud.

Men du trodde inte på det?
– Näae… vet du, jag önskar att jag kunde svara nej. Men tyvärr gjorde jag nog det lite.

Trodde Sara på det?
– Ja, jag tror det. Sen vet jag inte hur mycket det berodde på att jag ville tro på det för att det passade in i situationen riktigt bra. Men sen fick vi alltid dessa bekräftelser från folk som hade syner och drömmar och tilltal om att det här var så viktigt att Sara och jag allierade oss och drog oss närmare varandra. Jag kunde säga till Alexandra att jag behövde åka iväg och vara ensam med Gud och be. Sara sa likadant till sin man. Och så möttes vi och hade underbar sex hela eftermiddagen på nån äng nånstans. Så åkte jag hem, nyknullad och belåten med livet. Och så mötte jag Åsa och då uppstod nervositeten, för hon såg alltid rakt igenom en. ”Det märks verkligen att du varit med Gud!”, sa hon. “Det strålar om dig!”

Fossmo börjar skratta.

Men det såg Åsa inte igenom?
– Nä, hon trodde verkligen att jag varit med Gud och haft en Gudsupplevelse. Och så hade jag legat med kvinnan jag älskade. Sara njöt av livet och njöt av sex och vi utforskade det till dess fulla bredd och hade det kanon. Det skulle vara skönt med lite mer avdramatiserad ärlighet hos Sara när det gäller det. Vi hade ett enormt intensivt kärleksliv och gjorde i stort sett allting tillsammans. Jag åkte ingenstans utan Sara. Hon och jag är de som i stort sett har format mitt hem. Vi har valt tapeter, vi har valt möbler, vi har möblerat, vi valde varenda tulpanlök i trädgården… Och hur kul var det att vara fru Fossmo i det huset? Det kan inte ha varit så värst roligt. Jag undrar vad som hade hänt om jag och Sara redan där sagt att nu gifter vi oss.

Varför gjorde ni inte det då?
– Jag vet inte. Vi pratade med människor om oss. Det fanns dem vi umgicks med som par. Sara och jag kunde ligga och kyssas i soffan hos andra. Vi var fria där, vi var ett par där.

Hur var det möjligt för dig att bo i villan med Alexandra och samtidigt ha en relation med både Sara och Anette Linde? Hur höll du isär allt det här?
– Jag var pressad till bristningsgränsen, det var inte ett behagligt liv.

Vad gjorde att du fortsatte?
– Jag vet inte. Jag såg ett program på tv om sexmissbruk. Jag känner igen vissa drag hos sexmissbrukaren, men inte till fullo. Jag har inte svårt att… jag vill inte behålla relationen bara på en ytlig sexuell nivå. Jag vill knyta an och har inte svårt att göra det heller. Men i den här situationen vet jag inte riktigt om det var en ångestdämpande flykt, eller just det här att man har sex så mycket och under så speciella, spända omständigheter. Att ligga med en människa när ens fru är i samma hus och rent teoretiskt skulle kunna komma och öppna dörren… eller att åka iväg och träffa Nettan på hennes lunch på jobbet och äta och sen åka och parkera utanför Mormonkyrkan i Täby och ligga med varandra på deras parkeringsplats och undra varje gång det kommer en bil: Kommer de hit? Där blev själva hemlighets­makeriet, själva smygandet i sig, en kick.

Där kan jag tycka att det finns vissa likheter med en sexmissbrukare.Hur ser du i dag på sexualmoralen inom frikyrkan?
– Det är främst pingströrelsens syn på sex jag känner till. Ett stort problem är att man ofta har så lätt att döma. Det gäller inte bara i samband med sex, men då i synnerhet. Det hjälper ingen att ändra sitt leverne att mötas av en fördömande attityd. Det säger jag inte bara för att jag själv blivit dömd av större delen av kristenheten, utan för att så många människor jag haft kontakt med genom åren har sårats just av dömande kristna.

– Tanken med att hålla sex inom äktenskapet, och därmed inte före äktenskapet, är god och grundad på en biblisk äktenskapssyn. Problemet för frikyrkan blir att förmedla det på ett positivt sätt. Förbud utan en vettig förklaring leder lätt till trots mot förbuden… Verkligheten ser ut så att en majoritet inom pingströrelsen ”vet” att det är fel med sex före äktenskapet, samtidigt som en majoritet ändå har det. Då måste man fråga sig själv: Är det fel på läran eller fel på hur vi förmedlar läran?

Utnyttjade vissa i Knutbyförsamlingen sitt ledarskap för att få sex?
– Åsa gjorde det definitivt. Andra tror jag inte gjorde det. I alla fall inte vad jag känner till. Däremot finns en rad tragiska exempel på män som utnyttjade sin överordnade roll gentemot kvinnan för att få sex när de ville – och som de ville. Det undervisades av (Fossmo nämner en man och en kvinna i Knutby­församlingen) att kvinnan inte ska säga nej.

Utnyttjade du själv din roll som ledare för att få sex?
– Med risk för att jag brister i självinsikt så hävdar jag att jag inte gjorde det. Jag har aldrig ”tagit för mig” mot någons vilja.

Har den frikyrkliga, förbjudande attityden mot sex före äktenskapet ”slagit tillbaka” och på något sätt bidragit till tragedierna i Knutby?
– Ett flertal par i Knutby fick ledarskapets tillåtelse att ha sex före äktenskapet, vilket också en del av pastorerna – inte bara jag, alltså – praktiserade. Detta delvis i någon sorts trots mot ”det religiösa etablissemanget”. Om du med ”tragedierna i Knutby” syftar på brotten kan jag inte se en direkt koppling. Men vad gäller livsstilen i övrigt, med de sexuella relationer som förekom, så… ja, då kan det ha bidragit.

Har din och Saras sexuella relation inverkat på mord­dramat?
– Ja, det tror jag.

Hade mordet inte inträffat om ni inte haft en massa sex?
– Det vet jag inte. Jag tror ändå att Saras och mitt förhållande på något sätt orsakat det hon gjort. Men jag fattar det inte riktigt.

Kanske är Helge Fossmo inte ett mysterium, utan bara en man som tog alla chanser till sex, oavsett om det hade med äkta och djupare känslor att göra eller enbart handlade om det köttsliga. Men det finns, förutom mordet och mordförsöken, även andra otäcka inslag i den frireligiösa subkultur som utvecklades i Knutby. Att ”gå hem”, det vill säga att dö, var inget skrämmande. Det var nåt som alla mer eller mindre längtade efter, menar Helge Fossmo.

– Vi hade i några år faktiskt väntat på att Åsa skulle gå hem till sin man Jesus. Varje kväll i ett års tid hade vi bett om att Åsa skulle få gå hem. Jag fick ett brev från hennes man i december 2002 där det stod att hon skulle få sin rätt och att hon skulle gå hem och att vi sen skulle göra klart så att vi fick komma hem så fort som möjligt. Och att vi skulle få se henne vid Konungens sida i all sin härlighet.

Men det innebär konkret att Åsa skulle dö?
– Javisst, det innebär att Åsa skulle dö. Det var vad vi gick och väntade på. Det gjorde jag, ärligt och uppriktigt. Och Alexandra sa ofta till Åsa och om henne: ”Åh, vad jag kommer att sakna dig.” Och Åsa sa samma sak till Alexandra. De skojade till och med om att: ”Kan jag inte få följa med?” Det gjorde jag med. Jag kände också panik över att Åsa skulle försvinna, för det skulle bli ett jättestort tomrum i mitt liv. Det låter makabert, men i den verklighet där man faktiskt på allvar trodde att den människa man nästan levde för skulle gå till himlen innan vi andra så kände man: ”Jag vill också följa med.”

Det låter som en självmordssekt?
– Ja, precis. Och det skulle det säkert ha kunnat utvecklas till.

*******************

KNUTBYDRAMAT I KORTHET

10 januari, 2005
Tidigt på morgonen larmas polisen om att en kvinna, Alexandra Fossmo, skjutits ihjäl och en man, Daniel Linde, skottskadats i Knutby. Båda offren tillhör ortens pingstförsamling och kvinnan är fru till Helge Fossmo, en av församlingens pastorer.

11 januari
Den mördade Alexandra Fossmos före detta barnflicka, Sara Svensson, grips misstänkt för mord och mordförsök. Hon misstänks också för att tidigare ha misshandlat Alexandra med en hammare.

12 januari
Sara Svensson erkänner mordet, mordförsöket och misshandeln. Två dagar senare häktas hon.

28 januari
Helge Fossmo anhålls misstänkt för inblandning i mordet och mordförsöket.

30 januari
Helge Fossmo häktas. En rätts­psykiatrisk undersökning som gjorts visar att Sara Svensson lider av en allvarlig psykisk störning.

10 februari
Polisen inleder förhör med inblandade om Helge Fossmos första frus död, som 1999 skrevs av som en olyckshändelse.

17 februari
Polisen hittar mordvapnet efter dykningar vid Ölandsbron.

23 februari
Sara Svensson erkänner att hon tidigare försökt mörda Alexandra Fossmo med en hammare.

24 april
Uppgifter kommer om att Helge Fossmo förfalskat obduktionsprotokollet efter sin första frus död innan han visade det för sina svärföräldrar. Fossmo strök uppgiften att hon hade en dödlig dos av smärtstillande medel i kroppen.

26 april
Resultatet av den psykundersökning som gjorts visar att Helge Fossmo inte är psykiskt störd.

12 maj
Helge Fossmo och Sara Svensson åtalas – Svensson för mord och mordförsök, Fossmo för anstiftan till mord på sin andra fru, anstiftan till mordförsök på Daniel Linde och mord på sin första fru.

18 maj
Målet i tingsrätten inleds. Under en dryg månad förhörs de inblandade. Sara Svensson säger om sin relation till Helge Fossmo att hon var ”hans slav” samt att hon inte ville begå brotten. Hon påstår att det var en ”lydnadshandling” mot Gud och Helge Fossmo. Fossmo förnekar att han upp­manat barnflickan att mörda hans fru och Daniel Linde.

30 juli
Helge Fossmo döms av tingsrätten till livstids fängelse för anstiftan till mord på sin andra fru och anstiftan till mordförsök vid två tillfällen. Han frias från åtalet om mord på sin första fru. Sara Svensson döms till rättspsykiatrisk vård för mord och två mordförsök. I november fastställer hovrätten domarna – och januari i år beslutar Högsta domstolen att inte ta upp Knutbymålet.