Annons
Annons

Separation, businesstrubbel och en bilolycka som kunde kostat honom livet. Modemästaren har haft några turbulenta år, men gör nu comeback med egna klädmärket Black Denim. Café skuggar honom under ett sprakande lanseringsdygn i hemstaden New York. Text: Martin Gelin. Foto (beskurna): Emmet Malmström.


*********************

Johan Lindeberg vandrar otåligt runt i en stor vit gallerilokal på Wooster Street i Soho. Det är New Yorks modevecka och om några timmar ska han presentera sitt nya klädmärke Black Denim (BLK DNM) här.

Annons

– Jay-Z skulle ha kommit förbi ikväll, men han fastnade i Los Angeles.

Konkurrensen om att få dit de glammigaste, viktigaste och mest inflytelserika gästerna är hård. Flera stora designers har middagar och fester samma kväll. Johan har precis fått reda på att Dior arrangerar en superexklusiv middagsbjudning precis samtidigt som hans lansering. Han är orolig att det inte ska dyka upp tillräckligt med folk.

Vid sin sida har han sin tioåriga dotter Blue, som verkar mer entusiastisk.

– Kommer de från High school musical vara här? frågar hon pappa.

Johan och Blue bor ett stenkast härifrån. Efter att rastlöst ha flyttat runt mellan olika länder och storstäder – Stockholm, Milano, Los Angeles, ett halvdussin New York-adresser – har han nu bestämt sig för att slå sig till ro här på nedre Manhattan.

– Jag har flyttat runt så mycket. Milano, Stockholm, Los Angeles. Nu vill jag gå in helhjärtat för att bo i New York. På samma sätt som jag gjorde när jag flyttade till Stockholm på 1980-talet och gick in för att bli en del av stan, börjar jag bli en del av downtown New York nu, säger Johan.

Vi sätter oss i en Cadillac Escalade med privat chaufför som kör oss 60 kvarter norrut, till Museum of Art & Design vid Columbus Circle. Där har en av Johan Lindebergs bästa vänner i New York, smyckes­designern Waris Ahluwalia,
lanseringsfest för en ny kollektion.

I en proppfull lokal med panoramafönster över Central Park och midtowns skyskrapor trängs ett hundratal modeprofiler, designer, fotografer och ett och annat välbekant Hollywood-ansikte.

Johan gör en kort, proffsigt effektiv mingelrunda, men blir uppehållen en stund bredvid Waris, eftersom alla gäster vill fotografera dem tillsammans: de två största skäggen i New Yorks modevärld.

I bilen tillbaka söderut tittar Blue storögt ut på neonskyltarna längs Broadway och Times Square. Johan väljer låtar från en iPod: Depeche Modes Enjoy the silence och John Lennons Imagine.

Vi åker förbi Apples enorma annons­tavlor för Beatles-lanseringen på iTunes. Johan Lindeberg är en hängiven beundrare av pophistoriens största band.

– Det som fascinerar med Beatles och med Lennon är att det är så mycket ilska där, men ändå gör de så vackra sånger. Det är superkommersiellt, men samtidigt med total, kreativ integritet.

De senaste åren har varit turbulenta för Johan Lindeberg både privat och professionellt. 2007 lämnade han J.Lindeberg, klädmärket som han satt sitt namn på och arbetat med i tio år.

För ett år sedan separerade han från sin fru Marcella, efter ett femtonårigt äktenskap. De bor nära varandra, på nedre Manhattan, och delar på vårdnaden om Blue.

Lindeberg låter aldrig så lycklig som när han pratar om de små, vardagliga rutinerna tillsammans med sin dotter.

– Varje morgon kör jag henne till skolan i min gamla Mercedes från 1985. Och varje helg kör vi ut till Montauk på Long Island och lär oss att surfa. Vi åker runt mycket tillsammans i bilen. Vi körde bland annat från Los Angeles upp till San Francisco i somras, kollade in Big Sur.

När vi återvänder till gallerilokalen på Wooster Street ett par timmar senare verkar Johan andas ut. Det har redan börjat trilla in folk. Unga konstnärer, regissörer, fotografer – downtowns unga, vackra och kreativa. Vitklädda servitörer smyger runt och delar ut gåslever och glas med Krug.

Gästerna verkar vara den kombination alla modefester vill ha den här veckan: downtownprofiler som designern Tara Subkoff (som även är gift med regissören Wes Anderson), Sean Lennon och fotografen Max Snow, och branschprofiler som Gilles Bensimon.

För Johan handlar kvällens lansering bokstavligen om att ta itu med de senaste årens händelser. Dels är klädmärket BLK DNM en chans för Johan att få visa sin egen kreativitet, efter många år i krångliga samarbeten. Dels är sättet på vilket han lanserar märket format av separationen från Marcella. I stället för en konventionell catwalk där kläderna visas upp kontaktade Johan den danske regissören Martin de Thurah, som gjort en mörk, dramatisk kortfilm om Johans separation.

– Jag såg hans video för (popbandet) Fever Rays låt When I grow up och tyckte att den var fantastiskt stark. Så jag kontaktade honom för att se om han var intresserad av det här. Det slutade med att vi satt i sex timmar i hans kök, pratade om relationer och om hur svårt det är att committa sig.

Många verkar lite förvånade över att inte få se Johans nya kläder i fysisk form, utan bara indirekt i kortfilmen. Men målet med lanseringen verkar också vara att överraska och tänja på gränserna. Han jämför med hur det var att arbeta med de banbrytande reklamkampanjerna på Diesel på 1990-talet.

Med Black Denim har han även bestämt sig för att frångå modevärldens traditionella säsongstänkande. Han gör ingen ”vår-” eller ”höstkollektion” utan kläderna blir tillgängliga allt eftersom, på sajten. Det är dels en naturlig följd av att mycket av modeshoppingen har flyttat till nätet, men det är också en reaktion på en allt snabbare kopieringskultur i modevärlden, där lågprismärken imiterar banbrytande designers i samma stund som de får syn på deras kläder. Då håller det inte att ha en sex månader lång period mellan att man visar kläderna och de finns att köpa. Johan tror att modets framtid är att sälja på nätet, samt i ambitiösa, vackra butiker som erbjuder en upplevelse i sig, som Opening Ceremony i New York och Colette i Paris.

Johan Lindebergs personliga stil har länge varit ett slags säregen kombination av sydsvensk playboy och bohemisk, svartklädd rockstjärna – någonstans i gräns­landet mellan Båstad och Bono.

– Style.com har kallat mig ”mode­anarkist”, säger han, med viss stolthet.

Under de mest framgångsrika åren med J.Lindeberg i mitten av 00-talet låg mycket fokus på Hollywood och framför allt att synas på rätt kändisar.

Brad Pitt, Angelina Jolie, Bono och Ashton Kutcher bar klädmärket i offentliga sammanhang. Man såg till att Elijah Wood hade på sig J.Lindeberg-kläder vid varje Sagan om ringen-premiär.

”I Los Angeles är vi definitivt ett av de coolaste märkena nu”, sa han till Café då, 2006. Men i dag avfärdar Johan ”hela celebritygrejen”, som han är trött på.

– Det här med Lindsay Lohan och Paris Hilton och celebrityjeans från Los Angeles har försvunnit lite. Jag tror att New York-modet kommer att resa sig i stället, det är mer intellektuellt, det är kläder som handlar om mer än en rolig bakficka. Modescenen har blivit mycket mer spännande här. Förut var det Calvin Klein som dominerade och alla såg likadana ut. Nu har det blivit mer individuellt. Det finns en hel del bra downtownmärken i dag, som Marc Jacobs och Alexander Wang. Men jag tror det finns plats för ett till.

Som inspiration för blk dnm nämner han delvis uppväxten i Lund och det bohemiska mode han såg då.

– Det var svartklätt, jeans och ganska anarkistiskt men samtidigt fanns det en skärpa i det. Jag är ute efter kombinationen av ”grunginess” och ”tailoring”, att få ihop de två världarna i ett slags intellektuell, akademisk look. Man kan ha silkesscarf, vintageskinnjacka, kashmirtröja och skräddarsydda byxor. New Yorks downtown, men med en lite parisiskt chic stil.

– ”Modernt” brukar du alltid säga också, fyller Blue i.


Lindeberg flankerad av Sean Lennon och hans flickvän, modellen Charlotte Kemp Muhl.

Han bor i dag runt hörnet från J.Lindeberg-butiken i Soho. Men han har inga problem med att inte längre ha kontroll över klädmärket som bär hans eget namn, säger han. Han har tidigare förklarat att samma öde även drabbade Yves Saint Laurent och Helmut Lang.

– Jag går förbi butiken nästan varje dag. Men jag känner ingenting när jag ser den. Jag tänker knappt på att den är där.

Efter filmvisningen på Wooster Street fort­sätter lanseringsfesten på Boom Boom Room, den populära skybaren på The Standard Hotel, tvärs över Manhattan. Där råder det en mer lättsam stämning. Den kräsna modeelit som festar i New York den här veckan verkar ha kommit överens om att det här skulle bli kvällens val av ställe. Skådespelerskan Chloë Sevigny sitter i ett bås insvept i en enorm päls och dricker champagne.

Johan glider själv runt och småpratar med alla vip-gäster och verkar betydligt mer avslappnad än i början av kvällen. Inga katastrofer har skett. Han kan själv unna sig ett glas Krug eller två.


Johan bor nära J.Lindeberg-butiken i Soho och passerar den varje dag, men ”tänker knappt på att den är där”.

Några dagar senare träffar jag Johan på det tillfälliga kontoret i midtown. Han sitter omgiven av tygprover, skisser och provexemplar av kommande plagg. De svarta mockastövlarna är uppslängda på kontorsbordet och Ace Frehleys New York groove mullrar i bak­grunden. Han berättar att lanserings­kvällen slutade sent.

– Jag kom nog hem efter klockan sex på morgonen. Jag är ju ungkarl nu.

Han träffar ingen tjej regelbundet för tillfället men ”har några tjejer i nätverket”.

– Det tog mig en del tid att lista ut formeln för att vara ungkarl, men jag tror att jag gjort det nu. Så jag ska försöka att bara vara själv ett tag. Det var en tuff process att gå igenom en separation efter 15 års äktenskap, men jag tror på filosofin att man ska använda energin i ett sådant uppbrott till att skapa något nytt. Jag har haft ett par stora förändringsprocesser i livet, när jag lämnade Diesel, när jag lämnade J.Lindeberg, och nu med separationen. Man skulle kunna bli vilsen och konstig av det, men jag är stolt över de senaste två åren. Jag tycker att jag lyckats hitta en helt ny nivå.

Johan Lindeberg säger att många är imponerade över hur högt tempo han upprätthåller, såväl på som efter kontorstid.

Han lever upp till det klassiska New York-mottot: work hard, play hard. Det är väl också en av för- eller nackdelarna med New York: ingen här tycker att det är något märkligt med en 53-åring som festar till sex på morgonen.

Johan Lindeberg är uppvuxen i en intellektuellt stimulerande, akademisk familj i Lund. Pappa skrev i flera decennier om livsåskådning och religion för Sydsvenskan, mamma undervisade i litteraturvetenskap på Lunds universitet. Han verkar dela föräldrarnas fundersamma och reflekterande syn på tillvaron. Han pratar mycket om sitt personliga sökande, om sin identitet och att ta itu med sina egna problem.

Enligt hans vänner är det en av de mest positiva egenskaperna hos honom.

– Johan är som en tonåring i sin ständiga utveckling. Vi har varit goda vänner i många år nu och hans outtömliga kraft och vilja till förändring är hans styrka och det speglas förstås i hans kreativitet, säger filmregissören Jonas Åkerlund, som bor i Los Angeles och regelbundet umgås med Johan.

För två år sedan var han med om en fruktansvärd bilolycka i Los Angeles. Han blev matförgiftad och svimmade vid ratten mitt på motorvägen, bilen korsade över till den motsatta vägbanan, fortsatte utför motorvägen och kraschade till slut rakt in i en parkering för en exklusiv bilhandel, där han lyckades krossa tre helt nya Mercedes-bilar. Mirakulöst nog klarade sig Lindeberg helt oskadd.

– Eftersom jag hade svimmat var jag tydligen helt avslappnad under kraschen och fick inte en skråma. Jag hade inte ens airbag, men klarade mig ändå.

Det kunde ha blivit en omskakande nära döden-upplevelse, men Johan säger att den enda konsekvensen av olyckan var att han fick bekräftelse för saker han redan visste: att livet är kort och ömtåligt och att man därmed ska se till att inte slösa bort det med onödigheter.

– Jag försöker vara med Blue så mycket som möjligt och jag försöker utnyttja att jag är i New York på ett sätt som jag aldrig riktigt gjort förut. Jag promenerar runt mycket med Blue, vi går på utställningar, går ut och käkar, åker till Harlem och går på gospel, går runt och vintageshoppar. Kollar väldigt lite på tv. Min inställning är att man inte ska influera sina barn, utan inspirera dem. Häromdagen när hon skulle sova fick hon önska en låt och ville höra Give up the ghost med Radiohead. Det är en lite sorgsen låt, men den är väldigt vacker också.

Vi tar en rundvandring på kontoret. Han visar stolt upp de senaste BLK DNM-plaggen.

– Jag har slutat gnälla och klaga över huvud taget. Hela mitt liv har jag jobbat för att nå dit jag är nu. Det handlar inte om pengar eller något sådant. Jag har brutit mig fri från en massa roller jag inte trivdes med och hittat ett inre lugn, en balans. Jag har ingen ilska i kroppen längre.

Annons

Dela (1)
Tweeta

Annons


Laddar