Sommarläsning: Slaget om London

Stridshelikoptrar, luftvärns­missiler och hangarfartyg. Londonbaserade Johan Wirfält rapporterar om brittiska regeringens miljardrustning mot terrorism, upplopp och brott inför OS.

***

– Om jag haft en bazooka förra sommaren skulle jag ha skjutit ner polishelikoptrarna.

Francis är 17 år, en gänglig kille med välvårdad afro och gles mustasch som nyss förlorat en pingismatch på en ungdomsgård i Hackney i nordöstra London.

Byggnaden, med stora glasfönster och en fasad täckt av putsad metall, är inklämd mellan höghusen i Milton Gardens, ett ödsligt bostadsområde på gränsen mellan stadsdelarna Dalston och Stoke Newington. De kommunägda lägenhetskomplexen, så kallade council estates, är en rest av Storbritanniens motsvarighet till vårt svenska miljonprogram.

Ungdomsgårdens moderna arkitektur bryter tydligt av mot omgivningen. Det känns nästan som om ett rymdskepp landat mitt bland allt smutsbrunt, brittiskt tegel.

I augusti förra året var Francis en av hundratals unga i just den här delen av London som gav sig ut på gatorna. Ett par dagar tidigare hade polisen skjutit ihjäl en svart man vid ett gripande i Tottenham, bara några stationer norrut med pende­l­tåget. Snart samlades familjemedlemmar för att protestera utanför den lokala polis­stationen. Polisen försökte skingra demonstrationen, en ung kvinna blev slagen, känslorna rördes upp ytterligare. Det som börjat som en fredlig manifestation förvandlades till de upplopp som under fem varma sommardygn skulle lamslå stora delar av den brittiska huvudstaden.

På Mare Street, inte långt från Young Hackney Centre, brändes bilar samtidigt som plundrare länsade hyllorna i elektronikbutiker och snabbköp. Francis var där.

– Men jag snodde inget. Jag hakade bara på för att jag var förbannad på polisen.

I höstas gjorde ett administrativt misstag att Francis hamnade i fel årskurs i skolan. Sedan dess har han inte gått dit. Han har sökt ett par jobb men inte fått något, nu är han mest på ungdomsgården eller hänger med polare i kvarteret. Han har tappat räkningen på hur många gånger han blivit stoppad och visiterad på gatan, en polistaktik känd som stop-and-search.

– Det händer typ varje dag, på väg hit eller när jag gick i skolan. Jag är inte med i något gäng. De trakasserar mig för att jag är svart och klär mig i hiphopkläder.

Han fäller ner huvan på sin hoodietröja och nickar mot de splitter nya Air Force One-skorna på sina fötter.

– Upploppen var bra, säger Francis. Gängen i Hackney slutade bråka med varandra. I stället förenades de mot en fiende: polisen. Polisen är fylld av rasister. De är det största gänget av dem alla.

Misstron mot myndigheterna är utbredd bland de ungdomar som växer upp på brittiska council estates. Men bilden av polisen som ”det största gänget av dem alla” är också ett eko av den brittiska regeringens eget språkbruk. Efter upploppen i augusti hade premiärminister David Cameron sin slutsats klar: USA-inspirerad gängkultur var den främsta orsaken till oroligheterna, ”en allvarlig kriminell sjuka”.

Premiärministern gav ett löfte – han förklarade ”fullskaligt krig mot gängen”. Inför os i London är det uttalandet värt att återvända till. Det är nämligen en av förklaringarna till varför Storbritannien nu står inför sin största säkerhetsoperation sedan andra världskriget.

Brittiska fallskärms­jägare och soldater i flottan tränar ihop i Themsen som ett led i förberedelserna inför London-OS.

Den 27 juli tänds den olympiska elden på Londons nybyggda olympiastadion i Stratford, någon halvmil öster om ungdomsgården i Milton Gardens. Miljontals turister väntas till London under veckorna som följer. Uppåt fyra miljarder människor kommer att följa mästerskapen på tv.

OS är inte bara 2012 års största idrottshändelse. Som alltid med dagens globala sportevenemang fungerar sommarspelen även som en sorts skyltfönster för staden och landet som är deras värd. Under två veckor kommer London på många sätt att framstå som världens centrum.

Den som varit här under våren har knappast kunnat undgå vad den brittiska regeringen vill förmedla. I en annonskampanj som tapetserats över hela stan sammanfattas budskapet: ”Creativity is GREAT Britain”, ”Entrepeneurship is GREAT Britain”, ”Music is GREAT Britain”, ”Shopping is GREAT Britain”, ”Sport is GREAT Britain”.

Det är det före detta imperiet återfött som ekonomisk, kulturell och sportslig stormakt.

Men OS är också en symbol för vad brittiska politiker brukar kalla östra Londons ”återfödelse” – ett mångmiljardprojekt där investeringar i infrastruktur och bostäder förvandlat East Ends mest nedgångna delar till några av de mest attraktiva områdena i London.

Det är väl egentligen bara en sak som kan komma i vägen: nya upplopp.

En repris av förra sommarens oroligheter under OS vore själva definitionen av en PR-katastrof. Det är där som David Camerons krigsförklaring mot gängen kommer in i bilden. I september förra året, bara någon månad efter upploppen, bekräftade inrikesminister Theresa May att det inom Londonpolisen fanns en uppfattning om att gängen i huvudstaden kunde utgöra ett ”allvarligt hot” mot OS.

Denna hållning upprepades under en säkerhetskonferens i London i april. Charles Farr, chef för brittiska inrikesdepartementets avdelning för säkerhet och terror­bekämpning, förklarade att faran för attacker från Al Qaida och andra islamistiska terrorgrupper i och för sig ökar under OS.

– Men, fortsatte Farr, det mest sannolika allvarliga hotet är kriminalitet och oroligheter från allmänhetens sida.

Under våren har brittiska medier rapporterat om hur arméns fallskärmsstyrkor fått ny träning – för att kunna sättas in mot upplopp. Samtidigt förbereder sig myndigheterna för andra OS-hot. I vintras iscensatte räddningsstyrkor en evakuering av tunnelbanesystemet, i en övning baserad på bombattackerna den 7 juli 2005.
Under os kommer 13 500 brittiska militärer att stationeras i och omkring London – fler än vad landet har på plats i Afghanistan.

Samtidigt är tusentals poliser och över 20 000 privata ordningsvakter anställda av London-OS officiella säkerhetspartner G4S i tjänst i huvudstaden.

Chris Allison är assisterande chef för Metropolitanpolisen Scotland Yard i London, och nationell säkerhetskoordinator för OS. Den största utmaningen är sommarspelens själva skala, förklarar han.

– Det här är den största övervaknings­operationen brittisk polis genomfört i fredstid. Vår planering går ut på att förbereda oss för och samtidigt mildra fyra huvudsakliga hotområden: terrorism, allvarlig och organiserad brottslighet, protester och allmän ordning samt naturliga faror, säger Chris Allison.

I vissa fall har förberedelserna tagit lätt bisarra proportioner. I slutet av april blev min flickväns gamla hyreshus, i Bow Quarter precis bredvid OS-byn, en oväntad världsnyhet. Via flygblad meddelade militären boende i området att man inför sommarspelen skulle bygga en ny installation på deras hustak – ett batteri luftvärnsmissiler.

Kostnaderna för säkerheten ligger hittills på runt 6,5 miljarder kronor, men förväntas av många stiga i efterhand. Upprustningen är en följd av nya säkerhetsdoktriner som fått allt mer inflytande sedan terrorattackerna mot World Trade Center. De potentiella hoten mot symbol­evenemang som OS anses i dag så skiftande att inget scenario kan utelämnas.

Steve Graham, professor i stadsforskning på universitetet i Newcastle, har nyligen givit ut boken Cities under siege.

I den visar han hur ett nytt säkerhetstänk fått genomslag under 00-talet. Dagens fiender låter sig inte definieras så enkelt som, säg, galna diktatorer. I stället utgår 10-talets riskanalytiker från att hoten finns mitt ibland oss, överallt, hela tiden.

– Varje möjligt hot, snarare än varje sannolikt hot, studeras och analyseras. Det är ett helt nytt sätt att tänka. Inga scenarier får utelämnas, säger Steve Graham när jag ringer upp honom på hans arbetsrum på universitetet i Newcastle.

Konsekvensen blir massiva säkerhets­operationer som den i London i sommar.

– Känslan är att OS är för stort och viktigt för att riskeras. Men det innebär samtidigt att gränsen mellan krig och fred suddas ut, säger Steven Graham.

Drar man det resonemanget till sin spets hamnar världens storstäder i en sorts tillstånd av permanent ockupation av sina egna myndigheter, menar Steve Graham.

– Jag försöker inte förminska riskerna. Under 00-talet har vi som alla vet upplevt fruktansvärda terrorattacker i bland annat New York, London och Madrid. Men det
här risktänkandet gynnar samtidigt affärs­intressen. Om du tittar på G4S som sköter säkerheten kring OS räknas de i dag som världens näst största företag efter amerikanska Wal-Mart. Säkerhets- och försvarsindustrin har aldrig varit större. Det innebär att en del ganska problematiska företag har mer makt och inflytande än någonsin.

Eftersom nya säkerhetstrategier utgår ifrån att hoten är ständigt närvarande måste ”säkerhet” också byggas in överallt, menar Steve Graham.

– Fler och fler uppgifter som tidigare skötts av myndigheter har tagits över av privata aktörer. I Lincolnshire här i England drivs polisstationerna numera av G4S. I förlängningen får sådant stora konsekvenser för vår idé om demokrati.

Och det är skattebetalarna som får stå för notan, påpekar Graham.

– När London fick OS kalkylerades totalkostnaden till 2,4 miljarder pund. Nu är den uppe i över 11 miljarder. De pengarna tas från skatteintäkter – och detta i ett land som skurit ner på samtliga statliga utgifter, har skyhög arbetslöshet och befinner sig i en djup recession.

Graham avslutar med en jämförelse:

– Staden Montreal i Kanada är just klar med att betala av skulderna för sitt sommar-OS. De arrangerade det 1976.

Upploppen i östra London i augusti i fjol har direkt bidragit till den militära och polisiära miljard­mobilisering som just nu pågår i den brittiska huvudstaden.

På ungdomsgården i Milton Gardens är det eftermiddagsrusning. Skolorna har nyss stängt och den senaste timmen har små grupper med tonårskillar och -tjejer släntrat in. På måndagar, onsdagar och fredagar organiseras verksamheten av The Crib, en frivilligorganisation som jobbat med ungdomar i området sedan slutet av 90-talet. En del av dem som växer upp här ”uppfostrar sig själva”, säger The Cribs föreståndare Janette Williams:

– Vissa av dem kommer från hem där föräldrarna missbrukar eller helt enkelt inte finns där. Andra har det inte lika svårt, men det här är en tuff miljö oavsett. Tidigare var fastighetsbolagen tvungna att hyra ut en viss del av sina lägenheter via socialtjänsten, men numera finns det mindre och mindre boenden i Hackney som folk faktiskt har råd med.

Williams kommer från Dalston, området precis söder om Milton Gardens. Hackney har förändrats sedan dess, tycker hon.

– Då var gemenskapen större. Folk från alla bakgrunder umgicks med varandra.

I dag håller de sig mycket mer till sin egen grupp: svarta för sig: turkar för sig, engelsk arbetarklass för sig. Och, förstås, alla medelklassmänniskor som flyttat hit de senaste tio åren.

De flesta på Young Hackney Center den här eftermiddagen är mycket riktigt svarta. Men här finns också ett par killar och tjejer med turkiskt ursprung, samt en ensam, rödblek liten kille som nästan är karikatyren av en brittisk rackarunge.

Francis har slutat spela, nu sitter han vid en dator och kollar på en video med rapparen Big Narstie. Jag frågar honom om han har biljett till OS.

– Nej, det vet jag ingen som har. Det känns inte som om det är för oss.

Så är regeringens oro befogad – finns det en risk för nya upplopp under os?

– Det kommer att smälla, säger Francis med uttryckslös min.

Sedan flinar han:

– Saddams kompisar kommer att ställa till med något.

Bredvid honom skrattar ungdomsledaren Emeka Egbuonu. Han vet att Francis mest vill driva med en svensk journalist som han inte träffat tidigare och därför inte litar på.

Att vinna unga människors förtroende tar tid i de här kvarteren. Emeka Egbuonu, 25, har en liknande bakgrund som ungdomarna på Young Hackney Centre. Men eftersom Emekas hemkvarter ligger i Hoxton några kilometer söderut och han bara jobbat ett par månader i Milton Gardens räknas han fortfarande som en främling här.
I sin bok Consequences – Breaking the negative cycle skildrar Emeka Egbuonu den verklighet som möter många unga under uppväxten på en council estate. Storyn i sig är inte unik. Det är en värld av splittrade familjer och frånvarande föräldrar där positiva förebilder lyser med sin frånvaro.

I den miljön erbjuder gatugängen en känsla av trygghet och tillhörighet.

Det intressanta är Egbuonus beskrivning av gängens struktur. De är lösa sammanslutningar. Den tungt kriminella kärna som är inblandad i organiserad brottslighet består oftast bara av ett par personer. Omkring dem finns yngre medlemmar, ibland knappt tonåringar, som i sin tur har kompisar och småsyskon – som i sin tur har kompisar och småsyskon. Det som utifrån uppfattas som ett homogent gäng är i verkligheten ofta en rätt brokig skara där många inte begått grövre brott än snatteri.

– Bilden av gängen som de framställs av myndigheterna och i vissa medier är väldigt förenklad. Många som av andra uppfattas som gängmedlemmar skulle aldrig själva definiera sig som sådana, säger Emeka.

Council estaten är som ett fängelse och en fästning på samma gång. Det är svårt att ta sig därifrån, men de höga husen blir samtidigt som murar som skyddar mot omvärlden. Rivaliteten mellan olika områden blir stor och komplex. Gängbildningarna fungerar som en sorts pubertalt medborgargarde – och skitsaker kan eskalera till långvariga fejder med dödlig utgång.

Två av Francis kompisar slår sig ner i datorhörnan. Ali och Dave är 18 år gamla och ser ut som Francis: säckiga byxor, nya gympaskor. Men Ali har dessutom ett ärr i bakhuvudet. På kroppen har han tre till.

Bara något kvarter härifrån, en kväll i oktober 2009 när han var 15, blev han skjuten fyra gånger. Dave och en annan av deras vänner träffades med en kula var.

I Milton Gardens heter gänget Soldiers of Shakespeare, ett namn taget från gatan Shakespeare Walk som går precis utanför ungdomsgården. Ingen av de tre kompisarna säger att de är medlemmar, däremot är Daves storebror en del av Soldiers of Shakespeare. Förövarna den där kvällen tillhörde ett rivaliserande gäng och kom till Milton Gardens på jakt efter honom – när de inte hittade honom sköt de Dave och hans kompisar i stället.

De tre unga killarna överlevde mirakulöst, och i dag vill ingen av dem diskutera händelsen. Ali talar inte med journalister, hälsar han via Emeka. Dave slår sig i och för sig ner på en stol bredvid mig, men förnekar att han blivit skjuten när jag frågar honom. Sedan ler han snett:

– Skottlossningar är en del av Hackney.

Det är ett citat som rymmer flera generationers livsöden. På 60-talet blev gangster­tvillingarna Kray, födda i Hoxton, nationella kändisar som plåtades av modefotografen David Bailey. Bakom kulisserna torterade de kriminella rivaler till döds. Under de årtionden som följde togs stora delar av den organiserade brottsligheten i Hackney över av invandrade grupperingar – rysk, turkisk och kurdisk maffia, vietnamesiska ligor, yardiegäng med karibisk koppling.

I mitten av 00-talet blev parken London Fields i centrala Hackney slagfältet för Londons första ”postnummerkrig” – en territoriell strid mellan gängen London Fields Boys och Holly Street Boys som slutade med flera dödsfall. Samtidigt betraktades Clapton Road, en genomfartsväg i området, som så våldsam att den i folkmun var känd som ”Murder Mile”.

Church Street är huvudgatan i Stoke Newington och ligger bara några kvarter norr om Milton Gardens. Men att gå den korta promenaden från council estaten och hit är på många sätt som att kliva in i en annan värld.

Sådana kontraster är typiska för Hackney OS-sommaren 2012. Det är ett av de områden i hela Storbritannien som har störst andel socialt utsatta invånare. Samtidigt är det en av landets kulturellt mest dynamiska platser – och den del av London där bostads­priserna stiger snabbast. Sedan slutet av 90-talet har de nästan fyrdubblats.
På Church Street ligger organiska caféer vägg i vägg med trendiga cocktailbarer som specialiserat sig på bourbondrinkar från den amerikanska förbudstiden.

Det är den välmående medelklassens hem. Hos de lokala fastighetsmäklarna marknadsförs Stoke Newington som ett lika familjevänligt men billigare alternativ till det närliggande Islington. Utvecklingen följer gentrifieringens välkända logik: Slitna kvarter med dåligt rykte erbjuder billigt boende. Kreativa konstnärstyper på jakt efter stora ytor och låga hyror flyttar in. Områdets status höjs, den bredare medelklassen följer efter innan priserna plötsligt skjuter genom taket och lyx­renoveringarna börjar.

Mycket riktigt har en betydande del av de senaste 20 årens främsta brittiska konstnärer inlett sina karriärer från ateljéer i någon renoverad lagerlokal i Hoxton eller Hackney Wick. Shoreditch är numera hem åt de många av Londons mest nytänkande teknologiföretag och reklambyråer. Samtidigt har områdets krogscen utvecklats till något som numera mest påminner om ett Londonalternativ till Stureplan i Stockholm.

I ett gammalt skyddsrum på Church Street kan den hugade betrakta förändringarna i realtid. Här, i källaren under Stoke Newingtons bibliotek, ligger Hackney kommuns kameraövervakningscentral.

I centralens innersta finns kontrollrummet, som domineras av en väldig vägg med närmare hundra bildskärmar. Till varje monitor matas fyra bildströmmar, kontinuerliga liveupptagningar från de nästan 2 000 övervakningskameror som finns utplacerade runt om i Hackney. Förutom det material som kommunens 200 egna kameror filmar, tar monitorerna emot bilder från mängder av kameror på Hackneys council estates.

Det regnar den förmiddag jag är på besök. På bildskärmarna syns hundratals vinklar av grå Londonskyar och gator täckta av vattenpölar. Färgfläckar i form av uppfällda paraplyer fyller trottoarerna.

Övervakningscentralen är bemannad dygnet runt, minst tre personer är ständigt i tjänst. Deras jobb är att scanna av monitorerna på väggen, undersöka sådant som ser misstänkt ut och eventuellt rapportera vidare. Andy Wells, en godmodig man i 50-årsåldern som är verksamhetschef på övervakningscentralen, visar oss runt.

– Det vi tittar efter är inte detaljerna, utan de ungefär 80 procent av den mänskliga kommunikationen som är ickeverbal. Det är saker som evolutionen lärt oss att uppfatta: de blixtsnabba, ryckiga rörelser som människor gör när de slåss, till exempel. Våra operatörer är ganska bra på att upptäcka sådant, säger Andy Wells.

Flera av dem som jobbar i övervakningscentralen har militär bakgrund. Om något går snett under OS är sannolikheten stor att det är operatörerna här som först slår larm. Runt en tredjedel av alla polisutryckningar i Hackney sätts igång med ett samtal från CCTV-centralen.

– Normalt rapporterar vi 1 200–1 500 incidenter i månaden. Av de strax över 500 arresteringar som gjordes i kommunen i januari–mars i år bidrog övervakningskamerorna på ett avgörande sätt till 150 stycken.

Allt bildmaterial lagras i 28 dagar. Där­efter raderas det automatiskt, om inte polis eller åklagare ber om att få titta närmare på bilderna. Efter upploppen 2011 gick utredare igenom tusentals timmar av övervakningskamerabilder. I efterhand har polisen i London och andra delar av Storbritannien gripit tusentals personer för inblandning i upploppen, och i slutet av februari hade över 1 500 av dem dömts till böter eller fängelsestraff.

– I Hackney gjordes det runt 45 gripanden samma kväll som upploppen var, säger Andy Wells. Sedan dess har ytterligare 400–500 personer gripits här. Den andelen, runt 90 procent gripna efter själva upploppen, är samma över hela London. Det kan vi tacka övervakningskamerorna för.

Jag berättar för Andy Wells vad killarna på ungdomsgården säger. Är det mer sannolikt att svarta än vita ungdomar väcker operatörernas uppmärksamhet?

– Deras uppfattning är svår för mig att kommentera. När min son utbildade sig till polis stod han tillsammans med sju av sina kurskamrater och väntade på att bli upplockad av en buss. Då ringde en boende i området polisen – den personen såg en grupp män på ett gathörn och trodde därför att de stod och sålde droger. Med det vill jag säga att vi verkligen försöker att inte fastna i stereotyper.

CCTV-övervakning har länge varit ett kontroversiellt ämne. I mitten av 90-talet blev det en elementär del av brittiska myndigheters brottsbekämpning, och sedan dess har användandet exploderat i landet. I dag finns det fler övervakningskameror i Storbritannien än i Kina.

Kritikerna menar att kamerorna är ett intrång i människors privatliv. Men efter upploppen är en överväldigande majoritet av britterna positivt inställda till CCTV. Enligt en aktuell undersökning känner sig 76 procent säkrare om de vet att kameror övervakar allmänna platser. 62 procent vill ha fler kameror i sina egna områden.
CCTV-operatörerna i Hackney spanar inte bara efter brottslighet. De övervakar även trafiken, letar efter stulna bilar och assisterar utryckningsfordon vid olyckor.

– Men det finns väldiga områden vi inte kan se. Totalt täcker vi nog bara runt tio procent av Hackneys yta, säger Andy Wells.

Ibland dyker det upp konstiga saker på skärmarna.

– Den mänskliga naturen är som den är. Om vi sent på kvällen ser några som ligger i en park och är lite romantiska behandlar vi det på samma sätt som patrullerande poliser skulle göra. Är det ömsesidigt låter vi dem hållas så länge de inte stör andra människor. Vi skulle absolut inte zooma in på dem. Vi skulle nog mest skratta åt det.

Jag frågar Andy Wells om vi kan leta upp huset där jag bor, i Clapton i östra Hackney. Han trycker på några knappar på ett kontrollbord, och bilder från en rörlig kamera på taket i ett 20-våningshus i området dyker upp på monitorn framför oss. Han styr kameran med en joystick, och bilden panorerar över Millfields Park i närheten av där jag bor. Någon rastar hunden i parken, en kvinna med en orange plastkasse i handen verkar vara på väg hemåt med mat för att laga lunch.

Andy Wells visar kamerans inzoomningseffekt. Han fokuserar på en bil som står parkerad på en gata någon kilometer från höghuset – två sekunder senare läser vi av nummerplåten.

Det känns lite som att titta på en oredigerad sändning av Big brother. Skillnaden är förstås att människorna som rör sig på bildskärmarna är helt vanligt folk, på väg till och från jobbet, som inte har en tanke på att kommunens kameror just nu dokumenterar varje steg de tar.

Det visar sig att mitt kvarter ligger utanför det område som höghuskameran kan se, och några andra kameror finns inte i just den delen av Clapton. Jag säger inget till Andy, men jag pustar ut lite för mig själv.

Några dagar senare skiner solen i en liten park i Haggerston, ett par kilometer rakt söder från CCTV-centralen.

Mitt emot mig sitter Connor Boston, 21 år gammal. Connor jobbar numera på den kristna organisationen YMCA i södra London, men bor och är uppväxt på en council estate i närheten. Under sina tonår var han medlem i det lokala gänget. För Connor handlade det om tillhörighet, säger han – man försvarade sitt område och vann på det sättet respekt bland jämnåriga.

– Jag kan inte säga att jag ångrar det, för det gjorde mig till den jag är i dag. Men jag fattade några av de dummaste beslut jag gjort i hela mitt liv.

På dagarna gick Connor i samma skola som rivaliserande gängmedlemmar.

– Vi slängde kommentarer efter varandra, men det var inte mer än det. Men på gatan hatade vi varandra. Det var mycket slagsmål. Om territorium. Att bråka om ett postnummer, kan du tänka dig något mer idiotiskt? Men jag har aldrig knivhuggit eller skjutit någon, säger Connor.

Väckarklockan för Connor kom i form av ett par personliga tragedier. En av hans kusiner sitter i fängelse för gängrelaterad brottslighet – och en nära vän sköts till döds när han gick emellan i ett bråk för att försvara sin flickvän.

– Jag insåg att det kunde gå likadant för mig. Utvecklingen har varit galen. I dag verkar alla bära kniv och göra knäppa saker.

Själv sabbade Connor sin skolgång, säger han, men han har fortfarande kvar kompisar från gängtiden. Däremot klär han sig inte längre som dem. Han ser ut som om han kunde vara medlem i något amerikanskt skatepunkband.

– Men som en ung svart man i Hackney förväntas du inte gilla något annat än rap. Jag tycker om rock och metal, men under lång tid teg jag om det. Nu kan jag inte ha på mig baggykläder längre. Jag hatar dem.

När Connor bytte kläder ändrade omgivningen också attityd mot honom. Precis som Francis i Milton Gardens var Connor som ung van vid att polisen ständigt stoppade och visiterade honom på gatan – ”totalt handlar det om fyrsiffriga tal”, säger han. Men sedan han slängde hiphopkläderna händer det väldigt sällan. Han tror att polisen var ute efter honom på grund av hans stil, snarare än att han var svart.

– Ras spelar ingen roll längre. Det handlar bara om hur du ser ut och hur du för dig själv. Jag känner vita killar som är mer ”svarta” än svarta killar! Man kan vara svart, vit eller asiat – om man för sig själv på ett visst sätt kommer man att typecastas in i en roll som knarklangare eller gängmedlem.

Från Haggerston är det en cykeltur på sex-sju minuter upp till Hackneys centrum vid Mare Street. På vägen trampar jag genom den lummiga parken London Fields, under sommarmånaderna den plats som på många sätt känns som stadsdelens hjärta. Gatan Broadway Market precis bredvid är navet i Hackneys hipsterkultur, ett kluster av trendiga pubar, bokhandlar och modebutiker. Bara något kvarter bort ligger områdets största council estates – sedan 90-talet hemmaplan för London Fields Boys, kommunens mest ökända gäng.

Att sitta i parken en sommardag är en studie i socialt flockbeteende. Överallt i gräset sitter olika gäng, i ordets bredaste bemärkelse. Bredvid ciderpimplande hipsters i neon hänger klungor av council estate-kids, klädda i huvtröjor och täckjackor trots att det är 20 grader varmt.

Interaktionen mellan dem är obefintlig. Det är, återigen, som om två parallella världar existerar sida vid sida.

Men ibland krockar de, med blodig utgång. I maj 2010, under en minifestival i parken, befann sig solrusiga musikälskare plötsligt mitt i en gänguppgörelse. En grupp ungdomar sköt med pistol mot ett annat gäng mitt i parken, men träffade istället en helt oskyldig åskådare på festivalen. Mannen överlevde, men händelsen blev en riksnyhet – och två år senare dyker den fortfarande upp i var och vartannat samtal i London Fields.

– Var du här när de sköt hipstern? brukar folk fråga.

Det är en tydlig illustration av den märkliga spänning som formar Hackney under 10-talet.

En annan, roligare: På Lansdowne Drive, en gatstump mellan Broadway Market och de kommunala bostadsområdena där ståtliga radhus blickar ut över London Fields, bor Englands just nu mest omsusade manlige skådespelare, Michael Fassbender. Sist jag var inne i en av de lokala närbutikerna krockade jag nästan med honom. Han handlade aubergine och bärs, tror jag.

Hackneys stadshus, en pampig 30-talsbyggnad i vit kalksten, ligger på ett torg vid Mare Street ett par kvarter bort. Strax före skymningen den 8 augusti förra året såg det här kvarteret mer ut som en krigszon: plundrade butiker, ett utbrunnet bilvrak. I dag finns inte ett spår av upploppen kvar. I ett av stads­husets hörnrum tar Guy Nicholson emot.

Han är en före detta scenograf som sadlat om till politiker. Nu sitter Nicholson i kommunstyrelsen för Labour och är ansvarig för Hackneys OS-satsning. Väggarna i hans kontor är torftigt myndighetsbleka, men livas upp av detaljkartor över OS-byn öster om Victoria Park.

– För mig var det tydligt att den här möjligheten inte bara skulle gagna det hörn av Hackney Wick som hyser en tredje­del av OS-byn. Oavsett om du bor där, i Dalston, Hackney Central, Stoke Newington eller Shoreditch, så ska OS tjäna som katalysator för social, kulturell, fysisk, miljömässig och ekonomisk återfödelse.

Nicholson är väldigt pratsam – mina frågor besvaras med monologer som spänner från priserna på surdegsbröd till den kreativitet som han tycker frodas i kommunen. Jag förstår varför han går hem hos väljarna. Nicholson har bott i Hackney sedan 80-talet, och sett hur stadsdelen förändrats.

– Fast det var inte den slum som många påstår då heller. Det har alltid funnits välbärgade medelklassområden i Hackney. Skillnaden nu är att det blivit lika dyrt som alla andra ställen i London. Jag skulle inte ha råd att köpa mitt eget hus här i dag.

Guy Nicholson ger inte mycket för kritiker som Steve Graham, stadsforskningsprofessorn, som menar att det mest kännbara resultatet av sommarspelen kommer bli den skuld som medborgarna får betala av via skattsedeln.

– I dag har vi en järnväg som knyter samman oss med norra och västra London. Den investeringen är kopplad till OS. Att resa till centrala London härifrån tog tidigare en timme. Nu går det på 15 minuter.

Jag frågar honom om Theresa Mays uttalanden. Är gängen ett hot mot os?

– Det känns lite överdrivet, måste jag säga. Ett utom­ordentligt arbete har gjorts av många olika grupper. Polisen ingår där, men också socialtjänsten, utbildningsväsendet och våra ungdomsarbetare. En bred sammanslutning av institutioner har systematiskt nedmonterat gängens arkitektur, säger Guy Nicholson.

Sedan spinner han loss:

– Kolla här. Vad mig anbelangar är Theresa May dum som en gås. Förlåt, men för i helvete… Om hon verkligen vill försäkra sig om att hon uppmuntrar unga människor att hitta på något, då är det bara att ställa sig upp och säga vad hon sa.

Guy Nicholson har inga tvivel om att os kommer bli en folkfest.

– Vi borde ha lite mer förtroende för människorna som bor i östra London. Det finns en väldigt stor medvetenhet om att världen kommer hit. De personer som får för sig att hitta på något kommer att bli inplockade. Svårare än så är det inte.

När jag kommer hem på kvällen har Scotland Yard spärrat av mitt kvarter. Två polisbilar har parkerat precis utanför huset där jag bor. Jag frågar en kvinnlig konstapel vad som hänt, men hon grymtar bara till svar. Längre ner på gatan, innanför avspärrningarna, nosar en hundpatrull runt.

Efter ett tag får jag veta lite mer. Det har varit skott­lossning på gatan, rivaliserande gäng säger någon. En tolvårig pojke är offret, men han är inte allvarligt skadad och tog sig själv till ett sjukhus i närheten.

Förövaren försvann tydligen på cykel.

Han såg inte ut att vara äldre än fjorton.

***

Texten publicerades i Café nummer 7/2012. Läs om Johan Wirfälts research inför den här texten här.

Fotnot: Ali, Dave och Francis heter egentligen någonting annat.