Soran Ismail exklusivt om sitt mörka år: ”Människan är inte gjord för tvåsamhet”

Succéturnén följdes av tystnad och ingen fick veta varför. Exklusivt för Café berättar Soran Ismail nu om sitt mörka år. Emil Persson följde stjärn­komikern i fyra månader – från fotbollsläktaren i Liverpool till omstarten på Norra Brunn.

Emil Persson | Foto Andreas Kock  |  Publicerad 2016-03-26 11:43  |  Lästid: 17 minuter
Soran_cafe_151203-137864

Soran Ismail fotograferad av Andreas Kock för Café. Styling Julia Stridh.

Spel-Olsson avtecknar sig framför en röd vägg av Liver­pooltröjor. Han slamrar med galgarna i den gigantiska supporterbutiken och fastnar till slut för tröja 23, med Emre Can på ryggen, spelaren med ligans mest confiterade frisyr.

Man skulle kunna säga att Spel-Olsson är ett slags smeknamnskentaur, ett ord bestående av två olika arter. ”Spel” kommer från det faktum att Spel-Olsson hänger i spelbutiken 69:an på Södermalm, ”Olsson” från det faktum att Spel-Olsson har vissa likheter med West Bromwich-proffset Jonas Olsson: långsmalt ansikte, långt brunt hår (som visserligen klippts ner nu) och solid näsa.

– Soran har guidat mig i stan två gånger på två dagar, säger han. Vi har hamnat i Liverpoolbutiken båda gångerna.

Bredvid Spel-Olsson står mycket riktigt Soran Ismail. Han plockar på sig två Liverpooltröjor att lägga till de fem han redan äger, en med Mamadou Sakhos namn på ryggen, men dras egentligen till en helt annan hylla: den med nallebjörnarna.

Det är rätt att säga att Soran nu idkar handpåläggning av Liverpoolnallar. Han stryker med- och mothårs, klämmer, skakar, luktar, allt för att finna rätt nivåer av pälsflimmer och baktyngd. Om någon ska indoktrineras med gosedjur är det viktigt att gosedjuret scoutas noggrant.

– Jag ska nog köpa en sådan här till min dotter, säger Soran och pekar på en nalle med LFC-collegejacka. Hon är 14 månader, så jag kan inte hjärntvätta henne än, men jag tror den här har lång livslängd.

– Tänk om hon blir ett Unitedfan? säger Spel-Olsson.

– Nädå, hennes mamma skiter i fotboll. Jag kommer bara säga ”Liverpool” och samtidigt mata in en sked med socker tills hon fattar.

Precis när Soran närmar sig ett beslut gör han misstaget att vända upp och ner på nallen och studera broderingen på rumpan.

– ”Istanbul 2005” läser han.

Det är en referens till Champions League-­finalen på Atatürkstadion 2005 – av många ansedd som den bästa fotbollsmatchen i modern tid – då Liverpool hämtade upp ett 3–0-underläge och besegrade Milan på straffsparkar.

– Fan, den här kan jag inte köpa, säger Soran. Det är ändå Turkiet, liksom. Ett konstant folkmord på kurder.

soran3

Soran Ismail, plåtad för Café i Stockholm, november 2015. Jacka, H&M. Skjorta, Velour.

Februari, drygt tre månader senare. Soran sitter vid ett uppdukat bord inne i köket på klubben Norra Brunn i Stockholm. Pepparrot rivs i grova drag ett par meter bort och svetslågorna flammar runt den kock som satts på crème caramel-­tjänst.

Det är torsdag och Soran är mest här för att testa nytt material inför turnén En skam för Sverige 2, som går upp i höst. Under större delen av 2015 tog han ett break från standupscenen, men har precis börjat trappa upp igen.

Han gör entré till Bruce Springsteens Badlands inför en fullsatt lokal.

– Under halva 2013 och hela 2014 var jag på turné med Magnus Betner, inleder han. Den hette En skam för Sverige. Och efter det blev jag deprimerad.

Spridda skrattskurar i lokalen.

– Det är alltså inte kopplat till Magnus utan bara ren fakta.

En kvinna garvar på det här larmiga sättet som antyder överkonsumtion av husets vin och möjligen att hon borde komma ut mer.

– Så jag körde inte standup på åtta-nio månader, fortsätter Soran. Det överlägset längsta uppehåll jag haft. I höstas började jag om i en källarlokal på Söder, men hann inte ens komma till första skämtet innan en kvinna reste sig upp och skrek: ”Det där är inte okej!” Hon fortsatte skrika, sedan började hon gråta och sedan sprang hon ut ur lokalen. Så… det är kul att vara igång igen.

Han tar en klunk mineralvatten och låter fnissen ebba ut.

– Jag fattar att folk nu kanske tänker: ”Vad sa du för hemskt som fick henne att reagera så?” Men det är inte relevant. Hon gjorde fel. Så får man inte bete sig, även om man känner den känslan. Det har hänt något de senaste fem–tio åren: folks känslor har blivit viktigare och viktigare för dem. Och om ni blir kränkta av mig i kväll vill jag säga: det gör inget. Det är bara en känsla. Ni är vuxna – hantera den. Folk blir så upprörda: ”Jag är kränkt!” Ja? Och sedan kommer du inte att vara det. Det är så det funkar. Man hör aldrig: ”Jag gick på standup igår och så blev jag kränkt och nu har jag diabetes.” Det är inget som händer!

Den kognitiva inledningen bryter av mot de komikeruppvärmare som bland annat skämtat om McDonald’s och selfiepinnar. Soran känner sakta in publiken.

– Alla har minst en känsla de inte kan hantera. Det gäller relationer också. Två människor träffas och den ena personen kommer med en stor, tung säck med sina problem och ger till den andra personen: ”Så! Nu är det våra problem.” Fuck you! Det är dina problem! Det är okej att du har dem, jag älskar dig ändå, men du får hantera dina problem själv. ”Ska du gå ut i kväll igen?” Kväv den tanken! Behåll den inom dig! Eller som när folk beklagar sig: ”Hon var otrogen mot mig!” Ja? Gör slut då! Det är okej. Sånt händer. ”Du har ingen rätt att kränka mig.” Jo! Jag har rätt att kränka dig. Du har ingen rätt att förbjuda mig att kränka dig. Det är du som blandat ihop rättigheterna!

Soran_cafe_151203-137962

Café följer med när Soran testar nytt material inför turnén En skam för Sverige 2 på Norra Brunn. ”Under halva 2013 och hela 2014 var jag på turné med Magnus Betnér. Efter det blev jag deprimerad”, lnleder han. Skjorta, H&M.

Till slut hittar Soran en nallebjörn utan folkmordisk gumpgravering och lämnar supporterbutiken, inhyst i den stora utomhus­gallerian Liverpool 1. Vart är vi på väg? Oklart.

Spel-Olsson har aldrig varit i ­Liverpool tidigare och Soran har ett mycket svagt lokalsinne. (Han bodde i fyra år på Thorildsplan, Kungsholmen, utan att fatta att Hornstull låg på andra sidan Västerbron så i stället för att åka buss fem minuter tog han alltid tunnelbaneomvägen runt centrum.)

Spel-Olsson har ett riktigt namn, Johan Karlsson, men alla är Spel-Olsson med Spel-Olsson. Inte ens Soran visste vad han hette förrän de började planera resan. De har varit bekanta i ett år och ingår båda i en bekantskapskrets bestående av mer eller mindre avdankade Stockholmsprofiler: Daniel Nannskog, Björn Runström, Patrik Gerrbrand, José Monteiro, Pablo Piñones-Arce, Alexander Östlund. De ses på Söder för att käka lunch eller tippa.

– Soran är otroligt snäll och omtänksam, säger Spel-Olsson när huvudpersonen själv tar selfies med svenska Liverpoolfans som identifierat honom. Det kan bli ganska hård jargong i det här grabbgänget, men då säger Soran alltid: ”Nu räcker det.” Och så har han förstås väldigt klara åsikter, även om jag själv inte är så intresserad av politik.

De har varit i Liverpool två dagar. Soran ville inte missa nye tränaren Jürgen Klopps första hemmamatch, så i torsdags gick de på Europa League-mötet med Rubin Kazan och i morgon stundar Southampton i ligan.

Eftersom det är ett par timmar till lördagens första fotbollsaktivitet, West Ham–Chelsea på tv, måste lite tid avlivas. Duon trillar in på Jungle Rumble där man kan spela äventyrsgolf framför en billigt lummig djungelkuliss.

– Vi var här i går också, förklarar Spel-Olsson. Vi gick fel och liksom bara ramlade in.

Ur burkiga högtalare spelas tropiska ljud och på samma sätt som det känns deppigt att se en exilnoshörning på Borås Djurpark finns det ett smärre vemod i att höra bandade kolibrier sjunga bland lunch­berusade fotbollsturister som går runt i Carlos Valderrama- och Roberto Baggio-peruker.

Spel-Olsson jonglerar golfbollen med sin putter, men tappar kontrollen och bollen rullar in i foten på mannen med Roberto Baggio-peruken.

– Herregud, stönar Soran. Vi kommer att bli de första som slängs ut från Jungle Rumble.

Färden bär till baren, en inte okomplicerad plats för Soran. Han dricker inte öl, champagne, vitt vin eller, för den delen, kaffe. Allra helst dricker han ren sambucca.

– Ibland tänder de eld på sambucca, va? funderar Spel-Olsson.

– Ja, men jag vill inte ha en sådan shot. Det är väl kaffebönor och skit? Ge mig sprit bara. I ett glas.

– Gänget var på Nytorget 6 och åt för ett par månader sedan, berättar Spel-Olsson. Alla beställde öl – utom Soran som beställde
sambucca. ”Vi har din flaska kvar”, sa servitören. Alla åt schnitzel, så det är ju en lustig kombination: sambucca och schnitzel.

Spel-Olsson funderar inte mer på det och matchen drar igång. Soran har egentligen revansch att utkräva från i går, men bataljen slutar ändå 56–49 i Spel-Olssons favör. När jag ber Soran jämföra sin minigolfspelstil med en fotbollsspelare tystnar han och funderar.

– Jag har nog ingen. Jag är Walcott – tänker inte, bara kör.

– Spelade du fotboll när du var yngre? undrar Spel-Olsson

– Ja, jag var ytterback. Vänsterback. Folk tyckte att jag var jävligt jobbig att komma förbi. Otroligt ettrig, otroligt envis. Jag gav mig aldrig.

Soran_cafe_151203-138122

Soran Ismail, 28, är mycket bekymrad över det politiska läget i Europa: ”Jag är helt säker på att jag kommer att behöva fly igen inom 25 år. Jag kommer att fängslas här, eller i alla fall inte få ha mina rättigheter kvar.” Tröja, Acne Studios.

Soran Ismail är av kurdisk härkomst. Han föddes i Iran, kom till Sverige med sina föräldrar när han var ett år och växte upp i Knivsta.

Vägen till komiken är inte på något vis radikal: blyg kille upptäcker att han är rolig, gillar bekräftelsen i det, testar sina vingar. Extremt få kan emellertid stoltsera med samma naturbegåvning eller kometkarriär som Soran.

Han testade standup för första gången i trean på gymnasiet – ursprungligen i rookietävlingen Bungy Comedy (som han vann) – och sedan gick det fort. Han uppträdde frekvent på Stockholms hetaste klubbar och slussades in i Parlamentet, ett slags AFC Ajax-liknande talangfabrik för svenska komiker på den tiden. I de första avsnitten bar han sin student­kostym.

Sedan dess har Soran Ismail blivit en av de starkaste och skarpaste rösterna i sin generation. Politik, rasism och etnicitet är återkommande ämnen i hans repertoar.

Han har gjort åtskilliga egna turnéer, men den hittills största framgången är Magnus Betnér-samarbetet En skam för Sverige. Dessutom har han sänt mycket radio för P3 och driver podcasten TSKNAS (Till Slut Kommer Någon Att Skratta) med Petter Bristav och Aron Flam.

– Sorans största styrka är tajmingen, säger Magnus Betnér. Han använder väldigt små medel på scen jämfört med de flesta: rör inte på sig och ändrar knappt tonläge på en timme – ändå lyckas han hålla en salong på 1 500 personer. Sedan är han smart på alla sätt: street smart, IQ-smart och allmänbildad. Det märker man på hans standup också: det finns alltid en tanke i bakgrunden – som alla i publiken kanske inte ens fattar.

Det är lätt att uppfatta Soran som en sanningssägare. Få personer kan uttrycka saker med samma orubbliga självklarhet. Samtidigt är han resonlig och tolerant, kvaliteter han inte minst fick nytta av när han castades till en ofrivillig huvudroll i det som populärt kommit att kallas ”Järnrörsskandalen”, när SD-toppar skämde ut sig på Kungsgatan.

Soran har alltid gjort en poäng av att försöka förstå sina meningsmotståndare snarare än att bara fördöma dem – det är bland annat därför han flera gånger ätit lunch med Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund.

– Han är väldigt eftertänksam och gillar att hela tiden diskutera saker, säger Betnér. Ibland kan jag sitta i bilen och känna: ”Men låt det vara bara”. Nej, då vill han prata om samma sak i en timme till för det finns någon aspekt han inte vänt färdigt på. Om folk följde med oss på turné skulle de förmodligen tycka att det var skittråkigt. Vi sitter i en bil och snackar politik, sedan gör vi giget, sedan sitter vi i en bar och snackar politik.

Det finns alltid en besserwisserfälla gillrad för människor som livnär sig på att lansera sanningar, men ingen är mer medveten om det än Soran själv.

– Jag har tänkt en massa på det här med svenskhet och nationalitet och rasism och etnicitet – och då har jag ofta kommit längre än människor jag pratar med, säger Soran. Jag har redan kastat de här åsikterna i alla möjliga väggar och kollat var bollen hamnat och sprungit hit och dit och kollat hur det ser ut där. Jag är fortfarande öppen för att jag kan ha fel, men det blir mindre troligt när man har en välgrundad åsikt.

Just nu funderar han mycket på ämnen som kränkning, separering av känslor och intellekt samt generationsskillnader. Någonstans i den mixen håller stommen till nya showen på att växa fram. Och, som alltid, i världsläget.

– Det vi ser i Europa nu är avvecklingen av demokratin, säger Soran sakligt. Allt antidemokratiskt funkar precis som rasism: ett virus som hela tiden ändrar form. Det attackerar inte på samma sätt som sist, så vi måste hela tiden förnya vår medicin. Det har vi misslyckats med och nu är vi infekterade. Jag ser symptom efter symptom på att den här cancersvulsten växer.

Vilka symptom då?

– När människor samlades på plattan för att slå invandrare, till exempel. Folk kan avfärda dem som huliganer eller rasister – men för att de ska våga göra det, för att få idén, måste de känna att de har stödet av folket. Det är exakt samma sak som hänt tidigare genom historien: det blir en ekonomisk kris, man skyller på invandrarna, de fattiga, och så riktar man grupper mot varandra. Avhumanisering. Det är därför det är så farligt: man gör ”dom” till svin – och svin behöver man inte behandla som man behandlar människor. Nu är det helt legitimt att vara emot asylboenden och tända eld på dem – men egentligen är det ju terrorism! Rapporter visar att vi nu tycker att invandringen är den enskilt viktigaste politiska frågan. 40 procent tycker det. På andra plats, med 20 procent, kommer skolan. Folk har blivit helt hjärntvättade att tro att det här är det viktigaste i deras liv!

Soran skrattar förtvivlat och slår handen i bordet flera gånger.

Hur kan det vara större än skolan? Hur, hur, hur?! Man har framgångsrikt lyckats flytta fokus. Det är ett ideologiskt krig som vi håller på att förlora. Jag skulle bli oerhört glad om det var något speciellt med vår generation som gjorde att vi skulle vara de första att stå emot, men inget tyder på det. Tvärtom är vi en jävligt bortskämd generation som inte ens klarar av att känna en jobbig känsla.

Vad tror du kommer att hända?

– Det här är bara första konsekvensen, att folk flyr efter den ekonomiska krisen och arabiska våren. Men sedan, med de här unga männen som kommer hit och hamnar i utanförskap, utan utbildning, framtid och något att förlora – inget skrämmer mig mer. Och när man byggt upp en bild av att det går sämre och sämre för Sverige, när det faktiskt går bättre och bättre. Ekonomin går bättre, arbetslösheten går neråt – ändå har folk bilden av att det går sämre. Tänk när ekonomin försämras på riktigt då. Jag är helt säker att jag kommer att behöva fly igen inom 25 år. Jag ser det här som tredje världskriget och det började med elfte september. Det krigas på ett annat sätt nu, det behöver inte bli förintelseläger och atombomber, men jag kommer inte att kunna leva kvar i Sverige. Jag kommer att fängslas, eller i alla fall inte få ha mina rättigheter kvar. Det är jag inställd på och det tycker jag är något som folk ska ha i åtanke.

Ursprungsplanen var att äta på italienaren San Carlo, ett populärt ställe i stadskärnan, inte minst bland fotbollsspelare. Väggarna pryds av idel foton på Liverpoolstjärnor och när vi kommer dit berättar hovmästaren att Daniel Sturridge var där så sent som för ett par timmar sedan. Men det är fullbokat. Att vara Soran Ismail räcker bara så långt i Liverpool.

– Man kanske borde dra till med: ”Ex­cuse me, don’t you know me from The parliament?!” ler han.

I stället hamnar vi på en bullrig argentinsk restaurang som Soran besökt under någon av sina tidigare resor. Ett par bord bort sitter ett stort sällskap med svenska Liverpoolfans som flugit in för matchen.

– Skulle du kunna leva ihop med någon som håller på United? funderar Spel-Olsson.

– Jo, men inte om man inte delade liknande värderingar i livet. Jag undrar om jag ens kan leva ihop med någon. Skulle aldrig palla att vara ihop med dig, till exempel.

– För att?

– Du är för mycket. Du passar perfekt som kompis, jättebra. Men jag vet ingen, förutom Magnus (Betnér), som jag rent personlighetsmässigt skulle kunna ha en bra relation med. Jag gillar mamma, pappa, syrran, jättemånga kompisar – men alla har sidor som jag inte skulle palla med om man bor ihop.

Det är svårt ju. Det är därför folk gör slut.

– Det är alldeles för få som gör slut, tycker jag. Jag tror tyvärr inte att människan är gjord för tvåsamhet, men jag tror inte heller att vi är gjorda för ensamhet. Det är det som gör det omöjligt. Det får vara det som passar bäst just nu hela tiden.

Det blir svårt för dig att lova evig trohet med den inställningen.

– Det skulle jag aldrig göra heller.

Du ska aldrig gifta dig?

– Jo, men det är mer en deal man gör, äktenskap. Det är mycket viktigare att vi kommer överens och har lite mindre passion än att vi har mer passion och är sämre på att komma överens. Tonåringar kan hålla på med det där: ”Jag hatar dig, jag älskar dig”. Eftersom det eventuellt kommer in ett barn i relationen är det ansvarslöst att hålla på så. ”Det viktiga är att vi älskar varandra.” Nej, det är det absolut inte! Kärlek räcker inte! Det finns så många som älskar varandra som inte kan låta bli att ta fram det sämsta hos varandra. Älska någon annan i stället, vi är människor, vi kan anpassa oss. Om jag varit Romeos eller Julias kompis hade jag bara sagt: ”Ni är dumma i huvudet! Lägg av! Det funkar inte!”

Varsin sambucca landar, i tur och ordning, på bordet och i magen.

– Det tycker jag är så sjukt i Sverige, fortsätter Soran med en grimas. Folk säger: ”Jag har ingen kontakt med min pappa.” ”Va?” ”Nä, vi kommer inte så bra överens.” Det här är inte SVT Debatt! Vadå ”kommer inte bra överens”? Det är din farsa!

Man får bara lösa det?

– Lite så är det fan. Man väljer inte sina föräldrar, man väljer inte sina barn. Tough luck. Man måste inte vara bästisar, men människor som inte kommer överens med sina föräldrar bär ofta på en sådan enorm tomhet.

Har du par i din närhet där du tänker ”de borde bara göra slut”? 

– Ja! Gud ja. Så, så, så, så många. Jag tycker att mina föräldrar borde ha gjort slut, det har jag sagt till dem sedan jag var 13.

Varför?

– Jag tror att de vore lyckligare av det. Det har hänt för mycket skit i livet. Saker var inte hundra procent planerade. Jag föddes på flykten för de visste inget om preventivmedel och så kom man till Sverige. Då kom ett till barn. Sedan har de kört på.

Är det något oromantiskt i din syn på relationer? Bäst för stunden, kärlek räcker inte, etcetera.

– Ja, kanske. Men jag tycker att det är ännu mer romantiskt att man verkligen måste jobba på det. Kärlek för kärlekens skull är enkelt, det är bara en känsla. Att älska någon är djupare. Men visst, kanske att man blir lite cynisk av vad man ser och är med om.

Jag utgår från att du är singel.

– Jag är singel. Jag hade en relation i fyra år, har en dotter, men det tog slut innan hon föddes. Jag går i terapi och har funderat jävligt mycket på hur det kunde bli så. Och jag har kommit fram till att det framför allt är en känsla som jag inte kan hantera: skuld. Vissa kan inte hantera ilska och slåss, vissa kan inte hantera sorg och skär sig, men jag kan inte hantera skuld. Om någon skulle komma fram nu och vara fett efterhängsen skulle jag aldrig säga: ”Nu får du gå, vi har en kväll.” Hellre att jag offrar min kväll än att jag får skuldkänslor. Känslan av skuld måste jag åtgärda direkt, även om det inte är klokt att göra det. Om jag till exempel ska göra slut med någon kan ju inte jag trösta den personen.

Du har haft svårt att avsluta relationer?

– Ja, visst.

Varför har du så svårt att hantera skuld?

– Det är väldigt vanligt bland flyktingbarn. Man plockar upp saker väldigt tidigt, typ ”mina problem är inte så viktiga”. Jag byggde sandslott och lekte att Saddam Hussein bombade dem. Jag var med mina föräldrar i demonstrationståg innan jag kunde gå. Känslan var nog alltid att det fanns andra problem som var viktigare än mina.

– Gråter du öppet? frågar Spel-Olsson.

– Jag gråter aldrig. Jag tar väldigt mycket avstånd till allting, för det är för jobbigt att känna saker. Jag var väldigt, väldigt känslig när jag var liten.

Hur känslig?

– Jag vågade inte prata. Upplevde bara att jag var i vägen. Jag frågade chans på Rebecka i lågstadiet och hon sa nej. Det gjorde så jävla ont, jag kunde inte hantera det.

Han greppar byttan med grönpepparsås och häller på sin tallrik.

– Jag har funderat mycket på det där. Jag tror att den bekräftelse man fick minst av när man var barn är den man blir gladast av som vuxen. Så av tre komplimanger – ”vad smart du är”, ”vad rolig du är”, ”vad snygg du är” – blir jag gladast för ”vad snygg du är”. För jag har hela mitt liv blivit bekräftad för att jag är rolig eller smart. Av samma anledning som väldigt många tjejer upplever det tvärtom, för de är vana att bli sexualiserade. Att höra något om sin rumpa eller sina bröst betyder nog mindre för dem än: ”Fan vad intressant du är.”

Hur har du distanserat dig från dina känslor?

– Mitt sätt blev att vända udden mot mig själv. Då styr jag. Om jag säger att jag har en stor och ful näsa blir det poänglöst för någon annan att säga det. I dag har jag extremt långt till mina känslor. Om jag vinner riktigt mycket pengar känner jag: ”Kul.” Om jag äter en riktigt bra maträtt känner jag: ”Det var väl gott.” Därför är fotboll väldigt, väldigt, väldigt bra för mig. Där kan jag skrika och bli riktigt glad eller riktigt ledsen. Jag får utlopp för väldigt mycket känslor i något som egentligen är meningslöst.

Soran_cafe_151203 138098 (kopia)

Det senaste året har varit omtumlande för Soran Ismail: ”Jag hade en relation i fyra år, har en dotter, men det tog slut innan hon föddes. Jag går i terapi och har funderat jävligt mycket på hur det kunde bli så.” Jacka, Acne Studios.

Soran pluggar in sin telefon i bilstereon. En bekant röst ljuder: ”When you walk through a storm…”

Färden ut till Anfield tar 15–20 minuter och Liverpools anthem You’ll never walk alone (Gerry & The Pacemakers-versionen) måste förstås spelas. Soran har titeln tatuerad på högerarmen.

Spel-Olsson kör och kämpar tappert med vänstertrafiken. Efter ett par morbida filbyten havererar hans självförtroende.

– Det är inte mycket jag är bra på, säger han. Jag brukar säga att jag är bra på att fickparkera och landskapsdjur. Det är det enda jag kan.

Landskapsdjur?

– Ja.

Han tystnar.

– Du var från Småland?

Ja.

– Utter. Och blomman är linnéa.

Spel-Olsson svänger in på en parkering nära arenan och sträcker en fempundssedel genom den nerrullade bilrutan. Planen är att vi ska möta upp Sorans kontakt – som fixat matchbiljetter på fanläktaren The Kop – vid darttavlan på en supporterbar.

Inne på Liverpoolhaket The Albert råder vad som inom vissa kulturer skulle beskrivas som rajraj. Britter med glesbydga tandrader och långt nerdragna hårfästen sjunger så att det rister i bardisken. Ramsorna är svårkrypterade, även för dedikerade fans. På sin höjd uppfattar man lite gamla spelarnamn, en Maxi Rodríguez här, en Dirk Kuyt där.

– De sjunger bara sånt som sållar bort turister, skriker Soran inifrån den hoppande horden. Det här kan man inte om man inte hänger här – vilket är helt efterblivet. De borde vara så inkluderande som bara möjligt.

Ett slags scouse-inception uppstår när sången We all dream of a team of Carraghers drar igång, som alltid till Beatles Yellow submarine-melodi. Mycket Liverpool för pengarna.

150 britter svingar sina skvalpande pints. En svensk kurd sippar sambucca.

Några dagar efter giget på Norra Brunn ses vi på Café String i Soran Ismails hemkvarter runt Nytorget på Södermalm. Det är måndag eftermiddag och Soran dricker blåbärssmoothie. Om ett par timmar ska han agera konferencier på TSKAOS, en nystartad standupklubb (och förlängning av podcasten) som rullar varje måndag hela våren. Sedan väntar tre gig på tre dagar – Lund, Gävle, Göteborg – där han fortsätter slipa material inför En skam för Sverige 2.

Ibland kan det kännas ångestladdat att umgås med väldigt smarta personer. Man får komplex och tänker att man måste
konversera på en så extremt hög nivå. Jag hade såna farhågor inför Liverpoolresan, men du har liksom en intellektuell pedal och en slackerpedal – vilket är jävligt skönt.

– Det är nog för att jag som person är lite tillbakadragen. Jag gillar inte att stå i centrum. På scen går det bra, för där är det min roll, men på en fest vill jag ställa mig längst bak i ett hörn. Om jag bara ville synas hade jag kunnat göra det oerhört mycket mer, vara med i På spåret, Let’s dance, reklam, allt möjligt. Men jag gör inte kändis-tv. Det är inte mitt jobb att vara kändis. Jag är komiker och i mitt jobb som komiker kan jag skriva en debattartikel, vara med i en film, göra en intervju. Men jag är inte dansare. Jag är inte kock. Låt kockar laga mat i tv, låt dansare dansa.

Vissa av dina komikerkollegor måste ha uppmärksamhet hela tiden, även när de inte uppträder. Det känns inte som att du drivs av den bekräftelsen.

– Ja, de flesta av mina kollegor är nonstop. Men jag tror inte att det ska blandas ihop med bekräftelse, för jag har tyvärr kommit fram till att jag trots allt får mitt värde helt och hållet av andra människor. Om någon säger ”du är sämst” tar min känsla det som sanning. Intellektuellt kan jag förstå att det bara är ett fyllo, men det upptar ändå hela min kväll. Det beteendet måste jag ändra. Det slår särskilt hårt nu när jag befinner mig i en depression också.

Hur länge har du varit deprimerad?

– Kanske ett och ett halvt år. Jag vill inte bagatellisera det, men inte heller dramatisera det. Det är en sjukdom som kan hända vem som helst och det är okej. Det går hand i hand med utmattningssymptom. De sista månaderna har jag fått en massa böter för jag glömt var jag ställt bilen. Och om det är någon intellektuell egenskap jag besitter så är det egentligen ett bra minne.

Men du har blivit diagnostiserad med depression?

– Ja.

Han skruvar lite på sig

– Nu gör vi ett längre reportage där jag kan ge en nyanserad bild, men mardrömmen, i det här sammanhanget, är att Aftonbladet skriver: ”Han är i en depression!” Då låter det som att man gråter ut eller beklagar sig. Därför har jag aldrig pratat om det tidigare. Samtidigt kan man inte kontrollera allt. Jag behöver lära mig att saker får vara jobbiga.

Du nämnde ju din depression på Norra Brunn, men det kändes som att folk inte visste om du var seriös.

– Jag vet, jag tror inte någon tror att det är på riktigt.

Hur försöker du ta dig ur det?

– Jag går i terapi, äter antidepressiva, sömntabletter, försöker ändra negativa mönster. Jag har gjort många saker på kort sikt tidigare. Säg att man är van vid att ljuga. Ställer du en fråga nu kanske jag ljuger för att jag är van vid det. Men då skulle jag om två dagar höra av mig: ”Du, du frågade mig det här. Jag ljög.” Sedan finns det saker man vet att man borde göra – som att träna. För man får adrenalinpåslag av att må dåligt och om man inte får utlopp för den energin lägger det sig som ångest. Jag försökte springa för fyra månader sedan, men var helt slut efter 800 meter. Det var som ett tryck över halsen, ett strypgrepp. Jag gick hem och kräktes. Allt var så jävla dåligt då. Men då måste man också vara snäll mot sig själv.

Något slags lifestylelöpare bor det bevisligen i dig eftersom du dricker smoothie.

– Jag vet, flinar Soran och höjer sin plastmugg. Jag är bara rädd att det inte är så nyttigt om man inte rör på sig.

Exakt hur känns det?

– Man pallar inte någonting. Att diska, till exempel. Det är mycket jobbigare för mig att bara diska nu än vad det var att genomföra en hel arbetsdag förut: gå upp halv sex, göra Morgonpasset i P3, ha några möten, ha en fotografering, ta flyget till Göteborg, giga, gå upp igen.

När sånt här händer finns det nästan alltid en specifik utlösande faktor. Var det så även för dig?

– Jo… Men det är nog sånt som jag väljer att hålla privat. Det är dock lite lättare när man vet att det finns något konkret. Det måste vara jobbigare för människor som undrar: ”Varför mår jag så här helt plötsligt?”

Du har ju en dotter som är ett och ett halvt år, även om du klargjort att du inte lever med mamman. Jag respekterar
naturligtvis att du aldrig velat kommentera saken, men för porträttets skull känner jag att jag åtminstone behöver fråga. Det blir en elefant i storyn om hela grejen inte adresseras.

– Det låter rimligt. Ställ de frågor du vill så svarar jag vad jag vill.

Hur är situationen nu?

– Bättre och bättre. Situationen är inte optimal, men saker händer i livet som man inte planerar. Jag skulle gärna vara med henne hela tiden.

Att döma av en del saker som skrivits på nätet har hela grejen framstått rätt infekterad, men du har valt att inte uttala dig.

– Det är det som är jobbigt, jag upplever att folk drar slutsatser utan att ha insikt i att problem är komplexa. Samtidigt vill jag ju inte att de ska ha insikt. Och eftersom jag låter mitt värde avgöras av andra har jag mått väldigt dåligt av det. Men samtidigt har min dotter inte valt något offentligt liv och jag tror att man bara gör saker värre av att prata om det. Man får försöka hålla igen och sköta det sakligt. Nu är det så att jag har en dotter, jag är inte tillsammans med mamman och vi försöker lösa det så bra vi kan.

Och det kan jag skriva?

– Ja, funderar han. Jag tror det.

Hur är det att vara pappa?

– Det är svårt, när man inte varit med under hela processen, att verkligen känna sig som pappa. Mest är det en saknad. Och när man väl är i det är det väldigt läskigt, där behöver jag hjälp av mamman. Vad gillar hon, vad gillar hon inte, vad gör man om hon blir ledsen… Men det går bättre och bättre. Det är jävligt kul, för nu börjar hon gå och babbla. Det blir roligare för varje gång.

Se bilderna på Soran i Liverpool

 

Liverpool spelar 1–1 mot Southampton efter ett sent kvitteringsmål från bortalagets Sadio Mané. Inte en optimal händelseutveckling, men på det stora hela trivsamt för alla inblandade.

Nu väntar en bilresa till London. Soran och Spel-Olsson flyger tillbaka till Sverige från Gatwick tidigt på måndagsmorgonen och ska dessutom möta upp med Sorans bekant och West Bromwich-proffset Jonas Olsson – Spel-Olsson-förlagan – i London på kvällen.

Att färdas de 30 milen är som att köra bil genom en gammal Måltipsetkupong; vägskyltarna visar avstånden till tätorter som Crewe, Bolton, Stockport, Wrexham, Coventry och Swindon.

Alkohol och adrenalin avdunstar i bilen. Mörkret ute är kompakt, men vita ryggbokstäver glimmar försiktigt från framsätet: Emre Can vid ratten, Sakho bredvid.

Trafikstockningar på motorvägarna M6 och M40 gör att tidsplanen sakta upplöses. Det som från början skulle ha varit en krogkväll i Soho mynnar ut i en ren övernattning.

Strax innan klockan 23 parkerar Spel-Olsson i fashionabla stadsdelen Marylebone. Ett utmattat sällskap lommar upp till Jonas Olssons lägenhet.

Fotbollsstjärnan hälsar välkommen och räcker över varsin öl. Spel-Olsson möter till sist sin skånske skapare och de synar varandra.

– Ja, lite lika är vi nog, säger Jonas Olsson. Det kan jag se ändå. Fast han har nog lite mindre näsa än vad jag har.

– Jag får i och för sig också ofta höra att jag har stor näsa, kontrar Spel-Olsson.

– Får du höra det?! inbryter Soran. Vad fan är det här? Ni umgås med alldeles för svenniga män.

 

Styling Julia Stridh.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2018-12-14 10:30