Annons
Annons


Egentligen borde inte en tatuerad brittisk tjej som sjunger retrosoul samt ägnar sig åt att supa, viktpendla, misshandla pojkvänner och spela biljard kännas som det senaste halvårets piggaste populärkulturella företeelse. Men så är det.

Amy Winehouses Back to black är kanske inte direkt en skiva i samma klass som ac/dc:s Back in black, men det är en av de bästa soulplattor jag hört. I alla fall det här årtusendet.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Den är också – trots att den närmast är marinerad i Ronettes och Shangri Las – en av de piggaste och mest moderna. För attityden är densamma som hos de hårdrockande australierna. Det märks särskilt när Amy Winehouse berättar glatt om sin kärlek för pinuppor:

– Jag älskar dem. Men jag är inte lesbisk. I alla fall inte innan jag tagit en shot sambuca.

Hultsfredsaktuella Amy Winehouse går i bräschen för en helt ny attityd bland popstjärnor. En attityd av extrem öppenhjärtighet. Sin frapperande viktminskning förklarade hon exempelvis med att hon ”slutat röka gräs och börjat gå på gym.”Så där fortsätter det hela tiden.

På skivan och i sina intervjuer hymlar Amy Winehouse inte det minsta om andra personliga problem som sitt krossade hjärta och att någon föreslagit henne att ta in på rehab. Det är snarare själva poängen. Hon är ett lysande exempel på att artisterna, så här strax efter den stora bloggrevolutionen, återigen vågar gå sin publik till mötes utan att försöka svepa in sig i en Dylansk mysticism, men också utan att nöja sig med att säga att man är som alla andra.

Det är förstås en mycket gammaldags tanke att artister måste avslöja något om sitt innersta eller bör förmedla någon sorts svärta och kanske skära sig i armarna. Men sättet det görs på i dag är nytt. Tillsammans med kollegor som Lily Allen har Amy Winehouse en livsstil som påminner om Keith Richards, eller Lindsay Lohan, men de hemfaller aldrig åt någon mytbildning eller försöker sopa misstagen under mattan. I stället går de direkt ut i pressen med att de var för fulla på en prisutdelning och lämnar det sedan därhän.

Pr-mässigt är det naturligtvis det smartaste man kan göra. Antagligen är det också ett helt nödvändigt steg. I dagens tyckarsamhälle där alla kan formulera sina innersta tankar och problem på Internet krävs det naturligtvis exakt den sortens öppenhet även från artister. För att deras karriärer inte bara ska försvinna ut i någon sorts mediebefriat vakuum.

Alla stora artister har förstått det där. Fenomen som Myspace och specialframträdanden i Second life är bara ett tecken på en ökad framtida direktkommunikation mellan popstjärnor och deras fans. När Amy Winehouse först slog igenom 2003 var det med ett jazzigare sound och hon sorterades snabbt in i samma fack som Jamie Cullum och Katie Melua. Men redan på första spåret på debuten, Frank, anklagade hon sin pojkvän för att vara en ladyboy. Här fanns minimalt med självcensur, men maximalt med snabba åsikter och hårda angrepp.
Jämför det med Joss Stone som kan söva en hel hjord med elefanter bara genom att ge en intervju.

Att Amy kallas för ”Amy Alehouse”, ”Amy Wino-house” och andra vitsiga öknamn av brittiska tabloider verkar inte bekymra henne. Tvärtom spär hon på dem genom att erkänna att ett gäng inställda spelningar berodde på att hon varit full och ramlat:

– Jag slog ut min framtand. Jag hade ett stort hål i munnen.

På sätt och vis går det en röd linje från Back to black till Erik Fichtelius öppenhjärtiga dokumentärserie Ordförande Persson och Hedi Slimanes tårdrypande avsked till Dior Homme på designerns egen hemsida. Det är viktigare att våga vara privat än att tänka på vad man säger.

Klas Ericsson

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar