Stålmannens sista strid

Han har gett 13 NHL-säsonger – och nästan alla sina tänder – till Toronto Maple Leafs. I nummer 3/2008 av Café – i butik nu – möter du Mats Sundin!

Han har vunnit både VM och OS. Han är ekonomiskt oberoende sedan länge och sin legendariska klubbs bäste poängplockare någonsin. Så varför är Mats Sundin, 37, fortfarande hungrig som en rookie? Svar: Han vägrar lägga av innan den där Stanley Cup-bucklan är bärgad. I sin första stora intervju på flera år berättar svensk hockeys gigant om segersuget, blodiga pannben, krogrundor med kung Carl Gustaf och resan som räddade hans karriär.
Mats Sundin manövrerar sin svarta Cadillac Escalade genom rusningstrafiken på Queen Street i Toronto. Han har bara en hand på ratten. Den andra gestikulerar uppgivet mot en rostig röd Toyota som svänger hastigt och nästan krockar med oss.
– Det är helt otroligt att de inte har synkade trafikljus här i stan, säger Sundin och suckar. Det är alltid köer. Man får räkna med att det tar minst 45 minuter till träningen, enkel väg.
Vi passerar några av stadens mest krogtäta kvarter. Mats har tillbringat många kvällar här genom åren, men ingen etsade sig fast som den då självaste kung Carl Gustaf hängde på ut.
– Han var på besök med en forskar­delegation, berättar Sundin. De ringde och undrade om jag, Mikael Renberg och Fredrik Modin ville komma på middag. Vi tackade ja. Efter middagen kom en av kungens män fram och undrade om jag visste något ställe dit vi kunde gå efter middagen. ”Det fixar vi”, sa jag. Vi var en hel busslast, med kungen i spetsen, som gled före i kön på ett av stans bästa ställen. Kungens livvakter från den kanadensiska säkerhetspolisen förlängde ställets öppettid ”tills kungen går hem” den natten. Det blev sent, och ett fint minne för oss.
Numera blir det inte mycket uteliv för Sundin. Han håller sig hellre hemma i villan – belägen ett par kilometer från Toronto Maple Leafs hemmaarena Air Canada Center – med Josephine Johansson, flickvännen sedan ett år tillbaka.
– Jag går inte ut särskilt ofta. Ett par gånger per säsong kanske. Det var mer när man var ung och singel. Nu är jag 37 år och sambo. Jag går gärna ut och käkar en god middag och dricker några glas när jag är ledig, men det är allt.
Nattliv är inte förenligt med Sundins position i staden. Folk brukar, mer på allvar än på skämt, säga att de två tuffaste jobben i Kanada innehas av Maple Leafs lagkapten och premiärministern.
I den ordningen.
Ingen stad i världen har lika många hockeyfrälsta som Toronto – och inget lag så många hängivna fans som Maple Leafs. Tre lokala tv-kanaler följer varje skär spelarna tar. Väldiga Air Canada Centers 18 800 läktarplatser är alltid fullsatta, från sömnig serielunk till avgörande slutspelsmatcher. Säsongsbiljetter? Glöm det – väntetiden är 15 år.
Mats Sundin har burit lagkaptensmärket i denna kokgryta i ett decennium nu. Han värvades från Quebec Nordiques (numera Colorado Avalanche) 1994 med det uttalade uppdraget att leda Toronto till ett Stanley Cup-guld. Den jakten pågår än – Leafs har inte vunnit sedan 1967 – men det är knappast Sundins fel…

Nu tycks den svenske veteranen gå mot en av sina bästa säsonger hittills. I skrivande stund leder han assistligan, ligger trea i den totala skytteligan och trea i den viktiga plus-minusstatistiken. Men de statistiska meriterna är mer sekundära än någonsin. Sundin drivs av en enda sak.
– Att få spela en Stanley Cup-final är den stora moroten, säger han. En av förklaringarna till att jag varit så motiverad att träna inför varje säsong på senare år är just att jag inte vunnit Stanley Cup än. Poängrekord och mästerskapsmedaljer i all ära, jag har kvar samma sug efter den titeln.
Jag var hemma hos Nicklas Lidström häromåret och fick prova hans tre Stanley Cup-ringar. Sugen?
– Extremt. En av mina bästa kompisar här heter Mike Walton. Han är 62 år och var med när Toronto vann 1967 och Boston 1972. Vi brukar tjafsa lite ibland. Då händer det att han plockar fram sina två ringar, för då vet han att jag blir tyst.
Skulle du offra ett finger för en Stanley Cup-seger?
– För mig är Stanley Cup det största man kan vinna. Jag har varit i Toronto i 13 år. Många av våra fans var med redan 1967 och har väntat i 40 år på en ny seger. Att vinna Stanley Cup här i hockeyns Mecka skulle nog slå det mesta man varit med om. Så svaret är: Ja, jag skulle kunna hugga av hela armen!

ALBIN WIBERG