Annons
Annons

Faksimil ur Café 0408.
Av trycktekniska skäl föll det bort en sida från artikeln Statskupp till salu ur nya numret av Café. Vi ber om ursäkt för det inträffade och ger dig nu chans att läsa hela texten – om legosoldaterna och säkerhetsföretagen som slår mynt av världens krig – här på cafe.se i stället.                                    

För att ladda ner artikeln som pdf, klicka här!

USA:s invasion av Irak startade en guldrusch för professionella militärer, legosoldater och företag som tjänar stora pengar på andras krig.

Annons

Cafés Jonathan Franklin besöker konferensen i Washington där väpnade konflikter är en lukrativ exportprodukt för världens mest beryktade privatarméer. Hans mål: att ta reda på vad det kostar att genomföra en egen statskupp. Foto Morten Andersen

Den före detta helikopter-piloten Bill Wallace tittar allvarligt på mig.
– Mellanöstern är inte hett längre. Det är Afrika du ska hålla ögonen på. Nästa gång smäller det i Nigeria, Sudan eller Darfur.
Wallace är en kortväxt och vänligt leende man som kan det mesta om ”smällar” – han flög 26 år i den amerikanska armén.
– Jag flyger vad som helst med vingar, skryter han.
I dag arbetar han med att bygga upp sin egen armé. Genom att rekrytera gamla kompisar från armén har Wallace skapat ett privat flygvapen – han har 26 Huey-helikoptrar från Vietnamtiden parkerade ute i Arizonaöknen.
– Jag gjorde en runda i Irak. Det går att tjäna pengar, massor med pengar. Men nu jobbar jag åt mig själv.

Utspridda över hela USA sitter hans 52 helikopterpiloter och väntar på att han ska ringa. Det enda som saknas nu är ett uppdrag – vilket var anledningen till att Wallace flög från sitt hem i Arizona till Washington dc i oktober förra året och betalade registrerings­avgiften på 750 dollar för att kunna delta i ipoa-konferensen (International Peace Operations Association).
Trots att konferensens namn leder tankarna till Unicef eller Röda korset handlar det egentligen om en sammankomst med världens mest beryktade privatarméer – Blackwater, Triple Canopy och DynCorp, samt en rad mindre välkända privata militärföretag.

Wallace ser inte alls ut som någon ärrad legosoldat. Han påminner mer om en timid universitetslärare – dåligt klädd, skärpt blick och ständigt med en bok i handen. Men tio minuter efter att vi träffats visar Wallace att han knappast är den torra akademiker man lätt kan missta honom för. Plötsligt ser han mig i ögonen och säger utan någon direkt anledning:
– Jag dödade människor innan du ens började tänka tanken.

Det är precis den sortens person jag har letat efter, så jag sätter mig bredvid honom i ett konferensrum på Phoenix Park, ett hotell där rummen kostar 400 dollar natten, knappt två kvarter från kongressbyggnaden Capitolium, samtidigt som en överste i USA:s armé går igenom en PowerPoint-presentation om Pentagons nya militärkommando africom (Africa Command). Kommandots uppgift är att rädda liv och skapa stabilitet i området, säger han. Översten blickar ut över de när­varande och framför ett tydligt budskap.
– Vi tänker inte ge oss av, vi är här lång­siktigt. Och därför vill jag tacka er för att ni är här i dag. Ni är de verkliga hjältarna. Vi har en lång väg att gå tillsammans.

Wallace småskrattar åt överstens försäkran om att det bara handlar om ett omfattande humanitärt uppdrag.
– Många företag som besöker konferensen hävdar att de ser till ett visst lands bästa. Men de ljuger. De är här av samma anledning som jag: pengarna.
 
Men själv har jag kommit av en annan anledning – för att undersöka den här blomstrande branschen. Amerikanerna har framgångsrikt gjort krig och storskalig förstörelse till en privat verksamhet, så varför inte gå vidare med nästa logiska och ännu mer groteska steg? Varför inte ta reda på hur många av ingredienserna i en militärkupp jag kan skaffa fram under de tre dagar som konferensen pågår?
Det får blir mitt uppdrag: en egen statskupp. Jag börjar med vapnen. Eftersom Wallace sitter bredvid mig börjar jag med att fråga honom. Han är ändå rätt uttråkad av översten som fortfarande lovar att USA:s armé kommer att skapa stabilitet i Afrika.

Jag grabbar tag i en hotellservett och skriver en kort fråga.
– Vad kostar 5 000 Ak-47:or?

Wallace rafsar ner ett ord till svar:
– Viktor.

– Viktor? viskar jag.

– Ja, Viktor Bout. Han handlar med alla och har egna flygplan. Han är mannen man vänder sig till, alla går till honom. Han levererar till legitima aktörer, till icke-legitima aktörer och till regeringar. Han är som vapenbranschens Wal-Mart.
Det tar tid att organisera en statskupp.

Ju fler frågor jag ställer, desto mer komplicerat blir det. Jag behöver hundratals granater för försvar av mina ställningar (200 dollar per granat). Viss materiel kostar nästan ingenting (kulspruteammunitionen kostar bara 50 cent per skott) men jag behöver minst 20 kulsprutor – som kostar 1 200 dollar styck. När jag slår mig ner på den irländska hotellbaren Dubliner börjar jag diskutera transportproblemet med två Afrikaveteraner. Ska jag hyra en sovjetisk Mi-8-helikopter (10 000 dollar i timmen) eller köpa en (400 000 dollar)?

Fördelen med att köpa, förklarar mina bordskamrater, är att då kan jag anpassa helikoptern genom att montera 7,62 mm kulsprutor och externa vapenfästen för Skorpion-pansarvärnsrobotar och raketer. Piloter (två per helikopter) kostar 3 000 dollar om dagen. Sluträkningen hamnar på 1 miljon dollar jämnt. Men planeringen av en mindre kupp handlar inte bara om vapen och helikoptrar – tydligen kan vem som helst skaffa fram 5 000 AK-47:or. En modern och seriös kuppmakare behöver ekonomer, finansiärer och allt från läkare till bombhundsgrupper. Här finns allihop. Det är därför jag har rest till Washington – för att ta reda på hur legoknektarnas ljusskygga värld har utvecklats till en miljardindustri där kostymer och slipsar numera är långt vanligare än tatueringar. 

När konferensen fortlöper finner jag mig omgiven av kommandosoldater från brittiska SAS, amerikanska marinkårssoldater och före detta poliser, som alla är lika villiga att resa till fronten för att delta i någon annans krig mot mycket god ersättning.
– Jag har flugit jorden runt som fallskärms­befäl över 130 gurkhasoldater, säger en före detta brittisk officer, som numera har ett eget företag med legosoldater.
– Ska jag jobba på försvarsministeriet i Whitehall och se hur håret grånar? Aldrig
i livet!

Stämningen är vänlig och trots klagomål om att alla kontrakt går till de stora företagen med politiska försänkningar, medger alla att de senaste åren har varit mycket lukrativa. Fler än en av dem beskriver perioden 2004–2006 som ”Guldrushen”.
– Jag tjänar 2,5 miljoner kronor i månaden i Irak, säger en sydafrikansk affärsman med en egen militär avdelning om 500 personer i Irak.
– Om de släcker ner i Irak skulle jag bara plocka mina marker från bordet och åka hem.
 
Mellan april 2003 och juni 2004 fördes tolv miljarder dollar i amerikansk valuta till Irak. Enligt tidskriften Vanity Fair levererade den amerikanska militären upp till 30 ton kontanter per dag – pallvis med nya hundradollarsedlar. Av de pengarna har uppskattningsvis nio miljarder dollar bara försvunnit. Ännu fler miljarder strömmade in på privatarméernas bankkonton.
– Det enda man behövde göra för att få ett kontrakt var att gå runt i de irakiska palatsen och lyfta handen. Precis så enkelt var det, säger en svensk legosoldat som vill vara anonym.

Medan världens medier fortfarande koncentrerar sig på Afghanistan och Irak har ”fredsbranschen” redan påbörjat en stor förflyttning söderut, till Afrika. 2008 är allas ögon riktade mot det oljerika Sudan. I och för sig pratar man inom branschen aldrig om oljan. Utåt sett handlar det om att leverera tält och skydda offren för inbördeskriget.
– George W Bush har godkänt en ny hjälp­insats i södra Sudan som är så omfattande att de enda som kan ta hand om den är Pentagon, förklarar John Stuart Blackmore, en av konfe­rensens föreläsare som ägnar kvällarna i baren åt att minnas Vietnamkriget.
– Insatsen kommer att betyda mer pengar i fickan för vår grupp.

Den svenska legosoldaten säger:
– Mellanöstern är rätt stabilt jämfört med Afrika. Alla är på väg till Afrika nu. Jobben följer med oljan.

Under den här konferensen hoppas jag att kunna titta närmare på världens mest ökända legosoldatsarmé: Blackwater. Men trots att de är officiella sponsorer av ipoa-mötet står de skjutglada, famösa gossarna från Blackwater ingenstans att finna.
Skälet? Bara ett par dagar innan konferensen drabbades Blackwater av en globalt uppmärksammad skandal, varpå deras logotyp och namn försvann ur ipoa:s sponsorlista.

Då, den 16 september 2007, öppnade säkerhetspersonal från Blackwater eld vid en rondell inne i Bagdad. 17 irakier dog, och branschens rykte skadades allvarligt.
Undersökningar av både FBI, USA:s utrikes­departement och den irakiska regeringen visade alla att mängder med skott avfyrades mot fotgängare. Blackwater-vakterna sköt upprepade gånger mot civilpersonerna.
– Jag tillbringade hela kvällen på kontoret med att ta bort deras logotyp från webb­platsen, säger en ipoa-medarbetare.

Huvudsponsorskapet togs i stället över av DynCorp, ett företag som bland annat har ett mång­miljonuppdrag att giftbespruta kokaplantor i Colombias djungler – och
som även utreds angående oegentligheter i samband med ett miljard­kontrakt åt USA:s utrikesdepartement.
Men det var för sent att helt utradera Blackwaters namn från konferensen. Företaget hade en helsidesannons i mötesprogrammet – företagets logga under en bild på ett döende svart spädbarn som skedmatades med mjölk. Texten var om möjligt än mindre subtil: ”Via osjälviskt engagemang och medkänsla med alla människor arbetar Blackwater för förändring och för att ge hopp till de som fortfarande lever under desperata förhållanden… Ofrånkomligen blir det sammanstötningar mellan olika kulturer och värderingsgrunder.”
 
Jag är inte direkt förvånad. När jag besökte Blackwaters anläggning i North Carolina
för flera år sedan tillbringade jag tre dagar med att bevittna skarpa skytte­övningar, experimentella vapenprogram och allmän skjutglädje. Bolagets företrädare skröt om att de skulle avfyra 50 000 skott under min vistelse. Jag fick till och med en egen kulspruta, precis som alla andra vip-besökare. Den enda uttryckliga regel jag såg var en skylt utanför dörrarna till företagets huvudkontor som hade texten: ”Inga laddade vapen får föras in i byggnaden.”
Numera släpps inga undersökande journalister in i det där utbildningscentret, Black­water har spärrat av området.
– Det här är en bransch som har allvarliga imageproblem, säger ägaren till ett europeiskt legosoldatsföretag till mig mellan ett par föreläsningar.
– Förr hade vi bilder på häftiga vapen och soldater på våra webbplatser. Numera har vi elefanter och blommor.
 
Legosoldater och privata arméer är inget nytt i den mänskliga historien. Varför kallas prostitution ”världens äldsta yrke”? Trots allt var det någon som anlitade kvinnan – och denne någon kom troligen ur krigarklassen. Grottmänniskan som lego­soldat. Neandertalaren som lego­soldat. Krigarna var de första arbetarna. Det som har förändrats är tekniken. Förr behövde en kuppmakare tillgång till tusentals man för att kunna rubba maktbalansen.
Modellen för dagens krig är byggda kring specialstyrkan – små, smidiga grupper om tolv personer som använder gerillataktik och opererar i det tysta.
De här enheterna kan obemärkta ta sig in i ett land och spränga centralbanken i luften, slå ut elförsörjningen eller lönnmörda nyckel­personer inom regeringen eller oppo­sitionen.

Dagens legosoldater kan gå ombord på en helikopter eller en hyrd jumbojet och blixtsnabbt sättas in på valfri plats i världen. Med gps-utrustning och satellittelefoner kan de utföra rekognosceringsuppdrag överallt, från Pakistan till Paraguay. Medan Europa och den amerikanska kontinenten har klarat sig från den här typen av intrång av privata arméer, är det så vanligt på den afrikanska kontinenten att det sedan 1989 närmast är att betrakta som en egen affärsbransch. Simon Mann, med förflutet som SAS-officer och internatskoleelev på Eton, samlade på sig det startkapital och de råvaror som krävdes.

Företaget fick sedermera namnet Executive Outcomes och har varit inblandat i ett halvdussin maktövertaganden och kuppförsök: från Sierra Leone till Angola, där Executive Outcomes under 1994 organiserade en privat styrka på cirka 4 000 man som arbetade för regeringen med att angripa rebeller och återta oljeanläggningar. Uppdraget var värt mot­svarande en halv miljard kronor. Regeringen i Sierra Leone, som anlitade EO för att slå ner ett gerillauppror, betalade i diamanter och gruvdriftskoncessioner.

”Executive Outcomes var en sofistikerad armé som kunde hyras av den som betalade bäst, även om företagets ledare såg till att välja kunder som favoriserades av regeringar i väst”, skriver Adam Roberts i boken The Wonga Coup, där han i detalj beskriver EO:s privat­organiserade kupper i Afrika.

Med boken i färskt minne väljer jag att rikta min egen statskupp mot en lämplig afrikansk nation – så jag börjar se mig om efter de viktigaste komponenterna, alltså något som är värt att stjäla. Diamanter? Guld? Visst låter det lockande, men eftersom jag är amerikan väljer jag olja. Ekvatorialguinea i Västafrika blir mitt mål. En liten nation med 500 000 arma själar som styrs av en diktatorfamilj. Landet har miljard­inkomster från oljan och har angripits flera gånger av legosoldatsgrupper. Perfekt. Jag baserar mitt utrustningsbehov på ett verkligt scenario – en privat statskupp som organiserades för tre år sedan av Executive Outcomes grundare Simon Mann, som fort­farande sitter i häkte.

I mars 2004 anlitade han en grupp erfarna sydafrikanska kommandosoldater. De fick i uppdrag att ta över Ekvatorialguinea. Styrkan omfattade 80 man, ett hyrt 727-
flygplan och – mest kontroversiellt av allt – en helikopter som delvis finansierades av Mark Thatcher, son till Storbritanniens förre premiärminister Margaret Thatcher.
Planen utformades månader i förväg. Kuppmakarna rekryterade soldater ur 32:a
bataljonen – de ökända sydafrikanska chocktrupperna från apartheidtiden. Men kuppen gick i stöpet eftersom legosoldaterna bröt mot den första gyllene regeln för hemliga militära operationer: de kunde inte hålla tyst – och lokala myndigheter tipsades om vad som var på gång.

Under tredagarskonferensen i Washington använder jag den misslyckade kuppen som en mall för hur mycket vapen, personal, materiel och förnödenheter som krävs.
När det gäller inköpen intervjuar jag före detta stationschefer från cia och bankirer
som kan finansiera vapenköp, samt transportföretag som kan stå för en 727:a för att flyga in truppen med.
Sedan koncentrerar jag mig på att hitta soldaterna – de hårdföra män som vill åta sig uppdraget. När jag undersöker möjlig­heten att leja hundratals legosoldater visar det sig att folk har olika favoriter.
– Det du vill ha är sydafrikanerna. De är kanske inte billigast, men de är hårda, säger John Rockler som äger det privata legosoldatsföretaget Ventures med bas i Dubai.

För närvarande har Rockler en stor styrka i Irak, uppskattningsvis 200 sydafrikaner och 500 så kallade tpn-soldater. tpn står för Third Party Nationals, vilket i det här fallet betyder – irakier. Rockler använder lokalbefolkningen. Inte bara för att de är billiga, utan också för att de känner till omgivningarna.
– Våra konvojer sköts av personer ur lokalbefolkningen som kör lokala bilar med lokala registreringsplåtar, säger Rockler.
– Utifrån ser det ut som en vanlig irakisk bil, men vi har klätt den i pansarplåt och i baksätet sitter en person med kulspruta riktad ut genom bakrutan. Det fungerar så bra att lokalbefolkningen ofta misstar oss för taxi och försöker vinka in oss.

För min afrikanska kupp föreslår Rockler att jag använder sydafrikaner – både för att de känner till omgivningarna och för deras erfarenhets skull.
– Fyra femtedelar av vårt folk har blivit skjutna eller skjutit någon annan. De är alla sydafrikaner. Männen från 32:a bataljonen är bäst, men det är glest i deras led numera. Hälften av dem har aids, så det finns inte så många kvar.
 
I mitt sökande efter privata krigare inser jag att även legosoldaterna har drabbats av globaliseringen. Tidningarna skriver visserligen fortfarande om jobb som ger 1 000 dollar om dagen i Bagdad, men de uppdragen är extremt sällsynta. Billig arbetskraft från Peru och Uganda har pressat priserna till så lite som 40 dollar om dagen för enkel säkerhetstjänst i Irak.
– Du behöver inte James Bond för att vakta en grind, säger Doug Brooks som är ordförande för ipoa.
– Colombianerna är ett utmärkt alternativ. De har lekt terrorister och säkerhetsstyrkor i hela sina liv, säger Larry som tidigare var amerikansk militärattaché i Afrika (och inte vill avslöja sitt efternamn).
 
Jag bestämmer mig till slut för att anlita sydafrikanerna – för 400 dollar om dagen utgör de en bra kompromiss mellan er­farenhet och pris. 80 kommandosoldater
i en månad? Där försvann en miljon dollar till. Mina officerare tänker jag knycka från
USA:s armé. När det finns så många välbetalda jobb i den privata sektorn utsätts de amerikanska specialstyrkorna för stor konkurrens. De har tvingats omforma sitt bonusprogram för att förhindra att erfarna officerare och soldater går till den privata sektorn.
– För tre, fyra år sedan betalade vi bonusar på 30 000 dollar för att lyckas behålla de här personerna, förklarar överste Christopher Hooshek, företrädare för usa:s armé och talare på ipoa-konferensen.
– Nu måste vi betala 150 000 dollar för att få ha dem kvar.
 
Men bemanningen utgör bara en bråkdel av kostnaderna för att organisera en kupp – ju mer jag frågar runt, desto mer komplicerat verkar projektet vara. Jag behöver medicinsk personal med stridserfarenhet (450 dollar om dagen) och granater för ställningsförsvar (600 dollar styck). Jag behöver minst 20 kulsprutor – för 1 200 dollar styck. Jag tänker på den legendariske gamle kuppveteranen Mike Hoares berömda ord:
”Det går inte att snåla när man utför en kupp. Du överraskas alltid av oväntade
händelser. Det är skrämmande dyrt.”

I planeringen av min egen statskupp tar jag hänsyn till Hoares erfarenheter. Sedan 1976 har det bara i Afrika inträffat ett dussintal privata kupper – vissa lyckade, andra misslyckade. Ändå försöker någon igen ett par år senare. Jag börjar se ett mönster när jag tittar närmare på försöken – vilka vapen som används och nivån på kommandosoldaterna. Det som är mest intressant är kanske att undersöka de kupper som misslyckades. Om min kupp ska lyckas måste jag undvika fallgroparna. Det blir snabbt tydligt att den viktigaste beståndsdelen i en hemlig militär­operation är underrättelser om fienden.

Vad känner han till? Hur kan jag överraska honom och dra fördel av detta? Vilka olika svagheter har han? Vad kostar ett privat underrättelsenätverk och var ska jag vända mig? Jag börjar leta bland konferensdeltagarna.
Det här är den känsligaste delen av mitt gästspel i legosoldaternas värld.
Vapenhandlare som Viktor Bout har sina egna sidor på Internet. Det är, visar det sig, dyrt att hyra en jumbojet, men den som väl sätter sig in i terminologin (exempelvis att wet lease innebär att du hyr planet med besättning och dry lease att du endast hyr planet) kan ganska enkelt skaffa fram ett plan. Helikoptrar? Bara att slå en signal till Bill Wallace i Arizona och kolla om hans 26 Hueys  finns tillgängliga.
– Kolla med l-3 Communications, de vet alltid vad som händer, säger den före detta militärattachén Larry när han rekommenderar mig vart jag ska vända mig för underrättelserapporter.

En snabb titt på l-3 Communications hemsida visar dock att det här privata underrättelse­nätverket är långt dyrare att anlita än vad som ryms i budgeten för en liten frilansoperation. l-3 har inte bara en egen legosoldatsverksamhet under namnet Military Professionals Resources International (mpri), de äger och driver även avancerat spionflyg åt USA:s armé. l-3 är ett börsnoterat företag som jobbar med allt från p3-spionplan (baserade i Jacksonville i Florida) till vetenskaplig spetsforskning för att hitta och desarmera hemmagjorda sprängladdningar.
Men de är alldeles för dyra för mig. Jag funderar ett tag på att anlita en egen Mata Hari för att stjäla någon högt uppsatt persons bärbara dator – och sedan leta upp en expert på cyberkrigföring som kan dekryptera hårddisken. Men jag ger upp.
Därför blir min nästa åtgärd att hitta ett privat CIA som jag kan ha råd med.

Finns det något företag som har rätt insidesinformation och som kan sälja den till mig för ett rimligt pris?
Konferensdeltagarna tipsar om Greystone – en avdelning av Blackwater som levererar privat underrättelseinformation om allt från kol till Kongo.
Blackwaters kritiker riktar in sig på gatuvåld och skottväxling i Irak, men företagets verkliga styrka ligger i att det växer fram som ett privat alternativ till CIA.
Affärsmodellen är enkel. Blackwater – och dussintals liknande företag – rekryterar de bästa medarbetarna från CIA och den militära underrättelsetjänsten, erbjuder dem astronomiska löner och säljer sedan informationen vidare till multinationella gruvföretag, oljebolag och diktaturer världen runt. Så här beskrivs tjänsterna i en företagsbroschyr (mina förklaringar inom parentes): ”Greystone … erbjuder en fullständig lösning på landets eller företagets mest trängande säkerhetsbehov. Vi har den personal (läs: legosoldater), logistiska organisation (grupper som avlyssnar mobiltelefoner), utrustning (attackhelikoptrar) och kunskap (den före detta chefen för cia:s Bin Laden-enhet) som krävs för att lösa alla säkerhetsuppgifter.”

Det här är faran med de privata säkerhets­företagen – att de kan köpa ut myndighetspersoner som sitter på viktig kunskap och sedan sälja ut utrikespolitisk information till högstbjudande. Författaren Jeremy Scahill, som har skrivit boken Blackwater – The rise of the world’s most powerful mercenary army, hävdar:
”Det internationella motståndet (mot kriget i Irak) har gjort det svårare för Washing­ton att övertyga andra regeringar om att ge sitt stöd för USA:a krig och ockupationer. Men med privata legosoldatsföretag rubbas den här maktbalansen, eftersom mängden potentiella soldater som finns tillgängliga för en aggressiv regim endast begränsas av antalet män på jorden som är beredda att döda för pengar.”

I mars 2006 höll Cofer Black, vice styrelseordförande för Blackwater, ett tal
i Amman i Jordanien där han erbjöd världssamfundet en styrka i brigadstorlek, mellan 3 000 och 6 000 soldater.
– Det är en spännande och praktisk idé, eftersom vi kostar lite och är snabba, sa Black, som arbetade 26 år för CIA och avancerade högst upp i organisationen som chef för Bin Laden-enheten. Black sa att Blackwater-styrkan skulle användas som en privatägd förlängning av USA:s armé.
– Vi skulle få USA:s regerings godkännande för allt som vi utför åt våra vänner i andra länder.

För amerikanerna vore det perfekt att kunna använda en privat militär brigad – det skulle frigöra vanliga armésoldater för andra uppgifter och dessutom skulle man kunna undvika det politiskt omöjliga i att kalla in unga män för tjänstgöring i ett impopulärt krig.
– Den ökade användningen av under-leverantörer, privata styrkor, eller legosoldater som vissa skulle säga, gör det enklare att starta och fortsätta krig – det enda som krävs är pengar, inte medborgare, säger Michael Ratner som är ordförande för Center for Constitutional Rights, en grupp i New York som stämmer Blackwater för att ha dödat oskyldiga civila irakier.
– Privata arméer blir närmast en nödvändighet för ett USA som envisas med att bevara sitt vacklande imperium.

Annons

Dela (7)
Tweeta

Annons


Laddar