Stellan Skarsgård

Jennifer Connelly och din Dogville-kollega Paul Bettany har döpt sin förstfödda son efter dig. Hos Conan O’Brien påstod Connelly att du sa ”Jaha, så nu får jag suga på din frus bröst?” när Bettany ringde dig med nyheten. Sant?
– Nja, Paul ringde och sa att nu har han en liten Stellan här som suger på frugans bröst. Och då kontrade jag med att hon kan få en Stellan på varje bröst om hon vill.
Vad sa han då?
– Att han skulle kolla, haha. Sedan ringde han från Kanada och skrek: ”Jag har pratat med Jennifer, och hon säger att det är okej!”
Skådespelare brukar säga att det är mer stimulerande att spela skurkar än hjältar…
– …men det håller inte jag med om. Skurkrollerna är tråkiga i Hollywood. Det är precis samma figur och samma film hela tiden. Jag säger nej till några stycken varje år.
Så varför sa du yes till rollen som den onde Cedric i King Arthur då?
– Jag sa nej till den också först, för jag tyckte att dialogen var dålig. Men regissören ringde och sa att vi fixar till den på plats. Det gjorde vi, men det var komplicerat.
Så du ringde inte till megaproducenten Jerry Bruckheimer och klagade?
– Inte riktigt. Jag skrev om min dialog dagen innan inspelning och så filmade vi. Teamet var supernervöst, eftersom Bruckheimer inte hade fått se ändringarna. Men han gillade tydligen resultatet och la sig inte i. Det var samma sak med Pirates of the Caribbean. Filmbolaget ville ge Johnny Depp sparken när de fick se hur han raglade runt som Keith Richards, men Bruckheimer stod på sig. Han hade ju anlitat Depp just för att han skulle gå loss och göra sin grej.
Och så blev det succé.
Tänkte du nånsin, när du stod där i leran med svärd och lösskägg under King Arthur-inspelningen, att ”Ånej, det här är precis som Monty Pythons galna värld – snart kommer den elaka kaninen och biter ihjäl oss”?
– Hela tiden. Alla i teamet skämtade om det från första inspelningsdagen. Klapprade med händerna för att imitera hästar, härmade ”Nih!”-riddarna och hela paketet…
Monty Python krossade genren lite där, gjorde det svårt att ta den typen av film på allvar.
– Jo, men folk har nog glömt den lite, för det är mycket sandalfilmer på gång nu: Troja, Alexander den store… Gladiator gick bra och då gör Hollywood, med sedvanlig uppfinningsrikedom, samma sak gång på gång.
Det har snackats mycket om den märkliga inspelningen av Exorcisten: The beginning. Vad hände egentligen?
– Den första regissören, John Frankenheimer, dog efter halva inspelningen. Paul Schrader (knäppgöken som bland annat skrev Taxi driver) togs in, och han anställde mig. En film för 40 miljoner dollar med Schrader som regissör och Skarsgård i huvudrollen… Antingen har de inte en jävla aning om vad de gör eller så är de genier, tänkte jag.
Och?
– De visste inte vad de gjorde. Det blev en konstfilm om en man i kris, inte alls den popcornrulle bolaget tänkt sig. De fick panik och försökte klippa in skräckeffekter. Det hjälpte inte. Då tog de in Renny Harlin för att göra allt lite bredare. Han skrev om manus, tog in nya skådisar och 50 nya miljoner. Det blev alltså två olika filmer.
Vilken är bäst?
– Har inte sett dem, men det vore som att jämföra pannkakor och fläskfilé. En konstfilm och en skräckfilm. Renny Harlin-versionen kommer att gå på bio, Schraders film ges väl ut på dvd vad det lider.
Gillade du original-Exorcisten?
– Ja, den är rätt häpnadsväckande. Att 1973 göra en film om en flicka som kör upp ett kors i muttan, det kräver mod.
Hur går det med fotbollsfilmen Goal, där du spelar coach mot bland andra Alan Shearer?
– Det blir säkert något, men inte med mig. Jag ville jobba med regissören Thomas Winterbottom (Welcome to Sarajevo, 24 hour party people), men efter en månad hoppade han av. Han tänkte göra en udda film, medan producenten ville ha något mer folkligt.
Hur är du på att lira fotboll annars? Spelade du när du var yngre?
– Nä, jag var rädd för bollen.
Ni hade inget korplag på Dramaten?
– Inte när jag jobbade där i alla fall.
Vad säger dina svenska skådiskollegor när du träffar dem? ”Kul att det går bra” och så?
– Ibland. Men ofta får man en känsla av att man lämnat dem som sliter för svältlön på teatern i sticket. Fast jag träffar nästan aldrig några svenska kollegor. Jag är mest hemma och lagar mat när jag är i Sverige.
Du tycks vara maniskt matintresserad. En polare såg dig en gång stå och klämma på tomater i tio minuter innan du valde.
– Han måste ha sett fel. Jag kan avgöra på två sekunder om tomaterna är som de ska.
Du har rest väldigt mycket i jobbet. Missat många viktiga familjegrejer?
– Födelsedagar har jag missat regelmässigt. Under vissa perioder i uppväxten hade det varit bättre att vara hemma med barnen. När de väl fyllt 16 kan man inte göra så mycket, då är de sina egna. Men det finns många barn som har det värre i världen än mina.
Du har varit gift väldigt länge, särskilt med showbusinessmått mätt. Hur gör du?
– Man måste stå ut med varandra och vara beredd att bearbeta prövningarna. Annars är det bara att kasta in handduken.
Stöter Hollywoodbrudarna mycket på dig?
– Jag lärde mig tidigt i min karriär att det inte är nån bra idé att hålla på med sånt. Dessutom jobbar jag ju jämt. Det är ju inte så att jag ligger vid en pool hela tiden och inte vet vad jag ska göra av min kropp.
Hur är du på att spela full?
– Tja, jag har ju gjort en hel film, Aberdeen, där jag fick göra hela registret från förfest till bakfylla och återställare. Grundläget är att hjärnan på något vis ska gå på lågvarv, och så gäller det att inte vingla. Det gäller att tänka på att inte vingla till varje pris.
Vad gör du med alla pengar du tjänar?
– Blåser hela skiten på en gång. Och det är inte svårt alls. Min lön fyller inga konton på Caymanöarna. När min agent förhandlade om mitt arvode för filmen Timecode, som jag gärna ville göra, så ringde hon och sa med darr på rösten att hon aldrig hade förhandlat om så lite pengar. Där har du det.

Hans Wiklund