Jag växte upp i en liten ort som heter Horred. Går man in på Horreds Facebooksida och klickar på Sightseeing står det ”inga rekommenderade platser att besöka”. Trots det sa mina föräldrar alltid att Horred är ett bra ställe för barn att växa upp. Det stämmer nog, om man inte gillar att göra saker.
Sannolikheten är alltså stor att du inte hört talas om den platsen. Eventuellt har du kört förbi i blixtrande hastighet på vägen mellan Varberg och Borås, men du passerar i så fall på några sekunder. Där i Horred bodde jag i alla fall tills jag fyllt 19, då jag flyttade in till Göteborg och några år senare till Stockholm.
I egenskap av komiker har en stor del av min standup handlat om känslan av att växa upp i en liten ort där det inte finns något att göra. Den där konstanta dödskampen mot tristessen. När skämten nått folk som bor i Horred har mottagandet varit kluvet. En del har känt igen sig. Andra har tyckt att jag haft en översittarstil och pratat skit om min gamla hembygd. Antagligen är båda tolkningarna fullt rimliga. Det uppfattas lätt som drygt och von oben att prata illa om en mindre ort än den man själv bor i, men det är faktiskt mer komplicerat än så.
Många av dem som bor kvar i en liten by trivs sannolikt helt okej. Jag gjorde inte det. Så den upplevelse av landsbygden de har, skär sig ofta på ett grundläggande plan från min och jag tror att det är där den stora klyftan uppstår.
”Vad jag menar är att man måste kunna säga att en ort är skittråkig, annars kommer den aldrig kunna bli rolig”
De som bor kvar tycker att glesbygden är en mysig, trygg plats med mycket lugn och ro. Jävligt mycket lugn och ro. En massiv all you can eat-buffé av lugn och ro. För egen del upplevde jag det lugnet och den stillsamheten som enbart kvävande. För mig var Horred en plats där man blev kallad bög om man hade smala jeans.
Ett ganska vanligt fenomen är att folk som flyttar in till större städer efter en tid börjar romantisera sin gamla hembygd. Man börjar förvandla den stendöda tillvaron till något pittoreskt och charmigt. Svensk filmindustri bygger nästan helt och hållet på detta fundament.
Det är ett problem, eftersom det tar udden av tristessen. Det ger näring åt en syn på glesbygden som något gulligt, när de platserna många gånger snarare är livlösa. Fortsätter man sprida den förskönande bilden så kommer ingenting ändras. Vad jag menar är att man måste kunna säga att en ort är skittråkig, annars kommer den aldrig, aldrig kunna bli rolig.
Blir man arg över att någon säger något taskigt om små orter tror jag man betraktar tristessen som något statiskt. Något som inte går att göra något åt. Vilket ju, som föreningsmänniskor och eventarrangörer över hela landet bevisar varje dag, verkligen inte är sant.
Det finns såna människor i Horred också. För ett tag sedan hittade jag en Facebookgrupp. ”Vi som vill ha en rockpub i Horred”. Jag säger inte att det var en liten grupp. Säger bara att den kanske borde hetat ”Jag som vill ha en rockpub i Horred.”
Ibland hälsar jag på de delar av min familj som bor kvar i trakten. Ibland kör jag standup där. Det är jättekul. Det är trevligt att vistas i Horred, men jag vill verkligen inte bo där. Ganska exakt samma sak som min familj säger när de hälsar på i Stockholm.
När någon från min gamla hemort tycker att jag är en mobbare som driver med Horred förstår jag det, men det gör mig ingenting. Det är en plats som bestraffat mig med nitton år av tristess och den klarar av att få igen med några dumma skämt. Men jag lovar på heder och samvete att hålla käften om den där rockpuben någon gång öppnar.