Några gånger har jag gästat olika program i Sveriges Radio. Det blir så om man har varit extremt tydlig och publik med några väldigt specifika specialintressen. När de intressena aktualiseras blir det lätt så att man får en fråga om att kommentera ditten och datten. Så när Taylor Swift eller Stephen King är lite extra omtalade i nyhetsflödet händer det att jag ombeds säga något om händelsen i fråga. Under en tidsperiod på några dagar kommenterade jag Taylor Swifts förehavanden i P1, P3 och P4.
Det är jättekul och trevligt på alla vis. Jag älskar verkligen att vara med i radio och har alltid roligt i Radiohuset. Men det är ju inte alla som medverkat i olika SR-program, så jag tänkte berätta vad man får som gäst i Sveriges Radios olika program.
Först kommer man in genom entrén där man möts av en rad olika slussar och en vakt i en kur. Man säger hej till vakten och han svarar med att inte säga någonting. Man förstår att man förväntas räcka fram sitt ID-kort så man gör det. Han ler inte men ser inte heller sur ut. Sedan räcker han över en namnbricka som man ska spänna fast på sina kläder. Hur man än klickar fast den står den bara erigerad rakt ut från skjortan så man tänker att det nog är så det ska vara.
Sedan kliver man in igenom en sluss och kommer till en hangar där det är nästan folktomt. Ett stenkast bort ser man en kiosk, dit man släntrar för att ordna med en kopp kaffe. Men det ser inte ut att vara någon som arbetar där och man vågar inte stjäla från Sveriges Radio. Så man sätter sig ner tomhänt på en stol och tittar ut i luften.
Efter en stund kommer någon och hämtar en och börjar lotsa en mot studion där man ska sända. Man frågar försynt om det finns möjlighet för ett snabbt toalettbesök innan, men det finns det tyvärr inte eftersom det är bråttom.
Sedan kommer man in i studion där man sitter fem minuter innan det är dags att delta i programmet. Man är ganska törstig och ser sig om efter någon sorts karaff med vatten eller liknande men ser ingenting. Man frågar någon som jobbar där om man skulle kunna få ett glas vatten, möts av en nästan inte märkbar suck och frågan ”vill du ha det?”. Man antar att det rimliga svaret är ”nej förresten det går bra ändå”.
Man sätter sig vid micken och någon ber en att snälla ta av sig den där namnbrickan man beordrades att ha på sig hela besöket (nu smätter den mot micken) så man lyder direkt. Man pratar och skojar med programledarna, allt är jättetrevligt. Sedan är det dags för en låtpaus och man ställer en fråga till någon av programledarna som scrollar i mobilen och hummar något frånvarande, ohörbart till svar. Sedan är låten slut, man är åter i sändning och då skojar och skrattar man med varandra igen.
Sedan är inslaget ut, man säger hejdå och möts av något ohörbart. Man går ut ur studion och mot vaktbåset för att lämna huset. Tänker att det här var ju lite konstigt, men roligt. Vad kul det ska bli att behålla namnbrickan som ett litet minne. Man lyfter blicken och ser en stor skylt vid utgången som beordrar en att lämna tillbaka brickan innan man går ut.
Så man gör det. Man lämnar tillbaka sitt lilla minne från dagen, lämnar Radiohuset och går tillbaka ut i den grå vardagen igen. Man får leva på minnena.
