Exklusiv intervju med Janne Andersson

Han skyr uppmärksamhet, men har tagit fotbollsnationens viktigaste jobb. Nu står Janne Andersson inför sitt livs största utmaning. Med VM i Ryssland runt knuten berättar förbundskapten allt om hemliga spelarmöten, Zlatan-rävsaxen och succédraget som räddade karriären.

Jonas Dahlquist | Foto Andreas Kock  |  Publicerad 2018-06-28 16:00  |  Lästid: 13 minuter

Janne Andersson blickar ut över huvudstadens takåsar. I en studio på Södermalm i Stockholm i slutet av mars försöker fotografen få honom att frammana lite olika ansiktsuttryck. Janne får veta att Hasse och Tage – stora personliga favoriter hos förbundskaptenen – fotograferats här. Han skiner upp som en sol. Jag frågar om hans musiksmak.

– Jag lyssnar inte på musik. Alls.

Du måste väl ha någon form av musiksmak, eller favoritartist?

– Nej. Jag tar inte in det. Ingenting. Det får inte plats. Det är samma sak med konst och teater. Det bara studsar bort. Det måste ha med hjärnhalvorna att göra, jag har mycket mer av den ena halvan.

Allvarligt Janne, alla människor har en favoritlåt.

– Inte jag. Det var trevligt när den där We are the Champions spelades när vi vann SM-guld med Norrköping.

Nu överdriver du?

– Nej, nej! Du ska se när jag tittar på På spåret, som är ett jäkla bra program förresten, då sitter jag och skriker och svarar på frågorna. Jag är ganska så duktig faktiskt, ”där skulle jag gärna vara med”, brukar jag tänka. Sen kommer det en musikfråga och då är det helt kört. Blankt. Jag hade framstått som en total dåre om jag var med där.

Är det inte torftigt att leva utan musik och konst?

– Nej då. Det är bara inte för mig. Min bror var tidigare teaterchef i Halmstad. Tur att han är intresserad av trav och fotboll också, annars hade vi inte haft något att prata om alls.

Janne är lite otålig under fotograferingen. Absolut inte otrevlig, men han känns inte bekväm med situationen. Klädbyten och studioblixtar. Poserande och uppmärksamhet.

– Det är inte så att jag tycker att det är jättejobbigt eller tråkigt, det ingår i jobbet och det visste jag om när jag skrev på. Det är mer det här att jag tänker att jag inte är särskilt intressant.

Fast det är du ju. Du är förbundskapten.

– Jo, jag fattar det ju – men jag förstår det inte. Det är olika situationer, på något sätt. När det är match och jag ”leder trupperna” inför 50 000 på Friends (Arena) har jag ganska bra självförtroende och känner mig trygg i det. Privat gillar jag att gå ut med Conrad. Hunden alltså, på Lidingö.

Janne Andersson promenerar gärna, och mycket. Är det inte med Conrad, en liten lagotto (italiensk tryffelhund), så är det till kansliet vid Friends Arena i Solna tidigt på morgonen. Han har dock en bil via förbundet och nu har Volvo, i egenskap av SvFF:s sponsor, bestämt att Janne ska lämna in den gamla, som ändå är ganska ny, och i stället få en sprillans ny. Förbundskaptenen ska åka i det senaste.

– Jag vill inte verka otacksam, för det är helt fantastiskt att få en sådan service och en sådan förmån, men … alltså, den gamla funkar perfekt. Jättebra är den.

If it ain’t broke?

– Exakt.

Janne Andersson

Sedan 2016 är Janne Andersson förbundskapten för herrarnas fotbollslandslag. Rekryteringen skedde på Biltemas parkering i Katrineholm. TRÖJA, Cos. JACKA, Tiger of Sweden.

Under en av dessa morgonpromenader i skärningspunkten mellan vinter och vår – efter de redan klassiska play off-matcherna mot Italien, före vänskapsförlusterna mot Chile och Rumänien – följer jag med Janne. Sträckan, alltså: Lidingö–Solna. Tolv kilometer. Två timmar enkel väg. Vi ses 06:00. På Lidingöbron, vi har gått i ungefär tio minuter, får han plötsligt något mörkt i blicken. Ögonen smalnar av, underkäken åker fram, armarna flaxar först till längs med sidorna. Till slut slår han rappt ut med högernäven i luften, på Rocky Balboa-manér.

– Helt overkligt! Ofattbart! Hur kan man göra så?

Det är Jannes berömda temperament som precis gjort entré, sparkat in dörren. Orsaken till den plötsliga upprördheten är att jag precis frågat honom om vad som kan göra honom arg – och vi kommer in på trafiksituationer. Exemplet? Två bilar möts på en lite för smal väg. Janne Andersson är en man, förklarar han, som då naturligtvis stannar till på sidan, så att bilarna kan passera varandra. Men. När föraren i den andra bilen passerar Janne så vinkar vederbörande inte till med handen och tackar. Vi pratar bara om det som en hypotetisk händelse. Men Janne går igång som ett brandlarm, ändå.

– Det är samma vid övergångsställen, om en bil klart och tydligt bromsar till i god tid och föraren visar att han stannar för mig så att jag kan gå över. Då tackar man väl? Jag begriper inte hur man inte kan göra det.

Det finns många klipp på en rosenrasande Janne vid sidlinjen, framför allt under den andra säsongen som tränare i IFK Norrköping. Jag tog upp det i en intervju redan 2012, och då kom han fram till att det handlade om att han verkligen hatade orättvisor. Känslan av att ha blivit behandlad på ett felaktigt sätt.

– Jo, jag kommer ihåg det. Jag kom hem på kvällarna och såg tv-bilderna där jag stod och frustade och skrek på fjärdedomaren och såg helt vansinnig ut, och det är klart att jag inte var helt stolt över det. Jag brinner oerhört snabbt.

Men så trycker han till glasögonbågarna, och tillägger:

– Jag vill även poängtera att jag förmodligen hade rätt om situationerna. Det var feldomslut. Nästan alltid, iallafall.

Har du lugnat ner dig?

– Njae, inte inombords. Jag försöker bara att kontrollera mig lite bättre. Det är liksom inte bara de fotbollsintresserade i Halmstad eller Norrköping som tittar nu.

Janne Andersson

Under VM i Ryssland hoppas Janne Andersson på nya taktiska triumfer. Den 18 juni inleds mästerskapet för Sveriges del, mot Sydkorea. ÖVERSKJORTA och TRÖJA, Cos. BYXOR, Filippa K.

Vägen mot Idrottssveriges viktigaste position har varit lång och krokig. Janne Andersson inledde sin tränarkarriär 1988, i Halmstad-klubben Alets IK. Klubben där hans pappa Olof Andersson var ordförande och där Janne själv under sin aktiva karriär skrivit historia genom att bli tidernas bästa målskytt. Efter en sex år lång avstickare till Laholms FK som huvudtränare återvände han till Halmstad där han återigen blev andretränare – först flankerade han Stuart Baxter, sedan Tom Prahl och därefter Jonas Thern. Tre vrålstarka profiler med olika syn på fotboll. När Janne själv fick chansen som huvudtränare i Halmstad 2003, efter att Thern klivit åt sidan, var hans samlade taktiska erfarenhet bredare än den ryska tundran. Första året med Halmstad kom laget tvåa, snöpligt snuvade på guldet av Malmö FF i den sista omgången. Fem år senare lämnade han hemstadens stora klubb efter att ha kommit på en minst sagt blygsam 13:e plats, bara tre poäng från kvalplats. Ett tämligen anonymt år i Örgryte följdes sedan av att Janne Andersson, inför säsongen 2011, tog över Allsvenskans nykomlingar IFK Norrköping.

Det började lite försiktigt med säkrat kontrakt, men året efter det slutade ”Peking” på en överraskande femteplats. Från att ha levt en tämligen anonym tränartillvaro började Janne Andersson träda fram ur skuggorna. Han fick en hel del beröm. Men sedan vände det igen. 2013 blev ett steg tillbaka med en niondeplats, och 2014 var nedflyttningshotet minst sagt påtagligt. Med fem matcher kvar låg IFK Norrköping näst sist, men en stark avslutning räddade fortsatt spel i Allsvenskan. Lagkaptenen Andreas Johansson, som Janne haft som spelare i Halmstad, flyttades ner från mittfältet till en mittbacksposition med bara några matcher kvar. Ett succédrag som många ansåg var anledningen till att laget klarade sig ur den prekära situationen. Och att Andersson klarade jobbet.

På upptaktsträffen inför Allsvenskans säsong 2015 röstade den samlade presskåren på vilka de trodde skulle vinna SM-guld. 0,9 procent trodde på IFK Norrköping. Det var inte konstigt, laget hade varit nära att åka ur året innan, och efter fyra omgångar låg laget tolva. Det blåste snålt runt ”Parken”. Men sedan började, plötsligt, allt falla på plats. Nyblivne mittbacken Andreas Johansson var suverän. Pånyttfödde Daniel Sjölund, hämtad från Åtvidaberg, likaså. Framåt vräkte Emir Kujovic, som Janne haft i Halmstad, in mål tillsammans med unge Norrköpingssonen Christoffer ”Totte” Nyman. Andra egna produkter, som Alexander Fransson och Linus Wahlquist, såg sensationellt mogna ut i spelet. Isländske yttern Arnór Traustason var en poängmaskin.

Gott självförtroende har jag, och det är inte det samma som god självbild, haha.

Den sista oktober samma år, i den allra sista omgången, behövde IFK Norrköping vinna borta mot Malmö FF. Samma Malmö FF som varit storfavoriter inför säsongen och som veckorna innan spelat Champions League-matcher mot Paris Saint-Germain och Real Madrid. Och gulddramat började bra för Janne. Redan efter fem minuter fick Malmös Markus Rosenberg rött kort och 25 minuter senare rullade skyttekungen Emir Kujovic in sitt 21:a mål för säsongen. Det slutade 2–0 till IFK Norrköping och klubbens första SM-guld på över ett kvarts sekel var ett faktum. Janne Andersson utsågs till Årets tränare och fem månader senare offentliggjordes han som ny förbundskapten. Förhandlingarna med Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand hade – numera berömt – ägt rum i en bil på Biltemas parkering i Katrineholm. (Den stängdes dock för kvällen innan de var färdiga, så de fick dra vidare och avsluta på Willys parkering.)

– När jag kom hem så förstod jag att jag nog låg bra till. Fotbollssveriges finaste jobb. Det är klart att jag tackade ja, det gick inte att göra något annat.

Vad är det i dig som gör att du tänker att just du är rätt person att vara förbundskapten?

– Gott självförtroende har jag, och det är inte det samma som god självbild, haha. Ärligt talat kände jag bara att man måste ta en sådan här chans om den dyker upp. Det blir inte större.

Janne Andersson har som förbundskapten skaffat sig ett gäng kött och potatis-doftande taglines. ”Jag är inte konservativ, jag vill bara att allt ska vara som det alltid har varit” och ”Lättja är det värsta jag vet”, är två av de vanligast förekommande. Men ”Jag har alltid varit beredd att ta ansvar” är den kanske mest intressanta. I det citatet ryms grunden till att han en gång bestämde sig för att bli ledare. Om det nu går att tala om ett aktivt val. Ledargenen verkar vara ett naturlig inslag i den Anderssonska arvsmassan.

– Ända sedan jag var tonåring, vad jag kan minnas, säkert tidigare än så, har jag tänkt att jag kan ta hand om en grupp eller en uppgift. Får man vara den som bestämmer så måste man också ta ansvar, hur det än går. Jag har alltid ställt upp på de premisserna. Jag har det från mina föräldrar, och mina syskon har också haft olika positioner i yrkeslivet eller i det sociala där de blivit någon form av ledare.

Janne Anderssons meritlista skojar man inte bort. SM-guld med IFK Norrköping 2015, Årets tränare i Sverige 2015 och 2004 samt SM-guld med Halmstad (assisterande) 2000. ROCK och TRÖJA, Filippa K.

Han märker det inte själv först. Men på nästan varje fråga jag ställer som handlar om honom, personen Janne, så börjar han snart ta omvägar. Irrande omvägar, som aldrig hittar hem, utan i stället ofta landar i att handla om landslaget. En fråga om Jannes innersta tankar slutar i ett svar om varför Emil Krafth gjorde en bra landskamp den där gången (”för att han hade förberett sig på rätt sätt”).

– Jag gillar inte att prata om mig själv så här, men samtidigt är det ganska intressant att tvingas göra det eftersom jag aldrig går och funderar på hur jag är. På mina promenader med hunden eller när jag går till jobbet så processar jag allt som har med laget att göra. Jag behöver tid för mig själv, tid att tänka klart. Ibland sitter jag hemma och bara stirrar i en vägg tills jag har funderat ut hur vi ska lösa pressen mot Holland, eller vad det nu kan vara.

När Janne berättar att de senaste ljudböckerna han lyssnat på har varit skrivna av författaren Fredrik Backman är det som att någon tänder en sådan där liten imaginär glödlampa ovanför mitt huvud. Likheterna med huvudpersonen i En man som heter Ove är slående. Fyrkantigheten. Ordning och reda. Konservatismen. Idén om Vanligt Jävla Hyfs, som Janne Andersson upprepar likt en besvärjelse.

Janne Andersson är lik En man som heter Ove-Ove.

– Jag förstår vad du menar. Samtidigt vet jag ju att jag inte är så butter och fyrkantig rakt av. Jag är ganska rolig, faktiskt. Eller ganska och ganska … jag kan vara väldigt rolig! Det är nog mer att jag har en viss attityd utåt som har med jobbet att göra, och sen finns det en annan person i det privata. De skiljer sig åt ganska så mycket, de där två.

Så länge jag har följt dig som tränare har du förändrats mycket. Det är stor skillnad på första åren i Halmstad och nu.

– Så är det. Jag är modigare nu, absolut.

Hela grejen med Zlatan … alltså, ingen tror mig, men jag har inte funderat kring vad som skulle hända om han ringde.

I Jannes familjeliv finns frun Ulrika och döttrarna Louise och Julia. Båda döttrarna har under det senaste året fått varsin dotter, Janne har blivit morfar.

– Det har varit så bra för mig att ha dem där hemma under åren, att de har stått ut med mig. De skiter fullständigt i om backlinjen legat för högt i senaste hemmamatchen, eller vad det nu kan vara. När mina döttrar bodde hemma så kom jag innanför dörren och sen var det bara att slå sig ner i soffan och titta på Desperate Housewives. Det gick säkert någon match som jag kunnat se på någon annan kanal, men då var det deras tid. Jag behövde det.

Hur är du som morfar?

– Jag är helt körd. Jag har absolut ingenting att sätta emot. Lindad runt lillfingret.

För en man som, enligt honom själv, har som främsta egenskap att vara ”bra på att jobba” är alltså Janne Andersson inte lika trulig och hård i kanterna som han kanske vill verka. Sträng magister? Inte alls. Bara något så ospetsigt som en ledare som gillar att delegera och som förespråkar folkvett. Det är så omodernt att det blir modernt. Hyfs. Ett givet ledord för en man som delar in folk i ”folk man vill grilla med, och folk man inte vill grilla med”.

– Att uppträda schyst och ärligt, rakryggat och trevligt. Det är jätteviktigt för mig. Vi måste ju kunna vara på jobbet och känna att vi trivs och att det är en bra miljö för oss att nå våra mål. Det är en process för alla kring landslaget där vi …

… stopp, nu gör du det igen.

– Vadå?

Börjar prata om jobbet, när jag ställer frågor om dig.

– Hehe, jag kan inte hjälpa det. Det är ju ändå det som det handlar om.

Janne Andersson

När Janne Andersson reser till Italien äter han pasta carbonara – varje dag. ROCK och TRÖJA, Filippa K. BYXOR, Tiger of Sweden.

Den 6 september 2016. Sveriges första match under Jannes ledning. Premiär i VM-kvalet, mot Holland. I den 91:a minuten vid ställningen 1–1 hemma på Friends Arena kommer ett slag rakt i solar plexus på den nya förbundskaptenen – Bas Dost nickar in 2–1 till Nederländerna. Det borde ha blivit en mardrömsöppning, men så dömde domaren bort målet, och Sverige fixade kryss.

– Felaktigt, får man nog säga. Det borde väl ha godkänts. Så små marginaler är det.

Ett Sliding doors-ögonblick?

– Hade vi förlorat matchen så hade mina idéer kanske fått sämre fäste i spelartruppen där och då, tagit längre tid. Nu blev det 1–1 och vi tog oss så småningom till VM. Vi hade inte suttit och gjort den här intervjun om det inte blivit VM för oss, och när folk frågar om jag märker att jag är populär nu så kan jag bara svara att det enbart beror på resultaten. Jag hade varit likadan oavsett hur det hade gått, samma människa, liksom. Att folk hejar på gatan och gratulerar är förstås jättekul, men det som de gillar är egentligen inte mig, utan spelargruppens framgångar.

Spelargruppen han talar om, den egna, verkar ha formats till en massa som har förmågan att lyfta varandra. En grupp som kan spöa Italien, Frankrike och Portugal och gå till VM från den absolut knivigaste kvalgruppen – utan den största stjärnan. Det är förstås en historiskt krånglig situation för en svensk förbundskapten, som uppstått nu på vårkanten. Zlatans vara eller icke vara, denna hårt åtskruvade rävsax för Janne Andersson, kommer (om inget oväntat händer) vevas i medierna ända fram till att truppen spikas den 15 maj. När den här texten skickades till tryckpressarna i mitten av april var diskussionen en överhettad tryckkokare, utan ventil.

– Hela grejen med Zlatan … alltså, ingen tror mig, men jag har inte funderat och spekulerat kring vad som skulle hända om han ringde och sa att han ville vara med. Så länge han var skadad så var det inte aktuellt ändå, så jag har inte lagt energi på det.

Men om han nu är frisk och motiverad?

– Då får jag ta det om han ringer mig. Jag spekulerar inte. På riktigt.

 

Anledningen till att Janne Andersson kan sitta ganska lugn i den krängande Zlatan-båten är värd att repetera: Det har gått väldigt bra för det svenska landslaget under hans ledning. När han tog över från Erik Hamrén efter det tidiga uttåget ur EM 2016 var Sverige rankat som nummer 40 i världen, bakom bland annat Algeriet, Albanien och Nordirland. Ett stentufft VM-kval och två play off-matcher mot fyrfaldiga världsmästarna Italien senare så hade Jannes landslag klättrat till 18:e plats och kvalat in till VM för första gången sedan 2006.

– När vi blev lottade mot Italien var jag helt på det klara med att vi var tvungna att göra absoluta maxprestationer i två matcher. För att vi ska ha en chans mot landslag som har individuellt skickligare spelare så måste vi vara bättre organiserade än vad de är. Annars är vi chanslösa. Ända sen jag tog över så har den här gruppen spelare ställt upp för varandra otroligt bra, och det finns en offervilja och prestigelöshet som är total.

Italien saknade inte chanser direkt …

– Nej du. En klockren i stolpen i första matchen, ett par bra chanser i andra. Det var nervöst vid några straffsituationer. Och Marcus Berg hade kunnat åkt på ett rött kort i första mötet, och det hade förstås förändrat mycket. Fast långa stunder kändes det ändå som att vi hade koll på dem.

Blev det exakt som du tänkt dig?

– Njae, Peter Wettergren (assisterande förbundskapten reds anm) och jag var osäkra på ett par grejer inför matchen på San Siro. Hur vi skulle agera i pressen vid deras uppspel och så. Jag kände att jag ville fråga några av spelarna, de med mest rutin, så vi hade ett möte där kvällen inför match, där vi stämde av med varandra och kom överens.

Brukar du göra så?

– Nej, jag tror aldrig att jag har gjort just så. Inte på det sättet. Det kändes bara som att det var rätt sak att göra. Hade vi förlorat så hade jag väl hakat upp mig på att jag gjorde något annorlunda, men nu gick det ju bra.

Janne Andersson gillar författaren Fredrik Backman. Och likheterna mellan Janne och huvudpersonen i boken En man som heter Ove är slående, menar Cafés reporter Jonas Dahlquist.

Efter att VM-platsen hade säkrats var Janne Andersson fullständigt slutkörd, beskriver han. Föregångaren Hamrén hade tipsat om att det var viktigt att efter landslagssamlingarna ta ledigt, allra helst åka iväg på semester och ladda batterierna. Så, vart åkte Janne Andersson?

– Italien. Rom.

Du skämtar?

– Jag förstår precis vad du tänker, men det var faktiskt bestämt långt innan. Lasse Jacobsson (tidigare kollega till Janne i Halmstads BK och nu i ledarstaben i landslaget som ”spion”, reds anm) och hans fru hade redan bokat och då tänkte jag att jag och Ulrika kunde hänga på. Det var lite speciellt att det blev just så.

Gick du runt och visslade då, njöt i fulla drag?

– Du anar inte …

Hade ni på er de där pikétröjorna med SvFF-loggan också …?

– Nej, nej, nej. Det hade jag aldrig vågat.

Janne spricker upp i ett finurligt leende.

– Möjligen att jag råkade ha det under någon jacka eller kofta någon kväll.

Berättelsen om Italienresan innehåller en detalj som bekräftar allt det där som verkar ringa in Janne Andersson.

– Carbonara är min favorit. Otroligt gott är det. Alltid till lunch.

Vadå alltid?

– När jag är i Italien så äter jag alltid pasta carbonara till lunch.

Varje resa?

– Varje dag.

Du vet att det finns annan god pasta där också? Vongole och bolognese och puttanesca och …

– Det är carbonara som gäller.

Pasta carbonara är jannes favoriträtt

Janne Andersson gillar carbonara.

Märkligt nog får jag lirka lite med frågorna som rör matcherna mot Italien, det är som att han inte riktigt vill prata om det. Janne förklarar.

– Så var det i IFK Norrköping också, efter SM-guldet 2015. Vi blev bjudna på hur många olika firanden som helst, och missförstå mig inte nu, för jag är oerhört tacksam för det, men efter ett tag kändes det bara som att det räckte. Det var dags att sätta punkt och ta tag i nästa säsong. Då sattes det plötsligt upp en massa guldplanscher och grejer nere vid vårt omklädningsrum. Där fick jag nog på riktigt, och rev ner allt.

Du gjorde det – rent fysiskt?

– Ja, men de hade satt upp det väldigt ordentligt och rejält. Så det försvann även lite puts och färg. Jag var tvungen att få bort det bara.

Varför då?

– Jag tror att det är farligt att bli kvar i gamla framgångar, att man blir bekväm. I hela den där vevan kring SM-guldet så köpte min fru lite kvällstidningar, jag fick en dvd med matchsändningen, lite andra souvenirer. Allt det ställde jag upp på vinden. Jag har inte läst eller tittat än.

Så spelarna måste ställa upp Italienmatcherna i en låda på vinden?

– Exakt. Det är en bra metafor. Den ska jag fasen använda på nästa samling.

Om det går åt helvete är det mitt ansvar.

Landslagssamlingen efter play off-matcherna blev resultatmässigt misslyckad. 1–2 hemma mot Chile och förlust även borta mot Rumänien, med matchens enda mål på en gräsmatta som höll parodisk nivå.

– Tyvärr en närmast oanvändbar match. Det gick inte att bedriva någon form av spel. Jag hade velat att de som spelade där fått en bättre chans att visa upp sig. Matchen mot Chile var däremot lärorik, där fick vi saker att tänka på och att jobba med. Den ska vi gå igenom.

Så en seger i ett dubbelmöte mot Italien ska upp på vinden i en låda, men en förlust mot Chile i en träningsmatch ska man titta på flera gånger?

– Det låter tråkigt när du säger det så, men ja – så är det väl. Om vi ska bli bättre och utvecklas så ska vi jobba med de saker som inte fungerar.

Du får ett exempel här: Om du målar om ett hus och det blir jättefint precis överallt utom en liten fläck som missats lite på baksidan av huset …

– .… så stör jag ihjäl mig på fläckjäveln. Absolut.

Enligt Janne finns det ett trettiotal spelare som är aktuella för VM-truppen, som presenteras den 15 maj. Truppen rymmer 23 man.

– Ganska många platser, kanske 14–15 stycken, har jag väl klart för mig. Sen finns det alltid skador som kan ställa till det. Det är klart att det kan dyka upp någon som får en jätteutveckling och slår sig in bland de aktuella, men det ska mycket till. Det kommer i princip att handla om de som var med och tog oss till VM.

Ringer du till alla som kommer med och berättar det?

– Nej, de som kommer med får veta det på presskonferensen, när vi klickar fram Powerpoint-sidan med alla namnen. Däremot tänker jag ringa de som varit närmast men ändå inte kommer med. Det bör jag göra, tycker jag.

Den 14 juni börjar VM med värdnationen Ryssland mot Saudiarabien. I Nizjnij Novgorod, fyra dagar senare, möter Sverige Sydkorea. Alla förberedelser – resor, boende, träningsupplägg, återhämtning och taktikmöten – är förbi. Där och då börjar VM för svensk del.

Vad blir den berömda nyckeln, tror du?

– Vi når framgångar som ett lag. I den här truppen, spelare som ledare eller vad du vill, har alla egenskaper som bidrar. Alla behövs. Går det bra så är det för att vi har gjort varandra bättre. Det är allas framgång.

Och om det går åt helvete?

– Då är det mitt ansvar.

CREDITS

FOTOGRAF: Andreas Kock/ Camera Link STYLING: Emine Sander GROOMING: Pari Damani/ Agent Bauer

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-06-28 17:01