Daniel Boyacioglu är ett bekant namn för många, han blev under 2000-talet en av landets mest älskade poeter och har med nya projektet Daniel4ever fått fint musikaliskt sällskap. Bandet bildades av Daniel tillsammans med Nils Törnqvist från Amason och Markus Jägerstedt som bland annat varit kapellmästare och producent åt Robyn.
Första singeln Sång för Sanjin fick ett varmt mottagande och följs nu upp av Ge mig all din love, en långsam, långsam discoballad om när kärleken har tagit över kroppen och du står helt naken inför en annan person.
I samband med släppet av bandets nya singel bad vi Daniel, Nils och Markus rota fram de popkulturella ögonblick som format deras liv.
Bästa låten: Sam Cooke med A Change Is Gonna Come. Ikonisk låt. Känns som att hela medborgarrättsrörelsen, dvs alla kampers kamp, summeras i denna låt. Många har sjungit in den. Otis Redding gör den också bra. Men Cooke gör den överlägset bäst. Det är också han som skrivit den och det hörs.
Bästa albumet: Ingen vill svara på denna fråga. Det är kanske den mest omöjliga. Daniel väljer Commons Like Water For Chocolate. Utförligare svar finns i Daniels svar om bästa konsertupplevelse.
Bästa balladen: I will always love you med Whitney Houston. Från filmen Bodyguard. Första gången Nisse var på barnförbjuden film på bio. Det var femtonårsgräns, han var runt tio år och gick med sin mamma. Filmen satte djupa spår.
Bästa beatet: DJ Premiers beat till Ten Crack Commandments med Biggie Smalls från plattan Life After Death, 1997. Eller beatet till Kick in the Door från samma platta, också det producerat av DJ Premier. Egentligen allt som han gjort. Hans formula för sväng är oöverträffad. Svängigast och minst ansträngd. Alltid självklar. Och mest patenterad. Man hör direkt att det är han. På andra plats: Allt som J Dilla gjort.
Bästa introt: The Ride Of Your Life med Gift of Gab på plattan 4th Dimension Rocketships Going Up, 2004. Betoningarna och rimmen ligger på 1:an och 3:an i en tät vers med väldigt få andningspauser på ett luftigt, nästan romantiskt beat. Det skapar ett säreget sväng. Resten av plattan har inte åldrats lika bra men introt står sig.
Bästa gitarrsolot: George Harrison’s solo i John Lennons låt Nobody loves you (When you’re down and out). Ingen av oss har någon större relation till gitarrsolon men det här är bara väldigt bra. Förövrigt en av våra favoritlåtar av John Lennon. Från en av hans skivor som skulle kunna räknas som lite bortglömd, otroligt bra. Walls and Bridges heter den. Vad man kan tillägga om solot är att det är föredömligt kort!
Bästa textraden: Vi lyfter fram hela versen på In Your Area, öppningslåten på producenten Peanut Butter Wolfs platta My Vinyl Weighs a Ton från 1999 med Planet Asia som gästrappare. Det går inte att välja en textrad. Men det är också bara en vers, ett intro på en i övrigt fet platta, lyssning rekommenderas. Och denna vers är synnerligen lyckad, tror inte Planet Asia själv överträffat den senare i karriären. Och det är att säga mycket. Innehållet är inte nåt särskilt. Han berättar bara för världen om vem han är och vilka områden han representerar och hur han förhåller sig till musiken. Men flowet, tajmingen, rytmerna, förtätningarna, släpet, lugnet på rösten, angelägenheten på rösten, rösten som instrument och dess begränsningar mot hur texten är designad för just detta instrument, för just detta beat, fullkomlig balans. En fullträff! 100 procent klass. Daniel har lyssnat på denna vers säkert 1000 gånger genom åren och fascineras fortfarande av den.
Bästa förtexterna till en film: Vem bryr sig om förtexterna till en film? Vi har aldrig tänkt på det som nåt särskilt bra??!
Bästa tv-serien: The Office US. Oberoende av varandra men på fler än en turné visade det sig att både Nisse och Markus har haft denna serie som snuttefilt och utmärkt tidsfördriv. En bra kompis när man hanterar den berömda hotelldöden.
Bästa tv-seriescenen: Ur filmen Goodfellas, scenen Funny Guy. Dom sitter runt ett bord och snackar skit. Joe Pesci drar en rolig anekdot. Alla skrattar högt. Anekdoten har en fortsättning. Alla skrattar igen. Dom samlar sig. I utandningen och i förbifarten konstaterar Ray Liotta att Joe är rolig. Det blir tyst. Hur menar du att jag är rolig, undrar Joe förolämpad. Nej, bara att du är rolig, svarar Ray. Hur fan menar du, säger Joe påtagligt förolämpad. Ett dödsallvar lägger sig över stämningen och dom andra försöker medla utan framgång. Nån kan verkligen bli mördad nu, tänker man. Tills man fattar att också detta är en del av skämtet. Alla skrattar. Joe Pesci är världsmästare på att tala med angelägenhet. Hans teknik är lika enkel som briljant, han talar också när luften tagit slut.
Bästa tv-serievinjetten:
Nisse: Rederiet. Av högst nostalgiska skäl. Sveriges svar på Dallas.
Daniel: Friends. Fast jag för det mesta spolar bort alla vinjetter, också denna, blir jag väldigt glad av den dom gånger jag låter den gå.
Bästa romanen: Egentligen alla romaner av Dostojevskij. Men om man måste välja en roman blir det Kappan av Nikolai Gogol. Den är kanske inte bättre än Dostojevskijs bästa romaner men den är väldigt kort, hinner etablera en tydlig stil och bryta mot den. Och den förstås som föregångaren till alla stora ryska författarskap.
Bästa karaktären: Sonny i Gudfadern, den hetlevrade storebrorsan som är tänkt att ta över efter farsan men blir mördad. Det är perfekt, en motpol som laddar och gör Michael Corleone ännu tydligare. Väldigt många delar i Michaels karaktär spelas fram av Sonny och hur Michael skiljer sig från honom. Bästa repliken: Pappan fyller år, alla är samlade, Michael berättar att han tagit värvning för att delta i andra världskriget. Sonny säger: Behövde du gå på universitetet för att bli såhär dum!?
Bästa Youtubeklippet:
Nisse: Nicklas Bäckström Nervös.
Daniel: Artur Ringart och en arg liten kille.
Markus: In the deer 2nite.
Bästa reportaget: Janne Josefssons valstugereportage från 2002. På senare år blev Josefsson mer som en karikatyr på sig själv. Men på den tiden var han en modig journalist som med detta reportage satte en ny standard och öppnade upp samtalet om rasism och förljugenhet. När man kollar på reportaget idag slås man över vilken förskjutning som skett i samtalet. Det man behövde en dold kamera för att fånga då säger många politiker öppet idag.
Bästa konsertupplevelsen:
Nisse: Prince på Roskilde 2010 med min dotter på axlarna.
Daniel: Common hösten 1999 på Münchenbryggeriet. Jag var 18 och fick mitt andra dop i Commons svett. Jag stod längst fram. Vid ett tillfälle böjde han sig över mig, la en hand på min axel och körde en hel vers riktad till mig. Det var en bit in på konserten och hans svett sköljde över mitt ansikte. Jag väjde inte undan för det utan tänkte att det var ett dop, mitt andra. Det var då jag bestämde mig för att bli som han, en som talade sanningen till folket.
Markus: Dr Alban på Gröna Lund 1992. Bastrycket från Hello Africa var som 11-åring surrealistiskt, en känsla som man med dagens ljudrestriktioner aldrig får uppleva igen, speciellt inte i Stockholms innerstad.
Mest överskattade filmen: Grizzly Man från 2005. Riktig tönt. Hans flickvän var med typ hela tiden men hon fick nästan aldrig va med i filmen. Det skulle handla om att han var så jävla äkta och skulle leva i samklang med naturen och skydda björnarna, leva med dom och leva som dom och klara sig helt själv. Men det var mer som en freakshow och därtill förljuget. Sen dog han ju ändå, mördad av en björn!
Albumet ”Dom kort man fått” släpps den 8 oktober.