Svenska rånare berättar – så kom de över miljonerna

Café publicerar ett utdrag ur boken Svenska rånare, aktuell i höst på Lind & co.

1. EN INSIDER BERÄTTAR

Vid nästan alla större rån finns det en insider, någon som tipsar. En anställd som kan berätta om hur pengarna transporteras och förvaras, hur det ser ut inne på en värdedepå. Insidern är ofta en avgörande detalj som kräver en balansgång. Man måste bygga en relation med insidern, men inte låta honom veta för mycket, det blir en för stor säkerhetsrisk. Insidern klarar troligen inte ett polisförhör på samma sätt som de som utför rånet. Det gäller att skydda insidern och se till att inga misstankar faller på honom. Vem blir då insider? Och hur tänker han? Anders Adali, författare till Svenska rånare (Lind & Co, 2017) träffade en person som varit insider till ett större rån och lät honom berätta sin historia.

”Jag växte upp i en förort till Stockholm och har själv sett konsekvenserna av kriminella handlingar från min pappa, mina farbröder och vänner som alla har blivit dömda till fängelsestraff. Själv bestämde jag mig tidigt för att inte tillhöra den kategorin, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag följer lagen till punkt och pricka.

Under gymnasietiden började en av mina bästa vänner göra inbrott och när vi slutade skolan gick han snabbt över till rån. Han slog sig ihop med några äldre kumpaner och bestämde sig för att börja råna värdetransporter. Som hans vän visste jag om vad han gjorde men jag fick aldrig veta några detaljer om när, var och hur ett jobb skulle göras. Efter flera försök lyckades de till slut och jag kommer aldrig att glömma deras första löpsedel och känslan av att veta något som bara en handfull personer visste. Det var en spännande känsla. Eftersom jag var ostraffad fick jag ofta förslag om att söka arbete hos något av väktarbolagen som jobbade med värdehantering. Vi kunde sitta och skämta om det, det var mest en jargong och halvt på skoj. Min vän sa flera gånger: ”Om du får jobbet garanterar jag att du blir miljonär.”

En dag såg jag en annons i tidningen om att ett väktarbolag sökte extrapersonal. Jag gick in på deras hemsida och printade ut en bunt med papper om tjänsterna de hade ute. Till min stora förvåning kunde man söka till just pengahantering. Hela proceduren från att ha sökt jobbet tills jag var anställd tog ungefär sex månader. Dagen efter att jag skickat in papperen beslöt jag mig för att vara helt drogfri så jag kunde klara av urinproven, för jag visste inte när de skulle testa. Efter intervjun fick jag göra en del psykologtester och olika prov.

Tjänsten som jag blev tilldelad gav mig möjligheten att vara med när stora summor pengar hanterades. Jag såg miljoner, tiotals miljoner ända upp till hundratals miljoner kronor så gott som dagligen. Efter ett tag tappade pengarna sitt värde och framstod bara som papper. Vem skulle gråta över några saknade säckar med papper liksom?

Under den här tiden började jag snacka med min vän regelbundet och brainstorma om olika alternativ, och jag började informera honom hur allt funkade. Allteftersom det blev mer och mer allvar försvann vår vänskap gradvis och till slut handlade det bara om pengar. Jag fick sätta vår vänskap åt sidan. Vi ringde aldrig varandra, träffades bara på förbestämda platser och vi såg till att aldrig synas tillsammans. En strategi tog form ganska snabbt men i början inkluderade det många sprängningar, något som jag ville undvika. Jobbet skulle vara in and out. Tiden var inte på vår sida vilket den aldrig var enligt min vän. Samtidigt som den stora planen började ta form såg jag till att suga in all information om företagets säkerhetsrutiner. Det var killar som åkte runt i stan och spanade på olika objekt baserat på informationen de fick av mig. Det gällde att hitta mönster.

Jag trodde inte att något skulle hända för jag trodde inte vi skulle hitta ett mönster. Känslorna var blandade tills vi kom fram till hur allt skulle gå tillväga och jag började förstå att det verkligen skulle ske. Frågan var bara hur det skulle gå – jag ifrågasatte om den informationen jag hade gett verkligen var rätt. Det var den: det var ett visst mönster på summorna och datumen. Det hade gått ganska snabbt för mig att tillsammans med min vän klura ut hur allt låg till.

Till slut var det dags. Dag och tid var bokat sedan innan, jag hade inte haft någon som helst kontakt med min vän. Det kändes som resfeber. Jag hade känt på, hanterat, varit med pengarna och jag visste att de fanns där. Killarna skulle bara hämta dem, mycket tack vare mig. Jag kände till detaljerna och hur det skulle gå till, det fanns en bild i mitt huvud. Men allt gick mycket bättre än vad jag hade trott. Mycket tack vare den bristande säkerheten.

Då när det var dags var jag hemma. Jag väntar mig alltid det värsta och kunde se framför mig hur de tog in mig på förhör och hur de visade bilder på min vän. Ni har träffats där, ni har pratat om det, vi vet allt! Under sex månader var jag helt paranoid.

Samtidigt, när jag hörde nyheten kände jag en glädje. Det var TUNGT – som en pojkdröm. Det kändes som att jag var med i en film. Jag tjänade mycket pengar på kort tid med minimal risk. Det bäst betalda jobbet jag någonsin haft. Jag skulle lätt göra om det alla dagar i veckan, 365 dagar om året. Fuck it, jag blev miljonär liksom!

Tiden har gått och pengarna är brända. Jag gjorde några mindre investeringar men har mest haft kul för dem. Min syn på pengar har förändrats: det är lättare att göra pengar, man mår bättre av pengar, man har kul med pengar plus att man kan flumma mer. Men om det skulle ha varit i dag skulle jag vara mer noggrann med vad jag köpte och hur jag förvaltade pengarna. Men då var det en helt ny situation för mig och jag sa till mig själv: Bränn så mycket som möjligt innan du åker in. Jag tappade respekten för pengarnas värde. Bara under en resa till Amsterdam brände jag fem-tio lax på en helg då allt var stängt. Men shit, vad kul jag hade. I flera år har jag väntat på att få säga något och jag kan fortfarande inte säga allt för det skulle vara en bekännelse och jag lever i konstant förnekelse. Det har helt enkelt aldrig hänt. De bad om det. Skulle inte jag ha gjort det så skulle någon annan gjort det. Jag ångrar inget, ingen blev skadad, det vara bara pengar som försvann.

2. TONI: EN AV SVERIGES MEST JAGADE MÄN

Det var en fredagsmorgon i början på juli 2003. Två män befann sig på ett hotell i Stockholm och skulle precis äta frukost, den ena började plocka från buffén. Den andre mannen gick mot ett tidningsställ för att plocka åt sig dagens tidning. Han fick en chock. På framsidan såg han en stor bild på sig själv och kamraten som stod borta vid frukostbuffén. Det här är historien om hur Toni blev en av landets mest jagade män.

I rubriken stod det ”Jagade” och under bilderna ”Polisen: De misstänkta rånarna är livsfarliga”. Mannen som stod med tidningen heter Toni Tuunainen och var alltså tillsammans med sin vän Sveriges mest jagade man. Han såg sig omkring på de andra människorna som satt och åt frukost. Flera av dem hade tidningen framför sig på bordet. Toni gick snabbt bort till sin kamrat.

”Skit i frullen, vi drar.”

Det blev panik. De gick upp till sitt rum och plockade snabbt ihop sina saker. Det här var andra natten, den första hade de kört bil nästan hela tiden. De hade kört från Blekinge upp till Stockholm på småvägar – hade de tagit någon av de större vägarna hade de blivit gripna på en gång. Rånet hade skett vid elva på kvällen och redan vid tretiden på natten hade de förstått att de var efterlysta. Allt de hade hunnit få med sig var fyrahundratusen kronor, och dessutom hade en av deras kamrater blivit ihjälskjuten.

”Det var kaos överallt. Även i Finland där jag har släktingar. De skrev ju om det i Finland och min bild visades där också. Hela min värld rasade ihop. Jag hade ju en fasad, jag var byggföretagare. Ingen visste att jag höll på med sådant. Samma sak hemma i Norsborg, alla som kände mig blev helt chockade. De undrade om det verkligen kunde vara jag. Visst, man åkte ju i fina bilar och så men man sa att man drev ett bemanningsföretag, eller att byggföretaget gick bra. Samma sak var det i Finland när man kom och hälsade på släkten, de märkte ju att man hade mycket pengar, man bjöd alltid. De frågade om jag hade vunnit på Lotto.”

De stack från hotellet så fort de kunde. Först gick de och köpte kepsar och solglasögon. De började bolla lite olika alternativ med varandra. Toni sa något i stil med: ”Sticka till Thailand i femton år, nej tack för mig!” Vid ett tillfälle hade han varit där i två månader och hade längtat hem redan efter några veckor. Journalisterna hade intervjuat Leif GW Persson som hade sagt att han trodde det skulle bli svårt för polisen att bevisa att det var just de som hade begått rånet. Det gav Toni en strimma av hopp, han tänkte att det kanske fanns en liten chans att han skulle klara sig undan med medhjälp eller anstiftan. Dessutom var han helt slut redan före rånet.

”Tanken på att man skulle satsa igen, köra en gång till med allt vad det innebar …det fanns ingen ork för det. Och en kille hade ju dött, man mådde inte bra. Det fanns en sorg. Man ville egentligen bara lägga sig ner och sova någonstans.” Han orkade inte fly, det kändes meningslöst, och därför bestämde han sig för att gå till sin advokat. Efter att advokaten och åklagaren diskuterat situationen ett tag promenerade Toni och advokaten bort till polisstationen på Kungsholmen.

”Jag tror att de söker mig här”, sa Toni till vakten som stod vid receptionen. Vakten såg på honom lite avvaktande och nonchalant. Då tog Toni fram Aftonbladet och la på disken. Flykten var slut. Det dramatiska rånet i Blekinge hade ju slutat med att en av rånarna blivit ihjälskjuten och uppmärksamheten var enorm.

Toni Tuunainens brottsliga karriär hade börjat långt innan den dagen i juli 2003. Han är uppvuxen i stockholmsförorten Botkyrka. Som ung var han rastlös. När han blev 17, 18 år började han göra grova inbrott. Toni Tuunainen har alltid varit tekniskt intresserad och lärde sig hur man skulle göra med larmen. På den tiden var de inte lika avancerade. De kunde helt enkelt stänga av ett helt industriområde genom att hitta det stora elskåpet där de klippte av alla kablar. Sedan kunde de jobba ostört, och även när reparatören var på plats kunde de fortsätta med sina inbrott. De hade vakter och polisscanner.

Toni träffade några killar som höll på med rån och han fick vara med på ett mot en bank. Han fastnade i det, och efter det blev han som en frilansrånare som kunde jobba i lite olika konstellationer.

Åren gick och 90-talet började gå mot sitt slut. De rånade värdetransportörer som skulle fylla på bankomaterna. De ryckte inte väskorna från väktarna utan gick in när de skulle fylla på och pengarna låg framme. Utdelningen var bra.

”Jag tror att det blev en fluga helt enkelt, folk fick upp ögonen för det, man märkte att det gick och det var ganska enkelt. De kom samma tid samma dag, det var samma rutiner, och dörrarna till bankomatrummen var vanliga innerdörrar och det var bara att sparka in dem och där låg pengarna på bordet.”
Efter ett tag började de tänka att de kanske kunde ta en hel bil i stället för bara påfyllningar. Då började de räkna på hur många påfyllningar transporterna gjorde på en runda. Det var inga små summor. Toni och hans kamrater var bland de första som rånade en värdetransportbil. I Strömsnäsbruk gjordes 2002 ett misslyckat rån mot en värdetransport.

”De sprängde sig in i en bil men de fick inte upp värdeskåpen i bilen så de avbröt, de hade huggit dem med yxor och slagit med släggor. Så vi blev intresserade, vi såg bilder inifrån bilen och då såg vi att det nästan var vanliga omklädningsrumsskåp, och jag var ju ändå inbrottstjuv.”
De började undersöka möjligheterna och lyckades hitta fabriken där de byggde om bilar till värdetransporter. För att lära sig att öppna skåpen började de göra nattliga besök i fabriken och testade på skåpen som fanns i bilarna.

Toni hade blivit en fullblodsrånare, en av de värsta i landet. Insatserna var höga, det var allvar.

Bräkne-Hoby ligger i Blekinge. Det är lövskog som är väldigt tät på sommaren, det finns många små men asfalterade vägar. En helikopter som flyger ovanför skulle inte kunna följa en bil på de små skogsvägarna. Dessutom är det ganska långt till Malmö, 20 mil, där den närmsta piketstyrkan var stationerad. Stället var perfekt för ett rån och de började kartlägga och göra en kalkyl. Det var lätt att följa efter transporterna i området och de lärde sig snabbt vilken rutt de tog och hur många ställen de besökte för att plocka upp pengar. Toni och hans kollegor brukade alltid först leta upp värdedepån. Det var bara att kolla på nätet eller Gula sidorna efter G4S, Falck, Loomis eller något av de bolagen. Efter det åkte de runt och kanske fick de syn på en bil som de följde efter tills de såg den åka in i en byggnad som de då förstod var en pengadepå. När de skulle göra rånet i Bräkne-Hoby hade Toni redan bestämt sig för att han ville bort från den brottsliga banan.

”Jag kommer ihåg i slutet att jag var så trött. Man är inne i varandras liv så tajt. Man åker bort och man kan inte ha med sig telefonen, man kan inte ringa hem, man kan inte gå in på en bensinmack i närheten, man lämnar spår överallt, det finns kameror, man kan inte köpa något eller ta ut pengar på ett kort, man lever helt under jorden. Och man har ju närstående, det är oerhört jobbigt. Folk omkring en lider.”

Stockholmspolisen hade en tid innan de skulle göra rånet i Bräkne-Hoby haft Toni och de andra under uppsikt. Och de hade också märkt att de haft span på sig. De bestämde sig för att de skulle ligga extremt lågt under en tid och inte visa några tecken på brottslig aktivitet. Förhoppningen var att polisen skulle tröttna och ge upp spaningen.

Rånet närmade sig. Under dagarna före ordnade de med flyktbilarna och utrustningen, kollade av vägarna en sista gång och repeterade tider och bilbyten så att allt skulle sitta perfekt.

Sedan kom kvällen den 2 juli, en onsdag. De placerade ut bilarna och åkte till den aktuella platsen. Allt var lugnt, jättelugnt. De kunde rutten, hur värdetransporten skulle åka från Växjö, sedan till Karlshamn och därefter skulle den komma till Bräkne-Hoby. De skulle ta den i Bräkne-Hoby för att det var ett så passande ställe, men också eftersom de ville ha så mycket pengar som möjligt.

Halvvägs från Karlshamn hade de en kille som skulle ringa när transporten åkte förbi. Bilen hade de ställt nära banken i Bräkne-Hoby, och själva hade de gått ut från bilen och väntade i en skogsdunge varifrån de hade uppsikt över bilen och utrustningen. De väntade.

Men polisen hade inte som de trott släppt intresset för dem utan bedrivit omfattande spaning, och hade dagarna innan bedömt att det fanns en hög risk för rån. Polisen hade följt efter gruppen från Stockholm till Blekinge, men precis i närheten av deras gömställe hade de lyckats tappa bort dem.

De tre rånarna fick meddelande om att transporten hade passerat halvvägs. Nu var det nära. När bilen åkte från Karlshamn fick de ytterligare ett meddelande. Adrenalinet pumpade, nu var det bara minuter kvar. Tidigare hade de sett en civil bil med en väktarklädd chaufför åka förbi. Efter honom kom en vanlig följebil, en Golf kombi med väktarbolagets logotyp på sidorna.

Värdetransporten kom och stannade utanför banken. Den ena väktaren gick bak till bilens sluss därifrån man går in till valvet. Nu gick det snabbt. Rånarna körde fram och ställde sig bakom så att transporten inte skulle kunna backa ut. De klev ut och satte en bombattrapp på rutan framför föraren så att han verkligen inte skulle missa den. Det var en blinkande låda med dubbelhäftande tejp. Han hoppade ut ur bilen. Den andra väktaren stängde dörren från slussen och valvet bakom sig och kom ut. Rånarna beordrade ner väktarna på marken, den ena utanför slussen och den andra på motsatta sidan.

Toni och en till gick in och började försöka forcera dörren. Den tredje rånaren ställde sig på vakt med en Kalasjnikov. Först tänkte Toni att de skulle kunna bryta upp dörren. De satte igång men kände att det skulle ta för lång tid så de började ladda sprängladdningar i stället. Den första sprängladdningen räckte inte, men efter den andra gick dörren upp. Den första var kanske för liten eller något felplacerad. När de kom in i valvet kände Toni att det var klart. Nu visste han att det skulle gå oerhört fort. Men precis i den sekunden började skottlossningen. Det smattrade på ganska mycket.

Tonis första tanke var: ”Vad gör han för något?” De var i en liten ort mitt i skogen. Närmsta polisstation låg så pass långt bort att de aldrig kunde ha hunnit fram, det hade bara gått några minuter. Toni stannade till inne i valvet och lyssnade på skottlossningen. Han tyckte att det lät som automateld och tänkte därför fortfarande att det var hans kollega. Men ljudet skulle visa sig komma från flera som sköt samtidigt.

Skotten tystnade och Toni gick ut ur bilen, inställd på att ropa något i stil med: ”Vad fan gör du, du väcker ju hela området?!” Då fick han syn på sin vän liggande på marken, ungefär 10–15 meter från bilen. Toni stannade till och tittade mot kroppen. Han såg ingen av dem som sköt. Flyktbilen var vänd mot platsen där kompisen låg med lysena riktade mot sig, kroppen låg på ett väldigt onaturligt sätt. Då såg Toni hur det började rinna blod från huvudet på asfalten. Han förstod att det inte var någon idé att springa dit och försöka släpa iväg honom. De befann sig i en T-korsning med den skjutna kollegan ute på vägen som gick tvärsöver, så Toni förstod att poliserna befann sig någonstans runt hörnet, annars skulle de ha skjutit mot honom. Han visste att polisen vid sådana insatser brukade ha med sig en ambulans i närheten och att hans skjutna kollega skulle få hjälp. Om han inte redan var död. Det blev sekundsnabba beslut. De plockade snabbt ihop sina grejor, som brytverktyg och annat. De valde att ta med sig den ene väktaren, han som låg utanför valvet.

Efteråt sa poliserna att de såg hur rånarna visade upp väktaren runt husknuten. Någon hade skrikit ”Gisslan”.

De tog med sig väktaren in i bilen och körde den planerade flyktvägen. Polisen följde inte efter på grund av att de hade gisslan. De trodde också att rånarna hade åkt fel eftersom det var en återvändsgränd. Men de hade kollat innan, och det var skogsavverkning i anslutning till villaområdet och de hade kört med skogsmaskin genom skogen till en annan bilväg. De hade testkört vägen innan.

Polisen trodde att rånarna hade fastnat, fått panik och att de kanske skulle gå in i en villa och att det kunde bli en riktig gisslansituation.

Väktaren de tog var panikslagen. Han satt och gungade. Toni och hans kollega sa till honom att ta det lugnt, att de inte skulle skada honom utan att han bara var med för att de skulle komma därifrån. De frågade om han visste att polisen var där och han berättade att han hade vetat. Polisen hade informerat innan om att det var hög risk och de hade fått välja själva om de ville fullfölja transporterna. De hade också lämnat en polisradio till dem. Polisen hade sagt att de skulle skydda dem och att de skulle ingripa innan rånet.

Toni och hans kompanjon körde den inövade flyktvägen. Efter en knapp halvtimme släppte de väktaren, precis innan de skulle byta bil eftersom de inte ville att han skulle se hur deras andra bil såg ut. De stannade och gick in en bit i skogen och tejpade fast honom löst så att han skulle komma loss. De sa också till honom vilket håll han skulle springa när han kom loss för att komma till närmsta bebyggelse. Under flykten gick de som på autopilot, flyktinstinkten hade tagit över och de hann inte reflektera eller känna efter.

”Jag tror att det slog en ordentligt först i häktet vad som hänt, när man hann slappna av, fram till dess var det så stressat läge.”

Och det var så det kom sig att Toni Tuunainen stod där i hotellet och stirrade på en löpsedel med sitt ansikte på. För Toni blev det på något sätt en lättnad när han satt i häktet. Efter allt tryck som byggts upp i honom under alla år kunde han för första gången pusta ut. Han dömdes till fem år och sex månaders fängelse för grovt rån. Väktaren de tog som gisslan blev traumatiserad.

När Toni efter tiden i fängelset började vara öppen med vem han var sattes någonting igång inom honom. Han började arbeta med människor, med ungdomar i riskzonen, och han märkte att han kunde nå fram till dem och göra skillnad.

”När jag tittar tillbaka så kan jag säga att jag inte var lycklig i det kriminella. Pengar kan inte göra dig lycklig om du inte är lycklig inne i dig själv. Jag har varit helt tom. Jag har gått från att inte ha en krona till miljonär, men jag har inte blivit lycklig. Jag tror inte att jag har träffat någon lycklig kriminell, inte ens de som har varit på toppen.

3. CHAUFFÖREN

Han är 45 år gammal. Han har varit med vid många rån men aldrig blivit dömd för något rånrelaterat. Framför allt var hans grej att köra, han var känd för att vara en duktig chaufför och har alltid gillat maskiner och fordon av olika slag. Här berättar han sin historia om hur allt började med småstölder för att sedan eskalera till allt större rån.

Allt började när jag var ung, omkring tio, tolv år. Först var det snatteri, sedan växte det och det blev cykelstölder, bilstölder, inbrott i lokaler. En stadig eskalering. Det handlade om spänningen. Om jag inte hade gjort någonting på länge så fick jag ett starkt sug som jag blev tvungen att dämpa. Det var för att känna någonting. Jag kunde sno en bil en helg bara för att.

När jag blev lite äldre skaffade jag en skåpbil eftersom jag körde motorcykel som man transporterade med skåpbil. Det var väldigt praktiskt med skåpbil eftersom man kunde plocka in lite vad som helst man kom över: cyklar, mopeder och byggmaterial. Folk visste att jag hade en skåpbil och då ledde det till att jag började plocka upp stöldgods från smash-and-grabs från någon annan skåpbil eller en dumpningsplats i skogen. Jag hämtade upp det och lagrade det i mitt garage och sedan avyttrade vi det därifrån. Det var mycket tillfälligheter, det ena ledde till det andra.

Vi höll på med smash-and-grabs under flera år. Från början var tanken att vi skulle sno så mycket som möjligt utan att larmet gick. Men sedan tänjde man på gränserna, struntade i att larmet gick och försökte få med sig så mycket som möjligt på kort tid. Till slut blev det att rycka bort skyddsgaller från butiker. Det var dator- och elektronikkomponenter som processorer och minnen. Det här var länge sedan och på den tiden var det mycket pengar i det, plus att de tog så lite plats. Det var datorer och mycket platta skärmar när de kom. På den tiden kostade en plattskärm minst 15 000 kronor, för vissa kunde det vara 30 000. Det var bra pengar.

Jag har öppnat många säkerhetsdörrar, bommar och lås av olika slag. Jag tillverkade en bärbar skärbrännare och med den var det bara att skära av låskolvarna. Sådant där gjorde jag mycket. Det spelar i princip ingen roll vilken dörr det är, man kommer igenom det mesta.

Med tiden växte det. Ibland fick jag kliva fram när det behövdes – alltså dra på mig rånarluvan. Min roll blev allt större. När det var dags att råna den omskrivna värdedepån i Akalla var tanken först att jag skulle hålla utkik i buskarna och säga till när rätt bilar var på rätt plats. Under ett skede var det att åka moped förbi för att hålla koll så att allt var grönt. Sedan blev det att jag skulle spränga in dörren till depån. Till slut kom idén att köra in en hjullastare rakt igenom.

Jag var lite småkänd för att vara duktig på att köra motorcykel och bil. Jag hade aldrig kört hjullastare innan, inte ens grävmaskin, utan bara bilar. Så jag var tvungen att lära mig och då var det först att hitta någon som kunde undervisa mig i hur man skulle göra. Man förstod rätt fort att alla maskiner är olika och man visste inte vilken man skulle få tag i. Det finns maskiner man kör med joystick och det finns maskiner man kör med ratt. Så först var jag tvungen att träffa någon som kunde förklara hur man kör en hjullastare.

Jag visste var det stod en hjullastare och vi tog oss dit för att jag skulle kunna övningsköra. Innan hade jag träffat en som berättat hur det fungerade. Det var bara någon vecka innan rånet skulle ske. Som jag minns det var hjullastaren jag övningskörde med större än den som sedan användes vid själva rånet. Jag slog sönder alla lampor för att få köra ostört. Det gick väldigt fort, det kändes lätt när jag väl körde.

När det gäller själva rånet i dess helhet visste jag hur det skulle gå till i stora drag, men inte alls hur många som var med eller till exempel var vägblockeringarna skulle ske. Jag visste förstås vilka som var med mig i bilarna som kom efter hjullastaren eftersom det måste vara folk jag kan lita på.

Hjullastaren som användes stod väldigt nära depån på ett litet grustag eller avlastningsplats. På kvällen när det var dags gick jag dit och pittade ut tändningslåset och kastade iväg cylindern som jag fick leta upp igen för den gick inte att starta utan den. När jag fixat tändningslåset startade jag för att se var det lyste. Jag pajade alla lampor, den hade saftblandare och det var en massa lampor runt om. Jag såg till att inget skulle lysa, sedan provkörde jag lite där på plats också, fram och tillbaka.

Jag hade skottsäker väst och rånarkläder på mig. Alla hade likadana overaller på sig och alla hade samma typ av skor i samma storlek till och med, för att göra det lite svårare för polisen. Jag räknar alltid med det värsta och det är inte så stor uppoffring att köra med väst. Det känns tryggare på något sätt. Jag tycker också att man kan ta lite större risker när man vet att man kan bli träffad av en kula. Jag hade inget vapen, men killarna i bilarna hade vapen. Jag hade en bombattrapp med mig som jag skulle placera ut på lastaren när vi var färdiga. Jag kommer ihåg att jag funderade var det skulle bli svårast för en bombvagn att plocka bort den. Attrappen innehöll riktig deg, för om de skulle skicka bombhundar skulle de tro att det var en riktig bomb. Jag tror att hundarna känner på lukten att det är riktig sprängdeg. Då blir det en högre nivå på allting. Jag funderade på om jag skulle placera bomben på lastarens tak, på förarsätet, eller skopan. Jag ville lägga den där det skulle bli svårast för dem. Samtidigt måste de se den också.

Det blev dags. Jag fick klartecken och körde igång. Då slog det mig att den gick jävligt långsamt den där hjullastaren. Eftersom den gick så långsamt valde jag att gena över en gräsmatta för att komma fram så fort som möjligt. I efterhand har jag förstått att man skulle trycka två gånger antingen med gasen eller med växeln för att kunna växla upp och öka hastigheten. Jag körde bara på låg växel. Den var väldigt stark men det gick långsamt. Hela tiden hade jag en öppen telefonlinje med sambandscentralen som hade koll på alla delar av planen, dels sprängningen av bankomaten som gjordes för att förvirra, dels alla som höll knas och kastade ryttare. Sambandscentralen var i en bil som befann sig någonstans i omgivningen. De meddelade att det var lugnt att köra och att de hade koll på polisen på radion, att det var fullt pådrag för den andra sprängningen.

Först när jag forcerade grindarna till depåområdet skulle nedräkningen av vår tidsplan sätta igång. Jag har för mig att vi hade satt tre minuter men att det blev lite extra. Jag genade för att kunna vinna lite tid. Det kändes som att gå, men ändå blev jag inte speciellt stressad. Innan, när jag satt och väntade på signalen att köra, då var jag stressad men när man väl är igång minskar stressnivån och det blir till ett fokus i stället.

När jag körde igenom grinden till själva innergården började tiden ticka. Tre minuter. Vid den här tiden på natten är det helt knäpptyst ute så lastaren lät mycket. Grinden flög upp, sedan var det en port in till depån i en enkel konstruktion. Jag var ändå orolig att jag inte skulle kunna svänga tillräckligt tajt för att undvika att skopan skulle fastna i själva dörren, men det gick precis. Det var inte så mycket kvar på höjden heller. Jag hade räknat med att behöva backa för att sedan kunna svänga och komma rakt på porten, men det behövdes inte och svängen blev jävligt fin – rakt på. Därefter kom nästa moment – in i själva depån. ”Hoppas det inte står någon där innanför väggen”, började jag tänka då. Om det skulle stå någon där innanför skulle det bli mos. Efteråt kändes det såklart jävligt skönt att det inte gjorde det.

Tanken var inte att vi skulle komma igenom hela väggen utan att forcera dörren, men det blev så att ett fönster bara ploppade in och då började grabbarna att hoppa in. Det som hände var att vi fick hjälp av att hjullastaren träffade en gaffeltruck som stod innanför som i sin tur slog hål på väktarnas fönster. Två gånger körde jag in.

Jag körde första gången och sedan kastade jag i backen för att ta ny sats, då backade jag på en av bilarna som stod parkerade där, men det var medvetet eftersom jag ville ha maximal sats. Sedan, när jag körde in andra gången, såg jag hur en av grabbarna kom fram för att kolla hur det gick. Han fick akta sig, han hade väl ingen respekt för en stor maskin. Under hela tiden när jag körde hade jag en öppen telefonlinje där jag berättade vad som hände: ”Nu kommer en smäll” och så vidare. Och personen i andra änden ropade regelbundet ut tiden från det att jag forcerat grinden: ”Två minuter”, ”En och en halv minut”, ”En minut”. Som jag kommer ihåg det ropade rösten ”Nu har tiden gått” när vi passerade tre minuter. Det är väldigt svårt det där – man ville inte säga för mycket eftersom man inte visste om det spelades in. Alla har en unik röst och det är ett tungt bevis om man skulle torska.

När jag efter andra gången såg att vi kom in backade jag bort lastaren.

Efteråt fick man höra att väktarna som var inne i byggnaden sagt att hela byggnaden skakade som om det vore någon jävla jordbävning. Bakom mig kom fullt utrustade rånare och sprang in och började lasta. Jag hoppade ut ur lastaren och tog med mig bombattrappen och placerade den i skopan. Sedan hjälpte jag till att lasta in pengarna i bilen. Jag hann lasta in två tunga väskor. Sedan tror jag att en av grabbarna som varit inne tog med sig en väska också. Allt gick väldigt snabbt.
Det här var ett av de första rånen då det användes en hjullastare. Det startade en trend, kan man säga. Fortfarande i dag använder folk hjullastare för att komma in i butiker.

Efter jobbet med hjullastaren blev jag miljonär. Åtminstone under en kort period. Alla pengarna försvann på olika sätt. Jag hann använda ett par hundra tusen, men det var under en period då jag inte hade något jobb som gav någon annan inkomst, så det blev inget lyxliv. I slutändan förlorade jag alla pengarna. Jag hann egentligen inte njuta av dem.

Jag vet inte någon som enbart haft välgång i rånarlivet. Alla jag känner till har fått betala ett väldigt högt pris i förhållande till vad de fått ut av det livet. Självklart skulle jag kunna ångra vissa delar, men samtidigt är det svårt. Man kan liksom inte ångra sitt förflutna, man är den man är tack vare det, på gott och ont. 

Svenska rånare (Lind & Co) finns ute i handeln nu, som bok och ljudbok.