Sveriges snyggaste speleman

 |  Publicerad 2007-06-11 14:09  |  Lästid: 4 minuter


I intervjuer brukar Tomas Andersson Wij få svara på frågorna ”vart är Sverige på väg?” och ”vem är Gud?”. Mer sällan intervjuas den 34-årige sångaren om kläder – trots att ett färgsprakande modelejon döljer sig bakom hans eftertänksamma, socialrealistiska image.Tomas växte upp i en miljö där plagg inte fick kosta för mycket. När han var åtta år gammal rymde han från sin mamma på Åhléns i Stockholm. Hon hittade honom i en provhytt på Gul & Blå där han poserade i ett par turkosa jeans. De var alldeles för dyra, men han fick en turkos t-tröja som kompensation.

– Som sjuåring kunde jag redogöra för skillnaden mellan ett par Levi’s 501 och Levi’s 505, minns Tomas. Jag visste exakt hur fickorna var sydda och vilket häng de hade i grenen. Men jag fick bara jeans från Rocky, vilket var en ständig källa till frustration.

Ebeneser, baptist­församlingen på Södermalm som Tomas familj tillhörde, var i alla fall inspirerande – både när det gällde kläder och musik. Man öppnade landets första musikkafé och drog till sig konstnärer, artister och intellektuella. Tomas beskriver det som ”Sveriges i särklass hippaste frikyrka”. Det var där han såg sina första konserter.

– Jag blev en rocker och hakade på Imperiet-modet med spetsiga mockaskor, svartvitrandiga skjortor och insydda byxor i grälla färger. Det var praktiskt att vara rocker eftersom man kunde handla mycket secondhand. Jag skaffade motorcykeljacka när jag var tolv. Men det uppstod ett visst trovärdighetsproblem eftersom mitt ansikte såg alldeles för snällt ut.

Numera har Tomas Andersson Wij renodlat vad han kallar ”homosexuell diplomat i Paris på sjuttio­talet”-looken. Han blandar gärna ljusa kostymbyxor med mörkblå blazer. Prickiga slipsar, excentriska broscher, rosa skjortor och skor med hög klack är också favoriter. Liksom en mörkröd Cartierväska i kalvskinn som brukar dra till sig lystna blickar från Östermalmsdamer.

– Mitt skivbolag oroar sig för mina rosa skjortor. ”Du ser så preppy ut”, säger de. ”Tänk om du skrämmer bort publiken. Hur ska vi då sälja skivor?” Men jag ser jävligt snygg ut i rosa skjorta. Vit skjorta blir lätt Fredrik Reinfeldt. Blå skjorta blir business. Rosa är perfekt.

Att se ut som ”en homosexuell diplomat i ­Paris på sjuttiotalet” är ovanligt i singer-songwriter-genren.
– Jag kan inte hjälpa att min genre är så tråkigt klädd. Men det finns ju undantag. Leonard Cohen har alltid haft stil. Han skulle kunna bo i ett slott utan att mista sin singer-songwriter- trovärdighet. Det är skickligt jobbat. En kompis träffade honom en gång och sa att han aldrig hade sett så snygga naglar på en man. Cohen kör den romantiska stilen, men man får också känslan av att han luktar lite illa.Det är svårt att föreställa sig Lundell, Winnerbäck eller Plura utan uppknäppt skjorta och upprullade ärmar.

Du klär dig mer som den brittiska konstnärsduon Gilbert & George.
– Jag är glad att du säger det. När jag skulle göra mitt första skivomslag valde jag faktiskt Magnus Reed som fotograf eftersom han hade tagit en bild på Gilbert & George som jag gillade. Det blev väldigt stramt och svartvitt. Jag har aldrig varit förtjust i den bohemiska looken som hänger ihop med artisterna som du nämnde. Min musik har inte alls samma bohemiska eller arbetarklassromantiska drag. Men Ulf Lundell kastar en väldigt lång skugga i Sverige. Det räcker att hänga på sig en akustisk gitarr och ha ett ärligt uppsåt för att bli sorterad i samma kategori.

Hade du sålt fler skivor om du gått in för bohemlooken?
– Det är möjligt. Men det hade behövts mer än att jag dragit på mig flanellskjorta och jeans med kedja. Det stiliserade i mina kläder finns även i min musik, fast vid en slarvig genom­lyssning låter den kanske som artisterna du nämnde.

Har du kritiserats för dina tjusiga kläder?
– Aldrig. Fans frågar var jag köper dem. Jag tror att de gillar att jag har två, ibland tre, klädbyten under konserterna. Men det hände en märklig grej när jag spelade i Sundsvall i vintras. Jag hade valt extra fina kläder: fiskbensmönstrade, korta byxor från Whyred, handsydd ullblazer, rosa skjorta, vinröd klubbslips, vinröd sidenscarf och ett par sjuttiotalsskor som verkligen var to die for. Jag var så jävla snygg. Nästa dag står det i lokaltidningen att jag är ”en karismatisk scenartist, fast nästintill osannolikt ohipp” i mina gamla kläder. Haha! Så kan det gå när man är handelsresande i rock.

Hur påverkades din klädstil när du gjorde journalistkarriär i början av nittiotalet?
– Jag började tjäna pengar och brände nästan allt på kläder. Jag gick till nk varje vecka och handlade Paul Smith och Helmut Lang. Första gången jag köpte en skjorta som kostade tusen kronor sved det lite. Sedan köpte jag aldrig skjortor som kostade mindre än det. Jag klev rakt in i fördärvet och där har jag blivit kvar.

Vad är det mesta du betalat för ett klädesplagg?
– Det är en helt ointressant fråga för mig. Bortsett från skjortor, som måste få vara dyra, köper jag de flesta kläder billigt. Den som har god smak kan handla överallt. Mina snyggaste kostymer har jag köpt secondhand för 700 kronor och lämnat till en skräddare. Jag har många dyra plagg men de är ofta köpta på 70 procents rea. Det mesta jag betalat är 5 500 kronor för en skinnjacka från Helmut Lang någon gång på nittiotalet. Det var mycket då. Men den var ”David Bowie på Heroes-omslaget”-snygg.

Du hade ingen streetwearfas under nittio­talet?
– Nej, usch. Jag är så jävla lite street. De flesta människor verkar trivas i löst sittande kläder som är lite fula. De ser kläder som ett slags eftergift för arbetslivet. När de kommer hem tar de på sig det fulaste de har för att må bra. Jag kan gå i kostym hemma en hel kväll. Det är inget koketteri. Jag trivs bäst i strama, snygga kläder. Jag tar inte ens av mig skorna när jag kommer hem. Det är en konstig, svensk tradition. Det gör man ingen annanstans i världen.

Jo, i Japan gör man det.
– Och där är de ju jättekonstiga! Har man en fin kostym är inget mer förnedrande än att behöva ta av sig skorna. Och man drar in betydligt mindre smuts än man tror. Det där är en svensk neuros.

Har du någon favoritartist som du tycker borde klä sig bättre?
– Jackson Browne. På konserterna har han alltid med sig fjorton Gibson-gitarrer som kostar 250 000 kronor styck. De är bara så vackra. Och så kommer han själv in i jeans och t-shirt. Jag är inte så mycket stilfascist att jag sitter och stör mig på det. Jag tycker bara att det är lite tråkigt.När Café listade skivomslag som påverkat herrmodet valdes Bob Dylans The freewheelin’.

Är det hans stiligaste look enligt dig?

– Självklart! Det är maka­löst! Jag reagerade på det omslaget redan som barn. Han och tjejen ser så kära ut. Och hans mockajacka och 501:or är väldigt, väldigt snygga. Bob Dylan har alltid varit elegant. Förutom när han dök upp hos Letterman i slutet av sjuttiotalet och såg ut som ett kastrerat Jehovas vittne i ljusblå poplinjacka.

Vilket är det bästa stiltipset du någonsin fått?
– ”Håll skorna snygga och gå inte med shorts i stan.” Jag vet inte vem som sa det, men det kommer jag att säga till min son om jag får någon. Men det finns ett undantag. Jag är svag för tajta, vita tennis­shorts.

Har du köpt några plagg som du inte klarat av att bära?
– Jag köpte en Vivienne Westwood-skjorta som var alldeles för gay. De snyggaste kläderna har ofta en luddig driftsprofil. Men jag hatar det utpräglade gaymodet med tajta, blanka tröjor med tryck som i Fab 5. Ska det vara gay ska det vara det här (Tomas drar fram Brideshead revisited-boxen ur dvd-hyllan). Det händer också att jag köper ett par sneakers trots att jag hatar sneakers. ”Man måste ändå ha ett par Nikeskor en vanlig tisdag i Stockholm”, tänker jag. Nej, det måste man inte alls! Ibland får jag för mig att jag ska se mer ledig ut. Då går det som det går när Ingmar Bergman bestämmer sig för att bli en mer demokratisk regissör: åt helvete.

Tomas Anderson Wij är aktuell med samlingen En introduktion till Tomas Andersson Wij som inkluderar Carola-covern ”Evighet”, hans första Trackshit. Han är dessutom turnéaktuell hela sommaren.

Fredrik Strage

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:01