När Taylor Swift, 18 år efter debutalbumet, för första gången spelar i Stockholm är det med en färgsprakande och känsloladdad show som inte liknar något annat. Trots den enorma succén med The Eras Tour känns hon genuint lycklig över det svenska mottagandet och publiken äter ur hennes hand under hela den 45 låtar långa konserten. Den svenska konsertpublikens något skamfilade rykte får härmed betraktas som fullständigt återupprättat.
Den här recensionen skrivs av någon som lyssnat mycket på Taylor Swift under tolv års tid. Jag upptäckte henne under en tid då jag annars bara lyssnade på deppig, mörk indiemusik och alltid bar svart. Hennes album Red passerade alla filter och gick rakt in i hjärtat och ända sedan dess har jag varit ett fan. Att se hur hon satt ihop en tre och en halv timme lång show med musik från precis hela sin karriär är faktiskt lite överväldigande.
Det blir aldrig någonsin segt eller ointressant, eftersom den visuellt sjukt imponerande konserten är mycket starkt dramaturgiskt uppbygd. Taylor har en utmärkt känsla för hur allt ska hänga ihop i förvisso tydligt uppdelade partier/eror, men samtidigt kännas som en helgjuten lång berättelse om ett liv. Hennes förmåga att skriva allmängiltiga, breda poplåtar som samtidigt känns djupt personliga är väldokumenterad, men det blir ännu tydligare live. Det spelar egentligen ingen roll om man redan sett konserten streamas, eftersom det dels tillkommit så många nya inslag och dels är en oöverträffad urladdning att se showen live.
Det största nytillskottet när nu The Eras Tour rullar fram över Europa är att det för en månad sedan ju släpptes ett helt nytt album, The Tortured Poets Department. Att baka in ett stort antal låtar därifrån förstärker känslan av en levande show, vars upplägg man som publik aldrig kan räkna med att kunna förutse.
Något som är värt att nämna är vilken rolig konsert det här är att se. Det är fullt ös precis hela tiden, tempomässigt, emotionellt eller båda samtidigt. Publiken dansar, gråter och sjunger med och blir en aktiv del av showen på ett väldigt fint sätt. Att ett smockfullt Friends Arena skulle kunna kännas så intimt är ingenting jag hade tippat på. En höjdpunkt är förstås All Too Well som Taylor introducerar med att fråga om vi har tio minuter över. En annan finstämda Peter från senaste albumet som spelas live för allra första gången.
Som alla recensioner är det här förstås ett djupt personligt omdöme och det är lika bra att luta in i det. Det är en konsert med jättedyra biljetter, men upplevelsen gör det värt varenda krona. Jag slungas tillbaka till första gången jag som sur indiekille 2012 hörde We Are Never Ever Getting Back Together och den gav min svartklädda tillvaro ett stråk av rött.
Taylor Swifts första Stockholmsbesök är en kväll jag aldrig någonsin kommer glömma.
Bilder från konserten:
Se även: Mängder av bilder från Taylor Swifts hyllade Stockholmsbesök