The National om artisterna och albumen som formade bandet

15–20 år: The Stone Roses – The Stone Roses (1989)

I replokalen i källaren, några år efter att vi hade hört The Stone Roses-låten I Wanna Be Adored för första gången, försökte vi göra vår egen instrumentala version. Kanske lättare lätt sagt än gjort, det är en fruktansvärt cool och minimalistisk kommer-­ut-ur-skuggorna-låt. Det var roligt att lyssna på och försöka spela låten då och flera år senare snacka med andra kompisar om albumet, som bara blev bättre och mer legendariskt för varje år som gick. Vi dansade ofta till Fool’s Gold på den tiden, och gör faktiskt även i dag. Är det 1989 års bästa album? Jag tror det.  

20–30 år: Pavement – Slanted and Enchanted (1992)

Matt Berninger och jag gick på University of Cincinnati tillsammans under 90-talet – han introducerade mig till den här skivan. Det perfekta imperfekta bandet: kryptiska texter, ruffigt sound och intressanta gitarrer. Vi båda föll pladask. Tillsammans med andra band som vi älskade då, som Guided by Voices och The Breeder, tackar jag Pavement för att ha hjälpt oss tro på att också vi kunde vara ett band. Tillsammans med tre andra kompisar från skolan – Casey Reas, Mike Brewer och Jeff Salem – startade vi ett band som hette Nancy (döpt efter Matts mamma) och försökte göra egna kaotiska ljud. Det var roligt men kortlivat – så småningom slutade vi skolan och började jobba.

Efter att ha jobbat i några år, samtidigt som vi gick och såg band vi älskade, startade jag, Matt, min brorsa Bryan, Aaron och Bryce The National. Pavement hade precis släppt sitt sista album 1999, samtidigt som vi jobbade på vår första skiva som utan tvekan var influerad av våra pensionerade hjältar. När Pavement återförenades tio år senare hade vi i The National turen att få vara förband åt dem i Paris. Alla i bandet var gulliga, trevliga killar och jag grät absolut när jag kollade på deras spelning. I år fyller Slanted and Enchanted 30 år – grattis på födelsedagen!

30–45 år: Jordan De La Sierra – Gymnosphere – Song of  the Rose (1977/2014)

Efter många år av att ha lyssnat på och (mestadels) spelat tung musik så har meditativ pianomusik blivit en favoritgenre på senare år. Det här albumet från 1977, som först spelades in i en liten studio i Berkeley i Kalifornien för att senare få sin sista magnifika efterklangstouch i en katedral i San Francisco, är ett mästerverk av den minimalistiska pianokompositören Jordan De La Sierra. Musiken utspelar sig i fyra långa passager som cirklar tillbaka över sig själva med varma toner och pointillistisk skönhet. Det är musik att gå vilse i och lämna världens brus bakom sig. Rekommenderas varmt!