Thomas Johansson

Han är fattigpojken från Linköping som fick hjälp att komma ut i världen och spela tennis. Efter bragdsegern i Australian Open är Thomas Johansson rankad världsetta, har en skaplig lya i Monaco och kan kosta på sig en efterrätt vid lunchen. Cafés Ola Liljedahl åker till furstendömet för att kolla om segertåget orkar ända fram till Wimbledon.

Om man sitter på terrassen vid baren i Monte Carlo Country Club och tittar snett uppåt, förbi tennisbanorna där Thomas Johansson och Magnus Norman just tränar forehand, ser man ett hus som byggts som ett balansnummer på en klippa.
Medan man ser det nästan ramla ner i Medelhavet kan man tänka på vad trist det skulle vara för arkitekten som ritade det om han pekade däråt och sa ”det där har jag gjort” och man svarade ”jaja, men tänk vilket fantastiskt bygge Eiffeltornet är”.
Eller om mannen som designade den svarta Citroën, modell har-jag-inte-råd-med, som står parkerad utanför Casinot berättade det och man sa ”jaja, men tänk vad snygg den där gula Ferrarin är”.
Lite så där är det för Thomas Johansson.
För varje backhand han slår sitter Björn Borgs ande på ena axeln och snurrar på pannbandet, för varje seger han tar tynger Stefan Edbergs och Mats Wilanders medaljsamling på den andra.
Thomas Johansson har toppat ATP:s poängliga hela våren och han vann Grand Slam-turneringen Australian Open i vintras efter att ha spelat sitt livs tennis i sitt livs match.
Det är hur stort som helst.
Egentligen.
Men i ett land som haft en Borg, en Edberg och en Wilander gäspar man och säger att ”jaja, men Borg vann Wimbledon fem gånger i rad” och så bläddrar man vidare i morgontidningen och tittar om inte skidskytten Magdalena Forsberg satt nytt rekord i världs-cupsegrar igen eller om Zlatan fått spela sista tjugo minuterna för Ajax.
Går man, som bland annat Johansson gjort ett par gånger, till kvartsfinal i Grand Slam-turneringar märks det knappt.
Trots att man då är bland de åtta bästa i världen.
Det där är naturligtvis irriterande, ja, när man nöter volley och serve timme ut och timme in är det till och med jävligt irriterande.
Om än på sitt sätt begripligt.
Thomas Johansson fingrar på en Orangina, de där rätt runda och snygga franska läskflaskorna, och minns:
– När jag vann i Melbourne uppmärksammades det mycket i ett par dagar, men sen blev det snart helt tyst igen. Strax efter vann Thomas Enqvist i Marseille, en stor turnering, men det nämndes inte ens.
Detta sagt, bör påpekas, med all respekt för både skidskytte och Zlatan. Detta sagt, bör också påpekas, inte med en gnällig ton utan analyserande och konstaterande.

För Thomas Johansson är en snäll kille som har lätt för att prata och skratta. Han är en sån man brukar säga står med fötterna på jorden. En bakgrund med en pappa som varit sjukpensionär i princip sen Thomas föddes och en mamma som jobbade halvtid som receptionist bidrar säkert till det.
Han nådde toppen som pojkspelare i Sverige genom talang och inte genom pappas pengar; en talang som via första hundralapparna i dubbelturneringen Päls-Bruno i Tranås senast gav honom 5,5 miljoner för segern i Australien.
Pengar som han, när mamma och pappa sålde husvagnen delvis för att liten Thomas skulle ha råd att satsa vidare, knappt kunde drömma om.
Eller rättare sagt: drömt om ära och pengar och ett liv i Monaco har alla svenska tennispojkar gjort sen Björn Borg banade väg på 70-talet.
Och många har ju lyckats, paradoxalt nog alltså på gott och ont för dagens spelare.
Thomas Johansson tar på solbrillorna och säger:
– Jag tror aldrig det kommer en tid igen där vi samtidigt har ett gäng som Edberg, Wilander, Anders Järryd, Jocke Nyström, Kent Carlsson och Micke Pernfors. Det var fyra-fem svenskar konstant rankade bland de tio bästa i världen. Ett år delade Mats och Stefan på alla Grand slam-titlar. Helt otroligt!
– Men vi som spelar nu är också framgångsrika.
I sammanhanget låter det som ett blekt pip, men det är inte desto mindre sant. Dagens generation svenska tennisspelare med Johansson, Magnus Norman, Thomas Enqvist och Jonas Björkman i spetsen är en framgångsrik generation.
Tennisexperter säger att problemet är att den grupp som borde knacka på för att ta över inte finns, men det är en helt annan historia som facktidningen Svensk Tennis får ägna sig åt.
Vi sitter hellre på ”klubben”, som tennisspelarna säger, i Monaco och sneglar där legenderna Ilie Nastase och Guillermo Vilas käkar dagens pasta till lunch och Johansson berättar:
– Framgångarna på Borgs, Edbergs och Wilanders tid har, helt naturligt, gjort att både svenska folket och svensk media är bortskämda. Men det har också gjort Svenska tennisförbundet bortskämt. Det är allvarligare. Vi som håller på med tennis på olika sätt måste inse att marknadsföringen inte längre sköter sig själv.
Vilas skrapar ihop såsen med en kniv medan en kroat, tror jag, som skymtat förbi i TV:n ibland passerar på väg mot ett träningspass.
Den här diskussionen om Borg & co:s påverkan på dagens bevakning är naturligtvis lika gammal som Vilas och Nastase börjar se ut.
Standardsvaret på frågan varför herrtennisen i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet tappat i intresse brukar vara att spelarna är för tråkiga.
Något Johansson, förstås, inte håller med om.
– När folk pratar om profiler pratar folk om Nastase, McEnroe, Connors, Gerulaitis, Vilas. Men nu är konkurrensen så hård, så man har inte råd att gå och blaja och snacka med publiken och garva och göra lite roliga bollar. Då får du stryk direkt. Men Agassi och Rios är ändå enormt roliga spelartyper anser jag.
– Och titta på Björn Borg, han är en jätteprofil men mycket av hans profil ligger i att han var så otroligt bra. Eller ta Wilander och Edberg. Otroligt framgångsrika och skittrevliga killar, men de var inga McEnroes direkt. Så när jag hör snacket om att vi som spelar nu är trista blir jag trött. Vad ska jag göra? Synas i Hänt Extra? Köra gul Ferrari i Stockholm? Säga dumma kommentarer i TV?
Vad tror du själv?
– Jag tror att man, som Borg och Wilander och Edberg, måste vara sig själv. En del kanske tycker att jag är skittråkig. Okej, då tycker de det. Andra säger att jag är jätterolig. Då är jag det för dem. Jag kan bara vara den jag är.
Han lär för övrigt vara enormt rolig när han imiterar komikern Robert Gustafsson, men det är inget han gör på Café de Paris nån timme efter träningen på klubben.
Då sitter han där, på det klassiska fiket vid Casinot med en Banana split utan grädde, och låter snarare som den bildåre från Linköping han är i hjärtat.
– Kolla där! En Porsche 996. Och där! En 993! Fan, vad snygg. Och titta den som parkerat där vid ingången då, en Ferrari 360 Modena…
Han trivs där bland miljonbilarna och få platser, om ens nån, i världen är bättre för exclusive car-spotting.
Bara de med riktig fina bilar vågar nämligen stanna där. Det var dock inte därför Johansson, tennispolaren Jan Apell och en chaufför gjorde det häromåret.
– Vi krockade, minns han och ryser, tänk dig att krocka utanför Café de Paris och Casinot. Hur pinsamt är det?
Det fanns inget Café de Paris i Linköping, vilket i och för sig knappast spelade nån roll för lillkillen Thomas i början av 80-talet. Han levde nämligen för tennis. På en asfaltsplätt i stadsdelen Malmslätt målade pappa en tennisbana, om än åtta meter för kort, och via segrar i lokala prestigeturneringar som Decembercupen i Stångebrohallen hamnade han i final i Adidas Sommarspel i Åkersberga, wow, Stockholm liksom.
– Jag spelade mot de ett år äldre. I semi slog jag en kille som var rankad tvåa i Stockholm och hade sponsorer. Det var stort för mig. I finalen mötte jag en kille som alla sa var hur bra som helst. Jag tog ynka tre game men var glad ändå för jag fick en pokal.
Vad han som vann hette?
Thomas Enqvist.
Johansson blev barnstjärna, vann Kalle Anka-finalen flera år i rad och skulle satt Kalle Anka-rekord om han inte varit så bra att han började leta sig ut i Europa.

Tillbaka till Monaco och 2000-talet.
Vi rullade på väg till car-spottingen ner till hans garageplats, åtta våningar under jord som så många garage i Monaco, och hela vägen ner sa han våning efter våning ”vänta ska du få se hur jag vet var jag ska stå” ungefär som ett barn som ska visa nåt riktigt, riktigt spännande.
Däremellan berättade han om fjolårets safari i Afrika, djur och natur är nämligen tillsammans med bilar hans passion. Plötsligt var vi framme, för han sa triumferande:
– Här! Till vänster om den vita Rolls-Roycen är min plats.
Är man bildåre är sånt stort.
Och mycket riktigt: den extremt bilintresserade tennisspelaren från Linköping parkerar till vänster om en vit långtidsparkerad Rolls-Royce sin silverfärgade… vänta nu… Renault Twingo. Hyrbil.
– Ja, säger han och ser nästan skamsen ut, jag har ju ingen bil än. Men jag håller på att kolla nu faktiskt. Jag är väldigt sugen på en Porsche, det är jag.
Han och hans flickvän sen åtta år Gisella Kaltennecker, ”kanontjej från Norrköping, vi sågs redan som tolvåringar eftersom hon spelade tennis”, är sugen på ny lägenhet också. Thomas flyttade till Monaco för fem-sex år sen ”eftersom IMG sa att det var dags” och har bott i samma tvåa sen dess, ”en okej lägenhet med jätteterrass men tyvärr mot en stor väg så man kan inte ens hänga tvätt på den”.
Mamma och pappa var med ner och tittade ut den. Han kom ju direkt från pojkrummet.
– Det är ekonomiskt kärvt för de flesta i början. För mig definitivt. När jag träffade de stora killarna, som Magnus Larsson och Nicklas Kulti, var det jobbigt att hänga med ut och äta. De åt ju trerätters. Jag sneglade i plånboken, tog en spagetti och försökte se glad ut.
En effekt av segern i Australian Open och platsen på tiobästalistan i världen, kan man tänka, är att han både kan äta trerätters och leta efter lägenhet med utsikt över havet.
Framgångarna innebär nämligen att han klivit upp på nivån där man som affischnamn får startpengar bara för att spela en turnering.
Spelare som Andre Agassi och Pete Sampras tjänar mer i startpengar än i prispengar vissa år. Ungefär 100 000 dollar – en miljon kronor – sägs det att man får betala för Agassi, men det ryktas om att han fått upp mot 800 000-900 000 dollar från vissa turneringar.
Men så är Agassi också tennisens fixstjärna just nu.
– Helt klart har segern i Australien inneburit mycket positivt för mig. Det är startpengar, fler intervjuer, senast faktiskt en stor med L’Equipe, fler kollar på mina matcher, fler vill ha autografer.
Gillar du uppmärksamheten?
– Ja. Det både var, och är i viss mån, en del av drivkraften. Det tror jag att det är för alla.
Han minns som i förrgår hur han som liten drömde om att få skriva autografer och minns som i går när han fick göra det första gången.
I en turnering i Bolzano i norra Italien slog han världsspelaren Karel Novacek i första omgången. Bredvid banan väntade barn med autografblock.
– Jag ville ju nästan själv ta autografen av Novacek. I samma turnering väntade även första presskonferensen. Det var otroligt häftigt för en sjuttonåring.
– Fast det största var att Mats Wilander ringde mig på kvällen och ville träna nästa dag. Mats Wilander! Han var ju min idol. Jag har aldrig varit så nervös. Han bad mig serva på hans backhand, men jag hade inte ett rätt, satte inte en serve. Han var ju världsstjärna och jag liksom en pojke från Linköping.

Men nu är han själv världsstjärna.
Pelle Hjertqvist, gamle tennisspelaren, på managementbolaget IMG i Stockholm, sköter hans kontrakt. Ett jobb som inte blivit svårare efter Australien Open.
Många idrottsmän säger att de bara blickar framåt tills den dag karriären är över. Johansson är kanske för mycket pojke från Linköping för det.
– Jag tänker ofta på segern. Det måste jag erkänna. Det var så stort. När jag tog emot pokalen och läste namn som Rod Laver, Connors, McEnroe, Boris Becker, Ivan Lendl kändes det overkligt att mitt namn skulle stå där.
Hans kommentar efter prisutdelningen är en modern klassiker:
”Det är som Finn Fem Fel…”
Hela 5,5 miljoner fick han alltså för segern, den största prischecken hittills trots sex ATP-segrar. Men hos Johansson, som hos alla tennisspelare, kan man ana en viss irritation när pengarna dras upp.
– Det är mycket pengar, absolut, jag om nån tycker det. Men jämfört med, till exempel, fotbollsspelare så tjänar vi ingenting. En hockey- eller fotbollsspelare har sitt kontrakt, om de sen inte spelar så bra gör det inte så mycket det året. Jag menar inte att det är nåt fel på deras lönsesystem, bara att vi hela tiden är beroende av att vinna titlar. Men jämfört med vanliga jobbare är självklart en prischeck på 5,5 miljoner stor även efter det att skatt, hotell, flyg och tränare är betalt.
Till exempel så stor att man kan kolla på ny lägenhet i Monaco.
– Det finns massor av fina. Frågan är bara hur mycket man vill betala, säger han en dag i Twingon och pekar ut ett par som de tittat på.
Uppåt 20 000-25 000 kronor i månaden lär han få ge för en hyfsad. För hyr, inte köper, gör alla svenska spelare som bor där nere: Johansson, Norman, Enqvist, Björkman, Magnus Larsson...
Bor och bor, förresten.
– Jag reser 35-40 veckor per år. Ofta åker man direkt från en turnering till nästa och ligger därför ute på hotell tre, fyra, fem veckor i stöten. Om det inte går dåligt och man åker ut i första omgången. I så fall åker jag kanske hem hit och tränar.
Hemma är det Monte Carlo Country Club, ”klubben”, som gäller.
– Det är ju vår arbetsplats. Vi har tennisbanorna, squash, styrketräning och pool, så det blir att man hänger här rätt mycket och pratar ihop sig om vem man ska träna med.
Som med Norman i dag och i morgon?
– Ja, den här veckan är det bara han och jag av svenskarna här, så vi har bestämt att träna tisdag och onsdag förmiddag. Onsdag eftermiddag ska han träna med en annan, tror jag.
Det låter som när man var liten. ”Hej, ska vi leka i dag?”
– Ja, lite så är det. Det är ju viktigt att inte träna med samma hela tiden. Men det ligger ju i allas intresse.
Träffas ni utanför banan också?
– Vi svenskar gör det. Vi umgås väldigt mycket, spelar innebandy, går på bio, lirar golf, går ut och käkar och sånt. I kväll ska Jonas Björkmans fru hem till oss. Svenskgänget trivs kanonbra ihop... eller jag ska väl säga att jag trivs med dem. De kanske tycker att jag är en stor idiot utan att jag fattar det.
Tar du en öl med Kajsa Bergqvist och Pernilla Wiberg nån gång?
– Det blir inte så ofta, på grund av alla resor, men jag träffade faktiskt Kajsa förra veckan. Hon kollade när vi spelade turnering här.
Det har varit en koloni av svenska idrottsstjärnor i Monaco ända sen Borgs och Ingemar Stenmarks glansdagar.
– Ja, flera golfspelare bor ju här också. Niklas Fasth, Fredrik Jacobsson, Mattias Grönberg... Jag fick spela sex hål med Jacobsson nyligen. Jag som tyckt att Jonas Björkman, som med sju-åtta i handicap är bäst i tennisgänget, varit bra. Det här var en annan dimension.
Roger Moore, skådisen, bor visst också här.
– Vi var på samma fest nyligen. Premiärministerns bjudning.
Var han trevlig?
– Du, jag vågade inte gå fram och hälsa ens. Jag menar, hallå, Roger Moore. Hur många filmer har man sett honom i? Men jag kikade i smyg.
Ser du prinsen och prinsessorna nån gång?
– Prins Albert spelade jag faktiskt tennis med häromveckan. Han var trevlig men väldigt tävlingsinriktad. Blev riktigt, riktigt sur när han missade bollar. Sånt är lite kul.

Monte Carlo, prinsar och prinsessor, Ferraris och Rolls-Royce, Roger Moore och en arbetsplats där man ser några vithåriga herrar avbryta sin hyrda timme efter fyrtio minuter för att ta gin och tonic på terrassen och diskutera Le Pen och franska presidentvalet.
Onekligen ser tennisproffs ut att vara ett skönt liv.
Och det är det, enligt Johansson, men inte alls på det sätt vi som avundsjukt sitter hemma i kylan och regnet tror och definitivt inte det liv de vithåriga Le Pen-herrarna verkar leva.
– Jag vet ju att bilden av tennis är bilden av ett glassigt liv. Folk tror, på allvar ibland, att vi spelar nån timme, ligger på stranden, går på partyn och tjänar en massa pengar. Men så är det inte. Det är en stämpel som är svår att tvätta bort. Kanske var det så förr, jag vet inte.
Men det verkar väl förspänt på turneringar. Fria bollar, chaufförer, läkare, massörer...
– Ja, det är ofta bra organisation. Sen behöver man inte utnyttja allt. Jag tar, till exempel, sällan massage. Fan, det finns killar som får mer beröring av massören än av flickvännen. Då är det nåt fel.
Du tror mer på naturmediciner, sägs det.
– Jag går hos en naturterapeut, Lars-Erik Fasth i Vimantorp, femtio minuter från Linköping. Jag har gått där sen jag var tolv år och peppar, peppar har jag inte varit sjuk och skadad mycket.
Förutom en gång då proverna visade på kraftig hjärtmuskelinflammation. Det blev hjärtmedicin och total vila i flera månader.
– Jag går gå regelbundna kontroller fortfarande, men har framför allt lärt mig att lyssna på kroppen. Jag tar pulsen varje morgon och är den för hög struntar jag i att träna.
Vilket man förstår när man tittar på ett träningspass. Johansson och Norman kör stenhårt i två timmar. Norman är känd för att träna extremt hårt, ungefär som Thomas Enqvist.
– Jag tränar också mycket, säger Johansson, men jag måste känna lust. Jag är en sån som mår bra av att ha tränare som sparkar i väg mig, eftersom jag gärna snackar skit och tar en fika med kompisarna i stället.
De pratar några sekunder vid nätet då och då och bestämmer övning, typ att en står mitt på sin planhalva och slår bollar så att den andre springer från hörn till hörn tills han blir lika röd i ansiktet som strumporna av gruset.
Minst 100-150 per år gör han av med. Strumpor alltså. Mot det röda gruset hjälper inte ens nödsamtal till Via Direkt.
Skorna slits också. Johansson gör av med två-tre par skor i månaden, ”fast det är inget mot Jonas Björkman, han sliter kopiösa mängder”.
När de dricker mellan övningarna flåsar de lite om lägenheter och ”hörde du att...” och man slås av att världsstjärnorna låter ungefär som man själv och Berggren gör den där timmen i tennishallen i Gävle varannan vecka.
Men på banan är det skillnad.
När man sitter ungefär som en Davis Cup-kapten på stolen nere vid nätet inser man hur fruktansvärt fort det går och att TV:n ljuger. Det är inte många servar man ens skulle få upp racketen på. Två män i 60-årsåldern har banan intill, stannar upp och bara stirrar när de inser vilka de har bredvid sig.
Sen vågar de knappt slå själva, livrädda för att deras bollar ska rulla in på stjärnornas bana.
Vilket kanske är tur. Ensamma bollar på banan är tennisstjärnornas mardröm. Just på en träning i Monaco häromåret trampade Enqvist på en boll i Johanssons väska, fråga inte hur det gick till, och slet av ledbandet.
När de kört sina två tuffa timmar och avslutat med en minimatch som Norman vann går de direkt till squashbanan, granne med en liten inomhusrange för golf där på klubben, och kör en halvtimme. Johansson vinner.
Man kan tycka att det ska vara konstigt att träna med en konkurrent. Norman och Johansson, till exempel, känner ju varandra utan och innan när de möts i turneringar.
– Men även om man vet med 75 procents säkerhet vilken serve den andre ska göra i ett visst läge är det svårt, förklarar Johansson.
Och som för att stryka under att det inte hjälper att känna motståndaren erkänner han att han aldrig ens slagit sig själv – i Segaspelet Virtual Tennis.

Du ligger i topp i världen i antal serveess.
– Ja, det tycker många är konstigt eftersom jag bara är 180 centimeter. Men jag har starka stubbar till lår.
Är det en fördel?
– Inte när man köper byxor. Jag tycker J. Lindeberg har snygga kläder, men byxorna fastnar halvvägs. I dag har jag därför på mig Calvin Klein. Uppsydda. Fast när man servar är det ju bra. Jag hoppar högt.
Hur hårt servar du?
– Jag har varit uppe i 225 kilometer i timmen. Greg Rusedski servar hårdast med 245 kilometer.
Slår du sönder många racketar?
– Inte slår sönder, kanske. Men jag använder 40-50 per år.
Kan du ringa Dunlop och få hur många som helst?
– Nja, ber jag om hundra undrar de väl kanske om jag har Garage Sale eller nåt.
Bredvid Rolls-Roycen.
– Exakt. Det finns faktiskt nån spelare, jag säger inte vem, som tar med sig bollarna han får och säljer hemma. Otroligt…
Lånar du, säg Normans, racket nån gång för att testa?
– Som när man var liten? Nej, aldrig. Min ser ut som den som säljs i shopen men det är bara till utseendet. Grepp, tyngd, strängar är allt speciellt för just mig. Byter en spelare märke är det i princip bara utsidan som är annorlunda. När jag gick från Prince till Dunlop fick jag skicka in ett par racketar och efter en månad kom tio helt svarta som jag fick testa.
Hur ofta strängar du?
– Jag har nysträngat inför varje match. Man betalar några hundra per racket, men det är ett måste.
Om du av misstag fick en som du spelat sju matcher med…
– … så vore det en katastrof.
Och min som strängades för 17 år sen...
– ...skulle jag omöjligt kunna spela med.
Men ändå har du lovat att du kan slå Gisella, som spelat tennis själv, med en stekpanna.
– Ja, jag har sagt det och när jag spelade final i Australien berättade Todd Woodbridge, som är Jonas Björkmans dubbelpartner, det i BBC och sen har det spridit sig enormt. Snart lägger väl Ladbrokes, bettingföretaget, upp ett spel på prestigematchen också.
Och är man proffs så är man. Han har redan testat en gång.
– Det gick skapligt, men min chans ligger i att rusa på nät hela tiden. Bolla går inte.
Teflon, bör påpekas. Inte gjutjärn.
Gisella sitter bredvid och pratar i telefon, så han sänker rösten och teaterviskar:
– Och så får jag väl sätta press på henne genom att locka dit åskådare.
Hur som helst. Efter den matchen, och vanliga, i sisådär fem år till tänker han lägga av, lämna Monaco för Stockholm och...
– ...bli sjukgymnast. Om jag orkar plugga. Fast målet efter karriären är att träna mindre för att komma i J. Lindeberg-brallor.
Säger han och klappar sig så där dom-här-är-starka-dom-belåtet på stubblåren som vunnit en Grand Slam och tar fart mot Wimbledon nu, ni vet turneringen som Borg vann fem år i rad.
Jaja, tänker man sen svenskt, jaja, det finns minsann tyngdlyftare som har större lår än så.
Hur var det nu, fick Zlatan spela sista tjugo i går?