Min son väckte mig imorse vid femtiden, på sedvanligt manér genom att använda mitt struphuvud som hoppborg. Efter att vi gått upp, badat, ätit gröt, gjort toalettbestyren, lekt med en filt och tittat på ett animerat program som såvitt jag förstår det i de största delarna går ut på att fyra modelleraklumpar åker tåg, hade klockan hunnit bli 07.30.
Allvarligt. Inte ens joggare är vakna då. Innan hela den här fortplantningsgrejen trodde jag inte ens att det fanns ett 07.30 på söndagar. Jag antog att det var som sommartiden, timmar som liksom bara försvann. Nu inser jag att det är den tiden i veckan som universum står på paus. Man sitter där helt själv och stirrar ut genom fönstret. Det är dagsljus, men bostadsområdet ligger dödstyst och övergivet. Alla sambopolare ligger fortfarande och sover, alla singelpolare har precis gått och lagt sig. Det är som en reva i tiden. 07.30 söndag morgon är småbarnsförälderns Langoljärerna.
Men nu är förstås inte det på något sätt det värsta med detta.
Det värsta är att när ungjäveln äntligen somnar om vid 11.30, efter att man varit vaken sen fem, och man själv lägger sig i sängen för att vila ögonen i några minuter, då väcks man efter en kvart av telefonsamtal från sambopolaren och singelpolaren. ”Vafan? Ligger du och SOVER??? Klockan är typ HALV TOLV!”
Ni vet när folk utan barn undrar varför de alltid ”glider isär” från kompisar som skaffar familj?
Det här är anledningen.
