Annons
Annons

Som stridspilot i Vietnamkriget sköts han ner av en målsökande missil,
torterades, fängslades i fem och ett halvt år – och försökte ta sitt liv genom att hänga sig i sin blodiga arméskjorta. 40 år senare talar allt mer för att den nederlagstippade John McCain blir USA:s nya president i höst. Cafés Martin Gelin kartlägger den 71-årige krigshjältens marsch mot Vita huset.

Annons

Dallas, Texas

4 mars 2008

Det luktar rostad anka och rödvin i Fairmont Hotels mondäna Grand Ballroom. John McCains kampanj bjuder på buffé med kinesiskt tema, och hela Dallas societet och politiska elit verkar vara på plats, såväl som ett par hundra vanliga McCain-supportrar som är här för att följa valresultaten under kvällen.

Tre stora tv-skärmar hänger på lokalens olika väggar och några minuter efter att de första vallokalerna stänger, vid klockan åtta lokal tid, kommer de första siffrorna in – det ser lovande ut för senatorn från Arizona.

Han har redan vunnit i Rhode Island, Vermont och Ohio. I Texas leder han stort mot Mike Huckabee, den enda kandidat som fortfarande tävlar mot McCain i primär­valen.

Mitt Romney hoppade av några veckor tidigare, Ron Paul likaså.

I mitten av rummet står en scen där John McCain ska tala senare under kvällen. Bakom den hänger en enorm amerikansk flagga och en minst lika stor Texasflagga. Scenen är omgiven av två plattformar smockfulla med tv-kameror, fotografer, nyhetsankare från CNN, Fox News och MSNBC, och journalister från hela världen.

Det intensiva ljuset från tv-kamerorna gör att hela rummet dränks i ett kritvitt sken, som en drömsekvens i en film.

Bland publiken råder det redan hög feststämning. Ett salongsberusat par i 50-årsåldern kommer fram till mig och påstår att jag ”ser ut precis som kocken på vår herrgård”.

Jag frågar varför de stöder McCain.
– Jag är kristen, men jag gillar inte kristen politik. Huckabee blandar ihop politik med religion. McCain är en bra krigspresident, han förstår sig på utrikespolitik och säkerhet och kan leda det här landet till en ny era av storhet. Han och hans fru har klass och stil, och de har överlevt många strapatser. Kanske kan han lära det amerikanska folket hur de ska klara sig efter Bush, säger Brenda Ford, frun i sällskapet.

Det är en välmående, elegant och lätt åldrad publik som samlats här i kväll. Dallas är den stad i USA som lägger ner mest pengar per person på designerkläder, och gästerna på Fairmont Hotel visar upp sig i balklänningar och pärlhalsband. Herrarna har sidennäsdukar i kavajfickan och välpolerade loafers.

Texas har röstat republikanskt sedan 50 år tillbaka, men Dallas är relativt liberalt. Flera av de McCain-supportrar jag pratar med förklarar att de under primärvalen har velat mellan McCain och Rudy Giuliani, partiets två minst konservativa kandidater.

De är i första hand republikaner av ekonomiska och utrikespolitiska skäl, men är mer skeptiska till partiets moralkonservativa, kristna högerfalang.

Nästan alla säger någonting spydigt om George w Bush.

Vid kvart över åtta dyker Mike Huckabee, baptistpastorn från Arkansas, upp på tv-
skärmarna. Volymen skruvas upp och publiken tystnar. Med dämpat tonläge och sin fru vid sin sida förklarar Huckabee att hans kampanj för att bli republikanernas presidentkandidat officiellt är över.


McCain-supportararna
börjar jubla.

john_mccain

John Bullock, en man i 60-årsåldern som driver ett mjukvaruföretag i Dallas, pustar ut. Han har varvat sitt tidskrävande jobb med att arbeta som volontär åt McCains kampanj, både i Texas nu i veckorna, och i South Carolina i januari.

– Jag stöder McCain av många skäl. Han har stark karaktär, integritet, är ärlig och säger sanningen även när den är obekväm. Han har lång och bred erfarenhet, en stark utrikes­politik. Hans filosofi är inte genomgående konservativ, men han tror på individuellt ansvar, snarare än på regeringens ansvar. Jag tycker inte om Bush. Han har varit alldeles för hård mot alla som inte håller med honom. John McCain kommer att bli en efterlängtad kontrast till det, säger Bullock.

Om den i dag 71-årige McCain skulle vinna valet i höst kommer han att bli USA:s äldsta president någonsin. Därmed är det kanske inte förvånande att han haft problem med att locka yngre väljare. De få unga människorna som är här i Dallas i kväll är här i sällskap med sina föräldrar.

Jag får syn på tre unga, indiska tjejer som står och trycker längs en vägg, och jag tror att jag hittat de första unga, icke-vita McCain-fansen den här kvällen. Men det visar sig att de är demokrater och att de är där för att ragga finansiärer till sin indiska välgörenhets­organisation.


Josh Rando
, en ung reporter från en college­tidning i Dallas som går runt med anteckningsblock och en kamera hängande runt halsen, förklarar att de gjorde ett val på hans skola där Barack Obama vann överlägset.
– Alla i min ålder verkar rösta på Obama i år, säger Rando.

Vid ett av ståborden står två prydliga killar i 20-årsålden och dricker Sprite. De ser ut som sinnebilden för medlemmar i Young Republicans: klädda i chinos, loafers, klubbkavajer och slips. På kavajslaget har de varsitt McCain-klistermärke.

– De flesta av våra vänner gillar Obama, men jag har alltid gillat McCain. Han tror på skattesänkningar, han har integritet och har försvarat sitt land och han är mer konservativ än många tror. Jag oroar mig inte för hans ålder, det handlar trots allt bara om fyra år till, säger 22-årige Christian Patry.

Författaren F Scott Fitzgerald skrev en gång att det inte finns något sådant som en andra akt i amerikanska liv. Den här kvällen är John McCain ett levande bevis på att det inte alltid stämmer.

Hanoi, Vietnam

26 oktober 1967

Strax innan soluppgången samlades ett dussintal amerikanska stridspiloter på arméskeppet Orinasky, som vilade vid den vietnamesiska kusten utanför Hanoi.
Med order från president Lyndon Johnson gav Officer Lew Chatham instruktioner om en ny bombräd över Hanoi. Han varnade för att målen för bombningarna numera försvarades av nya sändningar med målsökande missiler från Sovjetunionen.

– Vi kommer att förlora piloter den här dagen, sa Chatham.

Den unga stridspiloten John Sidney McCain III, som den här dagen förberedde sig för sin 23:e bombräd över Nordvietnam, ville dock inte lyssna på det örat.
– Oroa dig inte, jag kommer att klara mig, svarade han.

När McCains bombplan närmade sig sitt mål utanför Hanoi möttes han av explosioner, tjutande missiler och ogenomträngliga, svarta rökmoln.

Missilerna rusade förbi hans flygplan ”som flygande telefonstolpar”, skrev han senare. I samma stund som han började stiga brant uppåt för att undvika rökmolnen och missilerna kände han hur planet kraftigt ryckte till – den högra vingen hade träffats.

McCain
ryckte tag i flygplansradion och skrek: ”Jag är träffad!”

Sedan sköt han sig ur planet, flög upp genom taket, slog sig så hårt att han bröt båda armarna och ett av benen, och landade mitt i en sjö i Hanoi. Han sjönk sedan till botten, avsvimmad.

När McCain återfick medvetandet låg han fastspänd på en bår av två tjocka bambu­stammar, och var omgiven av skrikande vietnameser som slog honom, sparkade honom, spottade på honom och högg honom i benet och i skrevet med pinnar och bajonetter.

En vietnamesisk kvinna, uppmärksam på att hela händelsen filmades och fotograferades, skrek till slut åt dem att sluta, och kom fram med en kopp te till McCain. Han hamnade på ett sjukhus för krigsfångar, känt som ”Hanoi Hilton” bland amerikanska militärer, där han under brutala omständigheter förhördes om sitt uppdrag och om sina militära hemligheter.

När det gick upp för den nordvietnamesiska militären att McCains pappa var en berömd amiral, som var ansvarig för stora delar av den amerikanska flottan utanför Vietnam, fick McCain extra mycket uppmärksamhet. Han flyttades till en något bättre säng, men sjuk­huset var fortfande fallfärdigt – när det regnade ute klättrade råttorna och kackerlackorna över varandra i vattenpölarna på golvet nedanför sängen.

Förhören fortsatte. När vietnameserna krävde att han skulle namnge sina befäl­havare svarade han med namnen på fem kända footballspelare från Green Bay Packers i Wisconsin, vilket var tillräckligt för att de skulle tillåta en operation av hans brutna och kraftigt uppsvullna ben.

Han fick ett mål mat om dagen, en skål med nudelsoppa, som vakterna la små stenar i så att McCain slog ut tre av sina tänder.

Månaderna gick och McCain kände hur han höll på att förlora förståndet. Mest av allt var han orolig för att vietnamesernas tortyr och förhör skulle få honom att ge med sig och svika sitt land. Till slut bestämde han sig för att ta sitt liv.

Han sov i ett smutsigt, litet rum, klädd i sin lortiga och blodiga arméskjorta. På golvet stod en hink där han gjorde sin toalett varje dag. Mitt i natten gick han upp och vände hinken upp och ned. Han band fast skjortans ena ände i fönsterkarmen, den andra änden runt halsen, och kastade sig ner mot golvet. Hinken välte och ställde till med så mycket oljud att det snart rusade in vakter i rummet, som såg till att hålla McCain vid liv.

Efter ett år blev han erbjuden att gå fri.


McCain
tackade nej. Han visste att han skulle bryta mot militärens regler om han lät vakterna släppa honom tidigare än hans amerikanska kamrater från armén, som varit där ännu längre än honom. Den som blir tagen först ska släppas först.

Det skulle dröja fem och ett halvt år innan McCain slutligen släpptes fri och skickades hem till USA.

Den 15 mars 1973 vacklade John Sidney McCain III till slut ut ur ett amerikanskt flygplan, vinkandes mot en tv-kamera som stod på landningsbanan.

Han såg förvånansvärt frisk och välmående ut, i en rufsig kalufs som hade blivit grå i Vietnam. Men han var tvungen att gå på kryckor för att kunna ta sig fram, och han skulle aldrig mer i sitt liv kunna lyfta sina två armar ovanför huvudet.

john_mccain_2

S:t Petersburg, Florida

28 november 2007

Det republikanska partiets åtta president­kandidater står samlade på en scen i Mahaffey Theater i S:t Petersburg, Florida, för en direkt­sänd tv-debatt som sänds parallellt på CNN och YouTube. Förhoppningarna för kvällen är att republikanerna ska lyckas hitta en tydlig frontfigur bland de åtminstone fem kandidater som ser ut att kunna vinna primärvalet.

I opinionsmätningarna leder New Yorks före detta borgmästare Rudolph w Giuliani stort. Men det är Mitt Romney, den mormonske governören för Massachussetts, som drar in i särklass mest pengar och som verkar gå hem bäst hos republikanernas konservativa väljare. De senaste veckorna har dessutom uppstickaren Mike Huckabee, en baptist-pastor från Arkansas, blivit en medieälskling med sin lättsamma charm.

En bit längre ner i opinionsmätningarna hittar vi Fred Thompson, en skådespelare som är mest känd för den hårdföra åklagare han spelar i tv-serien Law and order. Thompson marknadsförs som 2000-talets Ronald Reagan, men visar sig helt sakna förebildens nytänkande, optimism och entusiasmerande karisma.

Först på opinionsmätningarnas femte plats hittar vi John McCain, en 71-årig, halt senator från Arizona som nu gör sitt andra försök att vinna republikanernas nominering som presidentkandidat. Senast han gjorde det, 2000, förlorade han mot George w Bush, i det som fortfarande kallas decenniets smutsigaste politiska kampanj.


McCain
hade bland annat jämfört Bush med Bill Clinton – värsta tänkbara skällsord bland republikaner – och Bushkampanjen spred reklam som påstod att McCains dotter Bridget, som är adopterad från Bangladesh, var McCains barn från en hemlig otrohetsaffär med en svart älskarinna.

De åtta kandidaterna är samtliga vita, kristna män som den här kvällen helst vill prata om hur man håller invandrare borta från USA.

I medierna har kvällens debatt redan ramats in som en kamp mellan de två ledande kandidaterna: Giuliani och Romney.

Redan efter några minuter är de i gång och förolämpar varandra, och snart försöker Romney och Giuliani göra sitt bästa för att övertyga väljarna om att de ska ta hårdare tag mot illegal invandring än någon annan. Ingen oönskad person ska få en chans att stanna i USA, hävdar Romney.


Giuliani
svarar att Romneys eget hus är byggt av illegala invandrare.

Det dröjer 20 minuter innan John McCain får en syl i vädret. Han ber om en mer human invandringspolitik.
– Vi måste påminna oss om att även dessa människor är Guds barn, säger han, och möts av några spridda applåder som snart överröstas av burop från publiken.

Det mesta McCain säger den här kvällen möts av sura miner. Han ifrågasätter president Bushs skattesänkningar för de allra rikaste, han antyder att partiet bör röra sig bort från polariserande, kristen moralpolitik, och insisterar, gång på gång, på en invandringspolitik där man tar hänsyn till att många av de elva miljoner invandrare som är här illegalt faktiskt har familjer här, de har barn i amerikanska skolor och lägenheter där de bott i flera år.

Efter debatten är alla överens om att Mike Huckabee var kvällens stora vinnare. Han glider stolt runt i arenans ”spin room” (där journalisterna intervjuar kandidaterna och deras representanter) i sällskap med skådespelaren Chuck Norris, som nyligen spelat in en reklamfilm tillsammans med Huckabee.


McCain
anses vara en av kvällens förlorare, och han dyker inte ens upp i ”the spin room”, utan åker direkt vidare till grannstaden Tampa samma kväll.

Av de lokala politiker och journalister jag pratar med är det många som säger samma sak: Visst gillar vi McCain, men han är ju inte en riktig republikan.
Tidigare på hösten har han tvingats sparka hela sin kampanjpersonal, eftersom kampanjen höll på att gå bankrutt. De flesta fortsatte ändå att jobba för McCain, gratis. När något går snett numera skyller McCain det skämtsamt på sin personal: ”Man får vad man betalar för”.

Redan i juni var McCain tvungen att överge sin berömda kampanjbuss, The Straight Talk Express. I stället investerade kampanjen i en begagnad, lätt luggsliten, och betydligt mindre buss, som McCain flängt runt med över halva USA under året, i sällskap med sin fru Cindy, sin dotter Meghan, sin personal och ett dussintal journalister.

Hösten 2007 är alla överens om att John McCain inte har en chans att vinna republikanernas nominering. Han är inte tillräckligt konservativ. Han är helt enkelt inte riktigt en av dem.


McCains
status som partiets svarta får går dock betydligt längre tillbaka. Efter att USA invaderade Irak i mars 2003 började McCain kraftigt kritisera Bush, vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld.

Han var inte emot kriget, men han var emot sättet det sköttes på, och för detta vann han snabbt sympatier hos allt från antikrigsvänstern till tv-kvällarnas humorprogram.

Han blev stamgäst på The Daily Show with Jon Stewart, där McCains avspända, torra humor skapade en perfekt dynamik med Stewarts entusiastiska sarkasmer.

Under ett besök år 2006 föreslog McCain att de skulle starta en gemensam presidentkampanj, Stewart/McCain ’08. Han gjorde ett dussintal besök hos Stewart, där publiken – ung och liberal – snabbt lärde sig att jubla
åt hans skämt.

De amerikanska medierna hade hittat sin absoluta drömperson: en republikan som kritiserade Bush. McCain fick nästan obegränsat utrymme för att vräka ur sig sarkasmer mot Bush-administrationen och mot alla andra han avskydde i den amerikanska högern.

Han anklagade konservativa präster som Pat Robertson och Jerry Falwell (som kallat terror­attackerna 2001 för Guds hämnd på USA:s homosexuella, feminister och liberaler) för att vara ”intoleransens förespråkare”.

När McCain hamnade i bråk med den populära radioprogramledaren Rush Limbaugh 2002 (Limbaugh är något av högerns Michael Moore, känd för sitt aggressiva, humoristiska radioprogram fullt av otämjd, republikansk stolthet) avfärdade McCain programledaren som en ”cirkusclown”.


Limbaugh
blev rasande, och McCain bad till slut om ursäkt för jämförelsen – till cirkusclownerna.

”Jag vill uttrycka en djup ursäkt till clownerna Bozo, Chuckles och Krusty för jämförelsen”, sa McCain i en intervju med en chockad programledare på Fox News.

Medierna älskade honom – och demokraterna började gilla honom.

Liberala tidskriften The New Republics redaktör Jonathan Chait skrev att John McCain ”var den bästa förespråkaren för demokraternas agenda under Bush­administrationens första fyra år”.

På hösten 2003 samarbetade McCain med demokraten Joe Biden för att lägga fram ett förslag om nya strategier i Irak (de var kritiska mot krigets utförande, men inte mot krigets själva idé) och sommaren därpå var McCain så populär bland demokraterna att partiets presidentkandidat John Kerry tog ett möte med McCain om möjligheterna att värva honom som vicepresident.

Tittar man på hur John McCain röstat under sina 21 år som amerikansk senator framstår han som konsekvent konservativ. Enligt en ranking av American Conservative Union har McCain röstat ”konservativt” 83 gånger av 100.

Men i många av de frågor som är aktuella i det stundande presidentvalet ligger McCain närmare demokraterna än republikanerna.

Han talar för en mer generös invandringspolitk än de övriga republikanerna, han är mer angelägen om miljöfrågor, är emot oljeborrning i Alaska, och är för stamcellsforskning och satsningar på vetenskap. Han har alltid varit väldigt kritisk till lobbyister och storföretagens inflytande på politik – en av McCains största bedrifter i senaten är att få igenom den så kallade McCain-Feingold-lagen, som begränsade just lobbyisternas möjligheter att påverka politiska kampanjer.

Samtidigt som han är för en hård utrikespolitik har han konsekvent varit skeptisk mot alla former av tortyrmetoder i förhör av terror­misstänkta, och han vill lägga ner det amerikanska fånglägret i Guantánamo Bay (under primärvalet har han dock uttryckt ambivalens på båda dessa punkter, för att attrahera mer konservativa väljare).

Han röstade länge emot president Bushs skattesänkningar för USA:s allra rikaste (en annan punkt där han ändrade sig i sista stund under primärvalen).

Han har fått offentligt stöd av Arnold Schwarzenegger och Rudy Giuliani, två av republikanernas minst konservativa ledare. I Washington DC är McCain mest känd för sitt häftiga humör och sina sporadiska personangrepp på folk som inte håller med honom.

Under ett uppmärksammat bråk med Strom Thurmond, som då var 92 år gammal och äldst i senaten, förolämpade han senatorn så brutalt att de inte pratade på ett helt år.

Vid ett annat bråk om invandringspolitik med John Cornyn, en senator från Texas, slutade det med att McCain skrek ”Fuck you!” till Cornyn inför hela senaten.

När en journalist från New York Times nyligen frågade McCain om hans diskussioner om att bli John Kerrys vicepresident – ett känsligt ämne nu när McCain försöker etablera en image som äkta konservativ – blev McCain märkbart förbannad och vägrade svara på frågan. (Journalisten undrade till
slut: ”Varför är du så arg?”)


John McCain
var temperamentsfull, kaxig och uppkäftig redan som barn. I självbiografin Faith of my fathers som kom ut 1999 berättar han att han redan som tvååring brukade bli så arg att han svimmade. Om han inte fick sin vilja igenom höll han andan tills han kollapsade på marken. Hans mamma började införa en rutin där hon sänkte ner honom i ett badkar fullt med iskallt vatten varje gång han svimmade.

Så fort han visade tecken på att bli arg ropade hon till Johns pappa: ”Sätt på badvattnet!”

Familjen McCain kom från en lång tradition av välbärgade och framgångsrika arméfamiljer. John McCains farfar, John s McCain, var amiral under andra världskriget och var ansvarig för den amerikanska flottans invasion av Japan. Hans pappa ledde i sin tur den amerikanska flottan i Vietnam. Redan vid tidig ålder visste McCain att han var ämnad för ett liv i det militära.


Johns
uppväxt var stökig men bekväm. I Faith of my fathers läser man om afton­danser på yachtklubbar och ett glamoröst liv på lyxhotell i Panama och på Hawaii. Själv verkar han ha skaffat sig en hälsosam distans till föräldrarnas ofta absurda vanor. Han skriver bland annat om hur mamma och pappa alltid klädde upp sig för middag varje kväll. Även om de bara var hemma för sig själva på en tisdag så satte de på sig tjusig klänning respektive kostym med svart slips.

När han började studera vid den exklusiva Episcopal High School i Alexandria, strax utanför huvudstaden Washington DC, kände han sig utanför bland de andra eleverna som kom från välbärgade hem och var övertygade om karriärer som jurister och läkare. Varje morgon började med psalmer i skolans kapell.

Själv gick John runt i slitna Levi’s-jeans och en noppig kavaj, och saknade respekt för skolans regler och auktoriteter. Han var ständigt försenad, hans sovrum var alltid stökigt, han slarvade med läxor och fick dåliga betyg (han gick ut high school som den femte sämsta eleven i sin klass).

Det var först när han hamnade i marinkåren som han kände sig hemma med sitt kompisgäng, och kanske var det också därför de blev så betydelsefulla för honom.

John McCain
togs emot som en krigshjälte när han kom hem från Vietnam 1973.
Han blev inbjuden till Vita huset, och fotograferades i vit marinuniform, hoppandes fram på kryckor, när han skakade hand med president Nixon – en bild som snart syntes i alla dagstidningar och nyhetsmagasin.

Han genomgick en rigorös fysisk terapi och återfick sin pilotlicens redan 1974.
Men hemma hos familjen McCain stod allt inte rätt till. Hans fru, Carol, som han varit gift med sedan 1965, hade råkat ut för en fruktansvärd bilolycka medan John var i Vietnam. Hon var nu rullstolsbunden för livet.

Själv var John frustrerad över sina karriär­möjligheter efter skadorna han åsamkats i Vietnam. Han skulle aldrig kunna leda en hel flotta, som pappa och farfar gjort.
Snart började John träffa andra kvinnor, och till slut blev han förälskad i Cindy Lou Henley, en 17 år yngre arvtagerska till en förmögen ölproducent i Arizona.

1980 skilde han sig från Carol och året därpå gifte han sig med Cindy.

1981 blev han kongressman i Arizona, och sex år senare efterträdde han den före detta republikanska presidentkandidaten Barry Goldwater som senator för Arizona. 1999 inledde han sin första kampanj som presidentkandidat för republikanerna, men förlorade till slut mot George w Bush, som hade ett kraftigt övertag såväl i form av stödet från sin ex-president till pappa, som av mer förmögna kampanjfinansiärer.

Bara några veckor efter att George w Bush blivit omvald som president i november 2004 gjorde Time Magazine ett omslag med John McCain och Hillary Clinton, där de förutspådde att det här skulle bli de två kandidaterna i nästa presidentval.

Redan då började McCains andra kampanj för att bli republikanernas kandidat.

Men hans roll som rebell och outsider i det republikanska partiet visade sig ligga honom i fatet. Från att ha varit favorittippad i början av 2007 gick det allt sämre under årets gång.

Hans tydliga ställningstagande för en mer generös invandringspolitik såg ut att innebära politiskt självmord under större delen av 2007, och hans ihärdiga tal om att låta de amerikanska trupperna stanna kvar i Irak så länge det behövdes var inte populärt under ett år då Irakkriget för första gången ansågs vara ett misstag av en tydlig majoritet av alla amerikaner.

I republikanernas första primärval, i Iowa den 3 januari i år, vann Mike Huckabee. Men i New Hampshire, en vecka senare, lyckades McCain segra med hjälp av ett starkt stöd från de icke partibundna väljare som ogillade republikanernas övriga, mer religiöst drivna, kandidater.

Det blev början på en historisk comeback.


Erik Åsard
, som är professor i Nord­amerikastudier vid Uppsala universitet, säger:
– Jag tror det handlade om en kombination av att de övriga ledande republikanska kandidaterna, främst Rudy Giuliani och Fred Thompson, imploderade och visade sig vara usla kampanjpolitiker, samt det faktum att Irakfrågan försvann från tidningarnas första­sidor i och med att våldet där minskade. Det gav John McCain en chans till comeback. Genom sitt starka stöd för president Bushs omdiskuterade truppförstärkning kunde McCain hävda att han hade rätt om Irak och pessimisterna fel.

Under kampanjen har John McCain ofta försökt kompensera sina tveksamma meriter som genuint konservativ med att ha tydliga ståndpunkter för en aggressiv utrikespolitik.

I ett populärt YouTube-klipp kan man se honom besvara en fråga om Irans kärnvapen med att börja sjunga ”Bomb, bomb, bomb… bomb, bomb Iran” till tonerna av Beach Boys klassiker Barbara Ann.

Som president vill John McCain utöka den amerikanska militärens budget och låta armén växa från dagens 750 000 soldater till 900 000.


Matt Welch
är författare till The myth of a maverick, en bok som försöker slå hål på myten om McCain som en annorlunda republikan.


Welch
hävdar att mittenväljarna bör undvika McCain om de vill slippa en president som ständigt hetsar till nya krig och invasioner.
– Han gillar att jämföra sig med Reagan, men i själva verket har McCain samma imperialistiska drömmar som Teddy Roosevelt, säger Welch.

Han menar att McCains dröm om USA som ett exceptionellt land, ”en glittrande stad på toppen av en kulle”, har sin grund i att det var just hans patriotiska anda som höll McCain vid liv under de plågsamma fem åren i fångenskap i Vietnam.
– Det var där McCain hittade sitt kall i livet. Patriotism. Republikanerna har blivit ett parti som bara pratar om krig, Gud och låga skatter. McCain utger sig för att vara ett alternativ till det, men samtidigt drivs han av imperialistiska drömmar och en idé om usa som världsförbättrare, säger Welch.


David Frum
är före detta talskrivare åt George w Bush och är mest känd för att ha myntat uttrycket ”axis of evil” (”ondskans axelmakter”) 2003. I sin nya bok Comeback – how conservatism can win again utvecklar han en strategi för hur republikanerna ska kunna vinna presidentvalet i höst – något han erkänner kommer att bli svårt.

– Allt tyder på att USA glider åt vänster. Demografiskt blir vi, som nation, yngre, mer urbana och mer liberala. Därför kommer det att bli ett väldigt svårt år för republikanerna. Ekonomin går dåligt, Irakkriget börjar gå bättre men de flesta amerikaner är fortfarande väldigt frustrerade över det. John McCain är dock en av de bästa kandidaterna vi kan tänka oss, eftersom han är starkare än sitt parti, säger Frum.


McCains
hopp står till att valet kommer att handla om krig och nationell säkerhet. Om motståndaren blir Barack Obama kommer McCain att attackera honom för hans bristande patriotism, hävdar Frum.

Obamas fru Michelle sade tidigare i år att hon känner sig stolt över sitt land för första gången i sitt liv. Den kommentaren kommer McCain att använda väldigt mycket i höst, säger Frum.

Om motståndaren blir Hillary Clinton verkar McCain redan ha formulerat en del av attackplanen. Under ett kampanjuppträdande förra hösten kommenterade McCain ett lagförslag från Clinton som skulle ge statlig finansiering till ett museum i Woodstock, för att hedra 40-årsminnet för stadens legendariska rockfestival.

Med illa dold förtjusning levererade John McCain ett av sina karak­täristiska skämt:
– Jag har hört att Woodstock var en väldigt viktig kulturell och medicinsk händelse. Själv kunde jag tyvärr inte medverka, jag var uppbunden på annat håll.


McCain
syftade förstås på att han var i fångenskap på ”Hanoi Hilton”, samtidigt som andra amerikaner rökte gräs och badade i lervälling.


Dallas, Texas

4 mars 2008

Strax före klockan nio berättar CNN:s Wolf Blitzer att John McCain ser ut att få tillräckligt många delegater efter kvällens valvinster för att nå över den magiska gränsen – 1 191 delegater – och officiellt bli republikanernas presidentkandidat.

Snart börjar högtalarna i rummet vräka ut Eye of the tiger – mest känd som ledmotivet från Rocky III – och John McCain kliver äntligen upp på scenen, i sällskap av sin fru Cindy.

På nära håll ser han äldre ut än på tv. Hans ärr efter kriget är mer synliga och hans hudcancer har lämnat efter sig små bruna fläckar över pannan, halsen och hans vänstra kind.


Cindy McCain
står bredvid honom i citrongul dräkt, kritvitt hår och ett varmt leende mot de jublande massorna som möter henne. Hon ser ut som sinnebilden av en amerikansk First Lady när hon handledsvinkar till publiken på ett drottning Silvia-aktigt sätt, med den andra armen fäst vid sin make.

Bara några veckor tidigare har paret överlevt ett av sina mest förödmjukande ögonblick hittills, då New York Times anklagade John McCain för att ha haft en romans med en lobbyist han arbetade med i slutet av 1990-talet.

Han talar med blicken stadigt fäst vid en stor teleprompter tvärs över rummet, där den vita texten långsamt matas. McCain talar långsamt och berättande, som en farfar som läser sagor.

Precis när telepromptern matar fram hans avslutande standard­­­­­­fras – ”Ingenting är förutbestämt i Amerika, vi är vår egen lyckas smed” – slocknar plötsligt skärmen och McCain blir tyst.

Han tittar generat ned på podiet och rummet är knäpptyst i tio, tolv sekunder. Sedan förstår publiken vad som har hänt och börjar jubla för att visa sitt stöd.

Det blir som en ursäkt för alla dessa hundratals McCain-­supportrar att äntligen, efter alla dessa år, få vråla ut sin lycka med hela kroppen. Knytnävar slängs i luften, fullvuxna kvinnor börjar spontandansa med sina män.


McCains
nervösa blick mot telepromptern ersätts snart av ett varmt leende. Det har gått mer än 40 år sedan hans plan blev nedskjutet ovanför Hanoi, nästan 35 år sedan han vacklade ur ett amerikanskt militärflygplan på väg hem.

Men nu är han redo att stiga upp igen.

Till slut vaknar telepromptern till liv och McCain når den stillsamma finalen på sitt stolta, patriotiska tal, vilket också blir hans sista ord för hela den här, långa, kämpiga primärvalskampanjen.

Från taket släpps det ner tusentals röda, vita och blå ballonger och ur en kanon alldeles bredvid mig börjar det skjutas upp konfetti som snart fyller hela rummet i ett ettrigt glitter i den amerikanska flaggans färger.


John McCain
tackar för sig, vinkar till publiken och avslutar sitt tal för den här kvällen:
– Den riktiga tävlingen börjar nu.

Martin Gelin

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar