Annons
Annons

När regissören Tomas Alfredson hade anslutit sig till Killinggänget och de jobbat ihop i några veckor hamnade han och manusförfattaren Martin Luuk en dag vid ett lunchbord.

Det är första gången de två sitter ner och småpratar på egen hand. Efter en stund frågar Martin Luuk: ”Vad lyssnar du på för musik?” Tomas Alfredson svarar, helt lugnt och alldeles allvarligt: ”Vi känner inte varandra tillräckligt väl för att tala om det.”

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

I filmen om Tomas Alfredson måste den här scenen vara med. Den säger så mycket om honom och den kommer att dela publiken i två läger: de som tycker att han är outhärdligt pretentiös och de som älskar honom för hans ofrivilligt komiska excentricitet och hans lojalitet med sig själv – det som brukar kallas integritet.

– Jag brukar inte berätta för vem som helst om vilka författare och filmare jag gillar, men i synnerhet musik är en väldigt privat fråga. För mig är musiken den starkaste och mest ursprungliga av konsterna. De starkaste impulserna till mina bilder kommer ur musik. Jag är en sån som lyssnar i hörlurar, liggande i soffan, som lyssnar många gånger på samma låt. Och jag kan inte tänka mig något mer förfärligt än att spela upp en favoritlåt för någon annan och hoppas på att den personen ska komma i närheten av min upplevelse.

Det är generande och utlämnande.

Det brukar vara tvärtom. Musikälskare, särskilt de av manligt kön, är nästan alltid hårdföra missionärer och blandbandsmissbrukare. Jag undrar om han skäms för sin smak.

– Inte alls, det är bara så privat. Men jag gör så gott jag kan. Jag har varit mycket stelare än jag är i dag. Får ofta höra att jag vid ett första intryck verkar reserverad, till och med arro­gant. Jag känner mig verkligen inte arrogant.

Nej, Tomas Alfredson ger allt annat än ett arrogant intryck där han sitter mitt emot mig på gröna linjen mot Hässelby och lägger ut texten om hur mycket mer musikaliska de äldre tunnelbanevagnarna var: ”Dörrarna öppnades med perfekt tajming, de nya dröjer ett par sekunder för länge.” Gemensamma bekanta, som känt honom sedan barnsben, bertättar att han alltid har varit lillgammal, en farbror i vardande. Det är något med hans sätt att prata, en diktion som har gått ur tiden och som minner om mystrygga, pedagogiska berättarröster från 70-talets barn-tv. Han har ett extraordinärt ordförråd, talar grammatiskt perfekt, höjer aldrig rösten och använder sig av uttryck som ”Ge fanken i” och ”Vilken luris!”. Det mediala pladdret har inget att hämta hos Tomas Alfredson. Han verkar vara den sista som inte låtit sig imponeras av folkligheten.

– Alla publicerar sig på alla sätt och vis nu, urskillningslöst. Man ger ut tolv pocketar med varenda rad man har skrivit. Vem som helst titulerar sig författare eller litteratör. Det kanske kommer något ur den störtfloden, men jag är inte intresserad, jag blir alldeles trött av det. Jag känner inte fliten, eftertanken, omsorgen och kärleken i det. Det är för lättviktigt. Jämför med poeten Tomas Tranströmers halva deci­meter produktion, som har en sån jävla vikt.

– Och det här med att tycka om allting… Som offentlig person anser jag att jag har ett visst ansvar för vad jag säger. Att bara slänga ur sig åsikter och omdömen hur som helst är ett slags auktoritetsmissbruk. Och alla gör sina omdömen väldigt snabbt nu. Samtidigt tappar kritiken mer och mer sin auktoritet. Filmkritiken i dag liknar ju mest konsumentupplysning. Jag ser kritiken som en autonom del av ett civiliserat samhälle. En kritiker ska vara den som gör sig till tolk, som läser, lyssnar och gör en analys. I dag är alla kritiker, men det stannar oftast vid ett ytligt tyckande och positionerande.

Vi kliver av i Blackeberg och går upp på centrumtorget med sina ljusa cementplattor, snäckformade fontäner och vita klotlampor. Blackeberg var en av de så kallade tunnelbaneförorterna som, i ett osannolikt tempo, byggdes runt Stockholm på 50-talet.

Här i västerort röjde man barrskog och sprängde berg för att bygga långa rader av trevåningshus i gult tegel. Tre tallar blev kvar på gården. Lekparker och elljusspår, ljudet av motorlederna långt där borta och talgoxens vissling om vintern. Dessa förorter var väl­planerade och välmenande, men också stumma. Det fanns ingen historia här, inga berättelser.

Nu, efter ett halvt sekel, har tunnelbaneförorterna fått sina berättelser. En av de starkaste är John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, romanen som Tomas Alfredson har gjort långfilm av. Det är berättelsen om den mobbade Oskar som förälskar sig i Eli, en pojkflicka som flyttat in på gården i Blackeberg. Hon luktar lite fränt, går klädd i för tunna kläder och är bara ute efter mörkrets inbrott.

Eli är vampyr. Men inte någon erotiserad Dracula som njuter av att sätta tänderna i strupen på fagra kvinnor, utan en sorgsen liten vampyr som gör det för att hon måste.

Till sin hjälp har hon den vuxne mannen Håkan, som för att få vara tillsammans med Eli går ut i förortsskogen om kvällarna, överfaller människor, hänger dem upp och ner i träden, skär halsen av dem och tömmer dem på blod.

Låt den rätte komma in
är en roman om utanförskap och skräck, och om kärlek.
Det är också en Sverigeskildring från det tidiga 80-talet. Det går ett kvävt existentiellt nödrop genom hela berättelsen. Någonting är fel, trots att allt är perfekt. Sverige står på kulmen av materiell välfärd, men känslan av meningslöshet lyckas inga socialdemokratiska reformer råda bot på.

– Förutom att boken är spännande och en märkvärdig legering av det fantastiska och det socialrealistiska så är det den utsatta pojken som jag greps starkast av. Ofta när det handlar om barn och pennalism så hävdar man att den utsattes enda chans är att slå tillbaka. Jan Guillou är en av de som är inne på den linjen. Men det är ju också en utopi. Det är sällan man har förutsättningarna att slå tillbaka om man är hackkyckling. Man har kanske inte de fysiska möjligheterna eller modet. Och den här historien, om en vampyr som hjälper Oskar, är ju också en utopi. Till skillnad från boken så föreslår filmen, lite vagt, att det kanske var en fantasi alltihop.

Relationen mellan Håkan och Eli fick mig att tänka på vampyren som en metafor för pedofili: Den som utsätter andra har själv blivit utsatt. Smittan förs vidare, tvångsmässigt. Tomas Alfredson är mer inne på att vampyren, i alla fall i den här historien, är en bild för hat.

– Vi har ju ett antal djuriska behov som ställer till det för vår moral och vår vilja att leva i sanning: hunger, sexualitet, vårt behov av sömn – grejerna som är djurprylar, som till och med kan få en amerikansk president att dra ner brallorna på jobbet. Om vi tränger undan de här djuriska sidorna eller perverterar dem så kan de få oss att göra knäppa grejer. Och vampyren blir en metafor för det raseri som Oskar känner, hans undantryckta vilja att bara döda allihopa.

Fantaster av vampyrhistorier kommer att märka hur okonventionellt Alfredson förhållit sig till genren.

– Jag är varken särskilt skräckkunnig eller skräckentusiastisk. Det är visserligen
en intressant sak att undersöka, vad vi blir rädda för, men genreskräcken har jag aldrig varit så intresserad av. Och jag tror att det har varit bra för filmen att det inte är en actiongubbe som gjort den. Jag var noga med att avstå från att titta på vampyrfilmer. Det finns en sjuka i film- och tv-världen att allt ska samplas: ”Nu ska vi göra en romantisk komedi, då tittar vi på andra romantiska komedier.” Det är så jävla dumt. För det blir ju bara plagiat, det blir bara en till av samma sak. Däremot har jag försökt undersöka vad jag själv blir rädd för. Det är ju sällan man blir som mest rädd när läskiga saker händer, då blir man tvärtom rätt rejäl och praktisk. Det man blir mest rädd för är saker som ligger framför en och saker som har hänt – alltså när man börjar fantisera.

Tomas Alfredson har beställt bryggkaffe och en inplastad ostmacka på Blackebergsplans kafé. Radion spelar lugna favoriter och ägarinnan, vars son varit statist i Låt den rätte komma in, undrar om sonen kommer att bli kändis nu.

En grön lastbil som tömmer skitbrunnar backar in mot kaféet och Tomas Alfredson skiner upp:

– Tamejfan, det är samma skitbil som vi använde i Torsk på Tallinn! (Killinggängets tv-film från 1999.) Du ser initialerna där, ls. De gav namn åt Jonas Indes karaktär.

Vi döpte honom till Lennart Sundström efter bilen.

Att Alfredson har gjort en inkännande barnfilm som Bert eller regisserat Klas Öster­grens dystra Soldat i månsken känns inte särskilt långsökt. Aningen mer överraskande är hans medlemskap i Killinggänget. Han känns lite som den adopterade storebrorsan.

– Trots att Killinggänget innan jag kom med var väldigt inne på sketcher märkte jag att de var skarpingar. Jag såg att de var lite roligare än de andra, och lite mer noggranna. Det var både beska och syra i grejerna. Det finns en kompromisslöshet i gruppen som är skön. Vi blir starka på en tv-kanal, vi får högt i tak omkring oss. Om jag har bidragit med något så är det med uthållighet och långsamhet. De andra är ju väldigt snabba och otåliga.

2009 kommer Killinggänget att sätta upp en pjäs på Dramaten. Alfredson ska regissera.

Han berättar, lite förvånande, att det inte har kommit så många propåer till Killinggänget den senaste tiden. Men Dramatens chef Staffan Valdemar Holm hörde alltså av sig och hans förslag att ha en Killingpjäs på Stora scen kändes ”obeskrivligt konstigt och därmed bra”, säger Tomas. Gänget börjar skriva under våren och det kommer att gå till som brukligt: att de sitter ner som i en gruppterapi och pratar om var nånstans de är i livet, för att sedan dela in sig i grupper, skriva och låta det gå runt. Det var så de jobbade inför filmen Fyra nyanser av brunt, som kom att handla mycket om fäder och söner.

Far och son-temat kommer man inte runt om man ska porträttera Tomas Alfredson. Är man son till regissören, författaren, komikern, nationalklenoden med mera Hasse Alfredson blir det oundvikligen ett stort tema i ens liv. Han är uppvuxen med att telefonen ringer konstant och att okända människor tittar in genom köksfönstret. Han och storebrorsan Daniel brukade gå ut och jaga iväg dem. Vid ett tillfälle springer den unge Tomas ut och kastar sten på en bil som stannat vid huset. Det visar sig ha varit två skådespelare som avtalat tid för möte med Hasse Alfredson.

– Kändiseriet var intensivare och långvarigare då. Ett färre antal människor var allmän egendom och farsan var en av dem. Människor litade på honom. Men kärleken som kom emot honom kunde bli lite klumpig. Folk som kom fram och inte fick orden i rätt ordning, som klappade på axeln lite för hårt. Att se det här var en väldigt konstig sak. Min upplevelse blev att man inte riktigt kan lita på folk. Jag och morsan kunde komma in på en restaurang medan farsan parkerade bilen. Hovmästarn säger, på ett otrevligt sätt, att det är fullt. Så kommer farsan in. Då finns det plötsligt ett bord och allt blir trevligt. Det där har påverkat min tillit till människor.

Det är nog därför jag är lite reserverad.

Tomas Alfredson beskriver sin far som en lekande person, de få gånger han var hemma. Mamman var den som fick sätta gränser och styra upp vardagen. Känner han att han måste förhålla sig till Hasse Alfredson när han jobbar?

– Nej, inte nu längre, nu känner jag mest värme. Jag konstaterar att jävlar i helvete vad han hann med, vad många bra grejer han gjorde och vilken skön gubbe han är. Men jag har aldrig haft honom som referens och jag förstod ganska tidigt att den monumentala brakframgång han och Tage Danielsson haft inte går att tävla med, det vore löjligt.

Vad mer har du fått med dig från honom?

– Mödan om detaljerna. Hasse och Tage var noga med hur de förvaltade det förtroende de fått från sin publik. De var noggranna med sin offentlighet: ”Ska vi verkligen gå i det där demonstrationståget?” ”Vad händer om vi säger och gör så här?” De var samvetsgranna. Det tycker jag är en bra grej jag har fått med mig. Skit in, skit ut – det gäller verkligen. Sen har jag fått med mig mer diffusa kunskaper om hur man gör roligheter, vad som är kul och inte kul, hur man skapar scenerier. Och en kunskap om hur det går det till på en teater, när det är läge att drämma av ett skämt och utlysa en paus, när det är värt med ett bråk. Han har aldrig sagt de här sakerna rakt ut, men jag har snappat upp dem.

Visar du honom dina jobb innan de kommer ut?

– Nej, jag skulle vara alldeles för uppmärksam på vad han skulle säga och det skulle inte vara bra för resultatet. Sen kanske man blir lite extra mån om sin egenart med en farsa som han.

Tomas Alfredson har gått ut med att Låt den rätte komma in troligen blir det sista han gör för film och tv. Det är i så fall en be­tydande förlust. Alfredson är en av de viktigaste i en ny generation svenska regissörer och Låt den rätte komma in har redan innan premiären fått två priser, Nordiska filmpriset och Kodaks filmpris. Men lusten till film finns inte längre, säger han. I stället ser han en framtid inom teatern.

– Lusten är det lättaste att tappa och när den går åt ett annat håll måste man springa efter. Det bär mig emot att vara en gnällig röst, men jag känner inte igen mig längre, varken i tv eller i filmsvängen. Det är väldigt dränerat på kraft, mod och resurser – och på högtidlighet. Att man visar dyrbart producerad tv-dramatik på nätet är en sån grej. Inte bara för att den tekniska kvalitén är så mycket sämre på Internet utan också för att värdet på något devalveras om det finns överallt. Det är som med gratistidningarna City och Metro, de blir ju inte värda något på grund av deras totala tillgänglighet. Då får liveupplevelsen på teatern en helt annan dignitet.
Det händer där och då och det går inte att ta med sig upp­levelsen på iPoden. Det där lockar mig.

Din ex-fru Cissi Elwin blev nyligen chef för Svenska Filminstitutet. Hur reagerade du på den utnämningen?

– Först blev jag förvånad, det var ett ganska tvärt kast från den förra tanten som var chef där. Sen tänkte jag att det nog är bra. Cissi är en klok och duktig person och det där jobbet handlar mycket om att vara matchmaker, att få ihop viljor, mäkla fred och bygga broar.


Har du gett henne några råd?

– Eftersom vi har två barn ihop känns det lite olämpligt att prata jobb. Men det skulle väl vara att kämpa på och klå dem på mer pengar. Och den där könskvotering de infört tycker jag var riktigt stollig. Jag kan förstå grundidén men kan inte minnas ett enda lyckat exempel på när man från statens sida bestämt hur konsten ska se ut. I en demokrati ska konsten alltid vara fullständigt fri. Börjar man nagga på det kan det bli farligt.

Jag har förstått att du vägrat använda dig av sponsorer till den här filmen och att det orsakat en del konflikter med finansiärerna.

– Hela underhållningsindustrin är som en jävla reklambordell nuförtiden. Och om man har möjligheterna och kraften att hålla ute de grisigaste ingredienserna tror jag man vinner i förtroende. Jag tror att varje gång man som åskådare blir penetrerad av reklam blir man besviken. Så är det i alla fall för mig. Jag blir alldeles ledsen när jag sett ett program och det står i eftertexten att programledarens kostym kom från vad det nu kan vara för märke. Gör man en sån här mer allvarligt syftande historia som Låt den rätte komma in tycker jag det är alldeles självklart att man försöker hålla rent.


Men i ett litet filmland som Sverige är det där en svår hållning.

– Visst, man får ha respekt för att vissa kanske aldrig får ihop sina filmer eller turnéer utan reklam, men för mig är det här viktigt och jag har hittills lyckats försörja mig utan reklamhjälp. Det kanske i längden bygger ett förtroende som gör att publiken återvänder.

Annars tror jag den allmänna uppfattningen är att ingen bryr sig längre.

– Man kanske bryr sig mindre, men jag tror att det ligger och skaver nånstans. För ett par år sen var jag på semester med ungarna i en mysig polsk badort som heter Sopot. Efter några dagar märkte jag att jag kände mig så otroligt lugn. Eftersom de är väldigt ordodoxt katolska finns inte den här sexualiseringen av reklamen och tidningsomslag. Man kan vända sig om utan att det är budskap överallt. Stockholms central till exempel är ju fruktansvärd, den är helt nergrisad, ser ut som Kiviks marknad. Vem fan har gett tillåtelse till det? Det borde vara en plats som tillhör alla, en knutpunkt i en huvudstad. Så ser det fan inte ut på Grand Central Station.


Har du någon teori om varför?

– Det har med ekonomiseringen av samhället att göra. Om inte ekonomiseringen var hänsynslös skulle den inte få sin näring. Det är politikernas uppgift att ta tillbaka de här miljöerna. Det går inte bara att skylla på marknaden, ett stort ansvar faller på de som är satta att styra marknaden. Jag är ingen purist – reklam är ofta ett intressant samtidsuttryck – men att den får vara överallt är väldigt dränerande, tycker jag.


Fyra nyanser av brunt var en framgång för dig. Du fick bland annat en guldbagge för regin. Men du har haft några rejäla fiaskon också. Hur har du hanterat dem?

– Jag har varit med om några regelrätta buropsfiaskon, när folk har blivit så där riktigt arga. Vi blir ju gärna arga när något som utger sig för att vara kul inte är det. Det var först en tv-serie, Irma och Gerd, efter manus av Jonas Gardell och så en film, Kontorstid. Jag tror inte att jag helt lyckades med Irma och Gerd. Jag tog fel grepp eller hittade inte tonen. Och då gjorde också buropen väldigt ont, för det låg något i kritiken. Men Kontorstid, som förvisso är en speciell sak som nästan ingen förstod, är jag stolt över och då gjorde inte kritiken lika ont.

– Vi har generellt svårt att relatera till misslyckanden i det här yrket. Det är som att man har skitit på sig, man får inte sällskap vid bordet. Folk viker med blicken och säger att de inte har sett ens film, de får bråttom och tittar på klockan. Det är dumt, för riktigt bra grejer kan bara växa i en tillåtande, modig atmosfär. Det kostar ett misslyckande då och då för att göra skarpa saker. Och det är dessa maniska försök att utesluta misslyckanden på förhand som kväver väldigt mycket film i dag.


Du ska snart få recensioner på nya filmen. Hur tar du kritik?

– Ska man lära sig av kritiken så är det nog när projektet har kallnat lite. Skådespelaren Lionel Barrymore sa en väldigt klok sak om recensioner: ”Du är inte så bra som de skriver, och inte heller så dålig.”


Till sist måste jag fråga om det är sant att Andy Warhol gjorde skivomslaget till ditt gamla rockbands enda singel.

– När jag var i 15-årsåldern var jag trummis i ett band som hette Ratfab, Roland And The Flying Albatros Band. Vår basist, Calle Häggqvist, hade en mycket originell farfar, Arne Häggqvist. Han bodde i en liten tvåa i Fruängen med sin stora konstsamling och anordnade litterära salonger i källaren. Arne var svensk­lärare, översättare, skribent och förläggare. Han introducerade Sartre på svenska, var ett socialt geni och lärde känna många intressanta, märkliga och berömda människor över hela världen. Han skrev Största cocktailboken, som mig veterligen fortfarande är den största cocktailboken. Arne var också konstexpert och skrev den första boken om hur man värderar konst.


Och han var vän med Andy Warhol?

– Han hade träffat Hemingway och Salvador Dali och översatt Dalis böcker. Och så kände han Andy Warhol. Varje sommar sålde Arne en tavla ur sin konstsamling för att finansiera en resa åt honom och barnbarnet Calle. Den här sommaren skulle de åka till New York och träffa självaste Andy Warhol på The Factory. När vi i bandet fick höra det här sa vi till Calle: ”Du måste fråga om han inte kan göra vår logotype!” Och när Calle satt där med Warhol så frågade han faktiskt. Warhol sa: ”Det kan jag väl göra.” Han tog fram ett Andy Warhol-brevpapper och gjorde några olika förslag som han signerade.

Hur såg de ut?
– Han skrev vårt bandnamn med fetkrita och så signaturen under. Vi blev alldeles febriga av det här och trodde att det skulle kompensera våra brister som musiker, vilket det förstås inte gjorde. Men vi tryckte i alla fall upp en singel och en t-shirt. Och det är ju angenämnt att få vara i sällskap med Velvet Underground och Rolling Stones, även om innehållet i vårt fall inte är lika rafflande som utsidan.

Tomas Andersson Wij

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar