Annons
Annons

Homosexuell diplomat i Paris på 70-talet.

Så sammanfattar singer-songwritern Tomas Andersson Wij sin mix av klackade herrskor, delikata läderhandväskor och högt skurna kostymbyxor med lätt utvsvängning.

Annons

Han ägnar mycket tid åt att böka runt i kräsna andrahandsbutiker, sy om retrofynd
eller uppfinna något från grunden tillsammans med skräddaren Mikael Luther, som skurit byxorna Tomas Andersson Wij har på bilden.

– Jag tittar på kort på mig själv som sjuåring och ser att jag var besatt redan då. Jag föddes med ett omåttligt estetiskt begär. Varför? Vissa är bra på fotboll, andra på teknik. Jag är rätt bra på att klä mig. Det är som ett gehör man föds med.

Tröttnar du aldrig på din fågänga?

– För mig är det friskt. Och lika naturligt som att man vill se på bra tv i stället för dålig eller äta vällagad mat i stället för snabbmat. Man förväntas skämmas lite för sin fåfänga. Själv tycker jag att den som klär sig vackert uttrycker livsglädje. Men visst, i perioder överväger jag att uppsöka en aa-klinik för klädberoende…

Elvis Presleys 50-tal. Serge Gainsbourgs 60-tal. Miles Davies 70-tal. Och så Sven Bertil Taubes scenkostymer på Gröna Lund, förstås. Tomas Andersson Wijs stilförebilder blir djärvare för varje år som går.

– Jag ser oroande dragningar hos mig själv mot en allt värre excentricitet. Jag börjar undra var det här ska sluta? Jag kommer att bli en sån man som aldrig får ligga för att han klär sig för konstigt, haha. I morgon ska jag hämta ett par rosa, rätt högt skurna, byxor hos min skräddare.

Något plagg du verkligen gillar men har svårt att bära?
– Slips. Det känns ofta onaturligt att bära här i Stockholm. Men jag har hittat ett par stickade som känns både exklusiva och lediga.

Björn af Kleen

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar