Tomas “Tjompa” Olsson talar ut om “svenska Point Break”

Reportaget är tidigare publicerat i Café 4/2011.

Med luvan över huvudet försöker han dölja sitt ansikte för fotograferna. Det går sådär. Den breda munnen, de tunna ögonbrynen och de luriga, nästan pojkaktiga ögonen avslöjar honom. Mannen som förs in i Gävle tingsrätt denna tisdag, den 25 januari 2011, är Tomas Olsson, en av Sveriges mest efterlysta män.

Med handfängsel kopplat till ett svart midjefängsel kan han knappt röra händerna. Försvarsadvokat Hans Östberg kallar det ovärdigt. Domaren Annika Hessel frågar om det verkligen är nödvändigt. Kanske beror fjättringen på att vakterna inte vill chansa. Tomas Olsson har hållit sig undan den svenska polisen i nästan fem år, misstänkt för att ha rånat en bank i Gävle och kommit undan med ett miljonbyte. Nu är ”yxrånaren” fast.

Sex veckor tidigare ler Tomas Olsson sitt bredaste leende. Kallröken strömmar ur munnen, det är nästan lika kallt inne som ute. Industrilokalen där vi befinner oss är inte byggd för den närmast svenska vinterkyla som lamslår Irland under Cafés besök.

Den här tisdagskvällen är skatehallen i Santry, norr om Dublin, stängd för allmänheten. Bara en handfull duktiga åkare är här. De nöter tricks, skämtar, skrattar. När någon gör något bra visar de andra sin uppskattning genom att dunka sina brädor i golvet.

Tomas Olsson sippar på en San Miguel och ser lycklig ut där han står med brädan och väntar på sin tur. Här är han en jämlike. En svensk som var en av de bästa på 1990-talet, och som fortfarande har skejten i sig. Mer än så vet de irländska skejtarna inte om Tomas.

För 15 år sedan var ”Tjompa”, som han kallas av sina kompisar, känd för att skejta lika hårt som han levde. Vid 34 års ålder har inte mycket förändrats. Han satsar fortfarande allt när han står på brädan.

– Det gör mer ont nu. Men det är fortfarande lika roligt, säger han till mig efter ännu en vådlig vurpa.

Och så ler han lyckligt igen. Senare slår det mig att han inte ser lika glad ut igen under de två dagar vi ses.

Tjompa, 19 år gammal.

I höstas publicerade Rikskriminalen en lista över de 16 mest efterspanade personerna i Sverige. Samtliga på listan är häktade i sin frånvaro och internationellt efterlysta för grova brott. Original Gangsters ledare Denho Acar, misstänkt för anstiftan till mord och försök till grov utpressning, är en av personerna polisen letar efter. Stefan Tapai, huvudmisstänkt i den största dopinghärvan någonsin i Sverige, är en annan.

Och så Tomas Olsson då.

Den 21 oktober 2005 stormade två yxbeväpnade män in på SEB:s kontor på Nygatan i Gävle. Inne i banklokalen slog de sönder fönsterrutor för att skrämma personalen. Rånet var vältajmat. Männen passade på när personalen fyllde på pengakassetter. En av rånarna följde med några ur personalen in i kassavalvet, samtidigt som den andre höll vakt. Rånarna kom över totalt 1,2 miljoner kronor – pengar som aldrig återfunnits.

Flyktbilen, en Toyota som stulits i Sandviken, hittades utbränd vid en utomhusrink i utkanten av Gävle. Misstankarna riktades mot två personer – en Borlängebo och Tomas Olsson. Polisen hittade DNA-spår efter de båda männen. I Tomas Olssons fall ska det, enligt uppgift till Café, handla om en keps som låg bredvid flyktbilen.

Men då var Tomas Olsson inte längre i Sverige. Polisen kallar det flykt. Flytt, menar Olsson. De är i alla fall ense om en sak: att han kom till Irland 2005. Det var i en tid då ekonomin blomstrade. Entusiastiska ekonomijournalister kallade Irland den ”keltiska tigern”. Jobb fanns i överflöd.

– Alla var glada. Det var massor med folk på pubarna och fest och glädje i luften, säger Tomas Olsson om den första tiden i landet.

Han hamnade i Dundalk, en stad med 30 000 invånare på Irlands östkust, någon mil från gränsen till Nord­irland. Sedan tidigare hade han en kompis, en irländare som han lärt känna i Borlänge, i staden. Tomas gjorde sig snabbt hemmastadd, fick vänner och skaffade sig ett jobb.

– Det första året jobbade jag i en firma som monterade åskledare på kyrkor. Det finns massor med kyrkor i det här landet. Det var hur mycket jobb som helst, berättar han.

Sommaren 2006 lämnade han Dundalk för Bundoran, en liten kustort i landets nordvästra del. Där levde han ett sorglöst liv, det var en tid som han i dag beskriver som sin bästa på Irland. Irlands västkust lockar surfare från hela Europa. Olsson hade, trots sin skate­bakgrund, aldrig surfat. Nu testade han och blev snabbt fast. Han ströjobbade och surfade så mycket han kunde.

Det är tiden i Bundoran som på olika surfforum på nätet gett Tomas Olsson ryktet som killen som ”gjorde en Point break” i verkligheten (Point break är filmen från 1991 med Patrick Swayze och Keanu Reeves, där ett gäng bankrånare lever ett skönt surfarliv på pengar de rånar ihop).

– Det kan låta exotiskt, att man skulle ha gjort en Point break, men det var inte riktigt så det var, säger Tomas Olsson själv.

Hemma i Sverige fortsatte polis­utredningen. I augusti 2006 häktades Tomas Olsson i sin frånvaro för SEB-rånet. Innan häktningsförhandlingen ringde han till utredarna och erbjöd sig att komma hem om polisen betalade biljetten.

– Jag tog det till min högste chef som sa nej, säger Tommy Gustavsson, utredare vid Gävle­polisen.

– Jag antar att det var av policyskäl. Men Tomas Olsson hade kunnat gå in på vilken polis­station som helst på Irland och sagt att han var eftersökt så hade han blivit hem­skickad. Det hade inte kostat honom en krona.

I stället efterlystes Tomas Olsson internationellt via Interpol. När Café träffar honom vill han inte säga mer om bankrånet i Gävle än att han är oskyldig. Han menar att han aldrig under sina fem år på Irland försökt gömma sig.

En julidag 2007, ett knappt år efter att han häktats i sin frånvaro, serverade Tomas Olsson, klädd i vit skjorta och svarta byxor med pressveck, en lunchgäst på en restaurang i Bundoran. Gästen var hans far, som kommit på besök. Då rusade polisen, Garda, in på stället.

– Jag såg mig omkring efter någon möjlighet att fly. Men hela bakgården var full med Gardavästar. Det var ingen idé att försöka, berättar Tomas Olsson.

Inför sin pappa grips han och förs i handbojor till polisstationen i Ballyshannon.

– Farsan hann få sin lasagne, men jag tror inte att han åt upp den.

Tjompa i skaterampen i Dundalk.

Polisen och åklagaren räknade med att Tomas Olsson skulle bli utlämnad tämligen omgående efter gripandet 2007. Så blev det inte. Efter en period i ett fängelse i Dublin släpptes han mot borgen och återvände till Dundalk.

– Det var ett krav för att jag skulle få borgen. Rätten krävde att någon garanterade att jag hade en bostad, och det var bara i Dundalk jag hade vänner som kunde ordna det, säger han.

När Sveriges begäran om utlämning behandlades i den irländska motsvarigheten till tingsrätten blev det nej. Precis som i fallet med Wikileaksgrundaren Julian Assange innehöll den första ansökan brister. Tomas Olssons advokat argumenterade framgångsrikt för att svenskarna begärt hans klient utlämnad för förhör, inte åtal, vilket krävs för en utlämning. Advokaten ansåg dessutom att rätten, för att få vägledning, borde vänta på att ett annat liknande ärende skulle avgöras.

Nästa instans, High Court, gick efter att åklagaren kompletterat sin begäran på svenskarnas linje. Men Tomas Olsson överklagade till Supreme Court, motsvarande Högsta domstolen, där ärendet fastnade. Länge.

– Det här är ett mycket speciellt fall i och med att det tagit så lång tid, säger Krister Peterson, den tredje i raden av åklagare som under åren haft ärendet på sitt bord.

I början av 90-talet var det föregående decenniets skatehype i Stockholm stendöd. Kring det fåtal som envisades med att åka skapades en subkultur och ett utanförskap som vårdades med värme och ömhet. De träffades i parkeringshus, tunnelbanan, övergivna industriområden och vid det fåtal ramper som fanns då.

– Som skateboardåkare under tidigt 90-tal i Sverige var man otroligt isolerad, säger frilansskribenten Martin Karlsson, som skrivit boken Sheraton years om 1990-talets skatescen i Stockholm.

– Åkte man skateboard blev man uttittad och ansågs som väldigt konstig. Jämfört med i dag är det som natt och dag. Nu finns det till och med skateboardgymnasium.

Många av dem som åkte kom från liknande bakgrund. Det var uttråkade medelklasskids som längtade bort från föräldrarnas ordnade villaliv.

– På många vis var skateboard ett snällt sätt att göra uppror. Man kunde vara en tuff och bohemisk asfaltsblomma, men samtidigt ringa mamma om det behövdes, säger Martin Karlsson.

Tomas Olsson var inget undantag. I bilen på väg norrut mot Dundalk berättar han med värme om uppväxten i villaområdet Lundby i Örebro.

– Jag har alltid haft bra familjeför­hållanden, alltid haft en stark familj som hållit ihop. Det fanns inga brister på så sätt. Många av mina polare tyckte att det var schyst att hänga hos oss.

Kontakten med familjen har fortsatt att vara bra, säger han, även under de år då han suttit en hel del i fängelse.

– Jag kan alltid åka hem till morsan, få middag och slagga på soffan. Den utvägen har jag alltid. Jag har egentligen aldrig haft det tufft. Det som hänt har varit mina egna val, säger han.

Sin första bräda fick Tomas Olsson som åttaåring. I tonåren började skejtandet ta en allt större plats i hans tillvaro, eller rättare sagt: skejtandet var hans liv. Så fort skoldagen var över tog han brädan från plugget och skejtade. På helgerna satte han sig på tåget till Stockholm för att träffa andra skejtare. Ofta höll de till i parkeringsgaraget under Sheraton Hotel. Där testade de nya tricks som de sett på skakiga VHS-filmer från USA, tittade i tummade amerikanska skejttidningar och drack folköl.

– Det var skejtproffs man skulle bli. Det var min enda tanke då, säger han.

När Tomas Olsson slutade gymnasiet 1994 gjorde han samma resa som de flesta andra av de mest dedikerade skejtarna – till Stockholm. Man trängde ihop sig i andrahandslägenheter, skejtade och festade.

– Vi slöt oss samman, flyttade ihop i olika konstellationer. De som verkligen var hängivna samlades i Stockholm och fann den slags gemenskap som bara utstötta kan känna, säger Martin Karlsson, som själv bodde tillsammans med ”Tjompa” i en lägenhet på Bergsgatan i Stockholm.

– Det var en väldigt isolerad tillvaro. Vi umgicks i stort sett bara med varandra.

Skejtarna levde från dag till dag. En del pluggade, ofta bara på pappret, många levde på socialen eller andra bidrag. Det var under 90-talskrisens svåraste år och bokstavskombinationen KAS, Kontant arbetsmarknadsstöd, höll skejtarna och många andra unga flytande. Tomas Olsson drygade ut kassan genom att sommartid vända strömming på sin pappas restaurang.

– Jag minns inte att någon jobbade. Det var folköl och nudlar, verkligen inget lyxliv. Men vi gillade det, säger Martin Karlsson.

Samtidigt började den isolerade, närmast sektartade, subkulturen göra populärkulturella avtryck. Musiken, kläderna och skorna anammades av allt fler utanför den innersta kretsen. Det startades klädmärken och tidningar. Tv-kanalen ZTV kramade skejtkulturen så hårt det bara gick. Skateboard hade blivit hippt. De bästa åkarna sponsrades med brädor och kläder. Det gjorde livet lättare för skejtarna, trots att de aldrig fick betalt för att åka.

– När man fick spons kunde man sälja vidare brädorna och kläderna man fick, så då var det enklare att hanka sig fram, minns Tomas Olsson.

Det första året i Stockholm pluggade han på en konstskola. Han hade målat graffiti som tonåring och närde vissa konstnärsdrömmar. Men konstskolan tog död på glädjen.

– Efter det har jag inte målat något. Sitta där och måla akvareller. Det var skittrist, säger han.

Redan när han kom till Stockholm var han stor på den svenska skejtscenen. I Youtubeklipp från en av de första svenska skejtfilmerna, en reklamfilm för postorderfirman Brädgårn från 1990, ses en valpig 14–årig Tomas Olsson fara fram. I tidningen FunSport Skateboards premiär­nummer 1996 var en lång intervju med Tomas Olsson tidningens största reportage. Där beskrevs han som ”vilden från Örebro”.

– Han var otroligt duktig på att skejta, hade en bra känsla och var väldigt underhållande att titta på. Man visste aldrig vad som skulle hända, säger Martin Karlsson.

En händelse som många i skejtkretsar kommer ihåg än i dag inträffade under VM i Tyskland i mitten av 1990-talet. Kvällen före tävlingen festade skejtarna hårt. Tomas och ”lagledaren” Greger Hagelin, i dag vd för klädföretaget WeSC, började skämta om att Tomas skulle åka VM naken.

– Efter fyra stora stark och fyra Jägermeister blev det vadslagning om att jag skulle köra VM naken. Och det gjorde jag, säger Tomas Olsson.

Inför flera tusen åskådare och alla de bästa amerikanska skejtproffsen körde han utan en tråd på kroppen. Det blev upploppsstämning, folk kastade in flaskor och burkar på skejtytan. Han lyckades inte sätta så många tricks, men han lyckades i alla fall slutföra åket.

– Det var typiskt ”Tjompa” att göra en sån grej, det är bland det roligaste jag varit med om, säger Martin Karlsson.

När Greger Hagelin startade G Spot, det som senare blev WeSC, skapade han G Spot-teamet, där Sveriges bästa skejtare, däribland Tomas Olsson, turnerade runt i Sverige.

– Vi fick hotellrum och mat. Livet lekte. Då var man proffs, tyckte man, säger Tomas Olsson i dag.

Men det var han inte. Under sina besök i USA fick Olsson klart för sig att han inte hade vad som krävdes för att bli skateboardproffs på riktigt. De bästa åkarna i Kalifornien spelade helt enkelt i en annan liga.

– De var för jäkla bra. Det var proffs man skulle bli. Sen när man insåg att det inte skulle bli så, då visste man inte riktigt… Jag hade ingen utbildning, inga andra ambitioner.

Samtidigt började den klick 90-tals­skejtare som gjort sporten het i Sverige att lösas upp. Vuxenlivets krav började göra sig påminda. Många gled över till vanliga Svenssonliv med plugg, jobb och egen lägenhet. För andra gick det sämre.

Drogerna började komma in på scenen. Folkölen hade för länge sedan ersatts av haschet, sedan kom amfetaminet. Den gamla vanliga nedåtgående spiralen.

– För vissa blev övergången till vuxen­livet från den märkliga pseudovärld vi levt i för svår. Många kände sig nog obekväma med den vanliga världen, säger Martin Karlsson.

Tjompa i Dundalk - hårt präglat av krisen.

Över en Guinness i en tom hotellbar i Dundalk går Tomas Olsson igenom några av de gamla kompisarnas öden. Han låter lite som en veteran som överlevt kriget. Överdoser har tagit flera, några tog livet av sig. Någon är uteliggare, en skejtare sköts ihjäl i en uppgörelse i den kriminella världen.

För Tomas Olsson fortsatte nomad­livet. Men utan skateboard. Han pendlade mellan Borlänge, Örebro och Stockholm. Bodde på olika soffor, drack för mycket, tog en del droger, levde på soc.

Hans brottsbana skiljer sig från de flesta andra i landets fängelser. Många kriminella lämnar skolan tidigt och åker redan i tonåren dit för stölder och våldsbrott. Men inte Tomas Olsson. Han var kanske inte klassens ljus, men gick trots allt ut gymnasiet med ett snittbetyg någon tiondel under medel. I tonåren finns han noterad i kriminalregistret vid två tillfällen, då han med några års mellanrum dömdes för egenmäktigt förfarande respektive våldsamt motstånd. Det dröjde tills 1998, då han var 22, innan han dömdes igen. Men därefter gick det snabbt utför.

Kring sekelskiftet återvände Tomas Olsson allt oftare till rätten. Mellan 1998 och 2001 dömdes han för sammanlagt tolv åtalspunkter, bland annat för narkotikabrott, häleri och misshandel.

– I Stockholm kändes det som att de flesta höll på att ordna upp sina liv, fixa sig en lägenhet. Då blev det att man sökte sig till folk som fortfarande var kvar där man själv var – i marginalen.

Varför blev du en av dem som inte ordnade upp sitt liv?

– Det har jag frågat mig själv många gånger. Man önskar att man hade klarat det.

Det första fängelsestraffet var på några månader, men snart återvände Tomas Olsson till fängelset, för allt grövre brott. En oktoberdag 2001 vaknade han upp i en cell i häktet i Borlänge. Han vet än i dag inte hur länge han hade sovit.

– Min advokat sa att jag kunde räkna med åtta till tolv års fängelse. Så läste jag pappren och tänkte: Helvete! Jag kom inte ens ihåg något, berättar Tomas.

Under dagarna i häktet kom minnet av vad han hade gjort sakta tillbaka. Tomas Olsson och en kamrat, irländaren han lärt känna i Borlänge, körde den 9 oktober 2001 in framför en bilverkstad i Falun. Tomas Olsson, i hatt och munkjacka, förklarade för ägaren till verkstaden att denne var skyldig en person som just avlidit 80 000 kronor. I domen uppger verkstadsägaren att han verkligen hade en skuld till den avlidne mannen, men att den skulle betalas av stegvis. Nu ville Olsson driva in skulden för att sätta in pengarna på ett konto till den döde mannens barn.

Under pistolhot tvingades mannen in i bilen. Sedan följde ett dygn, delvis så bisarrt att det hade kunnat vara hämtat från en Tarantinofilm. Verkstadsägaren förstod snart att Olsson och hans kompis var rejält narkotikapåverkade.

– Det var amfetamin. Jag hade inte sovit på fem dygn, säger Olsson i dag. Till synes planlöst körde de runt i trakterna kring Borlänge och Ludvika. De stannade vid en MC-klubb, men blev inte insläppta. Vid ett tillfälle fick de för sig att en lastbil var en polisbil. Hela tiden hade Tomas Olsson en pistol liggande på låren, riktad mot mannen.

Till sist fick den skräckslagne gisslan nog. Pistolen var illa nog, men den påtände irländaren som körde var ett mer akut problem. Verkstadsägaren var rädd att föraren skulle köra av vägen och frågade om han fick ta över ratten. Det fick han. Han skjutsade sedan runt männen som fört bort honom. Irrfärderna fortsatte hela natten. Till en lägenhet i Ludvika, tillbaka till MC-klubben, där man ännu en gång nekades inträde. Borlänge, Falun och så Borlänge igen.

Under natten hade verkstadsägaren flera samtal med sina bröder och kom överens om att pengarna skulle överlämnas vid en Statoilmack i Borlänge. Där väntade Nationella insatsstyrkan.

Tomas Olsson undgick ett riktigt långt fängelsestraff eftersom rätten inte fann det bevisat att han hade tänkt bruka våld mot verkstadsägaren samt att denne i slutskedet hade goda möjligheter att rymma. Vid ett tillfälle, då Tomas Olsson var ute och ringde i en telefonautomat, somnade till och med irländaren. Med pistolen liggande på benet.

För Tomas Olssons del blev det tre års fängelse för olaga frihetsberövande och en del andra brott.

– Det är inget jag ångrar. Men hade jag varit nykter hade jag agerat annorlunda. Nu fick vi ju inte in några pengar, min uppdragsgivare kan inte ha varit särskilt nöjd, konstaterar han.

Han hade knappt kommit ut innan han åkte in igen. Den här gången för stämpling till grovt rån. Tomas Olsson hade hyrts in för att råna en värdetransport mellan Örebro och Stockholm. I medierna kallades ligan ”världsmästar­ligan” eller ”innebandyligan”, eftersom flera tidigare elitspelare i innebandy ingick. Tomas Olsson fick ett års fängelse, domen baserades på omfattande telefonavlyssning.

– Det var pinsamt, helt enkelt. Egentligen skulle det ha hetat fylleligan. Det var en massa fyllesnack på telefon. Det var ett gäng som ville råna en värdetransport, sen när de var nyktra var det inte samma sak.

Tomas Olsson säger att han inte kände innebandyspelarna sedan tidigare.

– En som jag träffat i fängelset kontaktade mig och sa att han hade ett jobb. Men det var fyllesnack. Jag fick ett års fängelse för fyllesnack på telefon. Pinsamt.

Carlingford är en pittoresk medeltidsby bara några kilometer från Nordirland. När vi är där täcks de omgivande bergen av snö. Det är bedövande vackert. Hit brukar Tomas åka ibland när han vill komma bort från Dundalk. På byns pub beställer han en tallrik ostron och en Guinness till lunch. Han säger att en avgörande anledning till att han gick från hyllad skejtare till fängelsekund var alkoholen.

– Jag började dricka ganska mycket. Du ser själv i domarna, man har inte varit nykter en enda gång.

Men det räcker inte som förklaring. Det inser han själv.

– Den frågan du ställde, vad som fick en att gå från skateboarden till kåken, jag har tänkt på den djupt. Det är en svår fråga det där. Utanförskap på något sätt. Man har varit sökare, man söker något som man inte riktigt vet vad det är.

Han letar, lite trevande, efter orden.

– Kanske är det svårt att acceptera att jag blivit vuxen. Jag ville inte riktigt. Jag tror inte att jag vill det fortfarande ibland.

Under åren i Dundalk har Tomas Olsson levt på olika ströjobb. Han har diskat, skött en taxihytt och varit dörrvakt. Dundalk har på sätt och vis blivit hemma, Han har många vänner och brukar gå på det lokala fotbollslaget Dundalk FC:s hemmamatcher. Så ofta han kan åker han till västkusten för att surfa. Det är inte helt okomplicerat eftersom han måste anmäla sig till polisen varje dag.

– Då åker vi på kvällen, sover över, surfar på dan och kör hem så att jag hinner till polisen innan stationen stänger.

Åren i exil har tärt på honom.

– Jag mår inte alltid så bra. Humöret går upp och ner. För några veckor sedan mådde jag dåligt. Då var det nära att jag åkte hem.

Han saknar familjen, på Facebook följer han hur gamla vänner skaffar barn och köper villa. Under åren på Irland har han fått fyra syskonbarn som han inte kunnat träffa.

– Då blir man avundsjuk. Då får jag lust att skita i allt. Jag har varit här i fem år, och vad har jag gjort egentligen? Det är en ganska lång tid. Har jag gjort rätt? Det undrar jag ibland.

– Men på ett sätt känns det bra att jag är här. Jag har hittat surfen och mig själv lite grann. Fått lite distans till vissa saker som hänt, som gick av bara farten. Hemma kunde jag alltid hanka mig fram, här har jag varit tvungen att jobba.

Varje dag i Dundalk är en dag av väntan, en väntan på brevet från Högsta domstolen som ska avgöra hans framtid. Den senaste tiden har varit tuff. Irland lamslås inte bara av den kallaste vintern någon kan minnas. Landets bottenlösa ekonomiska kris är det enda folk talar om. På Dundalks huvudgata gapar butikslokalerna tomma. Jobben har tagit slut och det är tomt på pubarna. Tomas Olsson är en av dem som går utan jobb. Att flytta till en annan stad går inte. När vi ses går han för tillfället fri från de brott han anklagas för, men är på sätt och vis en fånge.

– Jag är bunden till den här lilla staden. Ibland känns det som slöseri med tid att vara här. Då känns det som att det är bättre att åka hem och ta striden där i stället, säger Tomas.

Varför åker du inte hem?

– Då känns det som att jag varit här i onödan. Åtminstone det senaste året. Då har jag bara varit här för att jag är envis.

Han bor med två kompisar i en lägenhet i utkanten av Dundalk. Vinterkylan gör att man ogärna tar av sig jackan inomhus. Men Olsson tar av sig i bar överkropp. I vardagsrummet tar fotografen Jens Andersson en bild på honom mot en vit vägg. Bilden är identisk med en bild som han tog på sin skateboardpolare ”Tjompa” för 15 år sedan. På den gamla bilden ser man en ung kaxig man, med hela livet framför sig.

– Jag tänker tillbaka med glädje på den där tiden, säger han. Det var ”that time”. Det var guldtiden, guldåren. Man var mitt i smeten, hade allt. Man skulle bli proffs, man var i den åldern då man hade så stora förhoppningar. Så jävla levande.

Hur ser du på framtiden i dag?

– Jag kan tänka mig att bo på Irland. Samtidigt är det tufft med jobb. I slutändan handlar det om pengar, om man kan överleva. Jag skulle vilja ha ett ställe på västkusten, som en sommarstuga, även om man kommer hit på vintern och surfar. Då skulle jag kunna bli en dude på heltid och låta håret växa ut.

Han ler brett igen. Men verkligheten är mer krass. Innerst inne tror Tomas Olsson hela tiden att han till sist ska bli utlämnad. När Café Facebookchattar med honom i början av januari är han less. Julen har varit rekordkall och Tomas har varit sänkt av feber.

– Nåt måste hända snart. Jag står inte ut mycket längre, skriver han.

Några dagar senare kommer beskedet. Tomas Olsson blir utlämnad – fyra och ett halvt år efter att han häktades i sin frånvaro. Fredagen den 21 januari flygs han till Sverige för vidare leverans till häktet i Gävle. I samband med gripandet finns han med på en lista i Aftonbladet över Sveriges ”nio värsta rånare”. Utredaren Tommy Gustavsson hoppas kunna lägga ärendet till handlingarna efter att ha haft det på sitt skrivbord i mer än fem år.
Under tiden som Olsson befunnit sig på Irland har det varit omöjligt att åtala Borlängebon som också misstänks för rånet. Utredningen är i princip klar – förutom förhören med Tomas Olsson.

– Det enda vi kommer att göra är vissa kompletterande tester hos SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium). Tekniken har förfinats de senaste fem åren, så kanske går det att säkra fler spår, säger Tommy Gustavsson. För Tomas Olsson väntar rättegång och kanske flera år i fängelse. Domen väntas falla nu i vår. Under lunchen i Carlingford frågar jag vad han ska göra sedan, vare sig han döms eller blir frikänd, om han funderat på att starta om sitt liv.

– Det är det svåraste. Jag vet inte, tror inte att jag är så bra på det.

Under en av sina fängelsevistelser utbildade sig Tomas till svetsare. Den banan kan han tänka sig att återuppta i Sverige. Restaurangbranschen är en annan tänkbar väg.

– Kommer jag hem nu måste jag fixa till det ordentligt. Fixa till en ordentlig sysselsättning. Först och främst får man ta sig ett jobb, bo hos en släkting först och få in några löner så att man kan hyra sig en lägenhet. Såna där vanliga praktiska saker.

Just lägenheten återkommer han ofta till. Tomas Olsson är 34 år gammal, men har aldrig haft en egen bostad.

– Soc fixade en i Borlänge, men jag hann aldrig flytta in. Jag flyttade till fängelset i stället. Men jag vill inte tillbaka till soffan i Borlänge, eller soffan i Stockholm igen.

Han blir tyst i någon sekund.

– Jag börjar bli lite för gammal för det.

Längtar du efter Svenssonliv?

– Jag har aldrig gjort det. Inte ens här på Irland. Jag får kalla kårar, panik. Måste man det?

Mer läsning!

Krocken som gör Point Break väldigt bra – men också väldigt dålig >

Se trailern till nya Point Break >