”Hur kan en så dålig film som Point break vara så himla bra?”

25 år efter Point break – en kultklassiker i actionfilmgenren – kommer den omtalade remaken med svenske Matias Varela i en av rollerna. Cafés före detta chefredaktör Jens Stenberg förklarar varför du ska se originalet i stället.

Jens Stenberg  |  Publicerad 2016-01-25 14:38  |  Lästid: 6 minuter

Matias Varela och Luke Bracey under inspelningen
Matias Varela och Luke Bracey under inspelningen av nytappningen av Point break.

Våren 2011 stod den då 34-årige Tomas ”Tjompa” Olsson inför rätta, misstänkt för ett bankrån i Gävle hösten 2005. Han var länge en av Sveriges mest efterspanade brottslingar, uppsatt på den så kallade Ikaroslistan som utfärdats av Rikskriminalpolisen.

När Café, där jag jobbade som chefredaktör 2000–2015, vintern före rättegången intervjuade Olsson på Irland, där han då befann sig i exil, frågade jag runt lite i min bekantskapskrets. Ingen hajade till när jag nämnde namnet Tomas Olsson.

Jag berättade lite mer, att han var en före detta elitskejtare som misstänktes för att ha tagit rånbytet från banken och stuckit till Irland för att surfa.

”Aha”, sa mina kompisar. ”Du menar killen som gjorde en Point break!”

Tomas Olsson friades slutligen. Men det var ungefär så – som ”killen som gjorde en Point break” – han beskrevs när kvällspressen rapporterade om fallet.

tjompa95
Läs reportaget om Thomas ”Tjompa” Olssons fascinerande liv här.

Point break gick upp på biograferna i augusti 1991. I Sverige fick filmen undertiteln ”Dödens utmanare” – kanske av rädsla för att den engelska titeln inte var begriplig eller övertydligt grabbig nog för den tänkta målgruppen.

Point break är fortfarande ingen filmtitel man droppar under en parmiddag för att plocka intellektuella pluspoäng. Men häromåret hamnade jag i en diskussion om Point break med en av mina mest filmintresserade vänner.

Point break är ju egentligen en ganska dålig film”, sa han. ”Så… varför är den ändå så bra?”

När Point break premiärvisades var de amerikanska recensenterna exakt lika förbryllade. Hur kunde något så dåligt vara så bra? Eller hur kunde något så bra vara så dåligt?

Chicago Suns smått legendariske kritiker Roger Ebert (1942–2013) konstaterade till exempel att själva storyn hade platsat i någon av de polisfilmsparodiska Nakna pistolen-rullarna, men att den ändå var ”överraskande effektiv”.

Många gjorde sig också lustiga över den flåsigt hårdkokta jargongen. Och det ska medges: På ytan är filmen en våt dröm för den som vill visa hur Hollywood sprider våldsamma machoideal och idoliserar destruktiv manlighet.

point break covers
Remaken av Point break har premiär i Sverige den 5 februari. Här är filmaffischerna från 1991 och 2016.

Jag var 17 när jag såg Point break första gången. Det som gjorde mest intryck på en ung gymnasist i Åmål var mycket riktigt bankrånen, surfscenerna, fallskärmshoppningen och repliker som ”Are you gonna jump or are you gonna jerk off?”.

Men i dag, 25 år senare, ser jag förbi manusets flirtar med finniga tonårspojkar – och hittar i stället guilty pleasure-action för vuxna, tänkande individer.

Kanske beror det på att denna sprängfyllt testosteronstinna film regisserats av en kvinna? Kathryn Bigelow lever inte ut några egna fantasier. Hon hyllar inte de manliga huvudkaraktärernas brutala livsföring, men hon fördömer den inte heller. Hon bara visar den.

Något annat som berör är filmens kärlekshistoria. Och då menar jag inte den mellan Keanu Reeves och hans surfarflickvän Tyler, spelad av Lori Petty, som tycks inslängd mest för att publiken ska få se lite hud.

Nej, Point break var en bromance långt innan det uttrycket hade myntats, en (B)Romeo och Julia-historia om den omöjliga platoniska kärleken mellan Patrick Swayzes bankrånande surfbuddhist Bodhi och Keanu Reeves fyrkantige FBI-streber Johnny Utah som upptäcker sin spirituella sida när han lämnar kontoret och går under cover med Bodhi och hans boys.

Jo, det är cheesy. Det är mindfulness för dummies. Men även en plikttrogen svensk löntagare som jag kan känna igen mig i Johnny Utahs längtan efter något annat, något större och mer omtumlande än karriärens ekorrhjul.

En av mina vänner har ett högt uppsatt chefsjobb på ett stort medieföretag, hög lön, stor lägenhet med sjöutsikt mitt i Stockholm, en minst lika framgångsrik entreprenör till fru och två vackra barn. Men så fort han dricker ett glas vin för mycket börjar han ändå fantisera om att ”klippa en värdetransport” så att han kan ”slippa gå till jobbet och bara snickra på ett trappräcke ute på landet”. Han drömmer – wait for it – om att ”göra en Point break”.

Det är kanske också framför allt den känslan Point break väcker i oss som – fortfarande, efter alla dessa år – älskar filmen.

Få människor sympatiserar med en bankrånare, eller avfärdar lättsinnigt de trauman som råndrabbade bankanställda genomlider, men alla kan förstå just de här bankrånarnas dröm om att slingra sig ur livspusslets grepp.

De rånar inte banker för snabba cash, de gör det för att ha råd att söka det gudomliga i vågorna på heltid.

Det finns mer som är sevärt i Point break, rent filmiskt:

Rånscenerna är proffsig action med puls, nästan lika täta och obehagliga som de i Michael Manns betydligt mer ansedda actionthriller Heat.

Patrick Swayzes beachblonde gängledare Bodhi kunde lätt ha tippat över till en kalkonkaraktär med sin kvasifilosofiska framtoning, men Swayze gestaltar honom lågmält och vemodigt i en ytterst klädsam roll.

Och Keanu Reeves, ja, hans begränsade register som skådespelare har väl aldrig gjort sig mer kongenialt än här, där han spelar en snutsnygging vars sköna yttre bara överträffas av hans sällsynta enfald (han förstår till exempel att Bodhi är hjärnan bakom bankrånen en timme efter alla oss andra).

maxresdefault
Bromance i fritt fall: FBI-agenten Johnny Utah (Keanu Reeves) och bankrånar-Bodhi (Patrick Swayze) hoppar fallskärm i det Kathryn Bigelow-regisserade Point break-originalet från 1991.

nya point break
Skådespelarna som ska försöka bräcka det väldigt bra – och väldigt dåliga – originalet.

Point break blev en biosuccé i USA, liksom i många andra länder. Filmen gick upp bara en dryg vecka efter 1991 års största actionhit, Terminator 2: Judgment Day, för övrigt regisserad av Kathryn Bigelows dåvarande make James Cameron (de skilde sig samma år).

Point break kostade 24 miljoner dollar att göra och drog totalt in 83,5 miljoner dollar. Men frågan är om inte filmens största framgång var vhs- och dvd-utgåvorna – över tid har Point break fått en alldeles speciell kultstatus hos väldigt många människor.

Inte minst visade det sig när nyheten om att det skulle göras en Point break-remake – med svensk bioprimär den 5 feburari 2016, och Matias Varela i en av rollerna – fick Twitter att koka av frustration och förakt. Point break-anhängarna är ett troget släkte.

Jag är en av dem. Jag har nog sett filmen tio gånger – och om du inte har sett den anser jag att du bör göra det redan i dag.

Men inte ens jag kan påstå att den är bra.

Eller rättare sagt: den är både väldigt bra och väldigt dålig.

Den är för bra för att vara en actionrulle i mängden, men för dålig för att vara ett existentiellt drama, och den försöker vara både och.

Så kan det gå med en ambitiös regissör.

2010 blev Kathryn Bigelow tidernas första kvinna att belönas med en Oscar för bästa regi, för The hurt locker, krigsdramat om ett team amerikanska bombröjare i ockupationens Irak. Sedan dess har hon bland annat regisserat Zero dark thirty, filmatiseringen av USA:s jakt på Usama bin Ladin.

Bigelow har hyllats som en av vår tids stora uttolkare av manlig destruktivitet, och med viss fog kan man han hävda att Point break i all sin underhållningskitschiga, popcornvåldsamma enkelhet var det första steget på den resa som kröntes med The hurt locker.

Som film betraktat är den senare förstås ett långt mer komplext och komplett verk. Objektivt sett är allt – manus, skådespelare, foto, ljudeffekter – resor bättre i The hurt locker. (Point break var förstås heller aldrig i närheten av någon Oscar, däremot fick den tre nomineringar vid 1992 års MTV Movie Awards: Både Keanu Reeves och Patrick Swayze tävlade i kategorin ”Most Desireable Male” och scenen där Johnny Utah hoppar ut ur ett flygplan utan fallskärm kvalade in bland kandidaterna till ”Best Action Sequence”.)

Som berättelser är Point break och The hurt locker också varandras diametrala motsatser: Den ena är ett försök att så realistiskt som möjligt skildra ett brottstycke av krigets vardag, den andra är en saga full av logiska luckor och tvådimensionella karaktärer.

Men på ett annat plan är The hurt locker nästintill en ”Point break 2”, en inofficiell uppföljare och en fördjupning av det Kathryn Bigelow började nysta i redan för 25 år sen.

En nyckelscen i The hurt locker är när Sergeant William James, gastkramande gestaltad av Jeremy Renner, återvänt till fru och barn från kriget och står i en livsmedelsbutik för att välja cornflakes bland tusen olika sorter.

I nästa klipp är han tillbaka i Irak, med bombdräkten på.

Om man inte redan läst filmens tagline på affischen så står Bigelows budskap klart där och då: War is a drug.

Det är precis samma svenssonlivsleda, jakt på en högre mening och längtan efter en villkorslös men obrottsligt lojal gemenskap med andra män som får Bodhi i Point break att riskera och – spoiler alert! – slutligen mista livet i drömmen om den perfekta vågen.

”War’s dirty little secret is that some men like it”, sa Kathryn Bigelow ofta i sina intervjuer efter succén med The hurt locker.

Detsamma hade hon kunnat säga om Point break.

Det här är en bearbetad version av Jens Stenbergs text som ursprungligen publicerades på filmsajten Weird science i samband med Point breaks 20-årsjubileum.

 

Mer läsning!

Tomas ”Tjompa” Olsson talar ut >

Se trailern till nya Point break – 25 år efter orginalet >

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-29 22:43