Annons
Annons

Igår eftermiddag gick musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlund, 29, bort efter två och ett halvt års kamp mot cancern. Kondoleanserna strömmar nu in över hela landet, via såväl hans uppmärksammade blogg I kroppen min som radio, tv och tidningar.

Annons

Aftonbladets Per Bjurmannära vän till Gidlund – säger till Café:

– Mitt allra starkaste minne, förutom det som blev ett avsked hemma i Sverige i somras när han hade det väldigt jobbigt, var ett besök i New York i våras. Han var mellan två behandlingar då och nästan som på trots, som ett finger i luften åt det förbannade ödet, åkte han och två kompisar från Borlänge på en lång roadtrip i USA. Den slutade här i New York, med en veritabel backanal, en sjudundrande fest för livet, och vi hade vansinnigt roligt.

Gilla Cafe.se på Facebook

De kvällarna hör till ”de bästa, mest speciella” Bjurman har haft under sina nio år i New York, säger han.

– Så var det med Kristian, han lyste upp ens liv och var väldigt lätt att bli vän med och tycka om. För mig, som vanligtvis har rätt svårt att komma nära nya människor nuförtiden, blev han som en lillebror. Och den känslan delar jag med många, han blev nära kompis med nästan alla han träffade. Och nu är det jävligt tomt och ledsamt.

Kristian Gidlund växte upp i Kvarnsveden norr om Borlänge. Där bildade han – tillsammans med bland andra brödraparet Viktor och Carl NorénSugarplum Fairy 1998. Bandet slog igenom med hitsingeln Sweet Jackie 2004 (texten skrevs av Gidlund) och turnerade framgångsrikt både i och utanför Sverige.

– Jag har många fina minnen så det är svårt att säga ett speciellt, säger Sugarplum Fairys manager Pär Stavborg. Men det som sticker ut är hans stora engagemang i livet – upptäckarlusten över nya människor, nya böcker och ny musik. Jag minns saker som hans glädje över ett nytt trumset. Irritationen över att ha gjort ett litet fel i en låt under en spelning. Våra många resor tillsammans, där vi skrattade, firade, bråkade och grinade ihop. Avslutningsfesterna på turnéerna när Kristian fick alla att dansa.

I mars 2011 fick Kristian Gidlund diagnosen magcancer på Falu lasarett. Läkaren tog ett djupt andetag, gjorde en liten paus och förde ena handen över sitt kritvita skägg. ”Vi har hittat något i din mage. Något elakt. Kristian… Du har cancer.” Först uppfattade jag orden som ett dåligt skämt. Sedan rämnade verkligheten. Den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla, skrev Gidlund själv i ett gripande reportage om sjukdomen i Café tidigare i år.

Han behandlades på Södersjukhuset i Stockholm och tycktes ett tag ha besegrat tumörerna, men 2012 kom cancern tillbaka.

– Jag kommer ihåg hans oro förra sommaren när han började känna att något inte stämde, säger Pär Stavborg. Jag har fortfarande svårt att förstå det han berättade för oss då, jag ville inte förstå.

Kristian Gidlund samlade i somras sina erfarenheter i boken I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början. Han hade då redan inlett arbetet med en uppföljare. ”Han ville att en bok skulle ges ut postumt där hans slutgiltiga texter finns med. Det gör vi nu så snabbt som möjligt”, säger Gidlunds förläggare Anders Sjöqvist till Expressen idag.

Klockan 23.55 i natt uppdaterades I kroppen min för sista gången: Med detta inlägg, som blir det sista, så vill vi i Kristians närmaste familj tacka för det stora stöd som visats honom genom denna blogg. Vi önskar nu att få sörja och bearbeta Kristians minne i stillhet.

Markus Kylén

Foto: Emma Svensson.

Annons

Dela (48)
Tweeta

Annons


Laddar