Hoppa till innehåll
Tuva novotny. Porträtt.

Tuva Novotny: ”Jag kanske har en skitkarriär nu?”

Allt och Eva-aktuelle Tuva Novotny om att vara hemlig trots att man är ena halvan av Sveriges kändaste par, kultur och politik och saknad efter punken.

Robin Åberg

I filmen Diorama, som du skrev och regisserade, utforskade du tvåsamheten. I nya serien Allt och Eva spelar du en singelkvinna som åker till Danmark för att bli gravid. Finns det något samband?

”Jag tror inte att jag tänkte på tematiken egentligen. Det var bara ett så jävla välskrivet manus och det är sällan man läser ett manus och tänker att det här vill jag verkligen vara med på. Sen ville jag även jobba med Johanna (Runevad som står för manus och regi. Reds. Anm.).”

Varför Johanna?

”Jag har känt henne i många år och följt hennes arbete. Hon kom till mig med ett manus för fem år sedan och frågade om jag ville regissera. Men då tänkte jag att hon är ju ett sånt power house, så jag sa till henne att du borde göra det här själv. Så då gjorde hon det, och det blev Falkenberg forever.”

Kan du känna igen dig i din karaktär Eva?

”Jag tror hon är så långt ifrån mig som man kan komma. Superstressad och neurotisk. Ett kontrollfreak. Men det var också det som var kul och jag känner mycket för henne.”

På vilket sätt?

”Det är klart att jag kan känna igen en sån existentiell grej i att hon tycker det är jättejobbigt att vara människa, att ha känslor. Det är jobbigt att vara kär. Det är jobbigt att vara ledsen. Det är jobbigt att vara deprimerad. Man vill egentligen bara flyta genom livet ju? Men det kan man aldrig. Så jag kan känna för att hon kämpar så hårt för att slippa vara människa.”

I serien kan man förstå att det fanns en Eva före seriens början som hade kontroll men i serien får vi följa Eva under en kaosartad period. Hur hanterar du kaos?

”Jag trivs absolut inte i kaos. Jag gillar ordning och reda. Däremot är jag inte lika rädd för kaoset som förut.”

Rädd för vad?

”Rädd att man inte ska orka. Rädd för att man inte ska klara det. Det tror jag alla är. Men när man börjar fundera på vad är det jag ska orka? Vad är det jag ska klara? Vad är det jag ska uppnå liksom som människa och förälder? Ja, får man i sig lite mat om dagen, får sova några timmar och ändå är närvarande för sin familj då är väl det ändå ganska ok?”

Känns som en avslappnad attityd?

”Jo, jag försöker ha det men sen kommer ju jobbiga dagar såklart.”

Foto: Rickard Eriksson

Allt och Eva utspelar sig i Stockholm och Köpenhamn, dina två hemstäder. Hur kom det sig att du flyttade till Köpenhamn?

”När jag först flyttade dit för 20 år sedan var det ett väldigt funkigt politiskt landskap och underground-kulturen var på ett sätt överallt. I Köpenhamn kunde man också bo i innerstan eftersom de behöll allmännyttan. Sen var det såklart skönt att slippa… är man på tv och syns mycket då märks det när man är ute. Det var skönt att slippa det i Danmark.”

Känns inte som att du sökt dig till filmbranschen för kändisskapet?

”Nej, verkligen inte. Snarare tvärtom. Kändisskapet har jag sett som ett ingrepp. Jag tycker det verkar skitsvårt att ha ett offentligt liv på sociala medier. Gud vad det måste kräva jobb.”

På tal om det. Trots att du är du och att du är tillsammans med Alexander Skarsgård, har du lyckats hålla ditt privata privat. Hur lyckas man med det?

”Väldigt enkelt. Man rör sig inte i offentliga sammanhang, är inte på sociala medier och pratar inte om sitt privatliv. Då har inte heller skvallerpressen något att skriva om”

Men hur funkar det i Hollywood?

”Där borta är det parasitläge. Där kan man inte vara ifred. Mest ifred är jag i Danmark. De har en helt annan jantelagskultur. Du tittar inte, du pekar inte, kommer inte fram. Folk får vara folk liksom. Det är en jävla skillnad mot Sverige och speciellt Stockholm.”

På vilket sätt?

”Är det någon som gillar det man gjort och är direkt med det så är det ju underbart. Det är mer den här visk-visk-grejen. Precis som att man skulle vara något annorlunda för att man jobbar med det man gör. Alltså det mänskliga värdet, när det kommer i obalans på grund av vad en person sysslar med. Det är obehagligt.”

Är det därför du inte gjort något mer i Hollywood sedan Annihilation 2018?

”Jag känner mig så jävla lycklig lottad att jag har jobbat så pass länge att det dyker upp ibland och känns det rätt så gör jag det, men jag har aldrig haft ett behov av att gå den vägen. Jag tycker det är fantastiskt att kunna vara hemma i Skandinavien och jobba här, för jag tycker om sättet vi jobbar på. Men apropå exponering så ger storproduktioner i USA sinnessjuk exponering och det går ju inte direkt hand i hand med min livsfilosofi.”

Hur tror du det påverkat din karriär att inte vara mer offentlig?

”Jag vet inte. Jag kanske hade haft en helt annan karriär om jag hade varit lite smartare på sociala medier? Jag kanske har en skitkarriär nu!”

Foto: Rickard Eriksson

Vad är det då som driver dig att fortsätta göra film?

”Eftersom jag har vuxit upp med föräldrar som var kreativa inom film, TV, teater och konst så har det alltid varit ett sätt för mig att reflektera över saker. Dels över den egna existensen, men framför allt samhällsreflektionen. Att reflektera över det vi ser och använda kulturen, eller filmen då, som arena för en samhällskommentar. Sen tycker jag att det är en underbar arbetsplats. Banksy har ju sagt att ”Film is the most democratic way…” äh slå upp det. Men det är en väldigt demokratisk arbetsplats, i Skandinavien. I USA är det mer hierarkiskt.”

Är du politiskt intresserad?

”Intresserad, inte aktiv. Jag menar, jag har vuxit upp med en pappa som flytt från Sovjetisk ockupation. Då blir man naturligt intresserad. Jag tänkte på det nyligen när jag såg Imperiet-dokumentären Ett hjärta är alltid rött, att det är viktigt att vi kommer ihåg att kultur och politik bör hänga ihop mer än vad det gör just nu. Att vi inom kulturen också kan använda våra verktyg och röster mer.”

Vad gör du då?

”Inte nog skulle jag säga. Den första filmen jag gjorde själv handlade om psykisk ohälsa bland ungdomar och nu skriver jag på en film om asylpolitik i Danmark. Så på något sätt är jag väl aktiv, men inte partipolitiskt aktiv.”

På tal om Imperiet, kultur och politik. Saknar du punken?

”Fy fan, jag har punken i mig varje dag, men jag saknar det som fenomen. Men fan den finns. Det är bara att plocka fram den igen, och det bultande hjärtat för gemenskapen punken hade. Man pekade på staten och kapitalet och frågade: Vi då? Vi den stora gemenskapen?.”

Banksy-citatet som Tuva refererar till lyder: Film is incredibly democratic and accessible, it’s probably the best option if you actually want to change the world, not just re-decorate it.

Allt och Eva finns att se på Viaplay nu.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.