“Två av mina syskon dog. Jag tror att det är därför vi är så tajta”

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2012-12-24 09:40  |  Lästid: 4 minuter

Den mångsysslande motormunnen Özz Nûjen om förebilden Eddie Murphy, svensk vapenexport, tortyr i Turkiet och sin hyllade show Dålig stämning.

* * *

Vilken är din kurdiska favorit­svordom?
– Ez ê kîrê deh kera berra diya te dim! Jag ska jaga din mamma och sätta på henne med tio åsnekukar!

Är det en typisk kurdisk svordom?
– Mycket. Jag älskar överdriften. Att man tar i så mycket. Man kunde tycka att det räckte med en åsnekuk. Men, nej, det ska vara tio.

I höst fortsätter du att resa runt i Sverige med showen Dålig stämning. Hur lyckas du hålla tråden när du samtidigt lämnar utrymme för improvisation?
– Jag redigerar i huvudet under föreställningen. På golvet framför mig har jag tejpat upp lappar med mina stolpar. Det är ett 50-tal. Korta ord som ”11 år” eller ”Carl Bildt”. Om någon improviserad del drar ut på tiden får jag stryka någon annan. Men riktningen på föreställningen tappar jag aldrig.

Redan två månader innan Saudiarabien­­skandalen hade du svensk vapenexport som ett tema i föreställningen.
– Det visar att den bästa komedin alltid är den verkliga. Svensk vapenexport är en så bisarr situation. Alla är överens, från sossar till moderater. Vi säger att vi måste ha trupper i Afghanistan, för att se till att flickor där får gå i skolan, samtidigt som vi säljer vapen till den mest kvinno­förtryckande regimen i världen.

Du lär ha bildminne?
– Jag har varit så ända sen jag var liten. Om jag ser något så glömmer jag det inte. Men de bästa bilderna finns i radio. Det lärde jag mig när jag gick på radioproducentlinjen på Dramatiska institutet. Du sitter vid mikrofonen och säger till lyssnaren: ”Du går i din favoritskog…” För en arab kan den skogen vara fyra dadelpalmer i en öken. För en skåning en lövskog. Varje person som lyssnar på radio gör sin egen bild, på ett helt annat sätt än i film där regissören väljer bilden.

En komiker som gått en radioproducentlinje är ovanligt.
– Jag tror jag är ensam om det i komikervärlden. Men Mark Levengood har gått samma linje. Han är också en historieberättare.

Vilka komikerförebilder har du?
– Charlie Chaplin och Eddie Murphy. Chaplin för att han var så vass och samhällskritisk utan att ens använda ord. Murphy för att han är min uppväxt med ståuppfilmerna Delirious (1983) och Raw (1987). Jag kan dem utantill. ”The motherfuckin’ nigga pays…” (Börjar recitera Eddie Murphy-monologer i cirka 23 minuter.) Jag är uppvuxen i Rinkeby. Kom till Sverige när jag var åtta. Jag kollade aldrig på Hasse & Tage, Magnus & Brasse, Killinggänget. I dag vet jag vilka de är och beundrar dem. Men i förorten fanns de inte. I förorten hade vi Eddie Murphy.

Påminde Eddie Murphys beskrivning av situationen för svarta i USA om situationen för invandrare i Sverige?
– Lite. Men ändå inte. Eddie Murphy har i dag sålt sig till Mammon. Han får 20 miljoner dollar per film och gör mycket skräp. Det är därför lätt att glömma vad han stod för från början. Hur mycket lust han uttryckte. Framåtandan. Känslan att allt var möjligt. När han står på scen och säger: ”Jag är 23 år. Jag står här i Washington, håller i min kuk och kommer att tjäna miljoner.” Det var en enorm kick att ta del av det självförtroendet och den energin.

Jag satt bakom dina föräldrar på premiären av Dålig stämning. Du berättar om den tortyr din pappa utsattes för i Turkiet och hur han ibland slog dig under uppväxten. Vad sa han när han kom in i logen?
– Han kom inte in i logen efteråt. Jag hade heller inte berättat i förväg vad jag skulle säga. Men efteråt fick jag höra att pappa var stolt. Jag och pappa har kommit varandra mycket närmare nu, men vi pratar aldrig om känslor. Däremot pratar vi massor om politik, om Kurdistan. Det som gör mest ont är att se honom bli gammal. Han har fått så mycket stryk i livet. Det sista han vill göra är att gå till tandläkare och läkare. Det var de som utförde tortyren.

Du var vegetarian i sju år enbart för att göra uppror mot din pappa och hans ständiga köttgrillande?
– Ja. Och jag hatar grönsaker. Men det kändes rätt att göra det då.

Vad var det första kött du åt när du började äta kött igen?
– Kyckling. Stekt kycklingbröst.

Vilka rutiner har du på turné?
– Min rutin är att jag inte har några rutiner. För några år sen gjorde jag en show med Måns Möller. Han höll på att bli skogstokig på att jag inte hade några som helst rutiner innan föreställningarna.

Hur ser typiska Özz-fans ut?
– Det kommer bokstavligen allt från nioåringar till nittioåringar. Invandrare, etniska svenskar. Tjejer, killar. Handikappade. Jag tror jag är den enda komiker som även har teckentolkare för döva.

Varför har du teckentolkare?
– Jag var en gång programledare för ett tv-program om döva, Lika olika. Efter att ha fått insikt i deras vardag skulle jag inte kunna se mig själv i ögonen om jag inte levde som jag lärde. Spela roll om det kostar lite.

Vad gör du när du varvar ner?
– Den tid jag anser är min är den tid jag har med mina föräldrar och syskon. Jag ringer mamma minst en gång om dagen. Det tar max en minut och jag får alltid samma frågor: ”Var är du? Vad har du ätit?” Vi var sju syskon i Kurdistan, nu är vi fem, två dog. Jag vill inte prata om det, det är hennes story. Men jag tror att det är därför vi är så tajta. Vi vet hur det är att mista någon. Jag fick en gång frågan: ”Vad är trygghet för dig?” För mig är det att hur jag än mår, vad jag än har gjort, så kan jag när som helst på dygnet knacka på hos mina syskon eller föräldrar och få en kram och en kopp te.

Jan Gradvall
Foto: Pär Bäckstrand

FAKTA

Namn: Loran Özz Ceko Nûjen.
Född: Den 20 juni  1975.
Karriär: Gick Calle Flygare teaterskola 1997–1999 och radioproducentlinjen på Dramatiska institutet 2002–2004. Programledare i radio och tv, ståuppkomiker och skådespelare.
Aktuell: Showen Dålig stämning fortsätter rulla i höst. Nypremiär den 4 oktober. Mer info på özz.nu.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 7/2012.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-25 14:06