Annons
Annons

Vid baren står ett lejon i höftskynke och dricker weissbier och äter en saltad kringla. En tiger som skulle kunna vara Frosted Flakes-Tony vinkar till ett litet barn. Då och då spatserar några leopardkrigare förbi med spjut i händerna.

Annons

Jag befinner mig på Hotell Maritim i tyska Magdeburg, skådeplats för konventet Eurofurence – som samlar så kallade furries från hela världen. Vid första anblicken ser det mest ut som att ett gäng harmlösa sport- och nöjesfältsmaskotar går runt i den gigantiska lobbyn. Men jag ska snart bli varse att den här subkulturen har mörkare sidor än så. Redan när en prickig hund med fluga, och vad jag vagt misstänker är en lättare erektion under dräkten, kramar om mig sänks mysfaktorn något.

Gilla Cafe.se på Facebook

Jag sätter mig i baren. Den medelålders mannen i stolen bredvid nickar vänligt.

Han har khakifärgad fotografväst, runda glasögon och hästsvans. Bokstavligt talat. Det sticker ut en tjock, svart svans av tagel ur ett hemmagjort hål i jeansen.

När bartendern kommer med mannens drink betalar han genom att försiktigt puffa sedeln över baren med nosen på det lilla rävgosedjuret som han fram tills nu haft i bröstfickan.

”Oookej”, säger jag för mig själv, slår handflatorna en gång i baren och går upp till mitt rum.

Trots att det redan känns svårt att undvika så har jag inte rest till Eurofurence – Europas största sammankomst i sitt slag (nu inne på 16:e året) – för att håna någons livsstil. Jag är här för att furries vid det här laget har blivit en sådan stor del av vår populärkultur att de nästan kräver att bli skildrade. I ett avsnitt av Entourage, till exempel, har en kaninklädd Drama sex med kvinnlig, sexig ekorre medan Turtle chockad ser på. I CSI-episoden Fur and loathing in Las Vegas blir en furry i tvättbjörnsdräkt överkörd av en bil efter ett galet sexparty. Även Cityakuten, Drew Carey Show och 30 Rock har skildrat dessa påstått sextokiga gosedjursälskare.

Det finns helt enkelt något med kombon mjukisdjur/sex som fängslar oss ”fleshies” (furrycommunityns namn på civila).

Denna schablonbild av kåta furries fick sin spridning 2001 efter en text i Vanity Fair där skribenten i princip menade att de pälsklädda var ett gäng socialt handikappade, subkulturella sexgalningar. Denna artikel är fortfarande hatad i furrycommunityn och bär indirekt ansvaret för den loppbitna björndräkt som jag har med mig i resväskan. Sedan dess har de flesta furrysammankomster en vänlig men bestämd policy som förbjuder mediers närvaro. Så jag har bestämt mig för att göra det här reportaget helt undercover. Jag ska under två dagar wallraffa som furrie och är naturligtvis oerhört nervös för detta.

Men det är ändå värt det.

För om jag ska vara ärlig så är jag också här av en mer personlig anledning. Faktum är att jag under årens lopp har haft ett par ”upplevelser” med mänskliga gosedjur. En gång, när jag sprang ett maraton, blev jag så lättad när en tigermaskot kramade om mig att jag började gråta mot dennes axel och borrade fingrarna djupt ner i dess päls. Och när jag extremt bakfull och utmattad väntade på ett försenat flyg på Helsingfors flygplats hoppade jag på och, utan att riktigt själv förstå varför, började krama ett förbi­passerande mumintroll. Jag släppte inte taget förrän en ilsken, finlandssvensk röst innanför dräkten väste: ”Men släpp då för saaatan!”

Jag har också alltid sagt att om jag tvingades testa en sexuell perversion så skulle det lätt vara att ligga med en furry (förutsatt, givetvis, att vi hade gemensamma intressen). Jag menar, det är ju inte som att bli smiskad av en gummiklädd lantbrukare med en apelsin i munnen eller få vuxenblöjan bytt av ett 65-årigt bespisningsbiträde på en swingersklubb i Örebro.

Furrysex är ju gulligt. Åtminstone trodde jag det innan jag kom hit.

* * *

I hissen tillbaka ner till receptionen frågar en halvklädd räv om jag kan hjälpa honom på med dräkten. Jag, som inte bytt om än, frågar:

– Blir det inte väldigt varmt?

– Fan, säger mannen och knäpper till med fingret.

– Jag glömde kylvästen på rummet.

Han väntar tålmodigt tills jag gått av och åker sedan tillbaka upp igen.

Jag går ut i receptionen – centrum för helgens festligheter. Än så länge har bara en liten del, kanske två procent av de cirka 1 200 deltagarna, på sig sina fursuits. När jag ser mig omkring skulle jag också uppskatta att ungefär 85 procent är män och exakt 100 procent är nördar.

Detta säger jag inte för att vara elak, utan som ett sakligt konstaterande. Det här är uppenbarligen människor som lever en stor del av sitt liv på internet och lägger ner oerhört mycket tid och pengar på sina specialintressen. Men de är inte klassiska nördar, sådana med för korta byxor och tejpade glasögon, utan mer nördar av den nya, europeiska skolan. De flesta av dem ser ut ungefär som piratpartister: de har skinnrockar, kamouflagebyxor, långa glesa pipskägg och lyssnar antagligen på tysk techno. Från byxorna hänger rävsvansar, de har diadem med djuröron, kläderna täcks av knappar och klistermärken, och runt halsen hänger halsband och glowsticks. Jag står ut som Marilyn Manson på en dagisinskolning bara genom att ha på mig ett par jeans och en vit t-shirt.

Även om bara mellan 19 och 25 procent av alla furries, enligt en undersökning från 2008, är homosexuella så lägger jag direkt märke till att de definitivt är mycket mer fysiska än andra män.

Överallt kan jag se exempel på så kallad ”skritching” – det plockande, kliande och pillande som är en del av furrieskulturen. Män som ser ut att jobba med it-support går hand i hand, sitter i varandras knän och pillar varandra i håret. Ibland hälsar de genom att gnugga näsa och när de kramar varandra kramas de oerhört länge och med kinden mot den andres bröst samtidigt som de långsamt drar naglarna upp och ner längst ryggen. Upp och ner. Upp och ner.

Jag går runt ett tag för att försöka orientera mig bland de olika subkulturerna som ryms inom subkulturen.

”Furries” är för det första den allmänna termen för människor som är fascinerade av antropomorfi. Detta betyder djur som getts mänskliga drag, som kan gå och prata, och det kan var allt från Snurre Sprätt och Sonic The Hedgehog till Lejonkungen eller så kallad Kemono, den japanska variant av anime (tecknade serier) där människodjur har huvudrollen. De flesta furryaktiviteter sker på nätet. Där finns de serier, filmer, konstverk eller berättelser som medlemmarna själva producerar och det är där de ägnar sig åt ”furplay” – rollspel med sin djurkaraktär – eller ”fursona”.

Fursuiters, däremot, är communityns svar på den japanska animekulturens cosplayers – alltså fans som klär upp sig i hemsydda dräkter. Under Eurofurencedagarna finns ett flertal workshops i konsten att bygga dessa dräkter och att använda avancerad specialeffektsteknik till att få ögon, munnar och öron att röra sig trovärdigt.

”Sexy fursuiters” syr in magrutor eller tuttar i sina dräkter. Det är också en sexuell fetisch som innebär att man tänder på att ha sex i eller med folk i djurkostym – den kategori av furries som tv-program och tidningsartiklar oftast fokuserar på (även om furriesarna själva menar att det är en försvinnande liten del av deras kultur).

Andra kategorier av furries inkluderar ”Otherfurs” – som bokstavligen tror att de helt eller delvis är djur. ”Furrikin” – som blandar sitt mjukisdjurintresse med flummiga New Age-teorier. Eller ”Dark-fur” – hårda gothfurries.

Här och där på Eurofurence ser man också människor som bär omkring på gose­djur. De har dem draperade över axlarna, vilande i famnen eller leker med dem på golvet. I furryundersökningen från 2008 uppgav cirka 9 procent av deltagarna att de är så kallade plushofiler eller ”plushies” – att de tänder sexuellt på kramdjur. Jag frågar en furrie, vi kan kalla honom Vargen, vad de egentligen har de där gosedjuren till.

– Alla som går omkring med mjukisdjur är naturligtvis inte plushies, svarar han. Men om mjukisdjuren har ett litet hål mellan benen ska du nog undvika att gosa med dom.

* * *

I ett av konferensrummen är det furry­marknad. Här kan man köpa tillbehör till sina dräkter, serietidningar, böcker och tavlor. I mitten av rummet hittar man, i långa rader, den högsta koncentrationen av kvinnor på Eurofurence: furrytecknarna.

Dessa sitter hukade över sina A4-papper med blyertspennor i händerna och tecknar sexiga lejon och gulliga rävar på uppdrag av furries som kanske behöver en bild av sin ”fursona” till nätet eller bara vill ha en tavla att hänga hemma. Utanför lokalen sitter amatörtecknarna, de som inte riktigt har skills nog att ta betalt. Jag smyger mig fram till en man i hatt som nästan exakt ser ut som Hurley i Lost och kollar vad han pysslar med: Han gör en blyertsteckning av en sexig ekorre stor som Godzilla som höjer sig över en stad och stampar sönder byggnader och ynkliga, skrikande människor med sina enorma fötter. Mannen gnider omsorgsfullt ut ett blyertsstreck med pekfingret för att få en snygg skuggning och jag går, så tyst jag bara kan, vidare.

Allt det här är spännande, så klart, men var hittar man egentligen den så kallade “yiffen”, furriekulturens version av porr som är döpt efter det ljud rävar tydligen gör när de är upphetsade?

– Följ med mig in dit, säger Vargen och pekar mot en anonym dörr längre bort.

– Om du vågar.

På väg bort till rummet småpratar jag med Vargen. Jag undrar hur ett sånt här intresse föds.

– Alla är så klart individer, berättar han. Men jag tror att de flesta har det gemensamt att de någon gång i barndomen började tycka att djur är intressanta på något sätt. Det kan ha varit en tecknad serie som satte igång det eller att de kramade en maskot och fick ”konstiga” känslor eller bara hade ett gosedjur som de gillade extra mycket. För mig, och många furries i min ålder, var det definitivt Disneyfilmen Lejonkungen.

Furrykulturens fascination för Lejonkungen syns överallt på Eurofurence. Årets tema är ”Serengeti” och en stor del av besökarna är – förutom de annars så vanliga rävarna och vargarna – klädda som lejon, leoparder eller hyenor med afrikanska smycken, höftskynken och vapen. Till och med inträdesbadgen är prydd med ett lojt, sexigt lejon som ligger utsträckt på savannen med en blomma i tassen.

Exakt hur mycket vissa furries gillar Lejon- kungen blir jag varse så fort jag stiger in i rummet bakom den anonyma dörren.

Även om det officiellt är en utställning med tavlor som ska auktioneras ut senare under dagen så är det uppenbart att rummet också rymmer en aspekt av furrykulturen som inte är riktigt rumsren. En vakt utanför ser till att inga utomstående eller underåriga vandrar in, och all fotografering är förbjuden.

Längst väggarna hänger tavla efter tavla med ”furotica” – bilder av människoliknande djur som har sex med varandra. Det finns något för alla: vare sig du är hetero-, bi- eller homosexuell. Vare sig du är intresserad av toonofili (seriefigurssex), pokémonporr, djursex eller lite gammalt hederligt digimonbondage. Det finns allt från smakfulla ”erotiska” bilder på antiloper i bikini till rena hardcorebilder där en extremt välutrustad Simba sprutar ”spooge” (den överdrivna serieversionen av sperma) över tuttarna på Nala.

Det som verkligen chockerar mig, dock, är tecknarnas uppenbara besatthet av hundpenisar. Alla som nånsin sett en erigerad hundpenis, ett så kallat ”läppstift”, vet att det är typ det äckligaste som finns. Här är jag omgiven av dem. Jag vill inte döma någon, men jag måste gå ut.

– Klart att det finns en sexuell aspekt av furry fandom, säger Vargen efteråt. Men utomstående har en tendens att göra en alldeles för stor grej av det. Jag brukar jämföra med att det inom den japanska animekulturen också finns hentai (tecknad porr). Eller att en del trekkies ägnar sig åt slash (påhittade sexhistorier med Star trek-karaktärer). Furotican är bara en liten del av furrykulturen och är man endast intresserad av den tycker jag att man är en riktig furvert.

* * *

Ute i receptionen har konventets alla fursuiters samlats för den årliga fur­paraden. De är uppe i ett par hundra nu. Pälsklädda djur, drakar och seriefigurer går dansande runt, runt genom hotellet tills det är dags att ta en tur på stan.

– Vi får hoppas att vi inte råkar ut för nån fursecution, säger Vargen.

Precis som många andra alternativa livsstilar plågas furrycommunityn av haters. På nätet finns antifurrygrupper som regelmässigt lämnar meddelande i stil med ”Furries ligger med djur” eller ”Furries är töntar” på furry­bloggar. Så kallade ”goons” eller ”anti-furry­troll” saboterar hemsidor och rollspelssajter och invaderar furriedelen av Second life. I usa har det till och med hänt att fursuiters som tagit en tur på stan har misstagits för olika sport- eller nöjesfältsmaskotar och blivit misshandlade och satta i eld av ungdomsgäng.

Men finns det antifurries i Magde­burg så håller de sig inne i dag. Lokalbefolkningen är tvärtom oerhört vänlig, de vinkar och kramas, de skrattar högt – och jag ser till och med ett dhl-bud låna ut sitt paket så att det kan bli levererad av en två meter lång, grön drake.

På kvällen är det dags för den första av det som ska vara helgens båda höjdpunkter: nämligen dockteaterföreställningen.

Under de senaste dagarna har ett gäng entusiaster skrivit och övat in en pjäs som, förstås, utspelar sig i Lejonkungen-miljö. Den spelas sedan upp på den stora scenen med hjälp av handdockor, hemmagjord rekvisita och sentimental ”afrikansk” instrumental­musik. Det är, i alla fall för en fleshie, en oerhört underväldigande upplevelse.

Men furriesarna verkar gilla det: när den stolte lejonkrigare som tros vara död i slutet av akt två kommer tillbaka i akt tre ”ooaas” det högt och jag ser flera som går ifrån föreställningen med tårar i ögonen.

Medan personalen plockar undan inför helgens andra höjdpunkt, diskoteket, går jag upp på rummet och dricker mig berusad.

Efter att ha umgåtts med proffsfurries i två dagar inser jag nämligen att den björndräkt jag har tagit med mig från Sverige helt enkelt inte håller måttet. Jämfört med alla de fräscha, vackra och avancerade fursuits jag sett de här dagarna kommer min malätna gamla pjäs få mig att framstå som om Christer Pettersson plötsligt dykt upp på ett mellanstadiedisko.

Men samtidigt: det här måste göras.

Så jag stärker mig länge med tjeckiskt öl och örtlikören Underberg.

När jag lämnar rummet är jag rejält laddad. På vägen till diskot vinkar, dansar och spexar jag som jag sett de andra göra. Men ingen vill krama mig, ingen vinkar tillbaka och inte ens den mest desperata it-nörd kommer fram och vill bli skritchad i nacken. Nej, folk verkar tvärtom bli besvärade när de ser mig, genom björnögonen ser jag hur de ler ansträngt och rör sig i sidled därifrån.

Inne på diskot går jag direkt ut på dans­golvet. Jag röjer som en gyllene tysk technogud i cirka 15 minuter innan jag blir illamående och går upp till rummet igen.

När jag vaknar morgonen efter ligger jag länge och funderar. Stämde den bild av furries som målas upp av populärkulturen?

Definitivt inte.

Ett furrykonvent har lika lite att göra med det där CSI-avsnittet som ett partnerbyte i Melle­rud har att göra med orgiescenerna i Eyes wide shut. Förutom furotican och det eviga – och ärligt talat lite obehagliga – skritchandet så har jag inte sett någonting som liknar sex, och då har jag ändå tjuvkikat i flera hotellrum under den här helgen. Om jag skulle jämföra furryn med någon annan så skulle det vara science-fiction-fanet. Det här är helt enkelt människor som kanske känt sig utanför hela sin uppväxt och sedan, med hjälp av internet och konvent som det här, upptäckt kraften av att det finns andra, precis som dem.

Jag packar ner min björndräkt och åker ner till lobbyn. Förutom några amatörtecknare som sitter lutade över sina block är det tomt. Precis innan jag går ut genom svängdörrarna ser jag hur den medelålders mannen med fotografväst och hästsvans kommer ut från toaletterna.

När han ser mig höjer han sin mjukisrävs hand i luften och vinkar adjö.

Text: Jonas Cramby

Foto: Björn Terring

* * *

Texten är tidigare publicerad i Café 12/2010.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar