Annons

Våren 2007 besökte Cafés Martin Gelin Obamas hemkvarter i Chicago och berättar den spektakulära
sannsagan om demokraternas nya underbarn, som idag är på god väg att bli landets första svarta president.

Annons

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Café under 2007.)
Hyde
Park är en lummig och stillsam stadsdel som ligger längs med Lake
Michigans strand i södra Chicago. Kommer man hit en solig
tisdageftermiddag i mitten av maj möts man av en amerikansk idyll –
gourmetpizzerior med jättestora uteserveringar, miljövänliga bilar,
yogastudior, basketplaner, bokaffärer och fullsmockade kaféer där unga
studenter från University of Chicago dricker latte.

Här bor läkare,
advokater, politiker, lärare och akademiker. Chicagos progressiva
medelklass. 40 procent av invånarna här är svarta, 40 procent är vita.


soulfoodrestaurangen Dixie Kitchen serverar man stekta gröna tomater
till tonerna av gamla O’Jays-låtar, och servitriserna kallar gästerna
för ”sweetie”. I stället för bröd och smör får man en liten tallrik med
pannkakor och sirap att mumsa på medan man väntar på maten.

obama10

På en av stadsdelens huvudgator, 53rd street, ligger frisörsalongen Hyde Park Hair Salon. Det
är en charmig liten ”barbershop”, som frisörsalonger för män heter här,
som haft den här adressen i mer än 80 år. Salongen har ett vackert
mosaikgolv, slitna speglar i mörka träramar och fyra röda vinylstolar.

Det ligger ett tjockt, inbundet exemplar av Koranen på hyllan ovanför
hårvårdsprodukterna.

På dörren utanför sitter det ett litet klistermärke med texten ”Obama ’08”.

Jag tror att alla som jobbar här kommer att rösta på Barack Obama,
säger Zariff, en av frisörerna, och frågar sedan sina fyra kollegor om
det stämmer.
Alla säger ja. De är visserligen partiska – 46-årige Barack Obama är en av deras mest lojala kunder.


Han kommer hit och klipper sig varje lördag. Han var här nu i helgen,
för tre dagar sedan. Han hade sina döttrar med sig, och de frågade
honom ”Pappa, varför klipper du dig hela tiden, det ser ju ändå bara
likadant ut”. Obama svarade ”Det är det som är poängen”, säger Zariff.

Barack
Obama
har bott här i Hyde Park sedan 1996 med sin fru Michelle, 43, och
deras två barn, Malia och Sasha. Paret gifte sig 1992.

Trots att han
numera är en av USA:s mest upptagna män, med en intensiv
presidentkampanj som ofta innebär uppträdanden och möten i tre, fyra
städer om dagen, samtidigt som han försöker hinna sköta sitt jobb som
senator för delstaten Illinois, brukar han kika förbi hos Zariff
Hyde Park Hair Salon i stort sett varje lördag.

– Men det har
blivit lite krångligare att klippa honom nu när han har Secret
Service-bevakning dygnet runt, säger Zariff, som klippt Obama i 12 år.


Det dröjde flera år innan jag förstod vad han jobbar med. Vi pratar
aldrig politik, vi pratar mest om basket och baseball. Men för några år
sedan fick jag syn på en artikel i tidningen om att Obama var kandidat
för bli senator, och då förstod jag vem han var.


Obama
fick sitt stora politiska genombrott med ett bejublat tal på demokraternas partikonvent i Boston, i juli 2004.

Det
ägde rum bara några veckor efter nationaldagen – den 4 juli – men USA
kändes ändå inte det minsta som en enad nation den sommaren. Överallt
pratades det om polariseringen mellan de ”blå” och de ”röda”
delstaterna, mellan demokraternas liberala Amerika och republikanernas
konservativa höger. De som inte redan var ovänner på grund av moraliska
eller religiösa värderingar blev det snart på grund av Irakkriget, som
delade USA i två delar.

Presidentvalskampanjerna, med George w Bush
på republikanernas sida och John Kerry på demokraternas, präglades av
brutal smutskastning. Det fanns ingen gemensam mark. Man var, med
president Bushs egna ord, antingen med honom eller mot honom.

Men
där, på scenen i Boston den 25 juli, stod Barack Obama; en ung,
karismatisk man med en hoppfull blick och en magnetisk barytonröst, och
förklarade att USA måste förenas igen.

– Vid sidan av vår berömda
individualism finns det annan ingrediens i den amerikanska sagan, en
tro på att vi alla är förenade, som ett folk. Det är den tron som får
det här landet att fungera. Det är den tron som gör att vi kan jaga
våra personliga drömmar, men ändå förenas som en amerikansk familj.

Hans
budskap innehöll inga konkreta förslag på en ny politisk riktning. Men
det behövdes inte. Det som var unikt var hans retorik, hans tal om att
förena USA, och hans sätt att säga det.

I en era av politiskt mörker bidrog han med optimism, visioner och, framför allt, hopp.

Omgiven
av 12 000 jublande fans, som viftade sina blå-vit-röda Obama-plakat i
luften, berättade han sitt livs historia, med sin dröm om att hitta ett
hem i USA, eller med Obamas ord: ”Hoppet hos en spinkig grabb, med ett
lustigt namn, som tror att USA har en plats även för honom.”

Han lämnade scenen till tonerna av soulgruppen The Impressions Keep on pushing
och ett öronbedövande jubel.

barackobama_hasaposse

Bild från Obey Giant.

Nästa
dag skrev tidningarna om talet som en epokgörande händelse. Obamas
karisma och retoriska färdigheter jämfördes med John F Kennedy och
Martin Luther King.

I den demokratiske partistrategen Terry McAuliffes självbiografi What a party –
My life among Democrats
konstaterar McAuliffe det som alla tänkte: ”En stjärna föddes den kvällen”.

Uttrycket ”Obamamania” myntades och fenomenet Barack Obama hade anlänt.
Hösten 2006 presenterade en guvernör i New Hampshire Obama på följande sätt:
”Vi
hade ursprungligen bokat Rolling Stones till den här festen. Men vi
avbokade dem när vi insåg att senator Obama skulle sälja mer biljetter.”

I februari 2007 tillkännagav Obama att han kommer försöka få demokratiska partiets nominering
till president 2008, en position han i nuläget konkurrerar med Hillary
Clinton
om (John Edwards drog sig ur sista veckan i januari).

I mars chockerade
Obama USA:s politiska etablissemang när det visade sig att han redan
lyckats dra in lika mycket kampanjpengar som Hillary Clinton –  25
miljoner dollar.

Medan Hillarys stöd i första hand kom från
väletablerade donatorer och näringsliv, hade Obama, trots sin korta
politiska karriär, redan lyckats hitta ett brett stöd hos folket, och
hos de politiska aktivisterna, det som brukar kallas ”gräsrötterna”.
Hans 25 miljoner dollar kom från små donationer från mer än 100 000 olika personer.

I
dag skriver till och med högertidningar som Wall Street Journal att
Barack Obama är den första svarta amerikan som har en seriös chans att
bli president.
När Time Magazine listade Världens 100 mest
inflytelserika personer i maj fick Obama vara den största bilden på
omslaget – delvis för att det säljer lösnummer, men även för att han
redan har ett enormt inflytande.

För första gången någonsin har även Oprah Winfrey gett sitt officiella stöd till en presidentkandidat – Obama.

obama11

Barack
Obama
har förutspåtts en lysande politisk karriär ända sedan 1990, när
han som första svarta person röstades fram till den prestigefulla
positionen som chefredaktör för Harvard Law Review, USA:s mest ansedda
juridiska journal.

Samma år gjorde några klasskamrater på Harvard den, av allt att döma,
första parodin på Barack Obama, i skolans mer skämtsamma tidning
Harvard Revue. Där drev man med hans sätt att ständigt berätta om sin
kompli-cerade bakgrund (men de verkade blanda ihop Norge med Sverige).

I tidningen påstår man att Obama säger:
– Jag föddes i Oslo, i
Norge. Son till en Volvo-fabriksarbetare och ishavsfiskare. Min mamma
var körsångare för Abba. De var bra människor. När jag flyttade till
Chicago insåg jag för första gången att jag var svart, och har
förblivit så ända sedan dess.
Det var förstås ett skämt, men Obama hade faktiskt en sådan uppenbarelse tidigare i sin barndom.

När han var tio år gammal fick han syn på ett skrämmande bildreportage i ett av mammas exemplar av tidningen Life.

Bilderna
visade en svart, amerikansk man med blodiga sår över hela kroppen. Han
hade försökt använda sig av en kemisk procedur som skulle bleka hans
hud, så att han kunde bli vit och slippa uttsättas för rasism, men det
hade gått snett, och i stället såg han ut som om han vore allvarligt
brännskadad. Det fanns tusentals fler som honom – svarta amerikaner som
provat en experimentell behandlning eftersom reklamen utlovade ”ett
lyckligt liv som vit”.

Det var första gången Barack Obama insåg vad det kan innebära att vara svart i USA.

I
Obamas första bok, Dreams from my father, skriver han att han aldrig
funderade över hur olika hans föräldrar såg ut när han växte upp, trots
att pappa var ”svart som bläck” och mamma ”vit som mjölk”.

Hans
pappa var från Kenya och flyttade till USA för att studera. Mamma kom
från en medelklassfamilj i Kansas. De två möttes på Hawaii, där de
gifte sig och fick Barack 1961. Det var då fortfarande olagligt för
vita att gifta sig med svarta i flera delstater.

Efter två år skilde
de sig, Baracks pappa – som också hette Barack Obama – flyttade till
Boston och började studera ekonomi på Harvard, och flyttade sedan
tillbaka till Kenya.

Barack växte upp på Hawaii, och var den enda
svarta killen i sin skolklass. Första dagen i nya skolan frågade en
klasskamrat om Obamas pappa var kannibal.

obama08

En fredag i mitten av april har Barack Obama ett kick off-evenemang för studenter i Boston. Solen
glittrar under de gamla stenbroarna i Charles River, där ett tiotal
smala kanoter med tävlande roddlag glider fram majestätiskt. Längs med
flodkanterna joggar klungor av Harvardstudenter i skolans
karakteristiskt vinröda collegetröjor.

Det ser ut som en öppningsscen till en film om idylliskt, amerikanskt collegeliv.
Bredvid
volleybollbanan står två unga, muskulösa killar i mjukisbyxor och
fyller på sina ölmuggar. Jag frågar om de vet någon som ska gå och
lyssna på Obamas tal i kväll. De pekar mot skolbyggnadens lobby.

Därinne är det mörkt och lugnt och tyst. I ett hörn står ett litet träbord uppställt med två handskrivna pappskyltar: ”Biljetter till Obama ikväll! 23 dollar.”

Bakom bordet står två unga, rödblommiga män, i välstrukna, ljusblå skjortor.

Patrick Croke
och Jon Berkon, båda 25 år gamla, driver organisationen Harvard Law School for Obama.


I vanliga fall skulle jag inte slösa bort en fredagkväll med att gå och
lyssna på en politiker, men det är annorlunda med Barack Obama, säger
Patrick.


Obama
har en mytomspunnen status på Harvard Law School.
Långt innan han blev senator var han känd som en av de bästa studenter
som någonsin gått här. När han tagit sin doktorsexamen i juridik hade
han mer än 600 jobberbjudanden. Han var så hypad som advokat att
skådespelaren Blair Underwood använde honom som inspiration för sin
karaktär i tv-serien Lagens änglar (där Underwood spelade advokatbyråns
enda svarta anställda).

För de Harvardstudenter som inte är
intresserade av volleyboll och öl är det helt självklart var man ska
tillbringa kvällen – på Agganis Arena, där Obama håller tal.
Jon och
Patrick har sålt mer än 300 biljetter till evenemanget (priset – 23
dollar – är en symbolisk summa, studentanpassad efter det tillåtna
maxbeloppet för en politisk donation av en privatperson, 2 300 dollar).

Agganis Arena är en stor inomhusarena som i vanliga fall är hemmaplan för basketlaget Boston Celtics.

Den
rymmer nästan 6 000 personer, men det är utsålt sedan flera dagar
tillbaka, och när vi kommer dit ringlar det långa köer längs med
bilvägen utanför. De flesta är unga studenter, runt 20-årsåldern, och
många har Obama-tröjor, Obama-knappar, Obama-kepsar eller hemmagjorda
skyltar med texter som ”Obama rocks!”, ”Can’t Stop Barack!” eller
”Hillary is my senator – Obama is my president!”.

När Obama går upp på scenen möts han av den typ av öronbedövande jubel man vanligen förknippar med pojkbandskonserter.


Jag vill verkligen tacka er alla för att ni kommit hit. Jag vet vad en
fredagkväll betyder för ungdomar i er ålder. Och jag vet vad 23 dollar
betyder. Hey, när jag gick på college var det tillräckligt för att
bjuda en date på bio, och kanske till och med lite popcorn, säger Obama.

Han
pratar om de ämnen som demokrater brukar prata om –  sjukförsäkringar,
fattigdom, utbildning, arbetslöshet. Han kritiserar Bushs
skattesänkningar för höginkomsttagare (jubel), han kritiserar
behandlingen av fångar i Guantánamo Bay (större jubel) och han
kritiserar Bush-administrationens nonchalanta hantering av Darfur
(störst jubel).

När han tackar för sig exploderar konfetti-bomber över publiken och högtalarna dundrar ut Stevie Wonders Higher ground.

Efteråt
frågar jag Michelle, en 18-årig student på Boston University, som under
hela talet stått och skrikit som om det precis vore Usher eller Justin
Timberlake
som slitit av sig en skjorta, varför hon gillar Obama.
Plötsligt låter hon inte längre som en fjortis på en Justin
Timberlake-konsert
.

– Jag gillar att han är öppen för diplomatiska
lösningar i Mellanöstern, och att han har en koncis plan för att lösa
problemet med sjukförsäkringar för fattiga, säger hon.

obama12

Den
enda gången Barack Obama förlorat ett val var år 2000, när han försökte
bli kongressman för Illinois, mot Bobby Rush, en före detta Black
panther-medlem i Chicago. Rush sa rakt ut att svarta i Chicago inte
borde rösta på Obama eftersom han ”inte är tillräckligt svart”. Som
många andra amerikaner med en vit och en svart förälder har Obama länge
kämpat med sin identitet. I hans första bok, Dreams from my father, är
ras ett bärande tema. Ett av de mest självutlämnande partierna utspelar
sig just på Hyde Park Hair Salon.


Barack Obama
har precis kommit
dit för första gången och är djupt fascinerad av atmosfären – svarta,
muslimska män som pratar om baseball, basket och om Chicagos första
svarta borgmästare, Harold Washington.

Obama blir alldeles upprymd av att få vara en i gänget, att äntligen få vara en av de svarta.

Men
samtidigt beskriver han en gnagande oro över att bli avslöjad för den
han ”egentligen” är – en person med en mer privilegierad uppväxt, som
inte har någon aning om hur det var att bli behandlad som avskum i
Chicagos slum på 1960-talet, och som i dag har djupa skuldkänslor för
det.

Vissa amerikaner verkar i alla fall ha bestämt sig för att Obama är tillräckligt svart.
Det
vimlar redan av dödshot mot honom på olika sajter, och de medier som
tillåter öppna kommentarsfunktioner på sina hemsidor räknar numera med
rasistiska kommentater så fort de skriver om Obama.

I början av maj
anlitade Obama, efter att ha övervägt saken med sin fru, livvakter från
Secret Service. Alla amerikanska presidenter har förstås livvakter, men
det har aldrig tidigare hänt att en presidentkandidat skaffat det så
tidigt, mer än ett halvår innan primärvalet. Michelle Obama motiverade
det med att hon var rädd att hennes man annars skulle gå samma öde till
mötes som hans förebilder, Martin Luther King Jr och Malcolm X, som
båda mördades.

I samband med att Obama-hypen blev som allra mest intensiv skrev tidningen Los Angeles Times att Obama inte bara
är en presidentkandidat, utan att han dessutom nu håller på att vinna
den officiella positionen som USA:s ”magic negro”, en plats som i
vanliga fall (enligt journalisten) innehas av skådespelare som Will
Smith
, Morgan Freeman och Don Cheadle.


Barack Obama
har kort sagt
blivit personen som vita amerikaner vill hålla på för att det får dem
att känna sig bättre, som om de gör något bra.

När republikanerna
hade sin första primärvalsdebatt i april drog programledaren Jay Leno
ett skämt där han kommenterade att de, till skillnad från demokraterna,
bara har vita, manliga kandidater:
”Igår hade de tio republikanska
presidentkandidaterna en debatt. I vanliga fall gör jag inga
gissningar, men jag ska ta en risk den här gången och påstå att det är
en rik, vit man som kommer vinna.”

För många amerikaner finns det oändligt många anledningar att hoppas att han kommer ha fel.

MARTIN GELIN

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar