I titelspåret på ditt nya album ”Livets rytm” skildrar du ett -ganska ensamt liv. Känner du dig ensam?
– Både ja och nej, ska jag säga. Det sociala har krympt om man jämför med när jag var 40, och jag är 63 nu. Så verkar vara fallet för många av oss herrar. Man går från att ha en telefonbok med 30 personer till typ tre. Det verkar vara någon sorts svensk manlig utveckling som sker. En del är sådana: vi har alltid haft vår måndagsklubb, vi träffas gänget från Handels eller lumpen, vad det nu är. Man har traditionsbundna grejer. Jag är inte så mycket för sådant. Jag tycker att det är väldigt stelt och trångt. Och jag är inte en sådan som håller fast vid folk bara för att vi ska. Men sedan har livet förändrats också. Jag har levt ett kärnfamiljsliv i många år, och sedan skilde jag mig från barnets mamma och de har flyttat till en annan stadsdel. På pappret lever jag som en ungkarl, återigen. Det är en märklig känsla. Det finns vissa människor som jag ringer och har tät kontakt med, men de är extremt få. Plura är en av dem, även fast han har lite dålig pejl på mobilen. Det kan gå två dagar utan att man får tag på honom. Han har gått in i den fasen.
I nya låten ”Skånegatan” sjunger du om en efterfest hos Ulf -Lundell. Hur är det att efterfesta med Ulf Lundell?
– Det var asmäktigt. Det var under hans partyfas. Ulf Lundell var ju otroligt stor då, och är fortfarande såklart. Det var jag och några andra ungdomar som var ute, och på något underligt sätt skulle plötsligt alla taxibilarna hem till Ulf Lundell. Vi kände inte honom, även om han nog visste vem jag var. Jag var så imponerad av hans bohemiska lägenhet med uppstoppade fåglar och skrivmaskiner. Det såg ut som om man kom hem till Hemingway. Jag tyckte det var väldigt coolt.
I musikvideon till låten ”Allt just nu” ser du ut som Noel Gallagher.Du har till med hans semiakustiska Union Jack-gitarr. Vad har du att säga till ditt försvar?
– Det var kul att göra en låt som inte låter som så mycket annat jag gjort. Jag har rört mig mycket i den amerikanska musikvärlden. Jag tänkte att det vore kul att testa något brittiskt i produktionen. Och jag visste att det skulle irritera några, vilket kanske kunde få folk att komma ihåg videon och låten. Hellre det än att allt bara är middle of the road.
Du har sagt att ”skivutgivning är som att hålla på med fridans eller keramik eller göra lergökar på Gotland”. Varför ger du ut nya skivor?
– Ja, inte är det för pengarna i alla fall. Det är ju kulturverksamhet. Jag tycker att det roligaste man kan göra är att skriva, spela in och ge ut plattor. Det är fortfarande det bästa jag vet. Så varför sluta med det om man kan fortsätta? Har man tur är man i synk med folkmedvetandet i några år. Har man otrolig tur är man det i ett eller två decennier. Är man som vissa band, Gyllene Tider eller vad det nu är, kan man vara det en hel karriär. Det gäller att hänga i. Om man ska få legendarstatus kan man inte ge upp på vägen.
Hur lång tid tog det att skriva ”Sarah”?
– Den tog ganska lång tid, faktiskt. Mer än normalt. Jag hade det där riffet som går genom låten, och så hade jag några delar till. Sedan hette den inte Sarah från början, utan ”Elin”, men det lät inte lika bra sångmässigt. Man lät som Håkan Hellström när man sjöng det där långa E:et. Så titeln behövde ändras. Men ja, den tog rätt lång tid för att vara en singel. När så pass bra idéer kommer tycker jag ofta att det går rätt fort. Sedan hamrar man i detaljerna, det kan ta en vecka. Men själva grundidén, när man tänker att shit, det här är något, då tar det inte så lång tid att landa.
Det gick att läsa att du gjorde ett rejält miljonklipp nyligen. Vad kan du berätta om det?
– Ett så kallat miljonklipp, ja. Det var ett bolag vi startade för 20 år sedan. Kobalt Music. Det var en fin idé om att musikförlagsbranschen skulle göras mer transparent. Det var mycket oklarheter. Vi var fyra killar som lekte med idén om att man kunde göra hela den världen digital och transparent i stället. En av oss var riskkapitalist och bodde i London. Han sa att han trodde på det här. Och så slängde vi alla in var sin peng, och sedan fixade han de stora pengarna, för det var ju det han jobbade med. Det har verkligen blivit en framgångssaga. Men den har också varit jävligt bra för kompositörer. Nu kan man följa sina intäkter och ta betalt mycket snabbare och till lägre kostnad.
Har du unnat dig något för pengarna?
– En sommarstuga.
Blir man lyckligare av pengar?
– Jag tycker man blir lycklig av att oroa sig mindre. Det är skönt att veta att det finns en trygghet om något händer. Mitt liv har inte förändrats, men det behöver inte vara ett orosmoln längre hur räntorna går, vad momsen kommer att bli, eller vad det nu är. Det är jättelyxigt. Men jag har aldrig drömt om en Ferrari eller något sådant. Det har aldrig varit ett mål.
Vi sitter här på Teatergrillen i dag. Vilka är dina svenska favorit-krogar annars?
– Bästa finkrog är Vyn på Österlen, tycker jag. De kommer att få tre stjärnor och har nog möjlighet att bli den största skandinaviska krogen genom tiderna. Sedan tycker jag att Tennstopet är -väldigt bra. Jag kan slå mig ner i baren där och tänka att jag bara ska ta en öl och det slutar inte sällan med att jag sitter där och äter hela kvällen. Det är en bit av Stockholm som är jävligt bra. Sedan älskar jag Tjoget. Det är lite crazy och man träffar alltid folk man känner från branschen. Det är ganska levande. De ändrar menyn hela tiden. De har en pale-stinsk pizza som är supergod.
Negroni eller Dry martini?
– Ingendera. I så fall Negroni sbagliato-varianten för mig.
Vi har hört ”När vi gräver guld i USA” på repeat hela sommaren. Är den inte väldigt lik din gamla Ratata-låt ”För varje dag”?
– Lustigt. Jag har slagits av samma tanke, men jag har inte hört så många andra säga det. Så det är kul att du också har tänkt på det. Visst, en viss likhet kan man ana.
Mauro Scocco
Född: Den 11 september 1962.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Bakgrund: Slog igenom under 1980-talet som ena halvan av popduon Ratata tillsammans med Johan Ekelund. Sadlade därefter om till hyllad soloartist med numera låtklassiker som Sarah och Till dom ensamma. Parallellt skrev och producerade han musik åt andra artister, bland annat Lisa Nilsson, vars album Himlen runt hörnet blev en stor framgång med alla låtar skrivna av Scocco.
Han räknas som en av de mest betydelsefulla svenska artisterna från slutet av 1900-talet.
Aktuell: Med albumet Livets rytm som släpps den 30 oktober.
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.
