Hoppa till innehåll

Vittnesmål från Nintendos telefonsupport

Nintendo i Bergsala, Kungsbacka.
Jonas Strandberg

Jonas Strandberg fick som 16-åring alla spelnördars drömjobb – spelexpert på Club Nintendo. Men vad gjorde man egentligen på mytomspunna Club Nintendo i Kungsbacka? Här berättar han om de roliga och märkliga åren i spelsupporten.

”Välkommen till Club Nintendo, det är Jonas. Hur kan jag hjälpa dig?”

Mitt allra första jobb var på Bergsala AB, Nintendos nordiska distributör. Under hela gymnasietiden åkte jag dit efter skolan och hjälpte folk som hade fastnat i tv-spel. Det var den bästa sortens dubbelliv. Alldaglig tonåring på dagtid, certifierad spelexpert om kvällarna.

Alla som någon gång har passerat Kungsbacka på E20 har sett honom. Den glade, mustaschprydde rörmokaren Mario på en hög pelare, spejandes ut över motorvägen. I vår familj var det tradition att vinka till honom varje gång man passerade. Minns inte exakt varför. Tror att pappa sa åt oss syskon att göra det någon gång och sedan fortsatte vi bara.

Det klassiska landmärket på Marios Gata 21. Foto: Bergsala AB

När jag körde fast i spel ringde jag inte sällan in och bad experterna på Club Nintendo om hjälp. Det gick så långt att jag började känna igen dem som svarade. Till slut började de pinsamt nog även känna igen min röst. Efter några år tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få praktisera där en vecka under högstadiet och fick chockerande nog ett jakande svar. Efter perioden blev jag erbjuden jobb när jag började gymnasiet.

Att jobba med att spela och prata tv-spel. Ett jobb som kanske låter kul, men faktum är att det var extremt kul. Och konstigt.

Jag minns Barbiemannen. En äldre herre som ringde in flera gånger om dagen och bad om hjälp med ganska konstiga spel. Ofta Gameboyspel med Barbie i huvudrollen. Man fick ibland intrycket av att han mest villa ha någon att prata med. Vet inte riktigt varför. Det var något med hur han alltid när man guidat honom tackade, tystnade en stund och sedan ställde den svävande frågan:

”Annars då?”

Det fanns en lapp uppsatt vid telefonbåsen med hans namn och ett streck för varje samtal han ringt och rekordet låg på tolv gånger under en vecka.

Självklart minns jag den unge killen (Honken) som försökte starta upp en konkurrerande spelsupport. Han postade sitt privata mobilnummer i ett Nintendoforum och uppmanade folk att ringa in. Det gjorde de också, fast nästan bara mitt i natten.

Jag minns hur Club Nintendos telefonnummer var nästan identiskt med telefonnumret till Marios Pizzeria och hur jag mer än en gång fick ta emot beställningar på kebabpizza med extra sås.

Bergsalas museum med Nintendorariteter. Foto: Bergsala AB

Jag minns hur The Legend of Zelda: The Wind Waker precis hade släppts och jag inte hade hunnit spela igenom det. Det var ovanligt, men jag ville ta mig tid och inte stressa igenom just det spelet. Kanske tre dagar efter att spelet hade kommit ut fick jag ett telefonsamtal från en som behövde hjälp med slutbossen. Det sista segmentet i hela spelet. Det ville jag inte höra ett skit om.

I fullständig panik över att bli spoilad mumlade jag någonting om tekniska problem med vårt system. Möttes av ett gapskratt från min chef Micke. Han hade förställt rösten och velat testa min nivå av spoilerkänslighet. Nivån: tragisk.

När jag började på Nintendo 2004 var vi fyra personer som samtidigt hjälpte folk som var fast i ett spel. Trots det fanns det konstant en 20-30 personer lång kö. Men allt eftersom åren gick fick spelguiderna på internet brett genomslag. Detta var för övrigt nästan exakt samtidigt som Wii rullade ut med massiv framgång. Mina sista månader var jag ofta ensam i supporten och det blev glesare och glesare mellan samtalen. Så när Barbiemannen ringde in och jag hade hjälpt honom var det tyst några sekunder innan jag ställde den svävande frågan till honom:

”Annars då?”

Det är en speciell känsla att ha haft ett jobb som inte längre existerar. Kanske gjorde det att jag kunde relatera lite extra till morfar. Han var ”hålkortsoperatör” och det är ju inte lika stort med hålkort längre, tyvärr.

Morfar och jag. Två män som tiden sprungit ifrån. Det var naturligtvis aldrig en tanke jag luftade med morfar, det hade varit alltför patetiskt. Men det var roliga, konstiga år i spelsupporten och det händer att jag saknar dem. Till och med samtalen från Barbiemannen.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.