Jag vet att du älskar att resa. Har du varit i Sverige?
– Absolut, jag har varit i Stockholm! Jag tillbringade ungefär två och en halv vecka där med en av mina bästa vänner för några år sedan. I slutet av vistelsen kände jag nästan att jag kunde ha ställt upp som stadens borgmästare. Jag lärde känna massor av människor där. Jag gick på en fotbollsmatch, bland annat. Jag minns inte lagets namn nu bara… de hade gröna och vita tröjor på sig… bröderna Skarsgård är fans.
Hammarby, eller Bajen som de kallas.
– Ja, precis, det är de! Jag har många vänner i Stockholm och jag älskar verkligen den staden. Jag minns att jag läste The Road av Cormac McCarthy, som är en dystopisk, postapokalyptisk berättelse, samtidigt som jag låg på rygg i en av Stockholms parker och tittade upp mot den klarblå himlen. Jag tänkte: “Det här måste vara så långt ifrån Cormacs mörka fantasi man bara kan komma.” Det var en av alla fantastiska dagar i Stockholm.
Vad fick dig att tacka ja till tv-serien Fallout?
– Jonathan Nolan. Namnet i sig räckte för att jag skulle tacka ja omgående. Sedan var det Geneva Robertson-Dworet, som är en vän till mig; hon skrev filmen Tomb Raider som jag gjorde tillsammans med Alicia Vikander. Och så Graham Wagner, som jag är ett stort fan av. När jag läste manuset insåg jag vilket otroligt tillfälle det var att få spela två karaktärer som egentligen är samma person, men där 200 års tragedi skiljer deras upplevelser åt.
Vad kan du berätta om den andra säsongen?
– Den tar vid där den första slutade. Har du sett något av den nya säsongen?
Jag har bara hunnit se två avsnitt.
– Jag såg också två avsnitt i går kväll. Och även om det inte är helt färdigt ännu kan jag säga att det är fantastiskt. Helt ärligt, det är en riktig smällkaramell! Jag satt där och tänkte: ”Herregud, alla dessa talangfulla människor från helt olika platser som har gått samman för att ge allt de har till den här berättelsen.” Varenda person, oavsett om man gillar mig eller inte, ger sitt allt till det här projektet. Och det vi har sett hittills är inte ens den slutgiltiga versionen, när vi ser de färdiga avsnitten kommer det att bli en ännu bättre upplevelse.
Brukar du titta på dina egna filmer och serier?
– Nej, inte om jag inte måste. Jag har sett allt jag gjort en gång, oftast på premiären, men jag brukar inte se om något. Jag har blivit äldre nu och dömer inte längre mitt eget arbete lika hårt som när jag var yngre. Jag kan se det för vad det är och uppskatta vissa saker, och samtidigt inse vad jag kunde gjort annorlunda. Jag försöker leva i nuet och blicka framåt. Jag gör mitt bästa varje dag, framför kameran och utanför, och jag försöker också se det bästa hos andra. Jag bär inte längre runt på kritik, vare sig mot mig själv eller mot människor omkring mig.
Med tanke på hur världen ser ut i dag, behöver vi verkligen mer apokalyps i våra liv, som den vi får serverad i Fallout?
– Haha, mer än vi redan har, menar du? Jag tror att det alltid har varit viktigt att konsten speglar livet omkring oss. Även det kan ge en sorts eskapism. Vi lever inte i en postapokalyptisk värld, men vi kan nog alla enas om att risken finns. För mig är historien alltid det viktigaste – den är kung, eller drottning om man så vill. Det som jag beundrar mest med skaparna av Fallout är att de har byggt en tredimensionell, ja nästan fyrdimensionell, värld där varje detalj är noggrant genomtänkt. När samhället bryter samman bildas nya grupperingar, precis som i verkligheten, med olika idéer om hur mänskligheten bör gå vidare. Så har det alltid varit, och om vi började om från noll skulle det hända igen. Jag har haft en fantastisk tid med att gestalta den här historien, få fram både humor och absurditet, men också de känslomässiga konsekvenserna. Jag skrattar lika mycket som jag blir berörd när jag ser serien. När jag såg de första avsnitten i går var jag tvungen att ställa ifrån mig mitt glas vin och bara gapskratta åt en scen – det är den där blandningen av allvar och humor som gör Fallout så speciell. Det är en spegling av hur lite kontroll vi egentligen har, både i våra egna liv och i världen omkring oss.
allout är baserat på ett tv-spel. Är du själv en gamer?
– Nej, jag spelar inte tv-spel. Min spelkarriär tog slut med Galaga och Pac-Man. Jag spelar hellre Alfapet eller schack. Men min son är en stor gamer, han älskar att förlora sig i de här världarna eftersom berättelserna nuförtiden är så rika. Just Fallout är en av favoriterna. Det är en ny sorts berättande, spelvärldarna är så genomtänkta och detaljerade att de ofta överträffar traditionella filmmanus.
Du gillar att läsa böcker. Vad har du på nattduksbordet nu?
– Nu kommer jag låta som en riktigt pretentiös jävel, men jag läser Brott och straff av Dostojevskij. Jag har aldrig läst den förut. Jag är självlärd och lämnade skolan tidigt för att söka äventyr. Jag gick ett år på college och har därefter tagit till mig litteratur som en nyfiken själ snarare än som akademiker. Jag skulle ut på en lång ridresa med min son genom Mongoliet, och då kände jag att det var rätt tillfälle att börja läsa Brott och straff. Jag älskar den och är helt uppslukad. Den handlar mycket om skuld, om hur den känslan föds och utvecklas före och efter en viss handling, både moraliskt och andligt. Det är något som känns väldigt aktuellt i världen i dag. Jag fascineras av hur människor reagerar på sina egna handlingar, särskilt när kamerorna inte är på. Boken får mig att tänka mycket på just det.
Efter The White Lotus har du blivit något av en stilikon, och till och med sexsymbol, här i Sverige. Vad tänker du om det?
– Haha, ja vad ska jag säga? Jag har alltid älskat kläder, även när jag knappt hade några pengar. Kläder har alltid varit ett sätt för mig att uttrycka mig. Om folk ser mig som en stilikon så handlar det kanske om att jag lever autentiskt. För mig är det sexiga egenskaper hos människor: äkthet, nyfikenhet, vänlighet och tacksamhet för de möjligheter man får. Jag försöker leva efter det. Om någon tycker att det är attraktivt, då är jag bara tacksam för att de ser det.
Du jobbade med Quentin Tarantino i Django Unchained och The Hateful Eight. Hur var det?
– Det går att dela upp sitt liv i ett före och efter att ha jobbat med Quentin. Jag har haft turen att göra det två gånger. Han är, och kommer alltid att vara, en av de största regissörerna – inte bara nu, utan genom alla tider. Det var en enorm upplevelse.
Tack så mycket, Walton.
– Tack själv, min vän. Hoppas vi ses i Sverige snart.
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
