– Checka minen när han får till handledsknycken, fan, vad nöjd han är.
– Alltså, bowlingen verkar bara för skön…
– Känn på den backhandsmashen!
I månader hade jag mumlat avundsjukt över de samplingvideos som lagts ut hos wii.com. Detaljstuderat förhandstestarnas ansiktsuttryck. Glott på deras barnsliga förtjusning vid den inledande närkontakten med Nintendos nya spelmaskin.
Så när det till slut blev min tur fullkomligt slet jag – i det närmsta jag kommit en adrenalinrush sedan Prada släppte sin killdoft – upp kartongen med konsol, kontroller och ett helt gäng sprillans nya Wii-formatskivor: äntligen, äntligen dags att svinga loss!
Monteringen gick förvånande fort för ett system som känns så teknisk avancerat: efter 15 minuter var rörelsesensorerna på plats, internetåtkomst grejad (wlan), de trådlösa handkontrollerna (med inbyggda vibratorer och högtalare) synkade och nya Zelda: Twilight Princess kunde brumma i gång.
Senaste Zelda
Skymningsprinsessans nästan ett år försenade entré är utan diskussion något av spelårets klimax. De Shigeru Miyamoto-signerade historierna om lille Link och hans äventyrliga kamp mot Bossar är en framgångssaga utan motstycke, och har funkat som pålitlig kassako för Nintendo i åratal nu. Zelda-serien bygger minst lika mycket på igenkänning som genuint nyhetsvärde, och för den som knäckt föregångare som legendariska Ocarina Of Time, är det mesta sig likt sedan förr. Livet går sin gilla gång i landet Hyrule, figurerna är ungefär som de brukar, klurigheterna likaså.
Just detta får emellertid ens entusiasm att falna oroväckande snabbt: ingenting känns nämligen riktigt nytt och inte ens grafiken är förbättrad! De typiska, trubbigt brunmurriga miljöerna (de roligare färgerna och formerna från banbrytande Windwaker är tyvärr helt borta) känns ospännande och, tja … gamla – INTE skönt old school. Synd.
Men svärdfajterna då, de som det surrats mest om på grund av den epokgörande nya handkontrollen? Tja, onekligen är det en grymmare grej att fäkta ”på riktigt”. Men det har mer att göra med förbättringen av Wii som konsol, än detta spel. Nja, Zelda kändes lite ljummet.
Wii från sidan.
I stället testade jag raskt i tur och ordning Red Steel (pang-pang och slipade klingor i Tokyos undre värld. Ett lite omständligt men helt okay splatterspel för 1 – 4 deltagare), Call Of Duty 3 (mer pang-pang, nu tidsförflyttat till 1944 och ”riktig” krigsomgivning för 1 spelare (se även senaste Café (01/2007) för mer fullständig recension), Tony Hawk’s Downhill Jam (skitskoj åka-och-trixa spel i full fart för 1 – 4 spelare och för alla som liksom jag gillar att skejta) och slutligen Wii Sports, som medföljer konsolen på köpet och i mitt tycke är det festligaste spelet (1 – 4 deltagare). Särskilt tennismatcherna utnyttjar den unika Wii-handkontrollen till max och visar maskinens verkliga potential.
Den otroliga handkontrollen
Bra nog är Wii bakåtkompatibel och stöder både GameCube-spel och deras äldre typ av handkontroll – men det är den nya, som verkligen revolutionerar. Kontrollen i sig består av två separata delar, stavformade The Remote, som kan användas ensam, och växelspakiga The Nunchuk, som vid behov kopplas till ”staven”. Tillsammans funkar de ungefär som en traditionell handkontroll, fast delad i tu, och med sladd emellan. Bekvämt. Fast det är den extra bonusen av att de båda, utan minsta fördröjning, faktiskt direktöverför dina fysiska rörelser som verkligen ger spelkänslan en helt ny dimension – hugger du med staven hugger alltså ditt speljag i rutan. Omedelbart. Det funkar sjukt bra.
Wii:s handkontroll.
Ett minus, dock: 3 meter är längsta avstånd från kontroll till sensor och tv, sedan blir det lite svajigt. En aning kort, om du frågar mig.
Annars blir det full pott: Nintendo Wii må ha mindre skrytig processorstyrka, vara strippad på cd/dvd-funktion och inte ens försöka tävla i minneskapacitet med Microsofts Xbox 360 och Sonys kommande Playstation 3… men vad gör det, när de återuppfunnit själva själen i det som får oss att spela: glädjen.
Tomas Lenneryd