I fredags hade dokumentären Will & Harper premiär på Netflix, efter hyllade visningar på ett antal filmfestivaler. Mottagandet var gott även vid streamingpremiären med 99 % på Rotten Tomatoes i skrivande stund.
I filmen följer vi Will Ferrell när han får reda på att hans vän sedan 30 år nu identifierar sig som transkvinna. Harper Steele som hon heter, har under många år arbetat med Ferrell i en rad produktioner inom såväl tv som film och de har genom åren blivit nära vänner. Nu oroar sig Harper över att de sunkbarer och idrottsläktare hon frekventerat som man, plötsligt ska upplevas som annorlunda och hotfulla.
Tillsammans ger sig de båda ut på en roadtrip genom USA och hittar under resan sin vänskap på nytt. Kan Harper fortfarande göra allt hon älskade att göra i sitt gamla liv?
Att som Will Ferrell, en 57-årig man, så kvickt acceptera sin väns nya könstillhörighet är långt ifrån en självklarhet, specifikt för hans generation. Såklart är han lite överraskad och trevande inledningsvis, men det släpper fort. Fokuset ligger under resan snarare på att de båda hänger och pratar och att Will stöttar Harper genom att vara en trygg punkt. Det känns som att det alltid är så här de umgåtts, att vi får vara en fluga på väggen.
I det här sammanhanget tycker jag att det värt att hastigt nämna Ferrells bakgrund i improvgruppen The Groundlings. En av de viktigaste reglerna inom improvisationsteater är att bejaka sin medspelare och spinna vidare. Man säger ”Ja, och…” så fyller man på. Min magkänsla när jag ser dokumentären är att improbakgrunden har gett Ferrell verktyg att anpassa sig efter de nya omständigheterna och det gör filmen så mycket bättre.
Oavsett om det ligger något i den hemsnickrade teorin eller om Will bara är en allmänt fin kompis, så är avsaknaden av anspänning dem emellan en enorm styrka. En enkel, empatisk och rolig liten film.
