Annons

Yannick Tregaro har inte bara ett ovanligt namn. Han är ovanlig också. Då tänker jag inte bara på att han rekordung tränar några av världens främsta friidrottare. Inte heller på att han två år i rad valts till Årets ledare vid Idrottsgalan eller att Asics döpt en sko till Gel Tregaro.

Annons

Det är mer hur han pratar som är ovanligt.

Ta bara när vi sitter vid en höjdhoppsmatta i Friidrottens hus i Göteborg och tittar på två av hans mindre kända adepter som tränar olika hopp. Höjdhopperskan Angelica Johansson, med landslagsmeriter, och Mattias Ström, trestegshoppare. Ett par skolklasser tränar intill. På gymmet lyfter stavhopparen Alhaji Jeng skivstång. Någon går för att ringa efter Robert Kronberg, häcklöparen.

Vi befinner oss, kort sagt, mitt i Yannick Tregaros vardag.

Han berättar om sin träningsgrupp, ett tiotal hoppare, och jag konstaterar att det måste vara speciellt att en av dem, Emma Green, dessutom råkar vara hans flickvän.

Det är då han blir ovanlig.

Han tittar mig rakt i ögonen och försöker verkligen förklara. Det som skulle gå att vifta bort med något av hundra höjdhopparskämt om ribba eller ett ”vill jag inte snacka om” är han mån om att jag på allvar ska förstå.

– Situationen är faktiskt mer speciell än många vet. Jag var tidigare ihop med Sara (Brankell, trestegshoppare) i min grupp. Det tog slut. Ett tag efter det blev jag tillsammans med Emma. Självklart blir det väldigt speciellt. Men börjar man tycka om varandra är det svårt att styra det. Och kommer man till ett läge då man känner för mycket och det dessutom är besvarat så måste man bejaka det. Jag hade sagt till mig själv att jag aldrig skulle bli tillsammans med någon som jag tränar, men ibland går känslor inte att styra undan.

Han korrigerar några höga knälyft hos Ström – ”så att du blir mer rak i kroppen” – och fortsätter sedan:

– Men det är viktigt att det är på riktigt. Inte bara ett bus. För är det på riktigt så funkar det. Därför är det också viktigt att ett förhållande, som med Sara, också tar slut på riktigt. Man pratar ibland i företagsvärlden om att man inte ska vara ihop med arbetskamrater, men jag ser egentligen mycket positiva saker i det. Det farliga och negativa är om det blir lösa förbindelser och svartsjuka där det inte går att lita på varandra. Är man seriös i sitt förhållande så funkar det.

Yannick Tregaro pratar mycket om känslor. I hans ledarskapsfilosofi är det ett viktigt ord. Precis som kärlek. Han har mött tränare som mest ansett att förhållanden stör. Själv har han valt att se det precis tvärtom. När Christian Olsson träffade sin Gordana applåderade Yannick och om Kajsa Bergqvist har det bra med sin Måns Herngren tror han att hon hoppar bättre.

– Ett bra förhållande är det mest positiva som finns. Det finns väl ingenstans man kan hitta sådan energi, stöd och kraft som där. Som tränare kan man bara stötta. Kärlek ska man alltid stötta.

Det är svårt att höra en Lasse Lagerbäck eller en Bengt-Åke Gustafson uttrycka sig så i en intervju.

När Yannick Tregaro gick och la sig på fredagskvällen den 11 juni 1999 var han landets mest lovande höjdhoppare i sin ålder. Han, den där lite vilsne killen från Angered som räddats av idrotten, hade blivit tia i junior-vm och redan varit med i Finnkampen bland seniorerna.

På så sätt var tillvaron rätt bra.

Han anade inte att hela hans liv skulle förändras några timmar senare, även om han kände sig lite orolig just den där kvällen. Hans tränare, Viljo Nousiainen, svarade nämligen inte i sin telefon. Viljo, som var höjdhoppar­stjärnan Patrik Sjöbergs styvpappa, hade blivit Yannicks ”extrapappa” sedan flera år. I samband med en trasslig skilsmässa blev Viljo tryggheten för Yannick, som i perioder till och med bodde hemma hos höjdhoppstränaren.

– Jag tror att Viljo var rädd för att vara ensam och därför såg mig som någon att ta hand om, som en son. Inte minst när han började förlora kontakten med Patrik, säger Yannick.

Han hade fått följa med Viljo och Patrik på flera läger till Marbella i Spanien. Som 14-åring hade han fått en egen ackreditering till os i Barcelona 1992. Han hade dessutom varit den indirekta orsaken till att Sjöberg bröt kontakten med sin styvfar/tränare 1997.

Sedan några år var Yannick den som kände Viljo allra bäst och att han inte svarade i telefonen den här kvällen var märkligt.

När han inte heller svarade morgonen efter förstod Yannick att något hänt. Han ringde kompisen Martin Eriksson och frågade om han hört av Viljo. Nej. Båda kastade sig till Viljos lägenhet. Eriksson kom först, knackade, fick inget svar, kikade in genom brevinkastet – och såg Viljo ligga på golvet.

Yannick, som var den ende som hade nyckel till lägenheten, kom strax efter. Han låste upp och rusade fram till Viljo, som låg död halvvägs in till badrummet.

I dag, sju år senare, blir Yannick Tregaro fortfarande starkt rörd när han berättar:

– Han hade varit lite deprimerad ett tag. Först tänkte jag därför att han hade tagit livet av sig, men redan ambulansmännen sa att det verkade vara hjärtat. Senare visade det sig att kroppspulsådern hade brustit.

Det som hände sedan är anmärkningsvärt – eller i alla fall något som säger enormt mycket om Yannick Tregaro. I ett läge då många unga killar skulle ha skyndat bort och överlåtit kaoset till någon vuxen bara växte Yannick.

Han ringde Patrik Sjöberg, han ringde Sjöbergs mamma Birgitta, han ringde Viljos syskon i Finland. 20 år ung.

– Det bara blev så. Jag kände någon sorts ansvar för Viljo, trots att jag var så ung. Jag hade träffat hans släktingar i Finland och ville gärna berätta för dem, systrarna. Det känns skönt att det blev så. För mig innebar det dessutom en bearbetning av vad som hänt. Det var tuffa samtal, men om jag inte tagit tag i det hade det tagit längre tid för mig att förstå.

Yannick blev uppringd av Simon Bank, journalist på Aftonbladet, och fick lämna en kommentar. När man i dag läser den slås man av en sak som Yannick sa:
– Jag älskade honom. Det gjorde alla. Vi tänker föra hans namn vidare.

Dessa ”vi” var Viljos träningsgrupp med några av landets mest lovande hoppare. De informerades alla under lördagen och plötsligt var Yannick Tregaro, en av de mest lovande själv, halvt ansvarig för gruppen. Ja, snart helt. I Viljos gamla bil turnerade han och Christian Olsson, två år yngre, runt i landet på tävlingar.

– Det fanns så mycket minnen förknippade med den där bilen. Både bra och dåliga.

En gång låste jag och en till kille in Christian i bagageluckan. Vi tyckte det var skitkul. Först när vi släppte ut honom och han grät av rädsla fattade vi att vi hade gått över gränsen.

Nu var det bara Christian och han i bilen. Yannick hoppade själv i tävlingar, drog på sig jackan och ställde sig för att coacha Christians hopp på samma sätt som Viljo gjort.

– Det var svårt att träna mig själv, men när jag såg Christian visste jag automatiskt vad jag ville göra för att han skulle hoppa bättre.

Med ett personbästa på 2,17 och en tionde plats i junior-vm som främsta merit gav han upp sin egen karriär och blev rekordung elittränare. Christian Olsson slog snart igenom och framgångssagan om den geniala unge tränaren tog sin början.

I dag är Yannick Tregaro på flera sätt ett fenomen.

Inte minst för att han blivit en kändis själv. Hur många vet vem som tränade Magdalena Forsberg? Vilka har koll på Anja Pärsons ledare? Vad heter Therese Alshammars coach?

Men att Yannick Tregaro är tränare för bland annat Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Emma Green vet snart varenda svensk.

Han har gjort reklam för Expert. Han går rakt genom tv-rutan i samband med varenda friidrottssändning. Han är en oerhört eftertraktad föreläsare. Två år i rad har han som sagt utsetts till Årets ledare vid Idrottsgalan. Hans namn är ett varumärke. Han har alltså till och med fått en sko uppkallad efter sig.

– Jag tycker alltid att det blir konstigt när man pratar om Viljos död. Det blir ju nåt positivt i att jag utvecklades som människa av det som hände honom. Hans död gav mig möjligheten att bli tränare. Det gör att jag kan känna att jag blev framgångsrik på bekostnad av honom, även om jag inser att det inte är så. Om jag kunde välja skulle jag gärna ha varit en anonym aktiv fortfarande och hoppat, säg, 2,23 – men haft Viljo kvar i livet. Det är lite jobbigt ibland att känna på det sättet.

Fast han lär ju ha sagt till många att du skulle bli tränare en dag.

– Ja, jag var hela tiden jätteintresserad av träning och hjälpte till när det kom nya till Viljos grupp. Jag är helt säker på att jag hade blivit tränare så småningom, men Viljos död skyndade på processen. För mig var det tur att Christian exploderade då 1999, men det hade han ju gjort även om Viljo tränat honom.

Visst diskuterades det om du verkligen var mogen uppgiften?

– Ja. Men Ulf Karlsson, som tillträdde som förbundskapten då, gav mig fullt förtroende direkt när en del ifrågasatte om jag verkligen skulle vara den som tränade denna jättetalang.

Du tog 2,17 som 18-åring. Hur högt i dag?
– I strumporna gör jag 1,95. Får jag till det kanske jag tar två meter. Då har man låg fart och hinner med teknikmässigt. Drar jag på mig spikskorna och hoppar med full fart blir det däremot inte högre. Då har jag inte styrkan och tekniken för det.

Nyss läste jag om en otränad amerikansk basketkille som hoppade 2,22 första gången han hoppade höjd…

– Det är samma fenomen. Jag läste också det. Men för det första ska man komma ihåg att han var bra tränad, han spelade basket och hoppade och gjorde grymma dunkar hela dagarna. Det är perfekt höjdhoppsträning. Det färre vet är att han gjorde några tävlingar till efter den där första. Nu med spikskor och med lite specialträning. Det gick spikrakt neråt. I den sista gjorde han 1,95. Men självklart är en sån kille en stor talang.

Apropå talang, finns det andra svenska idrottare som skulle bli bra friidrottare?
– Många elitidrottsmän och kvinnor är kort och gott idrottstalanger, oavsett vilken sport de väljer. Therese Alshammar, simmerskan, skulle jag kunna tänka mig som bra hoppare. Hon är lite byggd så. Ara Abrahamian, brottaren, skulle nog kunna bli bra i en massa grenar. Många boxare också, de tränar på det där explosiva sättet som är lite likt friidrott.

Fotbollsspelare då?

– Johan Elmander, kanske? Jag gillar honom. Ofta hör jag om spelare som sägs ha gjort 10,5 på 100 meter. Men när de springer på en friidrottsträning visar det sig nästan alltid att de får stryk av tjejerna. Men Jesper Blomqvist var riktigt snabb. När han spelade i IFK Göteborg var han med på en tävling här och gjorde, om jag minns rätt, 7,20 på 60 meter. Det är riktigt bra. Thomas Ravelli, målvakten, var med och hoppade höjd med Viljo en del. Han hoppade över två meter, 2,05 som bäst tror jag.

Hur högt skulle du ha hoppat om du inte valt att bli tränare?
– Det får jag aldrig svaret på. Ibland leker jag med tanken att nu skiter jag i allt, sticker till Sydafrika och tränar stenhårt ett år. Hur högt skulle det bli då? Men helt ärligt tror jag inte att jag hade blivit en 2,35-hoppare. Jag hade nog slutat på några centimeter över 2,20.

Minns du när du kände att du valt rätt?

– Ja. Jag blev tia i jvm i Sydney 1998. Då lovade jag mig själv att jag skulle vara med där i os fyra år senare. Den arena som jag hoppade på i jvm var uppvärmningsarena när det blev os. Jag minns hur häftigt det var att komma in på den arenan igen. Jag kände att jag faktiskt var tillbaka som jag hade lovat mig. Som tränare visserligen, men det kändes bra. När jag klev in där och fick gåshud tog jag det som ett tecken på att jag lyckats, att jag hade nått mitt mål.

Du brukar säga att det var resorna med Viljo och Patrik Sjöberg som gett dig grunden till det du kan i dag. Du reste med dem i flera år. Tyckte Patrik att det var okej?
– Nej. Han kände nog ibland att Viljo inte la 100 procent fokus på honom. Vi har pratat om det. Patrik har aldrig sagt det rent ut, men jag kan förstå att det ändå var så. Han var mycket äldre än jag och tyckte nog att det var jobbigt att Viljo tog mer hand om mig. Det Patrik gjorde var dessutom hela tiden fel i Viljos ögon. Han var ute på kvällarna eller träffade tjejer eller sånt. Viljo var bra på mycket, men inte på den biten. Men av att se det lärde jag mig att tänka tvärtom. Hela människan måste må bra och få trivas. Jag däremot var just då unge killen som gjorde precis allt Viljo sa och lyssnade med mina stora öron. Jag fattade inte det då, men det kanske inte var så kul för Patrik att ha mig hängande där när han hade en viktig träning. Men vi har också haft otroligt mycket roligt. Jag känner en väldig närhet till Patrik oavsett vad han råkar ut för.

Yannick Tregaro var alltså den utlösande faktorn när Patrik Sjöberg bröt kontakten med Nousiainen våren 1997. En kvällstidning hade bett Yannick skriva två krönikor från ett träningsläger. De betalade hans lägerkostnad, naturligtvis i hopp om att få lite inside om superstjärnan Sjöberg. Viljo sa att det var helt okej för Patrik.

När första krönikan var klar läste han upp den i mobiltelefon för Patrik – som blev störtförbannad.

Han kastade ut både Yannick och Viljo från huset. Viljo var förtvivlad och insåg att den kvällen var slutet för hans relation med Patrik. Yannick bara grät. Dagen efter bad Sjöberg Yannick komma till ett kafé. Han förklarade att det här inte handlade om Yannick, att det inte var något fel på texten, att allt handlade om relationen mellan Viljo och Patrik.

Efter bråket bytte Sjöberg tränare.

Vad tycker du om det som hände under EM i Göteborg, när Patrik greps med kokain efter Christian Olssons segerfest?

– Det var skittråkigt. Helt ärligt hade jag inte trott att han använt knark tidigare.

Efteråt kan jag kanske förstå det, men jag var aldrig med i såna sammanhang. Kanske är jag blåögd? När jag sett folk väldigt fulla så kanske de har varit påverkade av annat? Inte minst var det tråkigt att bli ihopkopplad med det.

Du menar att det skedde på Christians guldfest?
– I Göteorgs-Posten var det en stor bild på mig med drink i handen när jag pratar med Patrik. ”Knarkskandalen” eller nåt sånt var rubriken. Jag ringde redaktionen och var skitarg. Bilden var tagen på guldfesten, visst, men jag gick hem elva. Patrik och de andra gick vidare till en fest med mer före detta friidrottare. Det var där de greps. Då var både jag och Christian hemma sedan länge.

Din egen inställning till droger?
– Jag tycker inte att man ska hålla på med droger, men jag kan inte bestämma vad andra ska göra med sina liv. Det kan vara bra människor ändå. Jag gillar Patrik oavsett vad som händer. Med Sven Nylander, som ju också greps, känns det riktigt hemskt. Man får hoppas att det i slutändan kan bli något positivt av det för honom också. Jag känner Sven rätt väl och vet hur duktig han är. Det här måste vara rena mardrömmen.

Och dagarna innan knarkskandalen söp kulstötaren Jimmy Nordin ner sig?
– Ja, herregud, vilket em. Jimmy är en speciell kille. Jag har alltid kommit bra överens med honom. Han går sina egna vägar och säljer kosttillskott och sexleksaker och allt vad det är. På något sätt både blyg och utflippad. En skön typ, faktiskt.

Yannick Tregaro gillar över huvud taget människor. Nästan alla. Kanske har det med uppväxten i Angered att göra? Förorten till Göteborg är invandrartät och har haft rätt dåligt rykte.

Yannick själv ljög faktiskt om sin postadress första gången han kom med i ungdomslandslaget ”och skrev Göteborg i stället för Angered bara för att slippa förknippas med bråken där”. Fast egentligen hade han inget emot Angered.

– Jag gillade det då och gillar det nu. Först bodde vi i Rannebergen, sedan i Hammarkullen. Det är nära naturen och verkligen mångkulturellt. Jag har massor av kompisar med bakgrund i alla möjliga länder. Många pratar om det som en hård miljö, men det har aldrig känts obehagligt för mig.

Han skrattar.

Det var mycket ”bus” som han kallar det. Han och kompisarna klippte av elledningar i hissen för att kunna åka på hisstaket, slog sönder rutor och lampor och sånt. På högstadiet i Hammarkullen blev det en del gängbildningar ”så jag känner många som det gått snett för med droger och annat”.

Själv klarade han sig ändå bra ”för att fri­idrotten kom in i mitt liv, det var där jag fick min tillhörighet”.

Hemma hos Tregaros pratade de svenska, även om pappan är fransman och mamman holländska. Deras historia är, för övrigt, rena filmmanuset.

– Pappa kommer från Bretagne. Han gjorde lumpen och tog sedan värvning.

När han placerades i Tchad i Afrika på ett sjuårskontrakt rymde han, greps och sattes
i fängelse, rymde igen och var på flykt i Europa. I en vägkorsning i Belgien började han prata med en tjej från Holland. Hon hade jobbat i Norge men visste att Sverige
var bra på att ta emot flyktingar och, ja, därför hamnade de i Angered.

Något år senare föddes Yannick. Pappa, soldaten från Tchad, blev senare bibliotekarie i Kortedala och mamma socionom.

Yannick pratar inte franska, men har bra kontakt med släkten där.

– Nyligen var jag och Emma och pappa till Bretagne och hälsade på farmor. Släkten bor nära Rennes och pappas bröder ville bara prata om Kim Källström. De saknar verkligen honom i laget.

Ett bra exempel på världsvännen i Yannick Tregaro märks när man pratar om kompisskapet inom de olika grenarna i friidrotten. Höjdhopparna, till exempel, känns ofta som en enda stor familj där alla klappar händerna åt alla. Utom åt Venelina Veneva, bulgariskan. Yannick förklarar:

– Det är lite speciellt med henne. Det går lite rykten om otillåtna medel, så många litar inte riktigt på henne. Samtidigt är hon inte fälld, det är viktigt att påpeka. Jag tycker nästan lite synd om henne.

När de andra inte klappar kan man därför se Yannick i alla fall smygtrampa lite med foten i takt…

Skulle Emma hoppa 2,10 om du smög ner anabola steroider i hennes gröt?

– Jag tror inte det har så stor betydelse för dem som har det där extra, talangerna som har rätt muskelfibrer. Däremot tror jag doping har effekt för dem som ligger på nivån under, eller är lite äldre och inte har den naturliga hormonproduktionen.

Nu pratar du om hoppgrenar?
– Ja, om Christian skulle bli snabbare och starkare så är det inte säkert att han skulle klara av tekniken. Många i världseliten är snabbare än Christian, men de får inte ihop hoppen som han. Men i till exempel 100 meter är det mycket bara den fysiska talangen det handlar om. Därför är det mer fördel i en sådan gren. Samma sak på längre löpsträckor. Jag tror inte man kan bli världsbäst på 5 000 meter om man tränar i Göteborg. Tränar man på hög höjd i Kenya, som Mustafa (Mohammed, svensk hinderstjärna), så kan det gå. Då kan man fråga sig vad som är doping. Epo ger samma effekt, men utan att man behöver vara på hög höjd. Det är en svår fråga.

Har du kommit i kontakt med doping personligen?

– Du menar att någon erbjudit mig att köpa eller så? Aldrig. Det närmaste var att Rizak Dirshe (svensk löpare) blev erbjuden epo i vm-byn i Helsingfors av en marockan.

Patrik Sjöbergs generation hoppade högre än dagens hoppare. En vanlig lekmannaför­klaring är att, äh, de var väl dopade.
– Några av tyskarna kan ha varit det, men det vet jag inte och tror egentligen inte det heller. Det var inte heller så att de hoppade extremt högt. Visst, de hoppade 2,35–2,37 lite oftare än hoppare gjort de senaste åren, men det var grymma typer också. Alla var två meter långa och smala, men explosiva ändå. Nu är många höjdhoppare kortare och kraftigare.

Patrik Sjöberg?

– Jag är 100 procent säker på att Patrik var ren när han hoppade 2,42. Och lika säker på att Holm var det när han hoppade 2,40, att Kajsa var det när hon hoppade 2,08 och Christian när han hoppade 17,83. Det är resultat som är bland de bästa som gjorts. Det är, för mig, beviset för att man kan bli bra utan doping. Men i vissa andra länder tror man fortfarande inte att det går att hoppa 2,40 utan doping. De är säkra på att Stefan Holm var dopad och att Carolina Klüft är dopad – för så bra kan man inte bli annars.

Är det inte trist att jobba med en idrott där det alltid finns ett stort frågetecken kring alla extrema prestationer?
– Jag har levt med misstankarna hela tiden. För mig är det skitsamma. Dopa er då! Förstör er då! Ni får ju ändå stryk! Christian slår er ändå!

Men det gäller inte på 100 meter?

– Det var jobbigt när Justin Gatlin visade sig ha varit dopad. Jag har träffat Gatlin några gånger, han är en jätteschyst kille. Samma sak med Asafa Powell. De är dessutom enorma atleter.

Långa, kraftfulla och graciösa. Helt andra kroppstyper än svenska sprinters. Därför är det inte konstigt att de springer fortare. Tänkte jag. Men så åkte Gatlin fast. Jag höll på att trilla av stolen när jag hörde det. Om han kan åka fast kan fan vem som helst göra det. Jag blev otroligt besviken.

Kajsa Bergqvist är bäst i världen, Christian Olsson också. Hur bra kan Emma bli?
– Hon har en otrolig potential och kan bli en av de absolut bästa någonsin. Men det krävs väldigt mycket. Jobbigast är allt som krävs i livsstilen, med rätt mat och sånt. Det blir väldigt extremt i längden. Tidigare gillade hon inte rampljuset. Numera har hon blivit mycket bättre på att stå i det. Och det är viktigt. Det får inte vara för stor belastning.

Får du procent på Kajsas och Christians segerpremier?

– Nej, jag har inte det. Jag har valt att ha lön, en halvtid, från sok för att träna dem. Och så har jag en halvtid från Örgryte is. Det blir mellan 25 000 och 30 000 kronor i månaden. Det är bra, tycker jag. Vill man tjäna fantasipengar ska man inte vara friidrottstränare. Det jag däremot kan tjäna mer pengar på är föreläsningar. Och ska Christian och Kajsa i så fall ha procent på föreläsningspengarna?

Men nog måste det ibland kännas konstigt att lägga ner den tid du gör och se dina adepter gå i väg med miljoninkomster?
– Okej då, i början tyckte jag nog det. Nu händer det att jag får en summa om det gått väldigt bra. Men för mig är det ändå viktigare att inte känna mig låst av dem. Skulle jag bara träna storstjärnorna, vilket sok har föreslagit ibland, finns en risk att jag skulle bli en hjälpreda. Nu har jag min grupp och känner att mitt jobb är att vara tränare.

Är det svårt att prata pengar?

– Nej, jag har haft diskussioner om detta flera gånger med Christian. Vi känner varandra så bra, så det blir aldrig pinsamt att ta upp. En del tycker att jag ska vara tuffare i mina krav, men jag tycker bara att det handlar om att komma överens. Alla ska vara nöjda.

Hör många av sig och vill att du ska bli deras tränare, som när Kajsa Bergqvist frågade häromåret?
– I Sverige vet de flesta att jag inte tar in nya i gruppen, men jag får rätt mycket internationella förfrågningar från världsstjärnor. Men jag hinner inte. En del ber att enbart få ett träningsprogram, men det är inte min grej att bara lämna ifrån mig ett sånt. Ska jag ta hand om någon ny vill jag sätta mig in i hans eller hennes livssituation och engagera mig. Får jag mer tid tror jag dessutom att det skulle vara roligare att jobba med några 14-åringar i stället.

Att börja träna Kajsa, en redan etablerad stjärna, måste ha varit en ny situation för dig?

– De andra har jag känt hur länge som helst, nästan växt upp med. Men Kajsa var en förebild, en idol, för mig när jag fortfarande var aktiv. Hon är två år äldre och en av dem som tagit sig ända till världseliten. Men kommunikationen mellan oss fungerar väldigt bra. Jag är mer stöd än pådrivare. Hon är van vid att träna själv.

Har Christian Olsson större potential i höjdhopp?
– Christians kropp är perfekt för höjdhopp. Han har tagit 2,28 – men jag har sett honom vara högt över 2,30 och sen klackat ner ribban. Om vi satsat enbart på höjd vet jag inte om han blivit lika bra på det som tresteg, men ser det inte som omöjligt att han skulle bli stabil på 2,38. Inte alls.

När du föreläser överför du din ledarfilosofi till näringslivet. Är du själv, säg, personalchef någonstans om tio år?
– Tanken har slagit mig. Det vore kul att se vad man kunde göra inom den världen, få ett företag att prestera. Samtidigt är det tränare jag vill vara. I alla fall ett tag till. Men jag stänger inte dörrar. Jag vill känna att jag är ung, att vad som helst kan hända i mitt liv. Vem vet, jag kanske jobbar med film så småningom. Det är en gammal dröm.

Kan du sånt?
– Kom igen. Jag har ju jobbat i videobutik.

Ola Liljedahl

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar