Annons

Hank Skinner mördade tre – här väntar han på döden

Han hade redan ätit sin sista måltid när hans avrättning plötsligt ställdes in – för andra gången. 20 år efter sin dödsdom hoppas trippelmördaren Hank Skinner på ett nytt mirakel. Café träffar honom på death row i Texas.

Text Carina Bergfeldt
Foto Privat och Texas department of criminal justice
Dela (77)
Tweeta
Annons

Det har gått fem år sedan hans sista måltid. Han minns fortfarande smaken av den.

– Jag åt upp nästan varenda smula, säger han.

Det vill inte säga lite. Hank Skinner hade beställt tre bitar friterad kyckling, en dubbelhamburgare med bacon, ost och lök, en skål med tartarsås, en skål med vårlök, en skål med salladslök, en skål med riven ost, en skål med ranchdressing, en tallrik med pommes frites, två fiskkakor och en milkshake med chokladsmak.

– Jag lämnade bara en pytteliten bit av hamburgaren. Jag var så mätt så att jag trodde att jag skulle explodera, säger han.

Det kan tyckas märkligt att konversera med en man som åt sin sista måltid för fem år sedan. Men Hank Skinner är en av få dödsdömda i Texas som har lämnat dödshuset i Huntsville i stående läge.

– Hela den där dagen var så surrealistisk, säger den dömde trippelmördaren.

Att säga att det finns regler inblandade när du ska träffa en fånge på death row är en underdrift. Mailet som dimper ner i inkorgen en vecka innan besöket har en A4-sida fylld med instruktioner och restriktioner. Jag får veta att jag inte kommer in om jag bär grafiska t-shirts, visar bar midja, har kort kjol, sandaletter med öppen tå, blusar med genomskinlig spets eller en klänning som slutar ovanför knäna. Och jag får absolut inte bära vitt. Det är fångarnas färg, och männen med vapen, de med en stående order att ”skjuta för att döda”, kan råka ta fel på mig och de dödsdömda.

Vid mitt första besök på death row är jag så nervös för att göra fel att jag har ett par rejäla svarta långbyxor, en svart skjorta och en svart kavaj. Det är 32 grader och jag svettas ymnigt.

Jag är på Allan B Polunsky Unit i Livingston, Texas, för att träffa Vaughn Ross, en man som har sju dagar kvar att leva. Men Jason Clark, presschefen för Texas kriminalvård, har gett mig tillåtelse att träffa ytterligare en man, när jag ändå rest 8 298 kilometer. Därför sitter jag till slut, efter att ha genomgått en kropps­visitering av guds nåde, efter att ha passerat flera stängsel, elektriska grindar och tungt beväpnade män, tillsammans med Hank Skinner i ett besöksrum på death row i Livingston, Texas. Eller tillsammans är en sanning med modifikation. Han sitter i en glasbur framför mig. Bakom oss båda finns män med vapen.

– Welcome to hell, säger Skinner och flinar.

Allen B. Polunsky Unit i Texas. Här förvaras 3 000 fångar, varav runt 300 är dömda till dödsstraff.

Annons

Det finns få platser i världen där tiden är så ständigt närvarande som på en plats där alla män vet att klockan klämtar just för dem.

Hank Skinner vet att han inte har tid att spilla. Han börjar berätta direkt om den där dagen, den 24 mars 2010 då han, som vanligt, väcktes 02.30 för frukost. Det var pannkakor då också, som det oftast är. Han hatar pannkakorna på Allan B Polunsky Unit.

– Jag skulle egentligen avrättas den 24 februari 2010, men sju dagar innan det datumet sköt de upp min avrättning med 30 dagar på grund av ett protokollfel. Det kändes som att jag hade fått hicka. Att leva fram till de sista sju dagarna av ditt liv, och sedan få det uppskjutet en månad…

Han berättar att han, på sätt och vis, hellre hade velat dö den 24 februari, snarare än den 24 mars.

Det fanns två skäl till det: Michael Sigala och Joshua Maxwell. Eller som Hank Skinner kallade dem: Sleepy och Honkey Mo. Två av hans bästa vänner i livet som skulle avrättas den 2 respektive den 11 mars. Hank ville inte finnas kvar på jorden när de båda dog, han ville gå före dem till dödskammaren och vidare in i evigheten.

Medan Michael Segala åt friterade burritos och chokladpudding – och Joshua Maxwell nio dagar senare serverades sex bitar kyckling, tre baconcheeseburgare, pommes frites, en brownie och sex burkar av koffeindrycken Mountain Dew – satt Hank Skinner i sin cell och grät.

– Det var som att de dödade mina bröder, säger han om de båda avrättningarna som, tvärtemot hans egen, fortlöpte enligt plan.

– Människor tänker bara att det är ett gäng monster och mördare här inne, men de var mina vänner. När du lever så nära döden som vi gör intensifieras allt, särskilt relationer. Du vet att du lever dina sista dagar på jorden, och samtidigt ser du dina vänner dö en efter en.

Den 24 mars var det Hank Skinners tur. Han hade lurat döden en gång på grund av protokollfelet. Han var säker på att han inte skulle lyckas igen. Efter att han hade tuggat i sig pannkakorna fördes han till duschen. Han tvättade sig och packade sedan i ordning sina tillhörigheter, bestämde vilka som skulle lämnas till anhöriga efter hans död och vilka som skulle förstöras. Han fick ett sista möte, som alltid med en glasbur emellan, med sin fru, en fransk dödsstraffsaktivist som förälskat sig i honom och blivit hans fru under fängelse­tiden. Sedan fördes han i hand- och fot­bojor ut till en väntande vit minibuss.

– Det första jag tänkte var: ”Gode Gud, jag har aldrig sett så många vapen i hela mitt liv.” De hade en bil som körde bakom oss och en som körde framför oss. Vakterna hade vapen jag inte visste fanns. Det var som att vår lilla grupp skulle starta tredje världskriget.

Han klev in i den vita bussen och tanken på att det var hans sista resa kom över honom. Men det var inte en oangenäm tanke.

– Allt jag kunde tänka var: ”Tack gode Gud att jag kommer härifrån. Nu är jag ute, det är över.” Jag var bara så lycklig. Jag hatar det här stället. Det ligger ett moln av död över fängelset, det går inte att förklara det… Det är som att leva konstant med en vikt på axlarna som väger 1 000 kilo.

Innan Hank Skinner klev in i bussen tog han ett djupt andetag och lyfte huvudet mot skyn. Han hade inte sett himlen utan galler emellan på åtta år. Den var blå, inte ett moln så långt ögat kunde nå, och han tänkte att det var en vacker dag att dö på.

Resan gick snabbt. Minibussen körde mycket fortare än de 105 kilometer i timmen som är tillåtna på vägen mellan Livingston, där death row ligger, och Huntsville, där dödskammaren finns inne på fängelset Walls Unit. Skulle han gissa skulle han säga att de låg runt 160 kilometer i timmen. Men så var det också nästan ett decennium sedan han senast färdades i en bil, tillägger han. Han passerade långa raksträckor. En och annan restaurang. En vägkrog som annonserade om hemmagjord pekanpaj. Han började fantisera om den där sista måltiden som väntade.

– Mina sinnen var helt öppna under den där resan. Det var som att jag kunde se vartenda litet grässtrå som vi passerade i hela dess skepnad. När vi till sist kom fram till Walls Unit i Huntsville så möttes vi av fängelsedirektören och prästen. De var de finaste människorna du kan tänka dig. De förklarade allt för mig, berättade vad som skulle hända, och sa att de fanns där om det var något jag behövde. De gav mig en telefon och lät mig ringa vem jag ville. Det var som att göra en 180-graders hel­omvändning jämfört med vad jag var van vid, med hur vi behandlas här på Polunsky. Jag var i chock. Det var först när jag kom tillbaka hit som jag insåg att det var en del av spelet. De vill hålla dig lugn eftersom de ska döda dig.

Hank Skinner är dömd för att på nyårsafton 1993 ha mördat sin sambo och hennes två vuxna söner. Han greps dagen efter, sovande på soffan hos en granne. Till höger: Reportern Carina Bergfeldt i besöksrummet inne på Allan B Polunsky Unit.

En del i taktiken för att hålla dödsdömda fångar lugna har i århundraden varit att servera dem en sista måltid. I medeltidens Europa sågs det som en försoningsgest. Innan en person fördes till galgen fick den dödsdömde välja en middag. Genom att äta den visade han eller hon att man förlät bödel, domare och jury för det som komma skulle, och samtidigt var det en garant för att den avrättade inte skulle komma tillbaka och spöka för de inblandade.

Snabbspola några århundraden, och traditionen – både den att avrätta människor samt att bjussa dem på en sista måltid – fortlöper i USA, inte i Europa. Amerikas Förenta Stater är nu den demokratiska nation i världen som avrättar flest människor, femma på en världsomspännande topplista efter, i tur och ordning, Kina, Iran, Irak och Saudiarabien. Av USA:s 50 stater kan 32 utdöma dödsstraff, och cirka 40 personer avrättas årligen i landet. De flesta av de dödsdömda får fortfarande en sista måltid, även om det finns olika regler i de olika staterna för hur det får gå till. I Florida måste maten köpas lokalt och får kosta max 280 kronor. I Oklahoma går smärtgränsen vid en hundralapp. I Louisiana får man köpa dyrare mat, men där kommer käket med sällskap. Fängelsedirektören har som tradition att ibland äta middagen tillsammans med den dödsdömde.

Kända mördare har haft olika önskemål. Aileen Wuornos, den amerikanska seriemördaren som 1992 dömdes till döden för att ha mördat sju män, och vars liv porträtterades i filmen Monster, bad om en kopp kaffe, medan John Wayne Gacy, som mördade och våldtog 33 tonårspojkar, fick tolv friterade räkor, en hink kycklinglår och pommes frites som sin sista måltid. Karla Faye Tucker, en pånyttfödd kristen som 1998 blev den första kvinnan att avrättas i Texas på 125 år, bad om två färska frukter: en banan och en persika. Och sedan har vi då Hank Skinner, som satt i sin cell inne i dödshuset och slevade i sig nästan allt.

Han ringde sina barn och sin fru och sa farväl ännu en gång, innan han satte sig ner med sin andlige rådgivare och bad om välsignelse och en sista smörjelse.

Det började bli dags att förbereda sig. Klockan var halv sex på kvällen och allt som krävdes för att kunna slutföra dagens uppdrag var två korta telefonsamtal från de båda instanser som kan stoppa en avrättning samma dag den ska äga rum: delstatens guvernör, i det här fallet Rick Perry, och USA:s högsta domstol.

Att den förstnämnde skulle agera var högst osannolikt. Ingen annan guvernör i historien har godkänt så många avrättningar som Rick Perry.

– Om du inte stödjer dödsstraffet och att människor ska få bära vapen… håll dig borta från Texas, skrev den före detta republikanske presidentkandidaten Perry bland annat i sin bok Fed Up!.

Men 23 minuter innan Hank Skinner skulle lägga sig på båren inne i den gröna dödskammaren och injiceras med en dödlig dos pentobarbital beslutade den andra instansen, USA:s högsta domstol, att det fortfarande fanns frågetecken gällande hans fall och att man skulle tillåta nya dna-test.

– Har du någonsin slagit i huvudet riktigt, riktigt hårt? Det var precis så det var. Allt bara flimrade. Jag kunde inte andas. Jag sjönk ihop på golvet och grät på ett sätt jag aldrig har gråtit i hela mitt liv.

Tiden var inte redo för Hank Skinner att dö i Huntsville. I stället fördes han ut till den vita minibussen och åkte tillbaka till platsen där vi är nu, Allan B Polunsky Unit i Texas, ofta kallat USA:s värsta fängelse.

– Fast det är inte så konstigt att jag fick uppskov, säger han och tillägger de magiska orden som så många fångar på death row yttrar:

– Jag är ju oskyldig.

Hank Skinner är gift med Sandrine Ageorges-Skinner, en känd dödsstraffsmotståndare, sedan 2008. Till höger: Hank Skinner dömdes i mars 1995 till döden mot sitt nekande.

Annons

Henry Watkins Skinner, född den 4 april 1962, dömdes till döden den 18 mars 1995 för att ha slagit ihjäl sin flickvän, Twila Busby, och för att ha knivmördat hennes två vuxna söner, Randy Busby och Elwin Caler. Morden inträffade på nyårsafton 1993 på 801 East Campbell Avenue i Pampa, Texas.

Hank Skinner erkänner att han var i hemmet, men säger att han låg medvetslös i en soffa medan den övriga familjen bragdes om livet. Han förklarar att han dels är färgblind och dels var alkoholpåverkad av en stor mängd vodka den där nyårs­aftonen, och att han därför av misstag svepte sin flickväns dryckesglas i stället för sitt eget. Twilas glas innehöll det smärtstillande medlet kodein, vilket i kombination med den redan druckna vodkan enligt Hank gjorde att han befann sig i ett komaliknande tillstånd och var omedveten om att hans flickvän misshandlades till döds i samma rum och att hennes två söner knivhöggs.

Skinner säger att han väcktes genom att flickvännens ene son, Elwin Caler, kastade ett glas vatten på honom och i panik berättade att de blivit attackerade. Hank Skinner uppger att han och Elwin Caler flydde ut ur hemmet men att de sprang åt olika håll, att han inte visste att styvsonen var allvarligt skadad. Elwin Caler lyckades ta sig till en granne, men dog på farstun av sina skador innan han hann berätta något om natten. Hank Skinner beskriver hur han själv snubblade fram, fortfarande dåsig av drogen, ramlade, svimmade av, tog sig en bit till, ramlade, svimmade av på nytt, innan han kom fram till ett hus som tillhörde en kvinna han tidigare haft ett förhållande med, hans AA-sponsor. Där hittade polisen honom, sovandes, några timmar senare.

Dna från mordvapnet har visat sig ha blod från mordoffren, från Hank Skinner och från en tredje, oidentifierad person. Den här oidentifierade mannen hävdar alltså Hank Skinner är den verklige mördaren, och han misstänker att det är en släkting till Twila Busby. Något som varken domare eller jury trodde på under rättegången, men som trots allt gjorde att USA:s högsta domstol 2010 beslutade att låta Hank Skinner leva vidare inne på Allan B Polunsky Unit. De gav honom ett nytt, tredje, avrättningsdatum 2011, men även då sköts det upp, dock långt tidigare än 23 minuter innan det skulle verkställas.

På Captain Joe Byrd Cemetery begravs de avrättade vars lik anhöriga inte vill eller har möjlighet att ta hand om. Den 165 år gamla kyrkogården har över 3 000 gravar, men majoriteten hör till fångar som dött av sjukdom eller andra orsaker inom Texas fängelsesystem.

Sedan dess har han lämnat fängelset ytterligare en gång, två veckor efter mitt första besök, i juli 2013. Hank drabbades av akut pankreatit och tillbringade tre veckor på fängelsesjukhuset i Galveston, Texas. I sin sjukhuscell hade han två saker han inte haft på många år. Ett fönster. Och en tv.

– De hade 51 tv-kanaler, säger han när vi ses på nytt.

Den här gången är jag mer avslappnad inför alla ritualer som vårt möte innebär. Jag har vanliga jeans, bär en rutig skjorta, och händerna som sveper över både mina bröst och mitt underliv på jakt efter smuggelgods bekommer mig inte alls på samma sätt. Men om jag är lugnare där inne på death row så är Hank för tillfället snarare i extas, när han berättar om det allra första tv-programmet som dök upp i rutan.

– Jag kollade på Keeping up with the Kardashians, säger han och skrattar.

Han berättar att damerna i Kardashian­familjen provade bikinis inför en kommande resa, så han var mycket nöjd. Ett tag. Sen började en annan realityserie, Here comes Honey Boo Boo, om sexåriga skönhetsdrottningen Alana ”Honey Boo Boo” Thompson och hennes redneckfamilj i McEntire, Georgia. Nu var det inte lika roligt längre. Hank låg där i sin sjukhussäng, förfärad. Det blev tydligt för honom att tv:n han längtat efter i så många år inte var så mycket att ha, trots allt.

– Visst har tv blivit otroligt dumt? Alla såporna? Jag tittade ett tag men sen stod jag inte ut längre. Då bytte jag till Animal Planet och hade på den kanalen resten av sjukhusvistelsen. Men jag blev ledsen av det. Det smärtar mig enormt att se hur vi människor behandlar elefanter. De är så eleganta varelser, de har ett så spännande sätt att interagera och kommunicera. Jag gillar verkligen elefanter. Jag förstår inte hur vi människor vill ta livet av elefanter, bara för elfenbenets skull. Det är vansinne, säger den dömde trippelmördaren.

Death row från insidan: Allan B Polunsky Unit i Texas.

Högst upp till vänster: På väg in till death row får de dömda sätta sig på en metalldetektor formad som en stol. Armen som sticker upp till höger på stolen används för att scanna munnen. Högst upp till höger: Korridoren inne på death row. Bakom de numrerade dörrarna sitter fångarna inlåsta i sina celler. Detta är den sista platsen de bor på innan dödsstraffet verkställs. Längst ner till vänster: Brandskadad celldörr. Missnöjda fångar i konflikt med fångvaktarna sätter ibland eld på material inne i sina celler. Längst ner till höger: En cell inne på death row. Bädden med madrass, hyllorna under sängen, toaletten och handfatet är det som tillhandahålls av myndigheterna. Den som har pengar har möjlighet att köpa till ytterligare saker.

Annons

Under de 20 år som passerat sedan Hank Skinners dom har han sett 430 fångar gå mot sin död. Ytterligare fem män är schema­lagda att dö i Texas mellan det att denna tidning skickas till tryck och att den hamnar i affären.

– Här inne är vi uppdelade i två grupper. ”Har” och ”Har inte”. Många av killarna kommer från tuffa omständigheter, taskig barndom. De har aldrig haft något, inte gått i skolan. Sen har du vissa, som jag, som trots allt haft tur i oturen. Jag är gift med en fransk kvinna som är filmproducent och dödsstraffsaktivist. Det har gjorts två dokumentärer om mig, jag har skrivit tre böcker. Jag har vänner som skickar pengar, jag har dagar som är fyllda av aktiviteter. Vissa av killarna här har ett fall som ingen bryr sig om, familjer som inte skickar pengar, människor i deras liv som aldrig hälsar på. För dem är det här stället helvetet på jorden. Det enda deras liv går ut på är att sitta i sin cell 22 timmar per dag och stirra ut och se en ny snubbe föras iväg till sin avrättning varannan, var tredje vecka, år ut och år in, tills det är deras tur. Vi har haft flera självmord här. Förhållandena är fruktansvärda.

När fångarna skrivs in på death row konfiskeras deras saker och förvaras i förrådet.

Sedan dödsstraffet återinfördes 1976 har tolv personer begått självmord på Texas death row. Jag vet att det vanligaste sättet är att ta tabletter, men frågar ändå Hank hur man tar livet av sig i de extremt bevakade cellerna. Han skruvar på sig inne i glasburen. Säger att han inte vill berätta. Att det finns ett par sätt, men att om han berättar hur man går tillväga så kommer vakterna, som han säger tjuvlyssnar på vårt samtal, gå in och ta bort de möjligheterna. Han betonar att han inte vill att någon ska dö, men att om en person trots allt bestämmer sig för att vandra den vägen så vill han inte ha förstört möjligheten för medfången att åtminstone ha möjligheten att välja sin egen död framför dödskammaren.

Att miljön inne på Allan B Polunksy Unit är svår är odiskutabel. Betongbygget har vid flera tillfällen utnämnts till USA:s värsta fängelse. Det är den enda death row i USA där fångarna inte tillåts se på tv, och till skillnad från till exempel Connecticut, Ohio och Tennessee, som låter de dödsdömda få en timme utomhus i bur fem dagar i veckan om vädret tillåter, är death row i Texas hårdare när det gäller att låta de dömda tillbringa tid utomhus. Det finns två utomhusburar, men de används inte alls lika ofta som i de andra staterna.

Frågan är hur bekvämt ett fängelse ska vara. Norge anses ha de bästa fängelserna i världen. Om cellerna på Polunsky stinker av svett och urin så doftar fängelset i norska Halden snarare apelsinsorbet, som ett resultat av en matlagningskurs som de dömda mördarna och våldtäktsmännen som sitter där får gå på. Rätt eller fel – statistiken visar att något i Norge fungerar. De har en av världens lägsta procent av fångar som återfaller i brott.

Var femte norsk fånge är tillbaka bakom galler inom två år efter att de släppts. I Sverige är siffran den dubbla, 40 procent. I USA nästan den tredubbla. Mellan 50 och 60 procent. På den avdelning som Hank sitter är dock återfall knappast något fångarna behöver bekymra sig för. Väldigt få kommer ut och ges möjlighet att återfalla i brott. Under samma period som USA har avrättat 1 404 fångar har 150 stycken släppts ut från death row, efter att de i efterhand friats från de brott de dömts för, men för de allra flesta blir Polunsky Unit just slutstationen.

Av dygnets 24 timmar tillbringar Hank – och de just i dag 260 andra männen och 7 kvinnorna på Texas death row – 22 av dem i sina celler på fem kvadratmeter. Golvet är i betong och har några fläckar efter gudvetvad. Väggarna är vit­målade men färgen har flagnat och är borta på flera ställen. Närmare två och en halv meter upp finns ett smalt fönster i okrossbart glas. Fönstret, som ger rummet den enda strimman dagsljus från utsidan, är cirka en meter och tjugo centimeter långt, men mindre än tio centimeter högt. För att Hank Skinner ska kunna se en glimt av himlen måste han vika den tunna ljusblå plastmadrassen på sin säng tre gånger, ställa sig på den och häva sig upp. Det gör han inte särskilt ofta. Sängen är 70 centimeter bred. Under den finns tre boxar som används som förvaring. Det finns ett smalt ljusblått hyllplan fastmurat i väggen bredvid britsen som fungerar som bord, men ingen stol tillåts. Man får sitta i sängen och luta sig fram. Det finns också en fastmurad smal hylla ovanför bordet med plats för några böcker och en knapp armlängds avstånd från sängen finns en ståltoalett utan sittring. Den vita dörren som leder ut från cellen har två stora fönster med svart stålnätsgaller och längre ned finns en matlucka. Innan Hank Skinner fick lämna sin cell för vårt möte fick han knäböja med ryggen mot dörren och sträcka ut armarna genom matluckan för att få på sig handklovarna som är obligatoriska vart han än går. En procedur som gör att många äldre fångar sällan orkar lämna sin cell, då många av dem har reumatism.

Dödskammaren inne på fängelset Walls Unit i Huntsville. De dödsdömda fångarna spänns fast på denna bår innan de avrättas med en giftinjektion.

Två timmar per dag, fem dagar i veckan, får fångarna tillbringa i ett dagrum, vilket i realiteten är en annan, större, cell placerad i mitten, omringad av de andra cellerna. Ingen annan fånge kan vistas i cellen samtidigt, men man kan däremot stå vid sin dörr och ropa till fången som för tillfället sitter i dagburen. Det är den enda sättet man kan kommunicera med fångar andra än de vars celler är närmast sin egen.

Att miljön påverkar de intagna är bevisat. Enligt en undersökning av psykologen Craig Haney talar två tredjedelar av alla på isoleringsavdelning med sig själva. Drygt hälften lider av någon form av
”bristande verklighetsuppfattning, hallucinationer eller självmordstankar”. En tredjedel av fångarna utvecklar all­varliga psykiska sjukdomar.

Hank Skinner säger att han har sett det mesta under sina 20 år på death row. Självmord. Mord. Vansinne. Han berättar om fängelsekamraten Monty Delk, som var så psykiskt sjuk att han var övertygad om att fängelset var en krigszon och att han själv var både Kenyas president och överbefälhavare för en grupp militärer. Hans sista ord innan han avrättades 2002 var en order att bli släppt, eftersom han trodde sig vara fängelsets direktör. Hank berättar om James Colburn, som diagnosticerades som paranoid schizofren vid 17 års ålder och som brukade äta sin egen avföring fram till sin död 2003. Och han berättar om Andre Thomas, som fortfarande väntar på att dö och som petade ut, och åt upp, sitt eget öga.

– Jag sa ju det. Det här stället är helvetet på jorden, säger han och rycker på axlarna.

Sedan byter han ämne, till att prata på nytt om dem som han tycker om. De som försvunnit framför honom.

Som Vaughn Ross. Nu, när jag och Hank ses på nytt, har det gått ett år sedan hans dödsdag. Jag berättar att jag skriver en bok om den sista veckan i Vaughn Ross liv. Hank Skinner nickar gillande.

– Jag saknar honom. Han var en snäll person. Han tillhörde gruppen som ”Har” och han delade alltid med sig. Vaughn var den sortens kille som hade koll på de nedstämda, som kunde se om någon var ledsen och direkt försökte muntra upp den. Han var en glad person.

Hank tystnar.

– Det är det som är jobbigt med att gilla folk här. Sannolikheten att de kommer att dö ifrån dig är stor. Man kan tycka att jag borde ha vant mig efter att ha sett över 400 personer gå mot sin död, men det har jag inte. Jag försöker låta bli att gilla dem, men med Vaughn gick det inte. Det enda man kan jämföra death row med är att vara i krig och att se hela din pluton förintas.

Nu, andra gången vi ses, pratar han bara om att andra fångar kan dö ifrån honom. Han tror inte längre att han kommer att dö själv, trots att en domare i juli 2014 konstaterade att de bevis Hank Skinner lade fram för att bevisa sin oskuld inte var tillräckliga. Enligt uttalandet från domaren Steven Emmert var det ”högst troligt” att Hank Skinner hade dömts till döden med rådande bevismaterial vid en ny rättegång och mannen framför mig är nu, på grund av det beslutet, ett rejält steg närmare att få ett nytt avrättningsdatum.

– Den domaren är en skitstövel och det har jag sagt till honom, säger Hank Skinner.

Hank Skinners försvarsteam har under de fem åren som gått efter hans uppskjutna avrättning genomfört 180 nya tester på 40 olika saker från brottsplatsen. Man har bland annat testat hårstrån i den mördade kvinnans hand, vars dna inte matchade någon av de fyra personer som bodde i hemmet. Försvarsadvokaterna har också försökt påvisa rimligheten i att Skinners dna fanns på mordvapnet, då han bodde i hemmet.

Men åklagarsidan har kommit med motargument till allt och enligt Lauren Bean, taleskvinna för domstolen, har de nya testerna ”bara bekräftat Skinners skuld
ytterligare”. I ett uttalande säger hon vidare att det är dags för Skinner att ”ta sitt straff och sluta försena ytterligare att rättvisa skipas för offrens familjer”.

Den genomsnittliga tiden att sitta på death row i Texas innan man avrättas är tio år, nio månader och 27 dagar. Hank har suttit dubbelt så länge. Han säger igen att han inte är orolig. Att han ska överklaga på nytt, till Texas Court of Criminal Appeals.

– De kommer att se att bevisen vi har är odiskutabla.

Men turen kan vara på väg att ta slut för mannen som har lurat döden tre gånger. Efter nästa instans är det över. Då återstår bara ännu en omgång med guvernören och Högsta domstolen.

Jag frågar om han är rädd för vad som händer om han har fel. Om de inte alls gör en helomvändning utan fattar samma beslut som tidigare instanser. Om han får ett datum och avrättningen kommer att genomföras.

– Jag är inte orolig för döden, svarar han. Men jag är orolig för dem jag lämnar bakom mig. Min fru, min bror, mina systrar, mina tre barn. Speciellt mina barn. Jag vill inte att de ska tro att deras pappa är en mördare.

Hamnar han i dödshuset på nytt kommer en sak att vara annorlunda än sist. Det blir ingen repris vad det gäller den sista måltiden. Texas avskaffade den lyxen i september 2011, efter att den dödsdömde mördaren Lawrence Russell Brewer beställde – och fick – två kycklingbröst, en baconcheeseburgare med trippel köttportion, friterad okra, grillat kött, tre fajitas, en pizza, glass och en jordnötsfudge, men sedan vägrade att äta ens en tugga av allt som serverades.

Det gjorde en demokratisk senator i delstaten, John Whitmire, så upprörd att han skrev till fängelse­direktören och krävde att all servering av en sista måltid skulle upphöra med omedelbar verkan, vilket också skedde. Om Hank Skinner avrättas får han äta det som serveras övriga fångar den dagen.

– Det gör inget. När jag släpps ska jag flytta till min fru i Frankrike och då ska jag äta på Chez L’ami Louis på Rue de Vertbois i Paris tredje arrondissement.  Jag föredrar att drömma om den måltiden.

Sju-dagar-kvarHan skrattar. Jag frågar om han verkligen är så blasé inför sitt öde som han ger sken av att vara. Han kämpar trots allt som ett djur för att slippa hamna inne i dödshuset.

Han tystnar. Stryker med fingret på en tatuering på högerarmen och visar den. Liemannen.

– Jag gjorde den här inne. Det var mitt sätt att säga till döden att jag vann över den. Jag har vunnit tre gånger nu. Om jag hamnar på britsen kommer mina sista ord att vara: ”Innan min kropp ens är kall kommer jag att vandra bland människorna igen.” Jag är inte rädd för att dö för jag vet var jag hamnar. Jag tror på reinkarnation. Dör jag så kommer jag tillbaka

 

Carina Bergfeldt arbetar till vardags som reporter på Aftonbladet. Under 2015 publicerades hennes bok Sju dagar kvar att leva (Norstedts)


Laddar