Annons

Här jagas flyktingarna genom Europa

Från krig och död till kaos och desperation. Café reser till södra europa och följer tre flyktingfamiljers dramatiska resa, genom länderna som inte vill ha dem, mot ett liv de inte har valt.

Text Göran Engström
Foto Anders Hansson
Dela (91)
Tweeta

Tillbaka! Tillbaka!

De kravallutrustade makedonska poliserna vrålar ut sina order. Men det är för sent. Massan har börjat röra på sig och kraften är enorm. När de första desperata människorna bryter igenom avspärrningarna är paniken total.

Två unga män i främsta ledet ser plötsligt sin chans. De tar sats och försöker hoppa över härvan av taggtråd som ligger utrullad på marken. De kommer knappt halvvägs.

Med bestialisk effektivitet hugger hullingarna, vassa som rakblad, tag i männens kläder.  De kämpar förtvivlat för att ta sig loss. Men taggtråden är en obeveklig motståndare och ju mer männen sliter och drar desto mer snärjer de in sig.

En polis rusar fram och börjar slå besinningslöst med batongen mot den främsta mannen. Mannen höjer händerna i ett försök att skydda sig, men tappar balansen och faller. Nu är han helt chanslös. Liggandes på rygg, snärjd i taggtråden och med blodet pumpande ur ett decimeterlångt skärsår i handen vädjar han till polisen att sluta slå. Inte förrän ett polisbefäl rusar fram och låser polismannens armar stoppar misshandeln.

En kvinnlig grekisk polis som följt allt på avstånd skakar på huvudet. Hon berättar att det varit så här i nästan tre veckor, men att strömmen av flyktingar från framför allt Syrien ökat dramatiskt de senaste dagarna. Varför det blivit så vill hon inte spekulera i, men hon håller med om att förbundskansler Angela Merkels beslut att tillfälligt upphäva Dublinförordningen för flyktingar som söker asyl i Tyskland kan vara en orsak. Liksom den ungerska premiärministern, populisten Victor Orbans besked att landet snart stänger sin gräns mot Serbien.

– Det här är Greklands gåva till Makedonien, hojtar en makedonsk kravallpolis som uppmärksammat vårt samtal.

– Vad kan vi göra, kontrar den kvinnliga grekiska polisen, stänga gränsen för människor som flyr från krig?

”Som flykting är du helt i händerna på andra människor. Du har inga rättigheter.”

Ramia, Amar och barnen har slagit sig ner på en parkbänk i centrala Belgrad. Utmattade efter att ha varit på flykt i två veckor försöker de samla kraft inför nästa etapp av resan – mot den ungerska gränsen.

Det har regnat oavbrutet hela natten. Många av dem som köar för att ta sig över den improviserade gränsövergången mellan Grekland och Makedonien har stått och stampat i lervällingen sedan midnatt. Nu närmar sig klockan tio på förmiddagen och varken regnet eller strömmen av människor visar några tecken på att avta.

En majoritet av flyktingarna kommer från krigets Syrien. De har tagit sig till fots över gränsen till Libanon och Turkiet och därifrån vidare med båt till Grekland. Ingen har för avsikt att stanna i Makedonien. De vill vidare norrut genom Europa, till länder som Tyskland och Sverige.

Kravallpoliserna gör vad de kan för att skapa ordning i kaoset. De släpper igenom ett tiotal människor åt gången. Barnfamiljer och gamla först.

En pappa som tappat bort sin pojke i trängseln vädjar till de makedonska poliserna om hjälp. Till slut ger de med sig. Pappan pekar in i hopen av människor. En stund senare kommer polisen tillbaka med en pojke i 10-årsåldern. Pappan brister ut i gråt och omfamnar både polisen och sonen.

En bit längre bort står en pojke i yngre tonåren och skriker: Abu Sakur! Abu Sakur! Han är en av dem som redan släppts igenom, men i trängseln kom han bort från sin pappa. Ansiktet är krampaktigt och tårarna strömmar nerför kinderna när han gång på gång vrålar ut pappans namn.

Vi lämnar den improviserade gränsövergången utan att veta hur det gått för pojken. Precis som flyktingarna vill vi norrut. Vår plan är att följa den nya flyktingvägen, den som kommit att kallas för ”västra Balkanrutten”.

”Trängseln gjorde att jag var livrädd för att tappa bort barnen.”

Bashar Bartak med sonen Aya, 4 år, på axlarna. Familjen flydde från krigets Syrien för 15 dagar sedan. Mitt ute på havet, mellan Turkiet och Grekland, övergav smugglaren den överfulla gummibåten. Trots det är det kaoset vid den grekisk-makedonska gränsen som varit det värsta under resan, menar mamma Khoulod Al-Shayb.

Gevgelija. En slumrande stad med runt 15 000 invånare som tack vare sina många kasinon fått benämningen Makedoniens Las Vegas. För bara några månader sedan var allt som vanligt här. Folk strosade mellan butikerna längs huvudgatan och från stationen rullade passagerartågen norrut mot huvudstaden Skopje två gånger per dag.

Nu är bilden en annan. De senaste veckorna har tiotusentals flyktingar från i huvudsak Syrien, Afghanistan, Irak och Eritrea intagit centrum. Länge handlade det om ett par tusen människor om dagen, men den senaste veckan har strömmen av flyktingar i alla fall tredubblats. De omoderna tågen räcker inte längre till. Istället köar människorna för att komma med de bussar och taxibilar som går i skytteltrafik norrut mot den serbiska gränsen.

I ösregnet på trottoaren står familjen Bartak–Al-Shayb från Syrien. I sin beiga stråhatt, sina trekvarts-shorts och den knallgula Adidas-t-shirten ser pappa Bashar mer ut som en charterturist än en krigsflykting. På knagglig engelska berättar hans hustru Khoulod att familjen lämnade Darayya, en förort till Syriens huvudstad Damaskus, för 15 dagar sedan. Via Turkiet har de tagit sig till Grekland och Makedonien. Slutmålet för resan är Sverige.

– Vi har levt i kriget i fyra år. Vi har förlorat allt vi äger, berättar Khoulod.

Bredvid henne på den våta trottoaren står barnen Mohammed, 13 år, Taim, 9, och Aya, 4. De ser trötta ut. Khoulod berättar att de kom till Gevgelija för ett par timmar sedan och att de tillbringade natten i regnet vid den improviserade gränsövergången från Grekland.

Det har varit en tuff resa. Inte minst båtturen över Egeiska havet, från den turkiska kusten till den grekiska turistön Kos, berättar Khoulod vidare. Den skulle ta två timmar, och för det betalade familjen 1 200 euro per person till en smugglare. Men det höll på att sluta illa.

– När vi var mitt ute på havet blev smugglaren upplockad av en annan båt, men innan han lämnade oss klippte han av bensinslangen till motorn. Alla var mycket rädda. Det var mörkt och kallt och barnen grät. Tre timmar senare kom den turkiska kustbevakningen och hjälpte oss tillbaka till Turkiet, berättar Khoulod.

Ett par dagar senare gjorde familjen ett nytt försök. Den här gången gick det bättre. De klev i land på Kos och därifrån fick de hjälp av grekiska myndigheter att ta sig till Larissa där de fick stanna i tre dagar innan de till fots tog sig upp till den makedonska gränsen.

Trots missödet till havs, som kunde ha kostat familjen livet, menar Khoulod att gränsövergången mellan Grekland och Makedonien varit den värsta delen av resan.

– Det var så kallt och regnade hela natten. Och trängseln gjorde att jag var livrädd för att tappa bort barnen.

Plötsligt börjar folk knuffas omkring oss. En ny buss är på väg att rulla fram för att plocka upp passagerare. Familjen plockar snabbt ihop sina få tillhörigheter och börjar röra sig mot den. Det har börjat regna igen. Bussen bromsar in, men precis när pappan når fram börjar den rulla igen.

Khoulod följer dramatiken från trottoaren. Mitt i allt det jobbiga kan hon inte låta bli att le.

En dryg timme senare lyckas familjen till slut ta sig ombord på en buss norrut. Själva sätter vi oss i en taxi och håller tummarna att vi ska lyckas hitta familjen någonstans vid gränsen mot Serbien.

”Vi har ingen möjlighet att ta hand om alla som kommer hit.”

Taxichauffören släpper av oss i Tabanovce, ett par kilometer från gränsen mellan Makedonien och Serbien. Innan han kör vidare pekar han ut i vilken riktning vi ska gå.

– Följ vägen tills ni kommer till järnvägsövergången. Vänta på bussarna med flyktingar där.
Vi följer spåren som flyktingarna lämnat efter sig. Allt från genomblöta kläder och sovsäckar till trasiga skor och urdruckna vattenflaskor.

Framme vid järnvägsövergången tar det inte många minuter förrän den första bussen bromsar in. I vimlet ser vi Bashars knallgula t-shirt.

Efter att ha korsat spåren följer de rälsen norrut. Strax kommer de fram till ett litet transitläger. En ung kvinnlig volontär, Aleksandra, berättar för dem att det är en liten bit kvar till den serbiska gränsen.

– Om ni är trötta eller behöver tvätta er kan ni göra det här, förklarar hon vidare.

Responsen från dem som passerar är mager och istället erbjuder hon torra filtar och sopsäckar.

En polis undrar vad vi gör där. Vi förklarar att vi är svenska journalister och att vi är här för att följa en flyktingariljs resa till norra Europa. Vi visar upp både pass och presskort, men det hjälper inte.

– Ni får inte korsa gränsen den här vägen, risken är att ni hamnar i fängelse.

Vi tar oss tillbaka till järnvägsövergången och med Aleksandras hjälp lyckas vi få fram en taxi som kan ta oss till den serbiska sidan.

Aleksandra berättar att hon är skodesigner, men att hon sa upp sig från jobbet för fem månader sedan för att arbeta som volontär med flyktingar. Den senaste veckan har mellan 5 000 och 7 000 flyktingar passerat här varje dag. Vissa dagar har det kommit närmare 12 000, förklarar hon.

– Alla tar vägen via Presovo. Det är dit ni ska ta er.

Solen håller på att gå upp över den serbiska huvudstaden Belgrad. Samtidigt sveper dimman in över Bristol Park. En ung pojke försöker skydda sig mot fukten och kylan med hjälp av en sovsäck.

Om det var mycket folk i Gevgelija, så är det ingenting jämfört med hur det ser ut i den serbiska gränsstaden Presovo. På trottoarerna längs huvudgatan sitter folk bokstavligt talat i knäet på varandra. De väntar. Presovo har blivit en propp i systemet eftersom alla flyktingar som kommer till Serbien måste få utfärdat ett tillfälligt uppehållstillstånd innan de får fortsätta sin resa norrut. En del flyktingar har väntat i tre dagar på tillståndet.

– De lokala myndigheterna gör vad de kan, men de är underbemannade, förklarar Björn Stöwer från Norska kyrkans nödhjälp.

Han är på plats för femte dagen i rad för att hjälpa till med hygieniska och sanitära insatser. Sedan han kom hit har mellan fem- och tiotusen människor om dagen anlänt från Makedonien. Hur många tillfälliga uppehållstillstånd som delats ut har han ingen koll på, men enligt ett obekräftat rykte handlar det om ungefär 300 per dag.

– Det är naturligtvis oacceptabelt. Många flyktingar har väntat i flera dagar på sitt tillstånd, berättar Björn Stöwer.

Mitt i centrum har ett tillfälligt transitcenter med plats för drygt tusen personer upprättats. Det är här inne som de eftertraktade tillstånden utfärdas.

Utanför på gatan är det packat med folk. Tusentals människor som bara väntar. En del har köat i ett par dygn för att få komma in. Andra har gett upp och slagit sig ner på de öppna ytor som finns att tillgå.
På ett enkelt kafé, bakom en bardisk av grova plankor, står en gråhårig man och serverar espresso. Han vill inte avslöja sitt namn, ”Jag har nog med problem ändå”, men berättar att han har en bror som bor i Malmö.

– Vi är alla överens om att vi måste hjälpa till, men om jag ska vara ärlig så innebär det här jättestora problem för oss som bor i Presovo. Vi har ingen möjlighet att ta hand om alla som kommer hit, säger han och sträcker över en plastmugg med rykande hett kaffe.

– De det är mest synd om är självklart flyktingarna, många känner att de inte kan vänta längre och ger sig av utan tillstånd. Det är riskabelt, bara igår skickade polisen tillbaka tjugo bussar med flyktingar som saknade giltiga papper.

Familjen som vi följt från Makedonien syns inte till. Kanske har de fastnat vid gränsövergången. Eller så har de dragit vidare, utan att vänta på sina tillstånd.

”Alla tar vägen via Presovo. Det är dit ni ska ta er.”

Gillar du detta reportage? Läs även det skakande reportaget om Honduras, världens farligaste land. Gillar du detta reportage? Läs även om svenske Sebastian som sitter i fängelse i Thailand.

Längs Presovos huvudgata har flyktingarna börjat förbereda sig för natten. Regnet har äntligen upphört. Här och var brinner små eldar. Allt som brinner åker med in i brasan: brädstumpar, petflaskor, plastpåsar och pappkartonger. Runt om samlas människor i grupper för att värma sig och torka sina genomvåta kläder. Unga mammor sitter på huk med de allra minsta sovandes i famnen medan männen diskuterar hur de ska komma vidare.

Även familjen Amar har ställt in sig på en natt under bar himmel. Alla barnen utom Ahmed har somnat, inbäddade i de rosa filtarna, när grannen plötsligt dyker upp viftandes med det efterlängtade tillståndet.
Därefter går allt snabbt. En medelålders serbisk man med snaggat hår hjälper dem att få plats på en dubbeldäckare med destination Belgrad. Även vi får plats på bussen. Biljetterna kostar 20 euro per person. För familjen innebär bussresan en chans att slappna av, värma sig och i bästa fall sova ett par timmar.
Det tar inte många minuter för Amar och barnen att somna. Ramia har däremot svårt att komma till ro. I det dämpade ljuset från bussens nattbelysning plockar hon fram sin mobiltelefon. Det är många som vill veta hur det går för familjen: Ramias pappa och hennes cancersjuka mamma hemma i Aleppo, systern och hennes familj som redan väntar på dem i Tyskland.

Hon passar samtidigt på att uppdatera sig om läget längs den planerade flyktvägen.

Det är många rykten som florerar. För att ta del av den allra senaste informationen använder sig de flesta flyktingar av appar som Whatsapp, Viber och Messenger. Just nu är Ungerns gräns mot Serbien det alla pratar om. Beskedet fårn den ungerska regeringen är att gränsen ska stängas för flyktingar natten mellan måndag och tisdag.

Ramia har inte sovit många timmar de senaste veckorna, och efter en knapp timmes chattande tar sömnbristen ut sin rätt. Ramia stoppar ner telefonen i väskan, lägger armen om Ahmed och somnar med huvudet hängande mot bröstet.

Strax efter klockan sex börjar det ljusna i Bristol Park i centrala Belgrad. Samtidigt sveper en rå dimma in över den serbiska huvudstaden. Bussresan från Presovo tog knappt fem timmar. Resten av natten har Ramia och barnen tillbringat på en bänk i utkanten av parken, medan pappan vankat fram och tillbaka längs de spruckna betonggångarna – nervös att familjen ska missa bussen som ska ta dem vidare till staden Horgos, nära gränsen mot Ungern.

Nu är allt fixat. Biljetterna är betalda och bussen avgår från parkens nordöstra hörn klockan nio. Huttrande slår han sig ner bredvid familjen på bänken.

Runt omkring dem ligger människor fortfarande och sover. En del insvepta i sovsäckar, andra direkt på marken. Över alltihop vilar en frän doft av avföring från överfulla bajamajor.

Det är nervöst när passagerarna kliver av bussen i Horgos. De har nått den punkt på resan där allt ställs på sin spets, där alla tidigare ansträngningar plötsligt kan visa sig ha varit förgäves.

De möts av en grupp volontärer från Österrike. En ung kille med sladdrigt vitt linne förklarar att den ungerska gränsen ligger tre kilometer bort längs rälsen.
Solen står mitt på himlen och han uppmanar alla att bunkra upp med vatten och sedan följa spåret.

– När ni korsat gränsen kommer ni att komma fram till ett läger. Enligt den information jag har behöver ni inte lämna några fingeravtryck. Risken om ni försöker ta er över gränsen någon annanstans är att ni grips av polisen och skickas tillbaka till Serbien eller Grekland, förklarar killen.

Ramia överlägger snabbt med Amar. Deras ursprungliga plan var att vänta tills det blivit mörkt och därefter osedda ta sig förbi gränskontrollen in i Ungern. Rädslan för att tvingas lämna sina fingeravtryck, kanske fastna i ett flyktingläger och därefter skickas hem igen, delar de med alla andra flyktingar.

De bestämmer sig för att börja gå i riktning mot gränsen, att så länge hålla sig till gruppen av andra flyktingar och vänta med det avgörande beslutet tills de kommer lite närmare.

Med bara några hundra meter kvar stannar alla upp. Man samlas i små grupper för att försöka komma fram till vilket alternativ som är det bästa. Någon säger sig ha hört att alla som går över gränsen kommer att registreras av den ungerska polisen och få sina fingeravtryck tagna. Enligt Dublinförordningen skulle de i så fall vara tvingade att söka asyl i Victor Orbans muslimfientliga Ungern, vilket sannolikt skulle innebära en enkel biljett tillbaka till Syrien. En annan har hört att Ungern trots – eller kanske snarare på grund av – sin ovilja att ta emot flyktingar släpper igenom alla.

Presovo i södra Serbien har blivit en bromskloss för flyktingarna. Alla vill vidare snabbt, men för att få fortsätta sin resa genom Serbien behöver de ett speciellt tillstånd. Kön till transitlägret blir bara längre och längre, samtidigt växer frustrationen och oron att inte hinna fram till ungerska gränsen innan den stänger.

Ramia tvekar. Inte ett flyktingläger till, tänker hon och kramar 6-årige Ahmeds hand hårt. Hon minns med fasa dygnen i den grekiska flyktingförläggningen, de kala väggarna, de hårda kalla golven, bristen på mat och vatten och vakterna som inte lät dem gå på toaletten.

På avstånd kan hon se poliserna och det höga taggtrådsstängslet vid gränsen. Bara ett par hundra meter kvar nu. Hon försöker intala sig att allt kommer att gå bra, att de inte kommer att bli gripna så fort de sätter fötterna på ungerskt territorium. Sedan börjar hon gå.

Vi följer familjen längs rälsen. Det är tidig eftermiddag och solen står fortfarande högt på himlen. Vi kan tydligt se de ungerska gränspoliserna nu. På avstånd verkar allt lugnt.

En man från UNHCR kommer gående mot oss. Han blir gång på gång stoppad av oroliga vandrare som undrar vad som kommer att hända i lägret.

– Lugn, säger han. Det här är bara ett uppsamlingsläger där polisen registrerar dem som kommer över gränsen. Det har ingenting med Dublinförordningen att göra.

– När ni blivit registrerade finns det bussar som tar er till ett annat läger. Vad som händer där vet jag inte, men efter vad jag har hört så tvingar de inte någon att lämna fingeravtryck.

Ramia berättar om familjens situation. UNHCR-mannen råder henne att gå direkt till någon av de läkarorganisationer som finns i lägret. Kanske kan de skriva ett intyg som övertygar den ungerska polisen om att de inte ska skicka familjen till ett nytt läger?

I registreringslägret är det fullt av människor. Vid entrén står volontärer och delar ut vatten och matpaket. Familjen tar sikte på ett tält tillhörande en ungersk hjälporganisation. Efter att Ramia berättat om Ahmed ber en ung läkare dem att vänta. Hon har en plan, säger hon, men måste först överlägga med sin chef. Efter en liten stund dyker chefen upp. Han förklarar att de ska hjälpa familjen ut ur lägret, förbi polisens kontroller.

– Vi har ordnat en minibuss som hämtar upp er om en halvtimme. Den tar er till en lägenhet på hemlig ort där ni kommer att få vila ett par dagar innan ni fortsätter till Österrike.

Ramias lättnad går inte att ta miste på. För första gången sedan vi träffade dem i kaoset vid transitlägret i södra Serbien ser hon ut att slappna av.

Tårarna börjar strömma nerför kinderna.

– Jag är så lycklig nu. Herregud. Jag vill bara krama om er alla.

En stund senare har det blivit dags att vinka av familjen. De går i riktning mot minibussen. Vi bestämmer oss för att fortsätta mot Budapest, och därefter vidare med tåg in i Österrike. Ryktet gör gällande att 20 000 flyktingar är på väg mot gränsen.

”Jag är så lycklig nu. Herregud! Jag vill bara krama er.”

Keleti Station i centrala Budapest har varit fullpackad med folk hela natten. Uppemot 10 000 personer har passerat de senaste timmarna, berättar Paulo Oliveira, som arbetar för den schweiziska hjälporganisationen Remar, Rehabilitation of Socially Marginalized People. Framåt eftermiddagen har det tunnats ut rejält. Poliser, stationsvakter och volontärer får en chans att pusta ut.

Kvar på stationsområdet ligger drivor av begagnade kläder och skor som det ungerska folket skänkt. På en svart vägg har några av dem som passerat skrivit meddelanden med pastellfärgade kritor:

”Thanks a lot Hungaria, we will never forget your kindness.”

”Good luck, have a safe journey!”

Vi bestämmer oss för att åka norrut mot den österrikiska gränsen med samma tåg som flyktingarna. Under morgonen och förmiddagen har det varit ett helvetiskt kaos, berättar en av polismännen på perrongen. Tågen har avgått med 15 minuters mellanrum, och de har varit knökfulla.

Nu är det betydligt lugnare. När tåget rullar ut från stationen strax innan fem på eftermiddagen finns fortfarande enstaka lediga platser.

Sima är åtta år gammal. Hon har en rosa t-shirt med en tecknad seriefigur på magen och det långa mörka håret uppsatt i en tofs. I knäet har hon en knallrosa leksakshäst i plast med yvig man som hon omsorgsfullt kammar.

– Hon hade en egen nalle med sig hemifrån, men tappade den i havet mellan Turkiet och Grekland, berättar mamma Dima.

Bredvid Sima sitter hennes pappa Féras, och i sätet mitt emot hennes lillebror Laith.

Dima berättar att familjen kommer från Homs i Syrien och att de vill till Tyskland. Gärna en lite mindre stad som Badenburg, eftersom det redan är så mycket syriska flyktingar i München.

– Vi hoppas, men vi tar ingenting för givet. Det är så mycket som kan hända längs vägen, säger Dima.

Det har gått 13 dagar sedan de lämnade Syrien. När de gav sig av hade de sällskap med Féras bror och hans familj, men de kom ifrån varandra i trängseln på gränsen mellan Makedonien och Serbien.

När Féras, Dima, Sima och Latih skulle klättra över stängslet till den ungerska gränsen greps de av den ungerska polisen. De tvingades lämna sina fingeravtryck och fick sitta fem dagar i ett flyktingläger. Sedan släpptes de. Nu väntar pappans bror och hans familj på dem i Wien.

Situationen i Homs är fruktansvärd, berättar Dima. Vi är livrädda både för regimen och IS. Varje dag dör massor av oskyldiga civila, men värst är ändå rädslan för att någon i familjen ska bli kidnappad av maffian.

– Det är som ett fängelse. Vi vågar inte gå ut efter klockan sju på kvällen. De tar både vuxna och barn, sedan kräver de pengar för att släppa dem, säger Dima.

Innan kriget bröt ut levde familjen ett bra liv. De delade hus med Dimas föräldrar och Féras hade en egen butik där han bland annat sålde tv-apparater och mobiltelefoner. Butiken är sönderbombad och det senaste året har Féras inte haft något jobb.

Visst ser det hopplöst ut nu, men familjen hoppas ändå att de en dag ska kunna återvända till Syrien.
Vad längtar familjen mest efter just nu?

– Att inte behöva vara rädda hela tiden, säger Dima.

Plötsligt börjar det röra på sig i vagnen. Människor samlas i små grupper med mobiltelefoner i händerna. Någon har fått höra att Tyskland tänker stänga gränsen mot Österrike. Åtminstone tillfälligt. De senaste dagarna har det kommit så många flyktingar att tyskarna inte vet hur de ska hantera det. München är fullt, hävdar förbundskanslern Angela Merkel. Det är också ett sätt att sätta press på andra EU-länder att ta emot flyktingar.

Dima och Féras tittar oroligt på varandra. Eftersom familjen lämnat sina fingeravtryck i Ungern, och Tyskland hittills är det enda land som sagt att de inte bryr sig om Dublinförordningen, kan en stängd tysk gräns innebära att de skickas tillbaka till Ungern.

När tåget efter nära tre timmars resa stannar i det lilla samhället Hegyeshalom har det blivit mörkt ute. Härifrån är det två kilometer till den österrikiska gränsen. På perrongen står ett dussintal ungerska poliser och väntar. Deras enda uppgift är att se till att inga flyktingar blir kvar i landet.

Eskorterade av polisen börjar vi gå i riktning mot gränsen. Vid en järnvägsövergång strax utanför samhället dyker det plötsligt upp civila aktivister. De suger tag i barnfamiljer och gamla och föser in dem i sina privata bilar. Sedan kör de dem mot gränsen.

Dima och Féras ser lättade ut när de vinkar genom bilrutan.

En halvtimme senare når vi fram till gränsen vid österrikiska Nickelsdorf. De ungerska poliserna stannar och pekar i riktning mot gränsstationen.

– Go! Go!

För människorna som varit på väg i veckor innebär det en enorm lättnad. Österrike har deklarerat att man inte kommer att hindra några flyktingar som vill vidare till Tyskland.

Bland de tusentals människor som väntar på att få kliva på bussarna mot Wien och Salzburg får vi plötsligt syn på ett bekant ansikte. Det är en av de unga män som vi pratade med i kön utanför transitlägret i Presovo. Då var han arg och frustrerad över att allting tog sådan tid. Nu ler han med hela ansiktet.

– Minns ni mig? Ahmed! Jag har kommit på en bra rubrik till ert reportage – ”Vägen till frihet”.

Fotnot: Ett par dagar efter att vi kommit hem till Sverige får vi ett meddelande från Ramia, Amar och barnen, att de nu är framme välbehållna i Tyskland.

Flyktingarna tvingas ta farliga vägar

Skälet till Europas ökade flyktingströmmar är bland annat det intensifierade inbördeskriget i Syrien, men också ökad oro i Afghanistan, Irak och Eritrea. Flera EU-länder, däribland Sverige, har garanterat syriska flyktingar asyl. Eftersom det inte går att söka asyl på plats i hemländerna tvingas flyktingarna ta illegala – och ofta farliga – vägar till Europa.

Tidigare kom de flesta med båt över Medelhavet, via Tunisien och Libyen till Italien. Nu väljer allt fler den något säkrare vägen via Turkiet, Grekland och norrut över Balkan.

Kriget i Syrien har pågått i fyra och ett halvt år. Omkring 12 miljoner, mer än halva landets befolkning, beräknas vara på flykt. Åtta miljoner är internflyktingar, och befinner sig fortfarande i Syrien. Runt fyra miljoner har flytt till grannländerna Turkiet, Libanon och Jordanien. En halv miljon har flytt till Europa i år.

Inom EU diskuteras olika sätt att hantera flyktingkrisen, bland annat hur de asylsökande ska fördelas mellan medlemsländerna. Sverige är det EU-land som hittills tagit emot flest flyktingar sett till det egna invånarantalet.

Dublinförordningen är en överenskommelse mellan EU:s medlemmar som innebär att flyktingar ska söka asyl i det första EU-land de kommer till. Tysklands besked i augusti, att tillfälligt upphäva Dublinförordningen för syriska flyktingar, utlöste en våg av nya asylsökande.

Dela (91)
Tweeta


Laddar